Ette To Quotes

Hur kan jag säga om din röst är vacker. Jag vet ju bara, att den genomtränger mig och kommer mig att darra som ett löv och trasar sönder mig och spränger mig.

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är "jag". Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av" alla mina tidigare.

...en av de mänskliga rättigheterna måste vara den att för en tid få dra sig undan allt som händer och sitta så här vid sidan av skeendet, få vända världen ryggen ett ögonblick medan solen lyser och hjärtat fortsätter att dunka.

Försök till räddning genom tankeflykt och överglidningar från dröm till dröm blev ofta vår metod. Med ena benet dränkt i känslosvall det andra med sitt stöd i känslodöd vi ofta stod. Jag frågade mig själv men glömde svara. Jag drömde mig ett liv men glömde vara. Jag reste alltet rumt men glömde fara - ty jag satt fånge här i Aniara.

När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.

Jag frågade mig själv men glömde svara. Jag drömde mig ett liv men glömde vara. Jag reste alltet runt men glömde fara – ty jag satt fånge här i Aniara.

Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.

Jag är så rädd att få ett hjärta av sten, för jag tror att det skaver i bröstet och gör ont.

Blake gave Selena a nudge. “Remember what I taught you, itsy-bitsy babe-ette.

Eftersom sorgen är ett tidvatten finns det stunder då sorgen kommer upp till ytan och sköljer över en med förvånansvärd styrka

Jag är ett väsen av bokstäver, en karaktär skapad av meningar, ett skönlitterärt fantasifoster.

Gå ikke alltför nära dina drömmar: de äro en osanning, de borde gå - de äro ett vansinne, de vilja stanna.

Ma mõtlesin, et elame konservide ajastul.'' ''Konservide? Kuidas nii?'' Ravic osutas ajalehtedele. ''Meil pole enam tarvis mõtelda. Kõik on ette mõeldud, ette mälutud, ette tunnetatud. Konservid. Jääb üle ainult avada. Kolm korda päevas koju kätte toimetatud. Midagi pole enam tarvis ise külvata, kasvatada, pole tarvis küsimuste, kahtluste ja igatsuste tulel keeta. Konservid.

Av - att vara till; att känna min syn försvagad av ett öga, min hörsel förslöad av ett öra, och min tanke, min luftiga ljusa tanke bunden i fettslyngors labyrinter. Du har ju sett en hjärna... vilka krokvägar, vilka krypvägar...

Mulle meeldib ette kujutada, et maailm on nagu üks hiigelsuur masin. Tead, masinatel pole kunagi ühtegi üleliigset osa. Neil on täpselt ettenähtud arv kindlat tüüpi osasid, mida need vajavad. Nii et terve maailm on üks suur masin, siis pean ma siin ju mingil põhjusel olema. Ja see tähendab, et ka sina oled siin samamoodi mingil põhjusel.

Han tar mina händer och trycker dem mot sitt bröst, vägleder mina fingrar när de vandrar nerför hans bröstkorg innan hans läppar möter mina igen och igen och igen och drogar mig till ett delirium jag aldrig vill lämna.

Eva,Eva",kuttrade han och drog sitt pekfinger genom min hala springa."Titta hur hungrig du är efter mig.Det är ett heltidsjobb att hålla den här söta lilla fittan tillfredsställd.

Med näsduken pressad mot ett öga i taget gråter han av tomhet, gråter och gråter, ty tomheten har fler tårar än någonting annat.

Du får aldrig ett eget ansikte förrn du lär dig att slåss.

Metaforen är ett av tankens väsentligaste verktyg. Den belyser vad som annars skulle ligga helt i mörker. Men denna belysning blir ibland så klar att den bländar istället för avslöjar.

Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också impulsen att så omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går den till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga... Men bättre förekomma en förekommas ( s. 105)

Jos voitte istua toisen ihmisen seurassa vaiti puoli tuntia ja tuntea olonne mukavaksi, teistä ja tuosta ihmisestä voi tulla ystävät. Jos ette voi, teistä ei tule koskaan ystäviä, eikä teidän kannata tuhlata aikaa yrittämiseen.

Jag vill vara ett fall alldeles för mig själv, ett som kräver specialkonstruerade skalor och inte kan mätas med andras mått.

But so uncaring is life against the man who has killed a child that everything after is too late.

Månen tittade fram även den här natten och kastade ett blekt sken över två kroppar som rörde sig i samklang.

Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ - du är besviken.

[..] hennes leende gjorde ansiktet alldeles lysande, som när vinden klistrar ett löv mot fönstret och solen skiner igenom det och alla nerver och ådror syns. Yani, hennes själ syntes. (s. 81)

I väntrummet sitter Britt-Marie kvar. Ensam. Inte ens kakaduan är kvar. Om Britt-Marie hade rest sig och gått så hade nog ingen kommit ihåg att hon varit där. Hon ser ut att tänka på det ett ögonblick. Sedan borstar hon något osynligt från kanten av bordet och rättar till ett veck i sin kjol, och sedan reser hon sig och går.

I en stad där de flesta fortsätter att leva sina liv som om inget hänt, utan att ens veta vad som pågår, insjuknar unga män, magrar av, tynar bort och dör. Ja, det är som ett krig som utkämpas i fredstid.

Seda süüd ei andesta aga inimliik, kes ei vihka kunagi niivõrd seda, kes kurja teeb, ega ka tegu ennast, kuivõrd seda, kes selle välja ütleb. Nii tuleb sageli ette, et sellal kui see, kes kurja korda saadab, pälvib rikkuse, au ja võimu, lohistatakse see, kes kuritegu nimetab, tapalavale, sest inimesed on varmalt valmis taluma ükskõik mida, mis neile teiste või taeva poolt osaks saab, kui nad sellest vaid sõnades pääsevad.

Inimesed kujutavad ette, et hingesugulane on keegi, kellega sa täiuslikult kokku klapid, ja seda ju igaüks endale ihkab. Aga tõeline hingesugulane on hoopis peegel, inimene, kes näitab sulle kõike seda, mis sind tagasi hoiab, ta sunnib sind pöörama tähelepanu su enda isikule, et sa saaksid oma elu uueks muuta.

Många människor är födda i brist och få i överflod. De förra avundas de senare och de senare vill inte byta. Men det finns också människor som är födda till brist, som alltid kommer att ha en känsla av att någonting väsentligt fattas och ett begär att göra sig av med allt det oväsentliga för att lättare kunna ta reda på dette något.

Jag vill ta hans hand och trycka den mot mitt hjärta, precis där det värker som mest. Jag vet inte om ett sådant tilltag skulle bota smärtan eller kanske få mitt hjärta att brista helt, men oavsett vilket skulle den ihållande, hungriga väntan vara över.

Teistä on siis hauskaa lähteä pois luotani?" "Ei ollenkaan, Bessie! Totta puhuen, tällä hetkellä oikeastaan suren sitä." "Tällä hetkellä! ja oikeastaan! Miten kylmästi pikku neiti sen sanookaan. Luulenpa, että jos pyytäisin teiltä suukon ette antaisi sitä vaan sanoisitte, että että oikeastaan halua." "Annan sinulle suukon mielihyvin, kumarruhan alas.

I samma sekund Benjamin blir varse den nytillkomne hejdar han sig i steget, är för ett ögonblick alldeles stilla, och han vet att det är hit, till detta ögonblick, till detta möte, till denne man, som hela hans rörelse har syftat. Det är hit han hela tiden har gått.

strax glimmade ett annat fram på litet avstånd. De hade ljus utställda i alla fönster för att visa fattiga vandrare till rätta på kyrkvägen.

Hon kunde aldrig hänge sig helt åt något. Om hon älskade, ja, vad hon än gjorde, stod liksom ena hälften av hennes jag och såg på med ett kallt hånlöje.

Att komma till Klostret och lära mig läsa var som att få ett stort fönster öppnat mot ljus och värme.

