Ette To Quotes

Hur kan jag säga om din röst är vacker. Jag vet ju bara, att den genomtränger mig och kommer mig att darra som ett löv och trasar sönder mig och spränger mig.

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är "jag". Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av" alla mina tidigare.

Jag frågade mig själv men glömde svara. Jag drömde mig ett liv men glömde vara. Jag reste alltet runt men glömde fara – ty jag satt fånge här i Aniara.

...en av de mänskliga rättigheterna måste vara den att för en tid få dra sig undan allt som händer och sitta så här vid sidan av skeendet, få vända världen ryggen ett ögonblick medan solen lyser och hjärtat fortsätter att dunka.

Försök till räddning genom tankeflykt och överglidningar från dröm till dröm blev ofta vår metod. Med ena benet dränkt i känslosvall det andra med sitt stöd i känslodöd vi ofta stod. Jag frågade mig själv men glömde svara. Jag drömde mig ett liv men glömde vara. Jag reste alltet rumt men glömde fara - ty jag satt fånge här i Aniara.

När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.

Jag är så rädd att få ett hjärta av sten, för jag tror att det skaver i bröstet och gör ont.

Blake gave Selena a nudge. “Remember what I taught you, itsy-bitsy babe-ette.

Eftersom sorgen är ett tidvatten finns det stunder då sorgen kommer upp till ytan och sköljer över en med förvånansvärd styrka

Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.

Jag är ett väsen av bokstäver, en karaktär skapad av meningar, ett skönlitterärt fantasifoster.

Gå ikke alltför nära dina drömmar: de äro en osanning, de borde gå - de äro ett vansinne, de vilja stanna.

Ma mõtlesin, et elame konservide ajastul.'' ''Konservide? Kuidas nii?'' Ravic osutas ajalehtedele. ''Meil pole enam tarvis mõtelda. Kõik on ette mõeldud, ette mälutud, ette tunnetatud. Konservid. Jääb üle ainult avada. Kolm korda päevas koju kätte toimetatud. Midagi pole enam tarvis ise külvata, kasvatada, pole tarvis küsimuste, kahtluste ja igatsuste tulel keeta. Konservid.

Han tar mina händer och trycker dem mot sitt bröst, vägleder mina fingrar när de vandrar nerför hans bröstkorg innan hans läppar möter mina igen och igen och igen och drogar mig till ett delirium jag aldrig vill lämna.

Du får aldrig ett eget ansikte förrn du lär dig att slåss.

Med näsduken pressad mot ett öga i taget gråter han av tomhet, gråter och gråter, ty tomheten har fler tårar än någonting annat.

Eva,Eva",kuttrade han och drog sitt pekfinger genom min hala springa."Titta hur hungrig du är efter mig.Det är ett heltidsjobb att hålla den här söta lilla fittan tillfredsställd.

Av - att vara till; att känna min syn försvagad av ett öga, min hörsel förslöad av ett öra, och min tanke, min luftiga ljusa tanke bunden i fettslyngors labyrinter. Du har ju sett en hjärna... vilka krokvägar, vilka krypvägar...

Metaforen är ett av tankens väsentligaste verktyg. Den belyser vad som annars skulle ligga helt i mörker. Men denna belysning blir ibland så klar att den bländar istället för avslöjar.

Mulle meeldib ette kujutada, et maailm on nagu üks hiigelsuur masin. Tead, masinatel pole kunagi ühtegi üleliigset osa. Neil on täpselt ettenähtud arv kindlat tüüpi osasid, mida need vajavad. Nii et terve maailm on üks suur masin, siis pean ma siin ju mingil põhjusel olema. Ja see tähendab, et ka sina oled siin samamoodi mingil põhjusel.

Jos voitte istua toisen ihmisen seurassa vaiti puoli tuntia ja tuntea olonne mukavaksi, teistä ja tuosta ihmisestä voi tulla ystävät. Jos ette voi, teistä ei tule koskaan ystäviä, eikä teidän kannata tuhlata aikaa yrittämiseen.

Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också impulsen att så omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går den till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga... Men bättre förekomma en förekommas ( s. 105)

Jag vill vara ett fall alldeles för mig själv, ett som kräver specialkonstruerade skalor och inte kan mätas med andras mått.

Månen tittade fram även den här natten och kastade ett blekt sken över två kroppar som rörde sig i samklang.

But so uncaring is life against the man who has killed a child that everything after is too late.

Förutsatt att du tror säger prästen kommer alltings hemskhet att gå över i Jesu gemenskap och ett evigt liv Förutsatt att jag tror kommer du och jag att förenas i evighetens etagelägenhet Men det tror jag inte Min människa är död Gud ljög

[..] hennes leende gjorde ansiktet alldeles lysande, som när vinden klistrar ett löv mot fönstret och solen skiner igenom det och alla nerver och ådror syns. Yani, hennes själ syntes. (s. 81)

I väntrummet sitter Britt-Marie kvar. Ensam. Inte ens kakaduan är kvar. Om Britt-Marie hade rest sig och gått så hade nog ingen kommit ihåg att hon varit där. Hon ser ut att tänka på det ett ögonblick. Sedan borstar hon något osynligt från kanten av bordet och rättar till ett veck i sin kjol, och sedan reser hon sig och går.

