Ette To Quotes

Hur kan jag säga om din röst är vacker. Jag vet ju bara, att den genomtränger mig och kommer mig att darra som ett löv och trasar sönder mig och spränger mig.

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är "jag". Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av" alla mina tidigare.

...en av de mänskliga rättigheterna måste vara den att för en tid få dra sig undan allt som händer och sitta så här vid sidan av skeendet, få vända världen ryggen ett ögonblick medan solen lyser och hjärtat fortsätter att dunka.

Försök till räddning genom tankeflykt och överglidningar från dröm till dröm blev ofta vår metod. Med ena benet dränkt i känslosvall det andra med sitt stöd i känslodöd vi ofta stod. Jag frågade mig själv men glömde svara. Jag drömde mig ett liv men glömde vara. Jag reste alltet rumt men glömde fara - ty jag satt fånge här i Aniara.

Jag frågade mig själv men glömde svara. Jag drömde mig ett liv men glömde vara. Jag reste alltet runt men glömde fara – ty jag satt fånge här i Aniara.

Jag är så rädd att få ett hjärta av sten, för jag tror att det skaver i bröstet och gör ont.

När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.

Blake gave Selena a nudge. “Remember what I taught you, itsy-bitsy babe-ette.

Eftersom sorgen är ett tidvatten finns det stunder då sorgen kommer upp till ytan och sköljer över en med förvånansvärd styrka

Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.

Jag är ett väsen av bokstäver, en karaktär skapad av meningar, ett skönlitterärt fantasifoster.

Gå ikke alltför nära dina drömmar: de äro en osanning, de borde gå - de äro ett vansinne, de vilja stanna.

Ma mõtlesin, et elame konservide ajastul.'' ''Konservide? Kuidas nii?'' Ravic osutas ajalehtedele. ''Meil pole enam tarvis mõtelda. Kõik on ette mõeldud, ette mälutud, ette tunnetatud. Konservid. Jääb üle ainult avada. Kolm korda päevas koju kätte toimetatud. Midagi pole enam tarvis ise külvata, kasvatada, pole tarvis küsimuste, kahtluste ja igatsuste tulel keeta. Konservid.

Av - att vara till; att känna min syn försvagad av ett öga, min hörsel förslöad av ett öra, och min tanke, min luftiga ljusa tanke bunden i fettslyngors labyrinter. Du har ju sett en hjärna... vilka krokvägar, vilka krypvägar...

Han tar mina händer och trycker dem mot sitt bröst, vägleder mina fingrar när de vandrar nerför hans bröstkorg innan hans läppar möter mina igen och igen och igen och drogar mig till ett delirium jag aldrig vill lämna.

Eva,Eva",kuttrade han och drog sitt pekfinger genom min hala springa."Titta hur hungrig du är efter mig.Det är ett heltidsjobb att hålla den här söta lilla fittan tillfredsställd.

Med näsduken pressad mot ett öga i taget gråter han av tomhet, gråter och gråter, ty tomheten har fler tårar än någonting annat.

Du får aldrig ett eget ansikte förrn du lär dig att slåss.

Metaforen är ett av tankens väsentligaste verktyg. Den belyser vad som annars skulle ligga helt i mörker. Men denna belysning blir ibland så klar att den bländar istället för avslöjar.

Mulle meeldib ette kujutada, et maailm on nagu üks hiigelsuur masin. Tead, masinatel pole kunagi ühtegi üleliigset osa. Neil on täpselt ettenähtud arv kindlat tüüpi osasid, mida need vajavad. Nii et terve maailm on üks suur masin, siis pean ma siin ju mingil põhjusel olema. Ja see tähendab, et ka sina oled siin samamoodi mingil põhjusel.

Jos voitte istua toisen ihmisen seurassa vaiti puoli tuntia ja tuntea olonne mukavaksi, teistä ja tuosta ihmisestä voi tulla ystävät. Jos ette voi, teistä ei tule koskaan ystäviä, eikä teidän kannata tuhlata aikaa yrittämiseen.

Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också impulsen att så omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går den till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga... Men bättre förekomma en förekommas ( s. 105)

Månen tittade fram även den här natten och kastade ett blekt sken över två kroppar som rörde sig i samklang.

Jag vill vara ett fall alldeles för mig själv, ett som kräver specialkonstruerade skalor och inte kan mätas med andras mått.

But so uncaring is life against the man who has killed a child that everything after is too late.

Förutsatt att du tror säger prästen kommer alltings hemskhet att gå över i Jesu gemenskap och ett evigt liv Förutsatt att jag tror kommer du och jag att förenas i evighetens etagelägenhet Men det tror jag inte Min människa är död Gud ljög

[..] hennes leende gjorde ansiktet alldeles lysande, som när vinden klistrar ett löv mot fönstret och solen skiner igenom det och alla nerver och ådror syns. Yani, hennes själ syntes. (s. 81)

I väntrummet sitter Britt-Marie kvar. Ensam. Inte ens kakaduan är kvar. Om Britt-Marie hade rest sig och gått så hade nog ingen kommit ihåg att hon varit där. Hon ser ut att tänka på det ett ögonblick. Sedan borstar hon något osynligt från kanten av bordet och rättar till ett veck i sin kjol, och sedan reser hon sig och går.