Russel /.../ antar att planeten har blivit skapad för några minuter sedan, >utrustad< med en mänsklighet som >minns< ett illusoriskt förflutet.

Det är en vacker stad. Men kall som is. Du kan leva ett helt liv här utan att få närkontakt med någon. Allt är planerat för att man ska slippa beröring med varandra.

Jeg er ikke sikker på hvorfor, men jeg elsker mat mer enn nesten noe annet. Samme hvor mye jeg spiser, legger jeg aldri på meg. Med ett unntak har jeg veid det samme i årevis.

Most people made comments on how I was the strongest woman they knew. That was before the title wave of disaster hit my charmed life.

Aldeles riktig, jeg følger ikke mønstret. Jeg er tilfreds med ett mål mat om dagen, siden slikker jeg solskin. Hvorfor skal vi bli noget?

Kan någon tala om vad man säger när man stöter ihop med en av sina vänner efter semestern och han har fallit ihop till ett nästan ingenting, som ett hus som demolerats i en storm?

Lika svårt som att koncentrerat betrakta en tydli text på ett begriplit språk, å fast läskunni int läsa, lika svårt är de att sluta älta sin vånda.

Kärleken är ett helhetskrav, vare sig den är smärtsam oro eller lycklig åtrå... Man älskar bara det man inte äger helt.

Ett ord finns nämligen från det ögonblicket som någon har sagt eller skrivit det.

Jag är lite illamående av någon sorts nervös energi. Som om jag inte har sovit på ett dygn och bara ätit strössel.

Blake gave Selena a nudge "Remember what I taught you, itsy-bitsy-babe-ette" She flashed him a mischievous grin and raise the hose." Boom goes the dynamite!" -Demons In Disguise

Jag vet att om mitt hjärta inte satt fast bakom revbenen skulle det rymma sin väg och aldrig komma tillbaka. Det är för väl att människans viktigaste organ är placerat bakom galler. Där kan det sen sitta och bitas och slåss bäst det vill och slå mot trumhinnorna tills allt som hörs är ett stadigt tickande. Som från en bomb eller ett präktigt schweiziskt armbandsur.

Edvard: Du har levat i en konstgjord värld, insnärd i konstgjorda känslor. Jag måste lära dig och dina barn att leva i verkligheten. Det är inte mitt fel att verkeligheten är ett helvete

Det var som när man rider i en dröm, en sådan där hemsk dröm, som man vaknar ur med ett skrik och ligger och är rädd av en lång stund efteråt. Men det här var inte en sådan dröm som man vaknade ur. Vi red och red. Vi visste inte vart. Vi visste inte hur långt. Vi bara red genom natten.

Det är ett faktum som ingen kan bestrida att hon under hela denna långa tid inte en dag vikit från min sida. Om dagarna har hon ständigt varit i mina tankar. Om nätterna har hon varit i mina drömmar.

– Jonakin päivänä, Catherine sanoi kylmästi, – lankeatte vielä polvillenne eteeni pyytäen anteeksi sanojanne, Arnaud de Montsalvy, Chataignerin herra. Mutta ette saa minulta anteeksiantoa ettekä armoa.

Vi kan inte förändra världen, ofta kan vi inte ens förändra människor. Inte mer än en bit i taget. Så vi hjälper till när vi har möjlighet, gubben. Vi räddar dem vi kan. Vi gör vårt bästa. Sen försöker vi hitta ett sätt att intala oss själva att det måste vara ... nog. Så att vi kan leva med våra misslyckanden utan att drunkna.

En av lärorna på Tlön går så långt att den förnekar tiden: den tänker sig att nuet är oändligt, att framtiden inte är verklig annat än som en förväntan i nuet, att det förflutna inte är verkligt annat än som ett minne i nuet.

Förutsatt att du tror säger prästen kommer alltings hemskhet att gå över i Jesu gemenskap och ett evigt liv Förutsatt att jag tror kommer du och jag att förenas i evighetens etagelägenhet Men det tror jag inte Min människa är död Gud ljög

När jag blev trött på det ena eller det andra gick jag till vedbacken ett tag. Vedbackens idé är alldeles klar; att såga och hugga med gott samvete, att få vara ifred, att det luktar gott och att det för en gångs skull blir vad man har tänkt sig.

Kirjailija on nimittäin tunnepitoinen otus, herkkä, hullu, kateellinen, katkera, surkea, hyljätty, korska, kerska, jne. Eikä syyttä. Kirjoittakaapa parikymmentä kirjaa, niin ette ole enää se sama nuori kaunis ihminen kuin joskus 25 vuotta sitten...

Min tunga hade alltid varit ett smidigt och pålitligt verktyg, men nu vägrade den att göra tjänst mer. Alldeles som jag nyss hade hade lyssnat för första gången i mitt liv, visste jag, att om jag nu vill tala, måste det vara på ett nytt sätt, som jag ännu inte var mogen för. De lager av mig själv, som nu skulle komma till tals, hade väl aldrig förr format några ord (s. 138).

Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej Du som fyller huvudet med drömmar och fantasi Och som krockar med verklighetens lyktstolpar om och om igen Jag skriver för dej Du som tänker på livet, hur det är och hur det kunde vara Du som tänker på döden Jag skriver för dej Du som gör listor med viktiga saker Du som försöker förstå hur allt hänger ihop Du som funderar på tiden vi lever i Och varför världen ser ut som den gör Och på hur allt ska bli och hur allt skulle kunna vara Jag skriver för dej Du som vet att du inte är som de andra Och för dej, du som känner igen dej Jag skriver för dej Du som gråter i nattsvart hopplöshet Och för dej Du som skrattar, Som vet att världen är vacker Och att livet är ett spännande äventyr Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej

Selleks, et määratud kodanikkude arv mitte väheseks ei jääks ega ülearu suureks ei paisuks, on antud käsk , et üheski peres, ei oleks umbkaudu 14-aastasi lapsi ühekorraga vähem, kui 10 ja rohkem kui 16, samal ajal kui nooremate laste suhtes mingit arvu kindlaks määratud, ega ette kirjutatud ei ole. Kes suuremates peredes ülearu on, väiksema juurdekasvuga peredesse paigutatakse. Kui aga juhtuma peaks, et kogu linnas see arv üle lubatud määra tõuseb, siis täidavad needsinased teiste linnade puudujääki. Kui juhtub, et terve saare rahvaarv lubatud määrast üle läheb, valitakse igast linnast teatud kodanikud ja rajatakse nende eneste seaduste järgi linn kõige lähemal maal. Nad võtavad ka selle maa rahva eneste sekka... kui aga selle maa asukad utooplastega koos ja nende seaduste all elada ei taha, siis aetakse nad välja.

Bara en sak”, ropar han tillbaka, och tar ett steg närmare mig. ”Det finns bara en enda sak som jag verkligen vill ha.” ”Vad?” Han ställer sig nära, vinglar till i blåsten, tar tag i mina armar och lutar sig fram så att hans läppar nuddar mitt öra. ”Du är min önskan. Du, bara.

- Människor är inte så små som man tror. Och inte så stora. Felet med att ha makten som bedömningsgrund och inte handlingarna är att nästan alla friskriver sig då, var och en hittar sin maktlöshet när de behöver den. För alla är maktlösa inför någon, och något. Alla har ett skikt av maktlöshet i sig, i sin upplevelse av sig själva i tillvaron, som de då använder. Och därför ser världen ut som den gör. Alla har en glipa i sin makt, även när de vet att de har makt och ansvar, som de kan utnyttja för att förstå varför de måste handla som de gör. Moralen börjar hos individen. Man måste kräva den av alla. De som har makt föddes maktlösa och denna känsla är den som består i dem hela livet, särskilt i de stunder då de handlar fel. Då minns de att de blev mobbade på skolgården och slagen av pappa och inser att allt är någon annans fel även nu.