Seda süüd ei andesta aga inimliik, kes ei vihka kunagi niivõrd seda, kes kurja teeb, ega ka tegu ennast, kuivõrd seda, kes selle välja ütleb. Nii tuleb sageli ette, et sellal kui see, kes kurja korda saadab, pälvib rikkuse, au ja võimu, lohistatakse see, kes kuritegu nimetab, tapalavale, sest inimesed on varmalt valmis taluma ükskõik mida, mis neile teiste või taeva poolt osaks saab, kui nad sellest vaid sõnades pääsevad.

Inimesed kujutavad ette, et hingesugulane on keegi, kellega sa täiuslikult kokku klapid, ja seda ju igaüks endale ihkab. Aga tõeline hingesugulane on hoopis peegel, inimene, kes näitab sulle kõike seda, mis sind tagasi hoiab, ta sunnib sind pöörama tähelepanu su enda isikule, et sa saaksid oma elu uueks muuta.

Jag vill ta hans hand och trycka den mot mitt hjärta, precis där det värker som mest. Jag vet inte om ett sådant tilltag skulle bota smärtan eller kanske få mitt hjärta att brista helt, men oavsett vilket skulle den ihållande, hungriga väntan vara över.

Teistä on siis hauskaa lähteä pois luotani?" "Ei ollenkaan, Bessie! Totta puhuen, tällä hetkellä oikeastaan suren sitä." "Tällä hetkellä! ja oikeastaan! Miten kylmästi pikku neiti sen sanookaan. Luulenpa, että jos pyytäisin teiltä suukon ette antaisi sitä vaan sanoisitte, että että oikeastaan halua." "Annan sinulle suukon mielihyvin, kumarruhan alas.

I samma sekund Benjamin blir varse den nytillkomne hejdar han sig i steget, är för ett ögonblick alldeles stilla, och han vet att det är hit, till detta ögonblick, till detta möte, till denne man, som hela hans rörelse har syftat. Det är hit han hela tiden har gått.

Russel /.../ antar att planeten har blivit skapad för några minuter sedan, >utrustad< med en mänsklighet som >minns< ett illusoriskt förflutet.

Det är en vacker stad. Men kall som is. Du kan leva ett helt liv här utan att få närkontakt med någon. Allt är planerat för att man ska slippa beröring med varandra.

Most people made comments on how I was the strongest woman they knew. That was before the title wave of disaster hit my charmed life.

Kärleken är ett helhetskrav, vare sig den är smärtsam oro eller lycklig åtrå... Man älskar bara det man inte äger helt.

Att komma till Klostret och lära mig läsa var som att få ett stort fönster öppnat mot ljus och värme.

Jeg er ikke sikker på hvorfor, men jeg elsker mat mer enn nesten noe annet. Samme hvor mye jeg spiser, legger jeg aldri på meg. Med ett unntak har jeg veid det samme i årevis.

Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ - du är besviken.

Kan någon tala om vad man säger när man stöter ihop med en av sina vänner efter semestern och han har fallit ihop till ett nästan ingenting, som ett hus som demolerats i en storm?

Jag vet att om mitt hjärta inte satt fast bakom revbenen skulle det rymma sin väg och aldrig komma tillbaka. Det är för väl att människans viktigaste organ är placerat bakom galler. Där kan det sen sitta och bitas och slåss bäst det vill och slå mot trumhinnorna tills allt som hörs är ett stadigt tickande. Som från en bomb eller ett präktigt schweiziskt armbandsur.

Edvard: Du har levat i en konstgjord värld, insnärd i konstgjorda känslor. Jag måste lära dig och dina barn att leva i verkligheten. Det är inte mitt fel att verkeligheten är ett helvete

Det var som när man rider i en dröm, en sådan där hemsk dröm, som man vaknar ur med ett skrik och ligger och är rädd av en lång stund efteråt. Men det här var inte en sådan dröm som man vaknade ur. Vi red och red. Vi visste inte vart. Vi visste inte hur långt. Vi bara red genom natten.

Det är ett faktum som ingen kan bestrida att hon under hela denna långa tid inte en dag vikit från min sida. Om dagarna har hon ständigt varit i mina tankar. Om nätterna har hon varit i mina drömmar.

I en stad där de flesta fortsätter att leva sina liv som om inget hänt, utan att ens veta vad som pågår, insjuknar unga män, magrar av, tynar bort och dör. Ja, det är som ett krig som utkämpas i fredstid.

Vi kan inte förändra världen, ofta kan vi inte ens förändra människor. Inte mer än en bit i taget. Så vi hjälper till när vi har möjlighet, gubben. Vi räddar dem vi kan. Vi gör vårt bästa. Sen försöker vi hitta ett sätt att intala oss själva att det måste vara ... nog. Så att vi kan leva med våra misslyckanden utan att drunkna.

En av lärorna på Tlön går så långt att den förnekar tiden: den tänker sig att nuet är oändligt, att framtiden inte är verklig annat än som en förväntan i nuet, att det förflutna inte är verkligt annat än som ett minne i nuet.