Seda süüd ei andesta aga inimliik, kes ei vihka kunagi niivõrd seda, kes kurja teeb, ega ka tegu ennast, kuivõrd seda, kes selle välja ütleb. Nii tuleb sageli ette, et sellal kui see, kes kurja korda saadab, pälvib rikkuse, au ja võimu, lohistatakse see, kes kuritegu nimetab, tapalavale, sest inimesed on varmalt valmis taluma ükskõik mida, mis neile teiste või taeva poolt osaks saab, kui nad sellest vaid sõnades pääsevad.

Inimesed kujutavad ette, et hingesugulane on keegi, kellega sa täiuslikult kokku klapid, ja seda ju igaüks endale ihkab. Aga tõeline hingesugulane on hoopis peegel, inimene, kes näitab sulle kõike seda, mis sind tagasi hoiab, ta sunnib sind pöörama tähelepanu su enda isikule, et sa saaksid oma elu uueks muuta.

Jag vill ta hans hand och trycka den mot mitt hjärta, precis där det värker som mest. Jag vet inte om ett sådant tilltag skulle bota smärtan eller kanske få mitt hjärta att brista helt, men oavsett vilket skulle den ihållande, hungriga väntan vara över.

Teistä on siis hauskaa lähteä pois luotani?" "Ei ollenkaan, Bessie! Totta puhuen, tällä hetkellä oikeastaan suren sitä." "Tällä hetkellä! ja oikeastaan! Miten kylmästi pikku neiti sen sanookaan. Luulenpa, että jos pyytäisin teiltä suukon ette antaisi sitä vaan sanoisitte, että että oikeastaan halua." "Annan sinulle suukon mielihyvin, kumarruhan alas.

I samma sekund Benjamin blir varse den nytillkomne hejdar han sig i steget, är för ett ögonblick alldeles stilla, och han vet att det är hit, till detta ögonblick, till detta möte, till denne man, som hela hans rörelse har syftat. Det är hit han hela tiden har gått.

strax glimmade ett annat fram på litet avstånd. De hade ljus utställda i alla fönster för att visa fattiga vandrare till rätta på kyrkvägen.

Hon kunde aldrig hänge sig helt åt något. Om hon älskade, ja, vad hon än gjorde, stod liksom ena hälften av hennes jag och såg på med ett kallt hånlöje.

Att komma till Klostret och lära mig läsa var som att få ett stort fönster öppnat mot ljus och värme.

Russel /.../ antar att planeten har blivit skapad för några minuter sedan, >utrustad< med en mänsklighet som >minns< ett illusoriskt förflutet.

Det är en vacker stad. Men kall som is. Du kan leva ett helt liv här utan att få närkontakt med någon. Allt är planerat för att man ska slippa beröring med varandra.

Jeg er ikke sikker på hvorfor, men jeg elsker mat mer enn nesten noe annet. Samme hvor mye jeg spiser, legger jeg aldri på meg. Med ett unntak har jeg veid det samme i årevis.

Most people made comments on how I was the strongest woman they knew. That was before the title wave of disaster hit my charmed life.

Aldeles riktig, jeg følger ikke mønstret. Jeg er tilfreds med ett mål mat om dagen, siden slikker jeg solskin. Hvorfor skal vi bli noget?

Kan någon tala om vad man säger när man stöter ihop med en av sina vänner efter semestern och han har fallit ihop till ett nästan ingenting, som ett hus som demolerats i en storm?

Lika svårt som att koncentrerat betrakta en tydli text på ett begriplit språk, å fast läskunni int läsa, lika svårt är de att sluta älta sin vånda.

Kärleken är ett helhetskrav, vare sig den är smärtsam oro eller lycklig åtrå... Man älskar bara det man inte äger helt.

Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ - du är besviken.

Ett ord finns nämligen från det ögonblicket som någon har sagt eller skrivit det.

Jag vet att om mitt hjärta inte satt fast bakom revbenen skulle det rymma sin väg och aldrig komma tillbaka. Det är för väl att människans viktigaste organ är placerat bakom galler. Där kan det sen sitta och bitas och slåss bäst det vill och slå mot trumhinnorna tills allt som hörs är ett stadigt tickande. Som från en bomb eller ett präktigt schweiziskt armbandsur.