Kui loodus nõuab, et sa hea ja viisakas oleksid teiste vastu , siis ei luba ta sul ka enese vastu julm ja kuri olla. Sestap kirjutab koguni loodus ise meile ette rõõmsat elu, see tähendab naudingut kui kogu meie tegevuse sihti. Ja nemad arvavad, et voorus on looduse ettekirjutuse järgi elatud elu.

Frågar du mig var jag finns så bor jag här bakom bergen Det är långt men jag är nära Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma Den finns överallt om också sällsynt som helium Varför begär du ett luftskepp att fara med Begär i stället ett filter för kväve ett filter för kolsyra, väte och andra gaser Begär ett filter för allt som skiljer oss ett filter för livet Du säger att du nästan inte kan andas Än sen! Vem tror du kan andas? Den mesta tiden tar vi det ändå med jämnmod En vis man har sagt : >>Det var så mörkt att jag nätt och jämt kunde se stjärnorna<< Han menade bara att det var natt

Mamma hadde forlatt denne verden og erobret friheten, og derfor kunne jeg også erobre den. Jeg savnet henne og skulle ønske jeg kunne få høre latteren hennes igjen. Men jeg visste med meg selv at hun fantes et sted, ett eller annet strålende, grenseløst sted. Hun passet på meg, heiet på meg. Og elsket meg.

Kui nõusid pesed, palveta. Ole tänulik, et sul on nõusid, mida pesta. See tähendab, et seal oli toitu, mida süüa, et sa toitsid kedagi, et sa hoolitsesid ühe või mitme inimese eest – tegid süüa, katsid laua. Kujutad sa ette, et tuhandetel inimestel pole praegu mitte midagi pesta ega mitte kellelegi lauda katta.

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol. Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa i havet? Tid - du mörderska - vik ifrån mig! Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Dunkelt är vårt liv. Stor vår medfödda besvikelse – vilken gör att så många sagor överhuvud blomma i Skandinaviens skogar – dystert kolnar vårt hjärtas hungereld. Många bli kolvaktare vid sitt eget hjärtas mila; lägga i fördrömmelsens krymplingsskap örat till och höra hur det susande förbrinner. Det finns ett sagans djupa elände likaväl som ett vakans.

Vähehaaval sain aru, et maailm ei ole niisugune, nagu see paistab, vaid selline, nagu sina oled.

Kvinnen ser med ett veldig ulykkelig ut. Elsa stønner. – Hadde jeg spøkt, hadde jeg sagt: En blind fyr går inn i en bar. Og et bord. Og noen stoler.

... "stockholmare" [är] mer ett beteende än ett ursprung

Spar Dödlige dina tårar, stäng plågan i ett tåligt bröst; förkväv det hopp din högmod dårar, vart når din matta klagoröst? Ur "En stadig man", en etisk dikt av Kellgren.

Kimonoärmar som snuddar vid varandra är också ett möte

Det finns ett uttryck: Att hela världen rasar. Det finns ett uttryck: Att hjärtat brister. Och båda uttrycken så löjliga, ett hån nästan, mot det som verkligen sker.

Så länge som jag läser, så behöver jag inte leva. Böckerna var ett alibi för livet

Kött kräver ett medvetande. Även kallt blod pumpar efter liv

När jag förstår att alla andra klarar av det där jag inte kan. Det är som om resten av världen talar ett språk jag inte förstår. Jag saknar något.

Det är bara så att ibland blir funderande ett sätt att inte delta i livet.

Verkligheten var en föränderlig skyltning i ett butiksfönster, manipulerad av händer när man inte såg, lockande och ständigt utom räckhåll.

Detta var i princip det värsta som skulle kunnat drabba min tävlingsinriktade hustru: ett samhälle med belåtna medelmåttor.

Sensmoralen i historien var: Mr Binks var ett otroget svin som stoppade kuken båda här och där, men du förstår, äktenskapet är en kompromiss.

...Och inte som nu att jag bara är ett enda stort kaos som inte vill någonting och ändå allting.

I skumringen kom mannen hennes tilbake fra heiene. Det var en mager kjempe som tok ett skritt der andre dødelige trengte tre.

Allt nytt vi får lära oss gör vår värld större, vi får ytterligare ett sammanhang att foga till de andra i vår evigt expanderande världsbild.

Med ett gott hjärta, du kan vinna många slag.

Allt jag begär är att få stå här avvaktande och att du ger mig ett tecken inifrån mig, av dig!

Melankoli är ett vackert ord men den luktar illa i ett rum.

Hur tomt ett hjärta än är försöker det ändå förnimma något.

Om man kan göra något för någon så att de tror att de klarat det helt själva, då har man gjort ett gott arbete.

Du har ett intellekt lika vasst som en påse blöta cornflakes, du.

Ett ärr är vad som uppstår när ordet blir kött.

Skurken är naturligtvis mer syndig, men dessa hedervärda utan hederskänsla är, om ni så vill, värda ett större förakt.

Alla människor vill bara leva ett värdigt liv, värdighet är bara olika saker för olika människor.

Vad jag inte förstod var att viljan att pröva sitt begär inte är annat än ett knep för att få det vi vill ha utan att erkänna att vi vill ha det.

En fulländad människa bör alltid bevara ett lugnt och fridsamt sinne, och aldrig låta en passion eller en övergående önskning störa hans lugn

Ni får fri bostad, värme, lyse och betjäning av staten; det är mycket mer än ni förtjänar, svarade Krestian Ivanovitj. Hans ord ljöd stränga och skräckinjagande som ett domslut.

Mida ma ütelda tahan, Ike. Sa eu saa oodata surmalt lahendusi. Sa võid ette kujutada, et see lõpetab kõik, mis sinu eksistentsi puutub, aga see on ettekujutus, mitte fakt. Pealegi, tappa ja surra oskab igaüks. Elada mitte. See on ju paradoksaalne. Me teame, mida elus teha saab, aga püüame sellest loobuda. Surma mängureeglitest pole meil aimugi, aga igatseme sinna küll.

Jo, vi vil gaa. Vi vil gaa alligevel. Vi maa gaa. De Kvinder, som altid sidder i sine Kareter, keder sig tildøde. De Tider er forbi, da Kvinden var for Manden kun en Luksusgjenstand, halvt et kostbart Legetøi, halvt en Gudinde, der skulde tilbedes. De har selv stødt os ned paa Handlingens Skueplads, hvor vi maa arbeide, erhverve, stride og tumle os, med ett Ord: vi maa gaa.

Hegyes orrú, titok ette, egészségtelen arcú, magát szerényen sokra tartó, püspökök kedvence, tudós barát volt P. Bús Felicián. Német egyetemeken szárított lelkű, szenvedélyes dogmatikus, tipikus könyvkeresztény, aki a szellemi hierarchia szféráit soha el nem hagyta, és akire kitűnően talált a gnosztikusok mondása: "Ismerjetek meg mindenkit, de senki se ismerjen meg benneteket...

Om jag blev ett sådant barn som »bara en mor kan älska« skulle det betyda att ingen längre älskade mig. Andras mammor tyckte nog synd om mig, föreställde jag mig. De skulle göra sitt bästa för att vara snälla. Men innerst inne var jag ingen mammas dotter. Ingen. Den känslan. Att jag var ingen. Eftersom hon som mindes alla dessa viktiga saker, mitt livs kronvittne, hon fanns inte längre.

For so uncaring is life constructed that a minute before a happy man kills a child he is still happy and a minute before a woman screams with fear she can close her eyes and dream of the sea and the last minute of a child's life this child's parents can sit in the kitchen and wait for sugar and speak of their child's white teeth and about a rowing boat and the child itself can close a gate and start walking across a road with a few lumps of sugar wrapped in white paper in its right hand and this entire last minute nothing see except a long, shiny river and a broad boat with silent oars.