När jag blev trött på det ena eller det andra gick jag till vedbacken ett tag. Vedbackens idé är alldeles klar; att såga och hugga med gott samvete, att få vara ifred, att det luktar gott och att det för en gångs skull blir vad man har tänkt sig.

Kirjailija on nimittäin tunnepitoinen otus, herkkä, hullu, kateellinen, katkera, surkea, hyljätty, korska, kerska, jne. Eikä syyttä. Kirjoittakaapa parikymmentä kirjaa, niin ette ole enää se sama nuori kaunis ihminen kuin joskus 25 vuotta sitten...

Min tunga hade alltid varit ett smidigt och pålitligt verktyg, men nu vägrade den att göra tjänst mer. Alldeles som jag nyss hade hade lyssnat för första gången i mitt liv, visste jag, att om jag nu vill tala, måste det vara på ett nytt sätt, som jag ännu inte var mogen för. De lager av mig själv, som nu skulle komma till tals, hade väl aldrig förr format några ord (s. 138).

Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej Du som fyller huvudet med drömmar och fantasi Och som krockar med verklighetens lyktstolpar om och om igen Jag skriver för dej Du som tänker på livet, hur det är och hur det kunde vara Du som tänker på döden Jag skriver för dej Du som gör listor med viktiga saker Du som försöker förstå hur allt hänger ihop Du som funderar på tiden vi lever i Och varför världen ser ut som den gör Och på hur allt ska bli och hur allt skulle kunna vara Jag skriver för dej Du som vet att du inte är som de andra Och för dej, du som känner igen dej Jag skriver för dej Du som gråter i nattsvart hopplöshet Och för dej Du som skrattar, Som vet att världen är vacker Och att livet är ett spännande äventyr Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej

Selleks, et määratud kodanikkude arv mitte väheseks ei jääks ega ülearu suureks ei paisuks, on antud käsk , et üheski peres, ei oleks umbkaudu 14-aastasi lapsi ühekorraga vähem, kui 10 ja rohkem kui 16, samal ajal kui nooremate laste suhtes mingit arvu kindlaks määratud, ega ette kirjutatud ei ole. Kes suuremates peredes ülearu on, väiksema juurdekasvuga peredesse paigutatakse. Kui aga juhtuma peaks, et kogu linnas see arv üle lubatud määra tõuseb, siis täidavad needsinased teiste linnade puudujääki. Kui juhtub, et terve saare rahvaarv lubatud määrast üle läheb, valitakse igast linnast teatud kodanikud ja rajatakse nende eneste seaduste järgi linn kõige lähemal maal. Nad võtavad ka selle maa rahva eneste sekka... kui aga selle maa asukad utooplastega koos ja nende seaduste all elada ei taha, siis aetakse nad välja.

Bara en sak”, ropar han tillbaka, och tar ett steg närmare mig. ”Det finns bara en enda sak som jag verkligen vill ha.” ”Vad?” Han ställer sig nära, vinglar till i blåsten, tar tag i mina armar och lutar sig fram så att hans läppar nuddar mitt öra. ”Du är min önskan. Du, bara.

Frågar du mig var jag finns så bor jag här bakom bergen Det är långt men jag är nära Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma Den finns överallt om också sällsynt som helium Varför begär du ett luftskepp att fara med Begär i stället ett filter för kväve ett filter för kolsyra, väte och andra gaser Begär ett filter för allt som skiljer oss ett filter för livet Du säger att du nästan inte kan andas Än sen! Vem tror du kan andas? Den mesta tiden tar vi det ändå med jämnmod En vis man har sagt : >>Det var så mörkt att jag nätt och jämt kunde se stjärnorna<< Han menade bara att det var natt

Mamma hadde forlatt denne verden og erobret friheten, og derfor kunne jeg også erobre den. Jeg savnet henne og skulle ønske jeg kunne få høre latteren hennes igjen. Men jeg visste med meg selv at hun fantes et sted, ett eller annet strålende, grenseløst sted. Hun passet på meg, heiet på meg. Og elsket meg.

Kui nõusid pesed, palveta. Ole tänulik, et sul on nõusid, mida pesta. See tähendab, et seal oli toitu, mida süüa, et sa toitsid kedagi, et sa hoolitsesid ühe või mitme inimese eest – tegid süüa, katsid laua. Kujutad sa ette, et tuhandetel inimestel pole praegu mitte midagi pesta ega mitte kellelegi lauda katta.

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol. Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa i havet? Tid - du mörderska - vik ifrån mig! Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

- Människor är inte så små som man tror. Och inte så stora. Felet med att ha makten som bedömningsgrund och inte handlingarna är att nästan alla friskriver sig då, var och en hittar sin maktlöshet när de behöver den. För alla är maktlösa inför någon, och något. Alla har ett skikt av maktlöshet i sig, i sin upplevelse av sig själva i tillvaron, som de då använder. Och därför ser världen ut som den gör. Alla har en glipa i sin makt, även när de vet att de har makt och ansvar, som de kan utnyttja för att förstå varför de måste handla som de gör. Moralen börjar hos individen. Man måste kräva den av alla. De som har makt föddes maktlösa och denna känsla är den som består i dem hela livet, särskilt i de stunder då de handlar fel. Då minns de att de blev mobbade på skolgården och slagen av pappa och inser att allt är någon annans fel även nu.