Edvard: Du har levat i en konstgjord värld, insnärd i konstgjorda känslor. Jag måste lära dig och dina barn att leva i verkligheten. Det är inte mitt fel att verkeligheten är ett helvete

Det var som när man rider i en dröm, en sådan där hemsk dröm, som man vaknar ur med ett skrik och ligger och är rädd av en lång stund efteråt. Men det här var inte en sådan dröm som man vaknade ur. Vi red och red. Vi visste inte vart. Vi visste inte hur långt. Vi bara red genom natten.

Det är ett faktum som ingen kan bestrida att hon under hela denna långa tid inte en dag vikit från min sida. Om dagarna har hon ständigt varit i mina tankar. Om nätterna har hon varit i mina drömmar.

I en stad där de flesta fortsätter att leva sina liv som om inget hänt, utan att ens veta vad som pågår, insjuknar unga män, magrar av, tynar bort och dör. Ja, det är som ett krig som utkämpas i fredstid.

Vi kan inte förändra världen, ofta kan vi inte ens förändra människor. Inte mer än en bit i taget. Så vi hjälper till när vi har möjlighet, gubben. Vi räddar dem vi kan. Vi gör vårt bästa. Sen försöker vi hitta ett sätt att intala oss själva att det måste vara ... nog. Så att vi kan leva med våra misslyckanden utan att drunkna.

En av lärorna på Tlön går så långt att den förnekar tiden: den tänker sig att nuet är oändligt, att framtiden inte är verklig annat än som en förväntan i nuet, att det förflutna inte är verkligt annat än som ett minne i nuet.

När jag blev trött på det ena eller det andra gick jag till vedbacken ett tag. Vedbackens idé är alldeles klar; att såga och hugga med gott samvete, att få vara ifred, att det luktar gott och att det för en gångs skull blir vad man har tänkt sig.

Min tunga hade alltid varit ett smidigt och pålitligt verktyg, men nu vägrade den att göra tjänst mer. Alldeles som jag nyss hade hade lyssnat för första gången i mitt liv, visste jag, att om jag nu vill tala, måste det vara på ett nytt sätt, som jag ännu inte var mogen för. De lager av mig själv, som nu skulle komma till tals, hade väl aldrig förr format några ord (s. 138).

Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej Du som fyller huvudet med drömmar och fantasi Och som krockar med verklighetens lyktstolpar om och om igen Jag skriver för dej Du som tänker på livet, hur det är och hur det kunde vara Du som tänker på döden Jag skriver för dej Du som gör listor med viktiga saker Du som försöker förstå hur allt hänger ihop Du som funderar på tiden vi lever i Och varför världen ser ut som den gör Och på hur allt ska bli och hur allt skulle kunna vara Jag skriver för dej Du som vet att du inte är som de andra Och för dej, du som känner igen dej Jag skriver för dej Du som gråter i nattsvart hopplöshet Och för dej Du som skrattar, Som vet att världen är vacker Och att livet är ett spännande äventyr Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej

Selleks, et määratud kodanikkude arv mitte väheseks ei jääks ega ülearu suureks ei paisuks, on antud käsk , et üheski peres, ei oleks umbkaudu 14-aastasi lapsi ühekorraga vähem, kui 10 ja rohkem kui 16, samal ajal kui nooremate laste suhtes mingit arvu kindlaks määratud, ega ette kirjutatud ei ole. Kes suuremates peredes ülearu on, väiksema juurdekasvuga peredesse paigutatakse. Kui aga juhtuma peaks, et kogu linnas see arv üle lubatud määra tõuseb, siis täidavad needsinased teiste linnade puudujääki. Kui juhtub, et terve saare rahvaarv lubatud määrast üle läheb, valitakse igast linnast teatud kodanikud ja rajatakse nende eneste seaduste järgi linn kõige lähemal maal. Nad võtavad ka selle maa rahva eneste sekka... kui aga selle maa asukad utooplastega koos ja nende seaduste all elada ei taha, siis aetakse nad välja.

Bara en sak”, ropar han tillbaka, och tar ett steg närmare mig. ”Det finns bara en enda sak som jag verkligen vill ha.” ”Vad?” Han ställer sig nära, vinglar till i blåsten, tar tag i mina armar och lutar sig fram så att hans läppar nuddar mitt öra. ”Du är min önskan. Du, bara.

- Människor är inte så små som man tror. Och inte så stora. Felet med att ha makten som bedömningsgrund och inte handlingarna är att nästan alla friskriver sig då, var och en hittar sin maktlöshet när de behöver den. För alla är maktlösa inför någon, och något. Alla har ett skikt av maktlöshet i sig, i sin upplevelse av sig själva i tillvaron, som de då använder. Och därför ser världen ut som den gör. Alla har en glipa i sin makt, även när de vet att de har makt och ansvar, som de kan utnyttja för att förstå varför de måste handla som de gör. Moralen börjar hos individen. Man måste kräva den av alla. De som har makt föddes maktlösa och denna känsla är den som består i dem hela livet, särskilt i de stunder då de handlar fel. Då minns de att de blev mobbade på skolgården och slagen av pappa och inser att allt är någon annans fel även nu.