Du behöver inte gilla alla barn. Bara ett. Och barn behöver inte världens bästa föräldrar, bara sina egna föräldrar. Ska jag vara alldeles ärlig mot dig behöver dem faktiskt oftast bara en chaufför.

Jag kupade händerna om tändaren för att skydda lågan från vinden, och när min hud nuddade hans kände jag hur det fladdrade till i bröstet. Var det lust, kärlek eller bara ett tidigt tecken på lungcancer?

Att älska någon är som att flytta in i ett hus, brukar Sonja säga. I början förälskar man sig i allt det nya, man förundras varje morgon över att det är ens eget, som om man är rädd för att någon plötsligt ska rusa in genom dörren och påtala att det skett ett grovt misstag och att det inte alls är meningen att man ska bo så här fint. Men som åren går nöts fasaden, träet spricker här och var, och man börjar älska det där huset inte så mycket för alla sätt det är perfekt på som för alla sätt det inte är det. Man lär sig alla dess vinklar och vrår. Hur man undviker att nyckeln fastnar i låset när det är kallt ute. Vilka golvplankor som sviktar lite lätt när man kliver på dem och exakt hur man ska öppna garderobsdörrarna för att de inte ska knarra. Det är det, alla de små hemligheterna, som gör det till ditt hem (s. 315-316).

Det sägs ibland att sorg är psykisk, men att saknad är fysisk. Den ena är ett sår, den andra är en amputerad kroppsdel, ett visset blomblad jämfört med en brusten stam. Det som växer tillräckligt nära något det älskar har till slut samma rötter. Vi kan prata om förlusten, vi kan bearbeta det och ge det tid, men biologin tvingar oss fortfarande att leva under vissa lagar: Växter som delas på mitten läker inte, de dör.

Om jag finge dö vid ett öppet fönster en dag som den här. Fåglar i trädgården, porlande vatten och nån att lita på bredvid mig... Fåglarna och det andra kan man väl få... men vem skulle jag... ät lite tårta nu.

Vi har ett slags grundmentalitet som gör att vi i första hand ser de förändringar som gör oss osäkra. Och det som gör oss osäkra är skrämmande, och ger i sin tur alltid upphov till myter och vanföreställningar.

Aldrig mer kärlek. Enda utvägen: göra sig ogenomsläpplig. Man kan inte bara låta sig försvinna i ett slukhål. Man måste upprätta en demarkationslinje mot detta som är en sjukdom som får en att mista all kontroll.

I Aldermanns hus möttes besökarna av den över fyra meter höga statyn när de steg in i entrén. I den ena handen höll han fram sin magiska bevingade stav mot gästen och med den andra handen pekade han uppåt, bakåt mot husets innandöme. I folkmun hette det att statyn var ett ockult tecken - ett budskap till de invigda. Man sa att Hermes hand visade riktningen till alla de hemliga rum och förseglade salarsom rymdes i husets inre.

Otthon apa ette meg az összes égett pirítóst. „Nyamm” mondogatta, meg hogy „Faszén, finom is az!” meg hogy „Égett pirítós! A kedvencem!” és mindet megette. Amikor sokkal idősebb lettem, bevallotta, hogy soha nem szerette az égett pirítóst, csak azért ette meg, hogy ne kelljen kidobni, és akkor a pillanat törtrészére az egész gyerekkorom hazugságnak tűnt: mintha hitem egyik alappillére omlott volna porrá, ami a világomat tartó egyik oszlop.

Kulan var alltid sval. Den blåa färgen var djupare och klarare än havet och målade om hela världen så att den blev kylig och avlägsen och främmande. I världens centrum såg han sig själv, sin egen stora nos, och runt omkring den speglade ett förvandlat och drömlikt landskap. Den blåa marken var långt nere och djupt in och därinne i det onåbara började pappan leta efter sin familj De kom alltid, bara han väntade. Glaskulan speglade dem alltid.

Att vara ett folk är inte bara en fråga om hur man ser på sig själv. Vad andra utanför gruppen tycker är också viktigt. Identitet, som vi lärde oss i det första kapitlet, är en överenskommelse mellan insiders och outsiders.

Tehän ette ole koskaan tuntenut mustasukkaisuutta, eikö totta, neiti Eyre? Tietenkään ette. Tarpeetonta kysyä, sillä ettehän ole koskaan ollut rakastunut Teillä on nuo molemmat tunteet vielä edessäpäin, sielunne nukkuu, puuttuu vielä sysäys, joka herättää sen. Te kuvittelette koko elämän olevan samanlaista tasaista virtaa kuin se, jota pitkin nuoruutenne on tähän saakka liukunut. Lipuessanne eteenpäin silmät ummessa ja kädet korvilla ette näe kallioita, jotka kohoavat vähän matkan päässä virran keskiuomassa ettekä kuule tyrskyjen pauhinaa niitten juurella Mutta minä sanon teille - pankaa sanani mieleenne - jonain päivänä tulette karikkoiseen kapeaan uomaan, jossa koko elämän virta pirstoutuu kuohuiksi ja kohinaksi, vaahdoksi ja pauhuksi. Silloin joko pirstoudutte kivikossa atomeiksi, tai jokin iso laine nostaa teidät harjalleen ja kantaa tyynemmille vesille - joillaisilla minä nyt olen.

Samma ord som Ava alltid använder om hon får frågan. Hon har slipar ner dem, så att de inte gör ont. Det känns som ett svek varje gång. När hon berättar borde hon känna någonting. Men hon klarar inte av det på något annat sätt.

Jag är inte fullkomlig. Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken. Jag har lättare för att intressera mig för matematiken än för att tycka om mina medmänniskor. Men jag har en förankring till något i tillvaron som står fast. Sedan kan man kalla det vad man vill. Jag står på ett fundament, och längre ner än dit kan jag inte falla. Det är mycket möjligt att jag inte har lyckats ordna mitt eget liv alltför smart. Men jag har alltid – med minst ett finger åt gången – tag i Det absoluta rummet. Därför finns det en gräs för hur långt världen kan vrida sig ur led, hur mycket som kan hinna gå snett innan jag upptäcker det. Jag vet nu, utan skuggan av tvivel, att något är sjukt.

Hvorfor blander jeg mig i andres affærer? Hvorfor er jeg overhodet kommet hit til byen? Skete det på grund av en eller annen katastrofe i universet, for eksempel på grund av Gladstones forkjølelse? Hehehe, Gud hjælpe dig, barn, hvis du sier som sandt er: at du egentlig var på veien hjem, men at du med ett blev så levende bevæget ved synet av denne by – så liten og elendig som den er – at du var nær ved å gråte av en hemmelighetsfuld og fremmed glæde da du så alle flagene.

Jag önskar dig mod Jag önskar dig bubblande blod Hjärtan som slår för hårt Känslor som gör allt för svår Kärlek som går överstyr Det allra mest innerliga äventyr Jag hoppas att du hittar ut Jag hoppas att du är en sån som får ett lyckligt slut

Dagen svalnar. Dagen svalnar mot kvällen... Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren. Tag min hand, tag min vita arm, tag mina smala axlars längtan... Det vore underligt att känna, en enda natt, en natt som denna, ditt tunga huvud mot mitt bröst. Du kastade din kärleks röda ros i mitt vita sköte - jag håller fast i mina heta händer din kärleks röda ros som vissnar snart... O du härskare med kalla ögon, jag tar emot den krona du räcker mig, som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta... Jag såg min herre för första gången i dag, darrande kände jag genast igen honom. Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm... Var är mitt klingande jungfruskratt, min kvinnofrihet med högburet huvud? Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp, nu hör jag verklighetens hårda klang mot mina sköra sköra drömmar. Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ - du är besviken.

Vi däremot vet, att det inte är kulturen och kunskapen som befriar och frigör kvinnan, utan det ekonomiska systemet, i vilket kvinnan får ägna sig åt nyttigt och produktivt arbete för hela samhället. Kommunismen är just ett sådant ekonomiskt system.