...Och inte som nu att jag bara är ett enda stort kaos som inte vill någonting och ändå allting.

Med ett gott hjärta, du kan vinna många slag.

Detta var i princip det värsta som skulle kunnat drabba min tävlingsinriktade hustru: ett samhälle med belåtna medelmåttor.

Sensmoralen i historien var: Mr Binks var ett otroget svin som stoppade kuken båda här och där, men du förstår, äktenskapet är en kompromiss.

Verkligheten var en föränderlig skyltning i ett butiksfönster, manipulerad av händer när man inte såg, lockande och ständigt utom räckhåll.

Mida ma ütelda tahan, Ike. Sa eu saa oodata surmalt lahendusi. Sa võid ette kujutada, et see lõpetab kõik, mis sinu eksistentsi puutub, aga see on ettekujutus, mitte fakt. Pealegi, tappa ja surra oskab igaüks. Elada mitte. See on ju paradoksaalne. Me teame, mida elus teha saab, aga püüame sellest loobuda. Surma mängureeglitest pole meil aimugi, aga igatseme sinna küll.

Jo, vi vil gaa. Vi vil gaa alligevel. Vi maa gaa. De Kvinder, som altid sidder i sine Kareter, keder sig tildøde. De Tider er forbi, da Kvinden var for Manden kun en Luksusgjenstand, halvt et kostbart Legetøi, halvt en Gudinde, der skulde tilbedes. De har selv stødt os ned paa Handlingens Skueplads, hvor vi maa arbeide, erhverve, stride og tumle os, med ett Ord: vi maa gaa.

Hegyes orrú, titok ette, egészségtelen arcú, magát szerényen sokra tartó, püspökök kedvence, tudós barát volt P. Bús Felicián. Német egyetemeken szárított lelkű, szenvedélyes dogmatikus, tipikus könyvkeresztény, aki a szellemi hierarchia szféráit soha el nem hagyta, és akire kitűnően talált a gnosztikusok mondása: "Ismerjetek meg mindenkit, de senki se ismerjen meg benneteket...

Om jag blev ett sådant barn som »bara en mor kan älska« skulle det betyda att ingen längre älskade mig. Andras mammor tyckte nog synd om mig, föreställde jag mig. De skulle göra sitt bästa för att vara snälla. Men innerst inne var jag ingen mammas dotter. Ingen. Den känslan. Att jag var ingen. Eftersom hon som mindes alla dessa viktiga saker, mitt livs kronvittne, hon fanns inte längre.

For so uncaring is life constructed that a minute before a happy man kills a child he is still happy and a minute before a woman screams with fear she can close her eyes and dream of the sea and the last minute of a child's life this child's parents can sit in the kitchen and wait for sugar and speak of their child's white teeth and about a rowing boat and the child itself can close a gate and start walking across a road with a few lumps of sugar wrapped in white paper in its right hand and this entire last minute nothing see except a long, shiny river and a broad boat with silent oars.

Det sägs ibland att sorg är psykisk, men att saknad är fysisk. Den ena är ett sår, den andra är en amputerad kroppsdel, ett visset blomblad jämfört med en brusten stam. Det som växer tillräckligt nära något det älskar har till slut samma rötter. Vi kan prata om förlusten, vi kan bearbeta det och ge det tid, men biologin tvingar oss fortfarande att leva under vissa lagar: Växter som delas på mitten läker inte, de dör.

I Aldermanns hus möttes besökarna av den över fyra meter höga statyn när de steg in i entrén. I den ena handen höll han fram sin magiska bevingade stav mot gästen och med den andra handen pekade han uppåt, bakåt mot husets innandöme. I folkmun hette det att statyn var ett ockult tecken - ett budskap till de invigda. Man sa att Hermes hand visade riktningen till alla de hemliga rum och förseglade salarsom rymdes i husets inre.

Kulan var alltid sval. Den blåa färgen var djupare och klarare än havet och målade om hela världen så att den blev kylig och avlägsen och främmande. I världens centrum såg han sig själv, sin egen stora nos, och runt omkring den speglade ett förvandlat och drömlikt landskap. Den blåa marken var långt nere och djupt in och därinne i det onåbara började pappan leta efter sin familj De kom alltid, bara han väntade. Glaskulan speglade dem alltid.

Tehän ette ole koskaan tuntenut mustasukkaisuutta, eikö totta, neiti Eyre? Tietenkään ette. Tarpeetonta kysyä, sillä ettehän ole koskaan ollut rakastunut Teillä on nuo molemmat tunteet vielä edessäpäin, sielunne nukkuu, puuttuu vielä sysäys, joka herättää sen. Te kuvittelette koko elämän olevan samanlaista tasaista virtaa kuin se, jota pitkin nuoruutenne on tähän saakka liukunut. Lipuessanne eteenpäin silmät ummessa ja kädet korvilla ette näe kallioita, jotka kohoavat vähän matkan päässä virran keskiuomassa ettekä kuule tyrskyjen pauhinaa niitten juurella Mutta minä sanon teille - pankaa sanani mieleenne - jonain päivänä tulette karikkoiseen kapeaan uomaan, jossa koko elämän virta pirstoutuu kuohuiksi ja kohinaksi, vaahdoksi ja pauhuksi. Silloin joko pirstoudutte kivikossa atomeiksi, tai jokin iso laine nostaa teidät harjalleen ja kantaa tyynemmille vesille - joillaisilla minä nyt olen.