Frågar du mig var jag finns så bor jag här bakom bergen Det är långt men jag är nära Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma Den finns överallt om också sällsynt som helium Varför begär du ett luftskepp att fara med Begär i stället ett filter för kväve ett filter för kolsyra, väte och andra gaser Begär ett filter för allt som skiljer oss ett filter för livet Du säger att du nästan inte kan andas Än sen! Vem tror du kan andas? Den mesta tiden tar vi det ändå med jämnmod En vis man har sagt : >>Det var så mörkt att jag nätt och jämt kunde se stjärnorna<< Han menade bara att det var natt

Mamma hadde forlatt denne verden og erobret friheten, og derfor kunne jeg også erobre den. Jeg savnet henne og skulle ønske jeg kunne få høre latteren hennes igjen. Men jeg visste med meg selv at hun fantes et sted, ett eller annet strålende, grenseløst sted. Hun passet på meg, heiet på meg. Og elsket meg.

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol. Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa i havet? Tid - du mörderska - vik ifrån mig! Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Vähehaaval sain aru, et maailm ei ole niisugune, nagu see paistab, vaid selline, nagu sina oled.

Kvinnen ser med ett veldig ulykkelig ut. Elsa stønner. – Hadde jeg spøkt, hadde jeg sagt: En blind fyr går inn i en bar. Og et bord. Og noen stoler.

... "stockholmare" [är] mer ett beteende än ett ursprung

Spar Dödlige dina tårar, stäng plågan i ett tåligt bröst; förkväv det hopp din högmod dårar, vart når din matta klagoröst? Ur "En stadig man", en etisk dikt av Kellgren.

Kimonoärmar som snuddar vid varandra är också ett möte

Det finns ett uttryck: Att hela världen rasar. Det finns ett uttryck: Att hjärtat brister. Och båda uttrycken så löjliga, ett hån nästan, mot det som verkligen sker.

Så länge som jag läser, så behöver jag inte leva. Böckerna var ett alibi för livet

Jo, vi vil gaa. Vi vil gaa alligevel. Vi maa gaa. De Kvinder, som altid sidder i sine Kareter, keder sig tildøde. De Tider er forbi, da Kvinden var for Manden kun en Luksusgjenstand, halvt et kostbart Legetøi, halvt en Gudinde, der skulde tilbedes. De har selv stødt os ned paa Handlingens Skueplads, hvor vi maa arbeide, erhverve, stride og tumle os, med ett Ord: vi maa gaa.

Om jag blev ett sådant barn som »bara en mor kan älska« skulle det betyda att ingen längre älskade mig. Andras mammor tyckte nog synd om mig, föreställde jag mig. De skulle göra sitt bästa för att vara snälla. Men innerst inne var jag ingen mammas dotter. Ingen. Den känslan. Att jag var ingen. Eftersom hon som mindes alla dessa viktiga saker, mitt livs kronvittne, hon fanns inte längre.

For so uncaring is life constructed that a minute before a happy man kills a child he is still happy and a minute before a woman screams with fear she can close her eyes and dream of the sea and the last minute of a child's life this child's parents can sit in the kitchen and wait for sugar and speak of their child's white teeth and about a rowing boat and the child itself can close a gate and start walking across a road with a few lumps of sugar wrapped in white paper in its right hand and this entire last minute nothing see except a long, shiny river and a broad boat with silent oars.

Det sägs ibland att sorg är psykisk, men att saknad är fysisk. Den ena är ett sår, den andra är en amputerad kroppsdel, ett visset blomblad jämfört med en brusten stam. Det som växer tillräckligt nära något det älskar har till slut samma rötter. Vi kan prata om förlusten, vi kan bearbeta det och ge det tid, men biologin tvingar oss fortfarande att leva under vissa lagar: Växter som delas på mitten läker inte, de dör.

Kulan var alltid sval. Den blåa färgen var djupare och klarare än havet och målade om hela världen så att den blev kylig och avlägsen och främmande. I världens centrum såg han sig själv, sin egen stora nos, och runt omkring den speglade ett förvandlat och drömlikt landskap. Den blåa marken var långt nere och djupt in och därinne i det onåbara började pappan leta efter sin familj De kom alltid, bara han väntade. Glaskulan speglade dem alltid.