Jag har faktiskt känt mig sorgsen för min egen skull, då jag föreställt mig min slanka, nakna, bleka kropp där den flöt fram strax under strömvirvlarna på ytan, hur en klunga sniglar sugit sig fast vid ett av de nakna benen och hur mitt hår flöt som sjögräs ända tills jag nådde fram till havet och sjönk ner, ner, ner till havsbottnen, hur mina så gott som upplösta muskler skalades av i mjuka strimmor och hur jag likt en akvarell långsamt löstes upp i strömmarna ända tills bara skelettet fanns kvar.

Barn tar allt de växer upp med för givet. Efter att ha sett dig träna A-laget kommer Alicia ta för givet att kvinnor gör sånt. När hon är gammal nog att spela i ett A-lag själv kommer det kanske inte finnas kvinnliga hockeytränare. Bara… hockeytränare.

Jag ångrade så hårt att jag påmint honom om att mamma fanns. Det var ett misstag. Skulle inte hända igen. Jag ville inte höra mer, jag hade sett nog av sorg och längtan i hans kroppshållning, hade redan känt för mycket av den ruttna lukten av hans förfall.

Taxin kommer för snabbt och jag inser att jag inte har valt ut några böcker. Tanken på att stiga ombord på ett flygplan utan bok ger mig panik. Rätt bok kan vara ett slags guide, något som sätter tonen för resan eller till och med får den att byta riktning.

Och när ni krossar ett äpple med era tänder, säg då till ert hjärta: >> Dina frön skall leva i min kropp, Och dina morgondagars knoppar skall blomma i mitt hjärta, Och din väldoft skall vara min andedräkt, Och tillsammans ska vi glädjas genom varje årstid.<<

Varje generation människor i ett specifikt samhälle kan bygga vidare på det som generationerna före lärde sig; i motsats till det finns det bland våra fantastiska apkusiner inte mycket till kulturellt arv och när det gäller de flesta andra organismer inget alls.

- Jag älskar honom, sa han. - Jag också, sa hon. Han böjde sig ner mot henne. - Kunde den omständigheten att vi mötts i denna djupa känsla bilda utgångspunkt för ett lån på fem tusen kronor? Hon tog fram sin plånbok, öppnade den, gav honom två tusenkronorssedlar.

Innan vi kan pryda våra hus med vackra föremål måste väggarna plockas rena, våra liv rensas ut, därefter kan vi börja med ett gott hushåll och ett vackert liv från grunden; som det är nu odlas smaken för det sköna bäst utomhus, där det varken finns hus eller hushåll

Mitt problem är att jag vill röka cigarren själv och att någon annan ska tända den åt mig. Jag vill blåsa ut röken. Som en vulkan. Som ett monster. Jag vill att det ska ryka om mig. Jag vill inte vara flickan vars jobb det är att jämra sig me gäll röst på begravningar.

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester – tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

Hämningar växer inte på träd förstår ni - det behövs tålamod, det behövs koncentration, det behövs en hängiven och självuppoffrande förälder och ett hårt arbetande, uppmärksamt litet barn för att på bara några år skapa en riktigt hämmad och knuten och förstoppad människa.

I början stannade hon bara inomhus för att hon ännu hörde hans skratt så tydligt härinne, hans röst och hans svordomar när han körde tån i tröskeln bakom bardisken. Ett helt liv tillsammans i den här byggnaden och han kunde fortfarande inte se den där förbannade tröskeln komma.

Människor ser man inte så som man ser hus, träd och stenar. Man ser dem i en förväntan att kunna möta dem på ett visst sätt och därigenom kunna göra dem till ett stycke av sitt eget inre. Inbillningskraften formar dem så att de passar in i ens egna önskningar och förhoppningar...

Och att de sedan, efter allt världen hade lärt dem, inte kände igen bojorna när de fästes vid deras händer och fötter. South Carolinas bojor var av ett nytt slag – nycklarna och tillhållarna präglades av lokala syften – men fungerade ändå som bojor. De hade inta alls kommit särskilt långt.

Det var kejsarinnans far som hade stiftat en lag, att föremål, djur och människor med magiska egenskaper var skyldiga att rapporteras. För det var ju inte lätt att regera i en värld där ett guldträd kunde göra en tiggare till kung och talande djur viskade rebelliska visdomsord till skogsarbetarna.

Så blev allting borta i en mörkröd dimma och ett brus, som först tilltog skrämmande, men så dog dånet småningom bort, och den röda dimman blev tunnare och ljusare, och till sist var den som ett lätt morgondis, innan solen bryter igenom, och det var alldeles ljudlöst, och hon visste att nu dog hon -

För mig och mina likar ringa inga klockor till samling. För oss finns ingen plats i livets vita och röda garden, inget rasande härskri, inget nummer i ett led, ingen ro, ingen varaktig stad. Inte för oss. Med slutna ögon låg han där och stirrade in i den själens sjuka punkt där diktens pärla hårdnar.

Alldeles innan allt slocknar finns ingen rädsla, bara ett svagt ljus som flackar vid gränsen av medvetandet. Om det inte längre finns någon tid kan det inte längre finnas någon oro. Om rummet har upphört finns det ingenting att vara rädd för. Det är en sorts paradis, Jackie. Det är det paradis som erbjuds.

– Jag tror att du skulle kunna prata tie timmar i ett sträck om du bara vågade. Om du inte var så rädd för att komma igång. Reine välte åt sidan och blev liggande bredvid Nora i fosterställning. – Vad är du rädd för? – Att jag inte ska vara jag längre om jag börjar snacka för mycket. Om det som är viktigt.

Pappa sa att vårt fönster var som lucka 24 i en adventskalender. Han drömde om att folk gick förbi huset, tittade upp mot lägenheten och tänkte att där måste det bo ett duktig fruntimmer. - Jävlar vad förvånade dom blev, kärringarna, om dom fick höra att här bor inget fruntimmer, här bor härdmästare Leif Andersson!

jag vet på förhand att dagen är tillspillogiven. Jag kommer inte att göra någonting bra förrän kanske natten faller på. Det beror på solen; den kastar ett svagt guldskimmer över den smutsvita rök som hänger i luften över järnvägen, den silar in i mitt rum, blond och blek och ritar på bordet fyra matta, falska reflexer.

Fanns en snubbe en gång som sa att blåa linjen-folk är dom deppigaste i huvudstaden. Han menade att anledningen till det är att vi hela tiden åker i mörkret. Alltså den enda sol och det enda ljus vi får är mellan en station. Kista–Hallonbergen. Annars åker vi från slutstation till slutstation i en mörk tunnel. Året om.

Han fick höra en gång att bästa sättet att bli mentalt förberedd på föräldraskap är att bo i tält på rockfestival med ett gäng tjocka kompisar som röker hasch. Man tumlar runt i ett ständigt tillstånd av akut sömnbrist med fläckar på hela tröjan från mat som bara i undantagsfall varit ens egen, man har tinnitus, man kan inte gå i närheten av en vattenpöl utan att något fnittrande dumhuvud hoppar jämfota i den, man får aldrig gå på toaletten utan att någon står utanför och skriker och bankar på dörren, man blir väckt mitt i natten bara för att någon har ”tänkt på en grej” och man vaknar nästa morgon av att någon annan har kissat på en.

Det är en sak att stiga i land på en ny kontinent under pompa och ståt, från ett stort och tungt beväpnat fartyg, med gåvor och bytesvaror och god mat. Att däremot anlända mer eller mindre naken, obeväpnad, försvarslös och utan minsta gåva, är en helt annan sak, nåt som alla stackars flyktingar genom historien kan intyga.

Människohopen glesnade, man hörde tydligt havets brus. En ung kvinna, som stödde båda händerna mot balustraden, lyfte ansiktet mot himlen, ett blått ansikte med ett svart tvärstreck, de målade läpparna. Jag undrade ett ögonblick om jag inte skulle älska människorna. Men när allt kom omkring var det deras söndag och inte min.