Jag är inte fullkomlig. Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken. Jag har lättare för att intressera mig för matematiken än för att tycka om mina medmänniskor. Men jag har en förankring till något i tillvaron som står fast. Sedan kan man kalla det vad man vill. Jag står på ett fundament, och längre ner än dit kan jag inte falla. Det är mycket möjligt att jag inte har lyckats ordna mitt eget liv alltför smart. Men jag har alltid – med minst ett finger åt gången – tag i Det absoluta rummet. Därför finns det en gräs för hur långt världen kan vrida sig ur led, hur mycket som kan hinna gå snett innan jag upptäcker det. Jag vet nu, utan skuggan av tvivel, att något är sjukt.

Hvorfor blander jeg mig i andres affærer? Hvorfor er jeg overhodet kommet hit til byen? Skete det på grund av en eller annen katastrofe i universet, for eksempel på grund av Gladstones forkjølelse? Hehehe, Gud hjælpe dig, barn, hvis du sier som sandt er: at du egentlig var på veien hjem, men at du med ett blev så levende bevæget ved synet av denne by – så liten og elendig som den er – at du var nær ved å gråte av en hemmelighetsfuld og fremmed glæde da du så alle flagene.

Dagen svalnar. Dagen svalnar mot kvällen... Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren. Tag min hand, tag min vita arm, tag mina smala axlars längtan... Det vore underligt att känna, en enda natt, en natt som denna, ditt tunga huvud mot mitt bröst. Du kastade din kärleks röda ros i mitt vita sköte - jag håller fast i mina heta händer din kärleks röda ros som vissnar snart... O du härskare med kalla ögon, jag tar emot den krona du räcker mig, som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta... Jag såg min herre för första gången i dag, darrande kände jag genast igen honom. Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm... Var är mitt klingande jungfruskratt, min kvinnofrihet med högburet huvud? Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp, nu hör jag verklighetens hårda klang mot mina sköra sköra drömmar. Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ - du är besviken.

Jag har faktiskt känt mig sorgsen för min egen skull, då jag föreställt mig min slanka, nakna, bleka kropp där den flöt fram strax under strömvirvlarna på ytan, hur en klunga sniglar sugit sig fast vid ett av de nakna benen och hur mitt hår flöt som sjögräs ända tills jag nådde fram till havet och sjönk ner, ner, ner till havsbottnen, hur mina så gott som upplösta muskler skalades av i mjuka strimmor och hur jag likt en akvarell långsamt löstes upp i strömmarna ända tills bara skelettet fanns kvar.

Om du tänker dig ett dike. Det är spadtag efter spadtag och det kan ju se galet ut för ett barn. Men en vuxen vet vart det leder, att det torrlägger marken så det växer bättre. Med varje spadtag tänker man på det kreaturet och på det. Man tänker på ofödda kalvar och på hästen, hur han skall orka bättre. Och när man tänker så, blir inte ett enda spadtag utan sin mening. Visst är det så? Men i Stockholm. Hur någon där kunde se vad för ett dike han stod uti och vad det skulle tjäna till att fäkta - det förstår inte jag.

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester – tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

Att älska någon är som att flytta in i ett hus, brukar Sonja säga. I början förälskar man sig i allt det nya, man förundras varje morgon över att det är ens eget, som om man är rädd för att någon plötsligt ska rusa in genom dörren och påtala att det skett ett grovt misstag och att det inte alls är meningen att man ska bo så här fint. Men som åren går nöts fasaden, träet spricker här och var, och man börjar älska det där huset inte så mycket för alla sätt det är perfekt på som för alla sätt det inte är det. Man lär sig alla dess vinklar och vrår. Hur man undviker att nyckeln fastnar i låset när det är kallt ute. Vilka golvplankor som sviktar lite lätt när man kliver på dem och exakt hur man ska öppna garderobsdörrarna för att de inte ska knarra. Det är det, alla de små hemligheterna, som gör det till ditt hem (s. 315-316).

I början stannade hon bara inomhus för att hon ännu hörde hans skratt så tydligt härinne, hans röst och hans svordomar när han körde tån i tröskeln bakom bardisken. Ett helt liv tillsammans i den här byggnaden och han kunde fortfarande inte se den där förbannade tröskeln komma.

Människor ser man inte så som man ser hus, träd och stenar. Man ser dem i en förväntan att kunna möta dem på ett visst sätt och därigenom kunna göra dem till ett stycke av sitt eget inre. Inbillningskraften formar dem så att de passar in i ens egna önskningar och förhoppningar...