Tehän ette ole koskaan tuntenut mustasukkaisuutta, eikö totta, neiti Eyre? Tietenkään ette. Tarpeetonta kysyä, sillä ettehän ole koskaan ollut rakastunut Teillä on nuo molemmat tunteet vielä edessäpäin, sielunne nukkuu, puuttuu vielä sysäys, joka herättää sen. Te kuvittelette koko elämän olevan samanlaista tasaista virtaa kuin se, jota pitkin nuoruutenne on tähän saakka liukunut. Lipuessanne eteenpäin silmät ummessa ja kädet korvilla ette näe kallioita, jotka kohoavat vähän matkan päässä virran keskiuomassa ettekä kuule tyrskyjen pauhinaa niitten juurella Mutta minä sanon teille - pankaa sanani mieleenne - jonain päivänä tulette karikkoiseen kapeaan uomaan, jossa koko elämän virta pirstoutuu kuohuiksi ja kohinaksi, vaahdoksi ja pauhuksi. Silloin joko pirstoudutte kivikossa atomeiksi, tai jokin iso laine nostaa teidät harjalleen ja kantaa tyynemmille vesille - joillaisilla minä nyt olen.

Jag är inte fullkomlig. Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken. Jag har lättare för att intressera mig för matematiken än för att tycka om mina medmänniskor. Men jag har en förankring till något i tillvaron som står fast. Sedan kan man kalla det vad man vill. Jag står på ett fundament, och längre ner än dit kan jag inte falla. Det är mycket möjligt att jag inte har lyckats ordna mitt eget liv alltför smart. Men jag har alltid – med minst ett finger åt gången – tag i Det absoluta rummet. Därför finns det en gräs för hur långt världen kan vrida sig ur led, hur mycket som kan hinna gå snett innan jag upptäcker det. Jag vet nu, utan skuggan av tvivel, att något är sjukt.

Hvorfor blander jeg mig i andres affærer? Hvorfor er jeg overhodet kommet hit til byen? Skete det på grund av en eller annen katastrofe i universet, for eksempel på grund av Gladstones forkjølelse? Hehehe, Gud hjælpe dig, barn, hvis du sier som sandt er: at du egentlig var på veien hjem, men at du med ett blev så levende bevæget ved synet av denne by – så liten og elendig som den er – at du var nær ved å gråte av en hemmelighetsfuld og fremmed glæde da du så alle flagene.

Dagen svalnar. Dagen svalnar mot kvällen... Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren. Tag min hand, tag min vita arm, tag mina smala axlars längtan... Det vore underligt att känna, en enda natt, en natt som denna, ditt tunga huvud mot mitt bröst. Du kastade din kärleks röda ros i mitt vita sköte - jag håller fast i mina heta händer din kärleks röda ros som vissnar snart... O du härskare med kalla ögon, jag tar emot den krona du räcker mig, som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta... Jag såg min herre för första gången i dag, darrande kände jag genast igen honom. Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm... Var är mitt klingande jungfruskratt, min kvinnofrihet med högburet huvud? Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp, nu hör jag verklighetens hårda klang mot mina sköra sköra drömmar. Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ - du är besviken.

Vi däremot vet, att det inte är kulturen och kunskapen som befriar och frigör kvinnan, utan det ekonomiska systemet, i vilket kvinnan får ägna sig åt nyttigt och produktivt arbete för hela samhället. Kommunismen är just ett sådant ekonomiskt system.

Barn tar allt de växer upp med för givet. Efter att ha sett dig träna A-laget kommer Alicia ta för givet att kvinnor gör sånt. När hon är gammal nog att spela i ett A-lag själv kommer det kanske inte finnas kvinnliga hockeytränare. Bara… hockeytränare.

Om du tänker dig ett dike. Det är spadtag efter spadtag och det kan ju se galet ut för ett barn. Men en vuxen vet vart det leder, att det torrlägger marken så det växer bättre. Med varje spadtag tänker man på det kreaturet och på det. Man tänker på ofödda kalvar och på hästen, hur han skall orka bättre. Och när man tänker så, blir inte ett enda spadtag utan sin mening. Visst är det så? Men i Stockholm. Hur någon där kunde se vad för ett dike han stod uti och vad det skulle tjäna till att fäkta - det förstår inte jag.

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester – tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

Att älska någon är som att flytta in i ett hus, brukar Sonja säga. I början förälskar man sig i allt det nya, man förundras varje morgon över att det är ens eget, som om man är rädd för att någon plötsligt ska rusa in genom dörren och påtala att det skett ett grovt misstag och att det inte alls är meningen att man ska bo så här fint. Men som åren går nöts fasaden, träet spricker här och var, och man börjar älska det där huset inte så mycket för alla sätt det är perfekt på som för alla sätt det inte är det. Man lär sig alla dess vinklar och vrår. Hur man undviker att nyckeln fastnar i låset när det är kallt ute. Vilka golvplankor som sviktar lite lätt när man kliver på dem och exakt hur man ska öppna garderobsdörrarna för att de inte ska knarra. Det är det, alla de små hemligheterna, som gör det till ditt hem (s. 315-316).

– Jag tror att du skulle kunna prata tie timmar i ett sträck om du bara vågade. Om du inte var så rädd för att komma igång. Reine välte åt sidan och blev liggande bredvid Nora i fosterställning. – Vad är du rädd för? – Att jag inte ska vara jag längre om jag börjar snacka för mycket. Om det som är viktigt.

Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden. Jag har varken ärvt en god eller fast punkt på jorden varifrån jag skulle kunna tilldraga mig en guds uppmärksamhet. Jag har heller inte ärvt skeptikerns väl dolda raseri eller ateistens brinnande oskuld. Jag vågar därför inte kasta sten på henne som tror på ting, på vilka jag tvivlar eller på honom som dyrkar ett tvivel, som vore inte även det omgivet av mörker. Den stenen skulle träffa mig själv, ty om en sak är jag fast övertygad: att människans behov av tröst är omättligt.

Og all min handlende utagering hjalp like lite som ordene hadde gjort. De var mange og jeg var en og de tok meg med inn på isolatet og låste døra til glattcella. Jeg satt der alene hele dagen. En madrass, fire hvite vegger, ett grønnmalt betonggulv. Og meg, en appelsinmartyr, fengslet for appelsinens rett til å være en sitrusfrukt.

Även då hon var tvungen att ge någon en så kallad nyttig present, såsom en fåtölj, bordssilver, en käpp, valde hon alltid antika föremål, som om det faktum att de länge varit ur bruk hade kunnat utplåna deras nyttighet och de snarare tycktes ägnade att förtälja om människors liv i forna tider än att tjäna ett praktiskt ändamål i nuet.

Om man ser till hur vårt utbildningssystem är utformat så verkar det som att estetiska färdigheter är något vi behöver allt mindre av ju äldre vi blir. Jag tror det är ett misstag. I en samtid där vi så lätt glider bort i abstraktioner och generaliseringar, och där det verbaliserbara ofta tar över helt, behöver vi träna oss på är stanna kvar i de sinnesintryck vi har här och nu.

Förresten hade pappan börjat tänka på ett alldeles nytt sätt. Mer och mer sällan funderade han över allt han hade varit med om under sitt vänliga och brokiga liv, och lika sällan drömde han om vad alla de kommande dagarna skulle ge honom. Hans tankar gled som båten, utan minnen och drömmar, de var som gråa vandrande vågor som inte ens hade lust att komma fram till horisonten. Pappan försökte inte prata med hatifnattarna längre. Han stirrade ut över havet som de, hans ögon hade blivit bleka som deras och lånade himlens växlande färg. Och när nya öar kom emot dem rörde han sig inte, bara svansen slog några slag mot durken. Jag undrar, tänkte pappan en gång när de glöd framåt i en lång trött dyning, jag undrar om jag inte håller på att börja likna en hatifnatt.

[...] ett lån brukade vara något du förväntades betala tillbaka. Men när var och varannan småbarnsfamilj med medelinkomster har lån på belopp de inte kan spara ihop ens på en livstid, då har inte banken gett ett lån längre. De har gett finansiering. Och då är bostäder inte bostäder längre. De är investeringar. [...] Det betyder att de fattiga blir fattigare, de rika blir rikare, och den verkliga klassgränsen går mellan de som får och de som inte får låna. För hur mycket pengar folk än tjänar ligger de vakna i slutet av månaden och oroar sig över pengar. Alla tittar på granens saker och undrar "hur har de råd?", för alla lever över sina tillgångar. Så inte ens de riktigt rika känner sig någonsin riktigt rika för det enda man kan köpa till sist är en dyrare version av något man redan har. På lån.