Jag saknar tro och kan därför aldrig bli någon lycklig människa, ty en lycklig människa skall aldrig behöva frukta att hennes liv är ett meningslöst irrande mot den vissa döden. Jag har varken ärvt en god eller fast punkt på jorden varifrån jag skulle kunna tilldraga mig en guds uppmärksamhet. Jag har heller inte ärvt skeptikerns väl dolda raseri eller ateistens brinnande oskuld. Jag vågar därför inte kasta sten på henne som tror på ting, på vilka jag tvivlar eller på honom som dyrkar ett tvivel, som vore inte även det omgivet av mörker. Den stenen skulle träffa mig själv, ty om en sak är jag fast övertygad: att människans behov av tröst är omättligt.

Og all min handlende utagering hjalp like lite som ordene hadde gjort. De var mange og jeg var en og de tok meg med inn på isolatet og låste døra til glattcella. Jeg satt der alene hele dagen. En madrass, fire hvite vegger, ett grønnmalt betonggulv. Og meg, en appelsinmartyr, fengslet for appelsinens rett til å være en sitrusfrukt.

Vi brukade prata så när vi var unga, Sten och jag. Om döden som något som man skulle hantera som en part i en duell. Även om utgången var given kunde man trötta ut döden så att den bara hade krafter nog att utdela ett sista hugg. Det var så vi bestämde att döden skulle bli för oss båda, nåt man skulle klara av så "att det gick bra".

Även då hon var tvungen att ge någon en så kallad nyttig present, såsom en fåtölj, bordssilver, en käpp, valde hon alltid antika föremål, som om det faktum att de länge varit ur bruk hade kunnat utplåna deras nyttighet och de snarare tycktes ägnade att förtälja om människors liv i forna tider än att tjäna ett praktiskt ändamål i nuet.

Alla kan bli ett monster- Det är enkelt, bara följ strömmen utan att stanna till för att ifrågasätta eller tänka efter. Att bli en riktig människa är svårare. Då måste man ta ställning. För eller Emot. Till eller Från. Av eller På. Och att ta ställning är att riskera att bli utstött, ensam och avskydd. Att bli ett monster är betydligt enklare.

Han betalar och går iväg och jag kommer antagligen aldrig att se honom igen. Det gör mig rädd. Det borde finnas en lag som förbjuder människor att vara så flyktiga för varandra. Jag går hem vid sextiden. Jag är trött. Särskilt på människor. Jag skulle vilja leva ett tag på jorden helt för mig själv. Bara för att se om allt skulle kännas lättare då.

Minnesbilderna attackerade mitt huvud och jag stod helt maktlös. Med lätt darrande hand fimpade jag ciggen och tände genast en ny. Vackra Liv med de olikfärgade ögonen; ett blått och ett grönt. Det kastanjebruna håret som fladdrade i vinden. Hennes skratt som alltid fick det att värka i mitt hjärta. Det själfulla leendet som hon endast delade med mig.

Hon tvättade varje fönster och ordnade bokhyllan, inte efter författare denhär gången utan alfabetiskt. När det var färdigt kom hon att tänka på ett bättre och personligare system och började ordna böckerna efter sig själv, de hon tyckte mest om på översta hyllan och de värsta längst ner. Hon upptäckte förvånad att det inte fanns en enda hon tyckte om.

Det här kan vi titta på, Sons of Anarchy.Sån jävla kitsch, om ett motorcykelgäng."Hon svarade inte.Hade lagt sig på sidan med händerna under huvudet.Det var snygga tuffa män med mycker känslor, lojalitet och passionsproblem.Ingen cynism, bara "outlaw"-romantik, läder, motorcyklar, horor och madonnor.Slampor och tunga kvinnor som de egentliga makthavarna, och våld, våld, våld.

Om man ser till hur vårt utbildningssystem är utformat så verkar det som att estetiska färdigheter är något vi behöver allt mindre av ju äldre vi blir. Jag tror det är ett misstag. I en samtid där vi så lätt glider bort i abstraktioner och generaliseringar, och där det verbaliserbara ofta tar över helt, behöver vi träna oss på är stanna kvar i de sinnesintryck vi har här och nu.

För henne var julen ett träleri, ett festligt ok som hon bar emedan hon inte vågade annat, visste annat eller hade tänkt sig något annat. Hade hon bara vågat skulle hon ha avskytt barnens tiggande och giriga blickar under julens (i mat och pölsor drunknade) stjärna. Hade hon bara vågat tänka efter, ja, då hade hon spottat på julen, kvinnornas speciella trältid. Men hon vågade inte.

Förresten hade pappan börjat tänka på ett alldeles nytt sätt. Mer och mer sällan funderade han över allt han hade varit med om under sitt vänliga och brokiga liv, och lika sällan drömde han om vad alla de kommande dagarna skulle ge honom. Hans tankar gled som båten, utan minnen och drömmar, de var som gråa vandrande vågor som inte ens hade lust att komma fram till horisonten. Pappan försökte inte prata med hatifnattarna längre. Han stirrade ut över havet som de, hans ögon hade blivit bleka som deras och lånade himlens växlande färg. Och när nya öar kom emot dem rörde han sig inte, bara svansen slog några slag mot durken. Jag undrar, tänkte pappan en gång när de glöd framåt i en lång trött dyning, jag undrar om jag inte håller på att börja likna en hatifnatt.

Klockan var tio över tolv, det var ett nytt år, vi hade träffat varandra, vi hade hittat någon som fick oss att känna oss mindre halva, en person som inte var perfekt,men vi ville inte ha perfektion, vi var trötta på perfektion, mitt äktenskap hade varit fem års jakt på det perfekta och inte en enda gång hade jag känt mig lika levande som när jag stod där fuktig på en hemmafest i Bagarmossen.

[...] ett lån brukade vara något du förväntades betala tillbaka. Men när var och varannan småbarnsfamilj med medelinkomster har lån på belopp de inte kan spara ihop ens på en livstid, då har inte banken gett ett lån längre. De har gett finansiering. Och då är bostäder inte bostäder längre. De är investeringar. [...] Det betyder att de fattiga blir fattigare, de rika blir rikare, och den verkliga klassgränsen går mellan de som får och de som inte får låna. För hur mycket pengar folk än tjänar ligger de vakna i slutet av månaden och oroar sig över pengar. Alla tittar på granens saker och undrar "hur har de råd?", för alla lever över sina tillgångar. Så inte ens de riktigt rika känner sig någonsin riktigt rika för det enda man kan köpa till sist är en dyrare version av något man redan har. På lån.