Och att de sedan, efter allt världen hade lärt dem, inte kände igen bojorna när de fästes vid deras händer och fötter. South Carolinas bojor var av ett nytt slag – nycklarna och tillhållarna präglades av lokala syften – men fungerade ändå som bojor. De hade inta alls kommit särskilt långt.

Det var kejsarinnans far som hade stiftat en lag, att föremål, djur och människor med magiska egenskaper var skyldiga att rapporteras. För det var ju inte lätt att regera i en värld där ett guldträd kunde göra en tiggare till kung och talande djur viskade rebelliska visdomsord till skogsarbetarna.

Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden. Jag har varken ärvt en god eller fast punkt på jorden varifrån jag skulle kunna tilldraga mig en guds uppmärksamhet. Jag har heller inte ärvt skeptikerns väl dolda raseri eller ateistens brinnande oskuld. Jag vågar därför inte kasta sten på henne som tror på ting, på vilka jag tvivlar eller på honom som dyrkar ett tvivel, som vore inte även det omgivet av mörker. Den stenen skulle träffa mig själv, ty om en sak är jag fast övertygad: att människans behov av tröst är omättligt.

Vi brukade prata så när vi var unga, Sten och jag. Om döden som något som man skulle hantera som en part i en duell. Även om utgången var given kunde man trötta ut döden så att den bara hade krafter nog att utdela ett sista hugg. Det var så vi bestämde att döden skulle bli för oss båda, nåt man skulle klara av så "att det gick bra".

Alla kan bli ett monster- Det är enkelt, bara följ strömmen utan att stanna till för att ifrågasätta eller tänka efter. Att bli en riktig människa är svårare. Då måste man ta ställning. För eller Emot. Till eller Från. Av eller På. Och att ta ställning är att riskera att bli utstött, ensam och avskydd. Att bli ett monster är betydligt enklare.

Han betalar och går iväg och jag kommer antagligen aldrig att se honom igen. Det gör mig rädd. Det borde finnas en lag som förbjuder människor att vara så flyktiga för varandra. Jag går hem vid sextiden. Jag är trött. Särskilt på människor. Jag skulle vilja leva ett tag på jorden helt för mig själv. Bara för att se om allt skulle kännas lättare då.

Förresten hade pappan börjat tänka på ett alldeles nytt sätt. Mer och mer sällan funderade han över allt han hade varit med om under sitt vänliga och brokiga liv, och lika sällan drömde han om vad alla de kommande dagarna skulle ge honom. Hans tankar gled som båten, utan minnen och drömmar, de var som gråa vandrande vågor som inte ens hade lust att komma fram till horisonten. Pappan försökte inte prata med hatifnattarna längre. Han stirrade ut över havet som de, hans ögon hade blivit bleka som deras och lånade himlens växlande färg. Och när nya öar kom emot dem rörde han sig inte, bara svansen slog några slag mot durken. Jag undrar, tänkte pappan en gång när de glöd framåt i en lång trött dyning, jag undrar om jag inte håller på att börja likna en hatifnatt.

[...] ett lån brukade vara något du förväntades betala tillbaka. Men när var och varannan småbarnsfamilj med medelinkomster har lån på belopp de inte kan spara ihop ens på en livstid, då har inte banken gett ett lån längre. De har gett finansiering. Och då är bostäder inte bostäder längre. De är investeringar. [...] Det betyder att de fattiga blir fattigare, de rika blir rikare, och den verkliga klassgränsen går mellan de som får och de som inte får låna. För hur mycket pengar folk än tjänar ligger de vakna i slutet av månaden och oroar sig över pengar. Alla tittar på granens saker och undrar "hur har de råd?", för alla lever över sina tillgångar. Så inte ens de riktigt rika känner sig någonsin riktigt rika för det enda man kan köpa till sist är en dyrare version av något man redan har. På lån.