Geissler har vel ingen interesse for svaret og har kanske ikke hørt det, han vedblir: Kjøpe stenene tilbake altså. Siste gang lot jeg min søn sælge, det er en ung mand på din alder og ellers intet. Han er lynet i familjen, jeg er tåken. Jeg er av dem som vet det rette, men gjør det ikke. Men han er lynet, for tiden har han stillet sig i industriens tjeneste. Han var den som solgte for mig sist. Jeg er noget, det er ikke han, han er bare lynet, det snare nutidsmenneske. Men lynet som lyn er goldt. Ta dere Sellanråfolk: dere ser hver dag på nogen blå fjæld, det er ikke opfundne tingester, det er gamle fjæld, de står dypt nedsunkne i fortid; men dere har dem til kamerater. Dere går der sammen med himlen og jorden og er ett med dem, er ett med dette vide og rotfæstede. Dere behøver ikke sværd i hånden, dere går livet barhændt og barhodet midt i en stor venlighet. Se, der ligger naturen, den er din og dines! Mennesket og naturen bombarderer ikke hverandre, de gir hverandre ret, de konkurrerer ikke, kapløper ikke efter noget, de følges ad. Midt i dette går dere Sellanråfolk og er til. Fjældene, skogen, myrene, engene, himlen og stjærnerne – å det er ikke fattig og tilmålt, det er uten måte. Hør på mig, Sivert: Vær tilfreds! Dere har alt å leve av, alt å leve for, alt å tro på, dere fødes og frembringer, dere er de nødvendige på jorden. Det er ikke alle som er det, men dere er det: nødvendige på jorden. Dere opholder livet. Fra slægt til slægt er det til i lutter avl, og når dere dør tar den nye avl fat. Det er dette som menes med det evige liv. Hvad har dere igjen for det? En tilværelse i ret og magt, en tilværelse i troskyldig og rigtig stilling til alt. Hvad dere har igjen for det? Intet horser og regjerer dere Sellanråfolk, dere har ro og autoritet, dere er omsluttet av den store venlighet. Det har dere igjen for det. Dere ligger ved en barm og leker med en varm morshånd og patter. Jeg tænker på din far, han er en av de 32 tusen. Hvad er mangen anden? Jeg er noget, jeg er tåken, jeg er her og der, jeg svømmer, stundom er jeg regn på et tørt sted. Men de andre? Min søn er lynet som intet er, han er det golde blink, han kan handle. Min søn han er vor tids type, han tror oprigtig på det tiden har lært ham, på det jøden og yankee'en har lært ham; jeg ryster på hodet til det. Men jeg er ikke noget mystisk, det er bare i min familje jeg er tåken. Der sitter jeg og ryster på hodet. Saken er: jeg mangler ævnen til den angerløse adfærd. Hadde jeg den ævne så kunde jeg være lyn selv. Nu er jeg tåken.

... det är bra för en människa att meditera över de drömmar hon haft. Då framstår den passiva tron på vetenskapen som en verklighetsflykt lika mycket som mysticismen. Därför är arbete och handling nödvändiga. Men de måste vara grundade på tro. Frågan är hur vi kan skaffa oss en tro värdig livet. ... 'Jag tror på livet och människorna', hade Ahmed sagt. 'Jag anser det vara min plikt att stödja deras ideal, så länge de är riktiga, för passivitet i det fallet innebär feghet och flykt. Jag anser det också vara min plikt att motarbeta deras ideal, om jag tror att de är felaktiga, för passivitet då innebär förräderi.' Man kunde fråga sig: vad är riktigt och vad är felaktigt? Men kanske tvivlet var ett slags verklighetsflykt liksom mysticismen och den passiva tron på vetenskapen. Likväl: kunde man på samma gång vara en idealisk lärare, en idealisk äkta man och en ständig revoltör?

Han säger: "Låt mig få visa dig." Och sedan kysser vi varandra. Eller jag tror åtminstone att vi kysser varandra - jag har bara sett det göras ett par gånger, snabba pickanden med stängda munnar, på bröllop eller vid högtidliga tilldragelser. Men det här liknar ingenting jag någonsin har sett eller föreställt mig eller ens drömt. Det här är som musik eller dans, fast bättre än båda. Hans mun är aningen öppen så jag öppnar min också. Hans läppar är mjuka, samma mjuka tryck som den tyst envisa rösten i mitt huvud som upprepar ordet ja. Värmen bara växer inom mig, vågor av ljus välver sig och bryts och får mig att känna mig som om jag sväver. Han trär fingrarna genom mitt hår, kupar handen om nacke och bakhuvud, rör den fjäderlätt över axlarna, och utan att tänka eller vilja det hittar mina händer till hans bröst, rör sig över hudens hetta, skulderbladens ben som liknar vingspetsar, käkens krökning, nätt och jämnt täckt av skäggstubb - allt så underligt och obekant, och överdådigt ljuvligt nytt. Mitt hjärta trummar så hårt att det värker i bröstet, men det är den goda sortens smärta, som känslan man får den första riktiga höstdagen när luften är frisk och klar och löven krullar sig i kanterna och vinden doftar svagt av rök - som slutet och början av något på en och samma gång. Jag kan svära på att jag känner hans hjärta dunka ett svar under min hand, ett omedelbart eko av mitt eget hjärta, som om våra kroppar talade med varandra.

Vart ska vi fara? säger Johannes Nej nu frågar du som om du fortfarande var vid liv, säger Peter Inte till någon plats? säger Johannes Nej dit vi nu ska, det är inte någon plats, och därför har den heller inte något namn, säger Peter Är det farligt? säger Johannes Farligt, nej, säger Peter Farligt är ett ord, det finns inga ord där, säger Peter Gör det ont? säger Johannes Det finns inte kroppar där, så ont finns inte, säger Peter Men själen, gör det ont i själen där? säger Johannes

Jag sa: "Nej, de flesta överlever bara, de tror att deras saker har ett värde men ingenting har det. Saker har bara ett pris, baserat på förväntningar, och jag handlar med dem. Det enda värde jorden har är tid. En sekund är alltid en sekund, det går inte att förhandla." Du föraktar mig nu, för att jag har vigt alla mina sekunder åt mitt jobb. Men jag har i alla fall vigt dem åt något. Vad har dina kompisars föräldrar vigt sina liv åt? Grillfester och golfrundor? Chartersemestrar och tv-serier? Vad lämnar de efter sig?