Geissler har vel ingen interesse for svaret og har kanske ikke hørt det, han vedblir: Kjøpe stenene tilbake altså. Siste gang lot jeg min søn sælge, det er en ung mand på din alder og ellers intet. Han er lynet i familjen, jeg er tåken. Jeg er av dem som vet det rette, men gjør det ikke. Men han er lynet, for tiden har han stillet sig i industriens tjeneste. Han var den som solgte for mig sist. Jeg er noget, det er ikke han, han er bare lynet, det snare nutidsmenneske. Men lynet som lyn er goldt. Ta dere Sellanråfolk: dere ser hver dag på nogen blå fjæld, det er ikke opfundne tingester, det er gamle fjæld, de står dypt nedsunkne i fortid; men dere har dem til kamerater. Dere går der sammen med himlen og jorden og er ett med dem, er ett med dette vide og rotfæstede. Dere behøver ikke sværd i hånden, dere går livet barhændt og barhodet midt i en stor venlighet. Se, der ligger naturen, den er din og dines! Mennesket og naturen bombarderer ikke hverandre, de gir hverandre ret, de konkurrerer ikke, kapløper ikke efter noget, de følges ad. Midt i dette går dere Sellanråfolk og er til. Fjældene, skogen, myrene, engene, himlen og stjærnerne – å det er ikke fattig og tilmålt, det er uten måte. Hør på mig, Sivert: Vær tilfreds! Dere har alt å leve av, alt å leve for, alt å tro på, dere fødes og frembringer, dere er de nødvendige på jorden. Det er ikke alle som er det, men dere er det: nødvendige på jorden. Dere opholder livet. Fra slægt til slægt er det til i lutter avl, og når dere dør tar den nye avl fat. Det er dette som menes med det evige liv. Hvad har dere igjen for det? En tilværelse i ret og magt, en tilværelse i troskyldig og rigtig stilling til alt. Hvad dere har igjen for det? Intet horser og regjerer dere Sellanråfolk, dere har ro og autoritet, dere er omsluttet av den store venlighet. Det har dere igjen for det. Dere ligger ved en barm og leker med en varm morshånd og patter. Jeg tænker på din far, han er en av de 32 tusen. Hvad er mangen anden? Jeg er noget, jeg er tåken, jeg er her og der, jeg svømmer, stundom er jeg regn på et tørt sted. Men de andre? Min søn er lynet som intet er, han er det golde blink, han kan handle. Min søn han er vor tids type, han tror oprigtig på det tiden har lært ham, på det jøden og yankee'en har lært ham; jeg ryster på hodet til det. Men jeg er ikke noget mystisk, det er bare i min familje jeg er tåken. Der sitter jeg og ryster på hodet. Saken er: jeg mangler ævnen til den angerløse adfærd. Hadde jeg den ævne så kunde jeg være lyn selv. Nu er jeg tåken.

Han fyller sexton år idag, och hela sitt liv har han blivit retad och trakasserad. Utsidan, insidan, talet, adressen. Överallt. I skolan, i omklädningsrummet, på nätet. Det nöter ner en människa till sist, det syns inte så tydligt, för folk omkring ett mobbat barn inbillar sig att man blir väl van till sist. Aldrig, man vänjer sig aldrig. Man brinner hela tiden. Det är bara ingen som vet hur lång stubinen är, inte ens man själv.

Vårvisa I vårtid, i groddtid, då brister frönas skal, och råg blir råg och tall blir tall i frihet utan val. En ilning av vällust går genom själ och kropp -- att jag är jag, nödvändigt jag -- en brodd, som hittat opp, ett vårskott, vars växtkraft jag knappast anar än -- men stammens sav med bitter smak med lust jag känner den. Så bort, all min feghet! Jag hör min framtid till. Jag tar mig rätt att växa nu som rotens krafter vill.

... det är bra för en människa att meditera över de drömmar hon haft. Då framstår den passiva tron på vetenskapen som en verklighetsflykt lika mycket som mysticismen. Därför är arbete och handling nödvändiga. Men de måste vara grundade på tro. Frågan är hur vi kan skaffa oss en tro värdig livet. ... 'Jag tror på livet och människorna', hade Ahmed sagt. 'Jag anser det vara min plikt att stödja deras ideal, så länge de är riktiga, för passivitet i det fallet innebär feghet och flykt. Jag anser det också vara min plikt att motarbeta deras ideal, om jag tror att de är felaktiga, för passivitet då innebär förräderi.' Man kunde fråga sig: vad är riktigt och vad är felaktigt? Men kanske tvivlet var ett slags verklighetsflykt liksom mysticismen och den passiva tron på vetenskapen. Likväl: kunde man på samma gång vara en idealisk lärare, en idealisk äkta man och en ständig revoltör?

Det var som om vi redan var döda, två spöken som drogs längs fasaderna men inte lyckades skrämma någon. Kanske att vi därför kunde komma att behöva varandra. Att leva livet är som ett stort hus med massor av våningar, fulla med rum och att vi bara sitter här i ett enda. Det bor något som glöder i mig och det som glöder i mig är allt annat än smärta, allt annat än det som förstör. Ett spöke kan inte ta mig glädje. De verkliga människorna här och nu skrämmer mig mer.

Sverige har inte haft krig på egen mark sedan sextonhundratalet och hur ofta tänkte jag inte den tanken att någon borde invadera Sverige, bomba husen, plundra hela landet, skjuta männen, våldta kvinnorna, och sedan låta något avlägset land, som Chile eller Bolivia, välkomna flyktingarna därifrån med sin stora gästfrihet och säga till dem att de älskar allt skandinaviskt och sedan fösa ihop dem i ett getto utanför någon storstad där. Bara för att få höra vad de skulle säga.

Minnet, vårt minne, är en förunderlig sak - nyckfullt, opålitligt, skämtsamt, illfundigt, pinsamt försvagande, tröstande men framför allt - oumbärligt. Vi lever genom minnet, vi lever i minnet, ingenting sätter vi - och det med rätta - så högt som ett gott minne. Hon är vår dagliga oumbärliga tjänarinna och hon blir vår härskarinna. Sviker minnet, träder strax slumpen i kraft. Man lever nyckfullt, man har saker och ting på känn. Nå ja, ibland går det ju bra även på det sättet.

Han säger: "Låt mig få visa dig." Och sedan kysser vi varandra. Eller jag tror åtminstone att vi kysser varandra - jag har bara sett det göras ett par gånger, snabba pickanden med stängda munnar, på bröllop eller vid högtidliga tilldragelser. Men det här liknar ingenting jag någonsin har sett eller föreställt mig eller ens drömt. Det här är som musik eller dans, fast bättre än båda. Hans mun är aningen öppen så jag öppnar min också. Hans läppar är mjuka, samma mjuka tryck som den tyst envisa rösten i mitt huvud som upprepar ordet ja. Värmen bara växer inom mig, vågor av ljus välver sig och bryts och får mig att känna mig som om jag sväver. Han trär fingrarna genom mitt hår, kupar handen om nacke och bakhuvud, rör den fjäderlätt över axlarna, och utan att tänka eller vilja det hittar mina händer till hans bröst, rör sig över hudens hetta, skulderbladens ben som liknar vingspetsar, käkens krökning, nätt och jämnt täckt av skäggstubb - allt så underligt och obekant, och överdådigt ljuvligt nytt. Mitt hjärta trummar så hårt att det värker i bröstet, men det är den goda sortens smärta, som känslan man får den första riktiga höstdagen när luften är frisk och klar och löven krullar sig i kanterna och vinden doftar svagt av rök - som slutet och början av något på en och samma gång. Jag kan svära på att jag känner hans hjärta dunka ett svar under min hand, ett omedelbart eko av mitt eget hjärta, som om våra kroppar talade med varandra.

Vart ska vi fara? säger Johannes Nej nu frågar du som om du fortfarande var vid liv, säger Peter Inte till någon plats? säger Johannes Nej dit vi nu ska, det är inte någon plats, och därför har den heller inte något namn, säger Peter Är det farligt? säger Johannes Farligt, nej, säger Peter Farligt är ett ord, det finns inga ord där, säger Peter Gör det ont? säger Johannes Det finns inte kroppar där, så ont finns inte, säger Peter Men själen, gör det ont i själen där? säger Johannes

Vid sidan av varje individs anspråk på att hävda sig som subjekt, vilket är ett etiskt anspråk, finns det i själva verket också inom individen en frestelse att undfly friheten och bli till ett ting. Det är en ödesdiger väg eftersom den innebär att individen är passiv, alienerad, förlorad och därmed offer för främmande viljor, avskuren från sin transcendens, berövad alla värden. Men det är också en lätt väg, eftersom man därigenom undviker den autentiskt levda existensens ångest och anspänning.

Frihet var något som förändrades när man såg på den, liksom en skog är tät av träd på nära håll, men utifrån, från den tomma ängen, ser man dess sanna gränser. Att vara fri hade inget att göra med bojor eller hur mycket utrymme man hade. På plantagen var hon inte fri, men hon rörde sig obehindrat på dess marker, smakade på luften och följde sommarens stjärnor. Plantagen var stor i sin litenhet. Här var hon fri från sin ägare men smög omkring i ett fängelse som var så litet att hon inte kunde stå upp.