Geissler har vel ingen interesse for svaret og har kanske ikke hørt det, han vedblir: Kjøpe stenene tilbake altså. Siste gang lot jeg min søn sælge, det er en ung mand på din alder og ellers intet. Han er lynet i familjen, jeg er tåken. Jeg er av dem som vet det rette, men gjør det ikke. Men han er lynet, for tiden har han stillet sig i industriens tjeneste. Han var den som solgte for mig sist. Jeg er noget, det er ikke han, han er bare lynet, det snare nutidsmenneske. Men lynet som lyn er goldt. Ta dere Sellanråfolk: dere ser hver dag på nogen blå fjæld, det er ikke opfundne tingester, det er gamle fjæld, de står dypt nedsunkne i fortid; men dere har dem til kamerater. Dere går der sammen med himlen og jorden og er ett med dem, er ett med dette vide og rotfæstede. Dere behøver ikke sværd i hånden, dere går livet barhændt og barhodet midt i en stor venlighet. Se, der ligger naturen, den er din og dines! Mennesket og naturen bombarderer ikke hverandre, de gir hverandre ret, de konkurrerer ikke, kapløper ikke efter noget, de følges ad. Midt i dette går dere Sellanråfolk og er til. Fjældene, skogen, myrene, engene, himlen og stjærnerne – å det er ikke fattig og tilmålt, det er uten måte. Hør på mig, Sivert: Vær tilfreds! Dere har alt å leve av, alt å leve for, alt å tro på, dere fødes og frembringer, dere er de nødvendige på jorden. Det er ikke alle som er det, men dere er det: nødvendige på jorden. Dere opholder livet. Fra slægt til slægt er det til i lutter avl, og når dere dør tar den nye avl fat. Det er dette som menes med det evige liv. Hvad har dere igjen for det? En tilværelse i ret og magt, en tilværelse i troskyldig og rigtig stilling til alt. Hvad dere har igjen for det? Intet horser og regjerer dere Sellanråfolk, dere har ro og autoritet, dere er omsluttet av den store venlighet. Det har dere igjen for det. Dere ligger ved en barm og leker med en varm morshånd og patter. Jeg tænker på din far, han er en av de 32 tusen. Hvad er mangen anden? Jeg er noget, jeg er tåken, jeg er her og der, jeg svømmer, stundom er jeg regn på et tørt sted. Men de andre? Min søn er lynet som intet er, han er det golde blink, han kan handle. Min søn han er vor tids type, han tror oprigtig på det tiden har lært ham, på det jøden og yankee'en har lært ham; jeg ryster på hodet til det. Men jeg er ikke noget mystisk, det er bare i min familje jeg er tåken. Der sitter jeg og ryster på hodet. Saken er: jeg mangler ævnen til den angerløse adfærd. Hadde jeg den ævne så kunde jeg være lyn selv. Nu er jeg tåken.

Han fyller sexton år idag, och hela sitt liv har han blivit retad och trakasserad. Utsidan, insidan, talet, adressen. Överallt. I skolan, i omklädningsrummet, på nätet. Det nöter ner en människa till sist, det syns inte så tydligt, för folk omkring ett mobbat barn inbillar sig att man blir väl van till sist. Aldrig, man vänjer sig aldrig. Man brinner hela tiden. Det är bara ingen som vet hur lång stubinen är, inte ens man själv.

... det är bra för en människa att meditera över de drömmar hon haft. Då framstår den passiva tron på vetenskapen som en verklighetsflykt lika mycket som mysticismen. Därför är arbete och handling nödvändiga. Men de måste vara grundade på tro. Frågan är hur vi kan skaffa oss en tro värdig livet. ... 'Jag tror på livet och människorna', hade Ahmed sagt. 'Jag anser det vara min plikt att stödja deras ideal, så länge de är riktiga, för passivitet i det fallet innebär feghet och flykt. Jag anser det också vara min plikt att motarbeta deras ideal, om jag tror att de är felaktiga, för passivitet då innebär förräderi.' Man kunde fråga sig: vad är riktigt och vad är felaktigt? Men kanske tvivlet var ett slags verklighetsflykt liksom mysticismen och den passiva tron på vetenskapen. Likväl: kunde man på samma gång vara en idealisk lärare, en idealisk äkta man och en ständig revoltör?

Det var som om vi redan var döda, två spöken som drogs längs fasaderna men inte lyckades skrämma någon. Kanske att vi därför kunde komma att behöva varandra. Att leva livet är som ett stort hus med massor av våningar, fulla med rum och att vi bara sitter här i ett enda. Det bor något som glöder i mig och det som glöder i mig är allt annat än smärta, allt annat än det som förstör. Ett spöke kan inte ta mig glädje. De verkliga människorna här och nu skrämmer mig mer.

Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak - nyckfullt, opålitligt, skämtsamt, illfundigt, pinsamt försvagande, tröstande men framför allt - oumbärligt. Vi lever genom minnet, vi lever i minnet, ingenting sätter vi - och det med rätta - så högt som ett gott minne. Hon är vår dagliga oumbärliga tjänarinna och hon blir vår härskarinna. Sviker minnet, träder strax slumpen i kraft. Man lever nyckfullt, man har saker och ting på känn. Nå ja, ibland går det ju bra även på det sättet.

Han säger: "Låt mig få visa dig." Och sedan kysser vi varandra. Eller jag tror åtminstone att vi kysser varandra - jag har bara sett det göras ett par gånger, snabba pickanden med stängda munnar, på bröllop eller vid högtidliga tilldragelser. Men det här liknar ingenting jag någonsin har sett eller föreställt mig eller ens drömt. Det här är som musik eller dans, fast bättre än båda. Hans mun är aningen öppen så jag öppnar min också. Hans läppar är mjuka, samma mjuka tryck som den tyst envisa rösten i mitt huvud som upprepar ordet ja. Värmen bara växer inom mig, vågor av ljus välver sig och bryts och får mig att känna mig som om jag sväver. Han trär fingrarna genom mitt hår, kupar handen om nacke och bakhuvud, rör den fjäderlätt över axlarna, och utan att tänka eller vilja det hittar mina händer till hans bröst, rör sig över hudens hetta, skulderbladens ben som liknar vingspetsar, käkens krökning, nätt och jämnt täckt av skäggstubb - allt så underligt och obekant, och överdådigt ljuvligt nytt. Mitt hjärta trummar så hårt att det värker i bröstet, men det är den goda sortens smärta, som känslan man får den första riktiga höstdagen när luften är frisk och klar och löven krullar sig i kanterna och vinden doftar svagt av rök - som slutet och början av något på en och samma gång. Jag kan svära på att jag känner hans hjärta dunka ett svar under min hand, ett omedelbart eko av mitt eget hjärta, som om våra kroppar talade med varandra.