-Finns det någonting på jorden, som skulle kunna ha betydelse och som till och med skulle kunna förändra händelseförloppet inte bara på jorden utan också i andra världar? frågade jag min lärare. -Det finns det, svarade min lärare. -Och vad är då detta? frågade jag. -Det är..., började min lärare men tystnade plötsligt. Jag stod och väntade spänt på hans svar. Men han teg. Och jag stod och teg. Och han teg. Och jag stod och teg. Och han teg. Vi står bägge och tiger. O la la! Vi står bägge och tiger. O le le! Ja, ja, vi står bägge och tiger!

- Vem älskar du mest, gåtfulle främling, din far, din mor, din syster eller bror? - Jag har ingen far, ingen mor, ingen syster eller bror. - Dina vänner? - Du använder där ett ord vars betydelse förblivit mig okänd intill denna dag. - Ditt fosterland? -Jag vet inte på vilken breddgrad det är beläget. - Skönheten? - Jag skulle gärna vilja älska henne, den gudomliga, den eviga. - Guldet? - Det hatar jag, som ni hatar Gud. - Men vad är det då som du älskar, underlige främling? - Jag älskar molnen - molnen som går förbi ... där borta ... de underbara molnen.

Mannen såg lugnt på honom, nästan medlidande, och svarade: "Vet du vad det värsta med att vara förälder är? Att man alltid blir bedömd för sina sämsta ögonblick. Man kan göra en miljon saker rätt men en enda sak fel och sedan är man för alltid den där föräldern som kollade i mobilen medan barnet fick en gunga i huvudet i parken. Vi tar inte ögonen ifrån dem på flera dygn i taget men så läser vi ett sms och då är alla våra bästa stunder värdelösa. Ingen människa går till psykologen för att prata om alla gånger de inte fick en gunga i huvudet som barn. Föräldrar definieras av sina misslyckanden." (ss. 29-30)

Kära man. Välkommen till urvreden. Det du måste förstå är att det handlar om ett biologiskt uppror som riktar sig mot naturen. Man får inte förväxla det med allmän bitterhet, det vi har att göra med är ett blint raseri som ger eko genom själva tiden. Det du känner är inte bara din frus vrede, det är också hennes mors och hennes mormors och hennes farmors vrede, det är en öronbedövande åska genom hela släktled. Det är en kollektiv rädsla för att bli våldtagen, svindlande mensvärk, ensamma förlossningar och känslan av att ingen tackar en. Det är inte någons fel, men det är en börda vi bär på och vi kan inte alltid bära den i tysthet. Akta dig för urvreden. Ta den inte personligt, men ta den på allvar

Jim föddes i en generation som såg datorer som magi, Jack är från en som alltid tagit dem för givet. När Jim var liten bestraffade man barn genom att tvinga dem att gå till sina rum, nuförtiden tvingar man barn att komma ut ur dem. En generation fick skäll för att inte kunde sitta still och nästa får skäll för att de aldrig rör sig. Så när Jim skriver en rapport trycker han beslutsamt varje tangent ända ner i botten, kontrollerar genast skärmen för att försäkra sig om att den inte lurat honom, och först därefter trycker han på nästa tangent. För Jim lurar man minsann inte. Jack skriver givetvis i gengäld så som unga män som aldrig levt i en värld utan internet gör, kan göra det med ögonbindel, snuddar tangenterna så lätt att ett forensiskt förbannat laboratorium inte skulle kunna bevisa att han rört dem. De både männen driver varandra till vansinne, förstås, med de allra minsta saker. När sonen söker efter något på internet säger han att han "googlar", när pappan ska göra samma sak säger han: "Det ska jag slå upp på Google." När de är oense om något säger pappan "jo men det är så för det har jag läst på Google!" och sonen gapar: "Man läser inte saker på Google pappa, man söker efter..." Det är så att säga inte det faktum att pappan inte begriper hur man ska använda teknik som sonen blir galen på, utan att pappan nästan förstår. Jim vet till exempel fortfarande inte hur man tar en skärmdump, så när han vill ta en bild av något på sin datorskärm fotograferar han datorskärmen med sin mobiltelefon. När han vill ta en bild av något på sin mobiltelefon lägger han den i kopiatormaskinen. Det senaste riktigt stora bråket Jim och Jack hade var när någon chefs chef kom på att stadens poliskår skulle bli "mer tillgänglig på sociala medier" (för i Stockholm är poliserna tydligen så in i helsike tillgängliga hela tiden) och bad dem ta bilder av varandra under en vanlig arbetsdag. Så Jim fotograferade Jack i polisbilen. Medan jack körde. Med blixt.