Hela villan, från den vitkalkade terassen till radioantennen, var sådan - prydlig, putsad och på det hela taget oälskad och meningslös. Husets herre betraktade den som ett skämt. Vad beträffar Martha var det varken estetiska hänsyn eller känsloskäl som styrde hennes smak, hon ansåg bara helt enkelt att en tämligen rik tysk affärsman i nittonhundratjugotalets Berlin borde ha ett hem av precis detta slag, det vill säga det skulle vara av precis samma villaförstadstyp som de hus andra personer i hans ställning hade.

Idag samlar vi skor och bilar, igår flintyxor. Utan tvivel har arkeologer funnit betydligt fler flintyxor än vad människan rimligtvis behövde. Jag tror att flintyxorna handlar om en längtan, kanske en rädsla. Om jag bara har tillräckligt många flintyxor, eller skor, eller ett nyrenoverat kök så kan inget ont hända. Det är den där dödsångesten igen. Den otäcka insikten att allt, allt, allt är förgängligt. Jag kommer att dö, men mina flintyxor kommer att finnas kvar. (Och de fanns ju kvar, eller hur? Men vad hjälper det?)

COBOL er i dag uten tvil verdens mest brukte høynivå programmeringsspråk. Det har vært i kontinuerlig bruk siden den første kompilatoren så dagens lys i 1960. En rekke versjoner av COBOL er blitt standardisert og internasjonalisert, først i 1968, senere i 1974 og i 1985. Som standardisert språk har COBOL klart vist sin verdi. Men på tross av dette har ettervirkningene fra utviklingen vært forholdsvis beskjedne, bortsett fra det IBM-utviklede generelle programmeringsspråket PL/1 som ble lansert i begynnelsen av 1970-årene. Kanskje en av grunnene til en manglende bred videreføring av COBOLs gode prinsipper og strukturer er at få har sett det mulig å gå videre. En annen grunn er kanskje at mesteparten av COBOL-brukerne er nettopp brukere og ikke teknologer. Den store masse av brukerne er enten ikke i stand til eller interessert i å utvikle et nytt programmeringsspråk, så lenge de har ett som virker bra, og som dessuten har vist seg å være utrolig pålitelig. COBOL har derfor vært uten virkelig konkurranse i over førti år. Selv i dag skrives det flere applikasjonsprogrammer i COBOL enn i hvilket som helst annet høynivå programmeringsspråk, FORTRAN inklusivt.

fron wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Azita_Gh... Azita Ghahreman föddes i Iran. Efter att ha utbildat sig till lärare studerade hon språk, litteratur och mytologi. Hon har haft uppdrag i FN och arbetat för organisationen ”läkare utan gränser”.Sedan 2006 bor hon i Malmö. Hon är medlem i Författarcentrum syd. Författarskap [redigera] Azita Ghahreman debuterade som poet 1990. Hennes första bok Avazhaaye havva (Evas sånger) blev mycket uppmärksammad i iranska media. Tandishaaye paeezi (höstens skulpturer) kom ut 1996. Den tredje diktsamlingen Faramooshi aine sadei daarad (glömskan har en enkel ceremoni) 2002 blev nominerad till årets bästa diktsamling och fick bra kritik i iransk press. Hennes dikter är översatta till franska, holländska, engelska, tyska, arabiska, makedonska, kinesiska,albanska, danska och svenska. Förutom i Iran har hon haft föredrag och poesiuppläsningar i Sverige, Holland, Tyskland, Makedonien, Albanien, England och Frankrike. Analys av författarskapet [redigera] Dikterna handlar om människans möte med det ofrånkomliga och det som uppstår i varje kontakt med tingen och skeenden runtomkring oss. I hennes tidigare dikter finns spår av sorg över en förlorad barndom i ett religiöst land, som sätter många förbud. I senare dikter ser man en mognare hållning till världen och språket. Här upptäcker poeten människans begränsningar och försöker komma underfund med ångestens drivande kraft. Genom skapandet försöker hon göra sig fri från förutbestämda, förutfattade meningar om rätt och fel. I de dikter som har skrivits efter 2000 märks en lekfull poet som behärskar orden, språket och historien. Filosofiska och mytologiska studier gör sig påminda som en sorts nyupptäckt av språket och ett nytt sätt att se på världen. Poeten möter en bitter verklighet med en känsla av ironi och filosofisk beundran över stora och små händelser. Det vore fel att betrakta Ghahreman som en politisk poet. Hennes dikter kan betecknas som universella, samtidigt som de karakteriserar en iransk kvinnas liv och öde. I de senare dikterna finns dikter av erotisk karaktär. Det är få iranska kvinnor som har vågat skriva erotiska dikter så öppet och starkt. Hennes dikter ingår i en tusenårig tradition av persisk litteratur. Bibliografi