Hela villan, från den vitkalkade terassen till radioantennen, var sådan - prydlig, putsad och på det hela taget oälskad och meningslös. Husets herre betraktade den som ett skämt. Vad beträffar Martha var det varken estetiska hänsyn eller känsloskäl som styrde hennes smak, hon ansåg bara helt enkelt att en tämligen rik tysk affärsman i nittonhundratjugotalets Berlin borde ha ett hem av precis detta slag, det vill säga det skulle vara av precis samma villaförstadstyp som de hus andra personer i hans ställning hade.

Jag sa: "Nej, de flesta överlever bara, de tror att deras saker har ett värde men ingenting har det. Saker har bara ett pris, baserat på förväntningar, och jag handlar med dem. Det enda värde jorden har är tid. En sekund är alltid en sekund, det går inte att förhandla." Du föraktar mig nu, för att jag har vigt alla mina sekunder åt mitt jobb. Men jag har i alla fall vigt dem åt något. Vad har dina kompisars föräldrar vigt sina liv åt? Grillfester och golfrundor? Chartersemestrar och tv-serier? Vad lämnar de efter sig?

Här har vi nu två vågskålar, i den ena ligger ett gram, i den andra ett ton, i den ena "jag", i den andra "Vi", Den Enda Staten. Att medge att detta "jag" skulle kunna äga något slags "rätt" gentemot Staten skulle uppenbarligen vara precis detsamma som att medge att ett gram kunde uppväga ett ton. Härav framgår att rätten tillkommer tonnet, skyldigheterna grammet. Den naturliga vägen från betydelselöshet till storhet är följdaktligen att glömma att man utgör ett gram och i stället känna sig som en miljondel av ett ton.

Idag samlar vi skor och bilar, igår flintyxor. Utan tvivel har arkeologer funnit betydligt fler flintyxor än vad människan rimligtvis behövde. Jag tror att flintyxorna handlar om en längtan, kanske en rädsla. Om jag bara har tillräckligt många flintyxor, eller skor, eller ett nyrenoverat kök så kan inget ont hända. Det är den där dödsångesten igen. Den otäcka insikten att allt, allt, allt är förgängligt. Jag kommer att dö, men mina flintyxor kommer att finnas kvar. (Och de fanns ju kvar, eller hur? Men vad hjälper det?)

Jag trodde att en laptop skull klara sig fint utomhus. Det är ju bara elektronik. Den skulle hålla sig tillräckligt varm för att fungera ett kort tag och den har inget behov av luft. Den dog omedelbart, Skärmen blev svart innan jag kommit ut ur luftslussen. Det visar sig att L:et i "LCD" står för "liquid", flytande. Jag antar att det där som var flytande i skärmen antingen frös eller kokade bort. Borde kanske lägga upp ett sånt där användarbetyg. "Tog med en sån här till Mars. Den fungerade inte alls. Noll poäng av tio". (s 160–161)

-Finns det någonting på jorden, som skulle kunna ha betydelse och som till och med skulle kunna förändra händelseförloppet inte bara på jorden utan också i andra världar? frågade jag min lärare. -Det finns det, svarade min lärare. -Och vad är då detta? frågade jag. -Det är..., började min lärare men tystnade plötsligt. Jag stod och väntade spänt på hans svar. Men han teg. Och jag stod och teg. Och han teg. Och jag stod och teg. Och han teg. Vi står bägge och tiger. O la la! Vi står bägge och tiger. O le le! Ja, ja, vi står bägge och tiger!

This is not the sound of a new man Or a crispy realization It's the sound of the unlocking and the lift away Your love will be Safe with me förlåt goodreads, vet att detta är en hemsida om författare och deras böcker, och låtskrivare klassas inte som författare på det sättet. MEN hade man funnit texter från några av Bon ivers låtar mellan ett par sidor i en bok hade man nog kunnat tro att det var poesi, och justin vernon var en poet. hoppas därför att det inte är olagligt att jag delar en rad från en sång, den har hjälpt mig så himla mycket.

- Vem älskar du mest, gåtfulle främling, din far, din mor, din syster eller bror? - Jag har ingen far, ingen mor, ingen syster eller bror. - Dina vänner? - Du använder där ett ord vars betydelse förblivit mig okänd intill denna dag. - Ditt fosterland? -Jag vet inte på vilken breddgrad det är beläget. - Skönheten? - Jag skulle gärna vilja älska henne, den gudomliga, den eviga. - Guldet? - Det hatar jag, som ni hatar Gud. - Men vad är det då som du älskar, underlige främling? - Jag älskar molnen - molnen som går förbi ... där borta ... de underbara molnen.

COBOL er i dag uten tvil verdens mest brukte høynivå programmeringsspråk. Det har vært i kontinuerlig bruk siden den første kompilatoren så dagens lys i 1960. En rekke versjoner av COBOL er blitt standardisert og internasjonalisert, først i 1968, senere i 1974 og i 1985. Som standardisert språk har COBOL klart vist sin verdi. Men på tross av dette har ettervirkningene fra utviklingen vært forholdsvis beskjedne, bortsett fra det IBM-utviklede generelle programmeringsspråket PL/1 som ble lansert i begynnelsen av 1970-årene. Kanskje en av grunnene til en manglende bred videreføring av COBOLs gode prinsipper og strukturer er at få har sett det mulig å gå videre. En annen grunn er kanskje at mesteparten av COBOL-brukerne er nettopp brukere og ikke teknologer. Den store masse av brukerne er enten ikke i stand til eller interessert i å utvikle et nytt programmeringsspråk, så lenge de har ett som virker bra, og som dessuten har vist seg å være utrolig pålitelig. COBOL har derfor vært uten virkelig konkurranse i over førti år. Selv i dag skrives det flere applikasjonsprogrammer i COBOL enn i hvilket som helst annet høynivå programmeringsspråk, FORTRAN inklusivt.

Alla människor vill bara leva ett värdigt liv, värdighet är bara olika saker för olika människor, hade Sonja sagt. För män som Ove och Rune var värdigheten kanske kort och gott känslan av de alltid hade fått klarat sig själva när de växte upp, och därför såg det som sin rättighet att aldrig behöva bli beroende av andra som vuxna. Det fanns en stolthet i att ha kontroll. I att ha rätt. I att veta vilken väg man skulle ta och hur man skulle och inte skulle skruva i en skruv. Män som Ove och Rune var från en generation där man var det man gjorde, inte det man pratade om, brukade Sonja säga (s. 283)

Om ett slumpmässigt urval av en befolkning vaccineras för att förhindra spridning av en infektion krävs det närmalt sett att man vaccinerar mellan 80 och 100 procent av befolkningen. ... Ett effektivare sätt är att inrikta sig på naven i nätverket, det vill säga de personer som befinner sig i nätverkets centrum eller de som har flest kontakter. [...] I själva verket kan man uppnå samma nivå av skydd genom att vaccinera omkring 30 procent av alla människor om man vaccinerar dem med hjälp av den här metoden som genom att slumpmässigt vaccinera 99 procent av befolkningen om man gör ett slumpmässigt urval!

Mannen såg lugnt på honom, nästan medlidande, och svarade: "Vet du vad det värsta med att vara förälder är? Att man alltid blir bedömd för sina sämsta ögonblick. Man kan göra en miljon saker rätt men en enda sak fel och sedan är man för alltid den där föräldern som kollade i mobilen medan barnet fick en gunga i huvudet i parken. Vi tar inte ögonen ifrån dem på flera dygn i taget men så läser vi ett sms och då är alla våra bästa stunder värdelösa. Ingen människa går till psykologen för att prata om alla gånger de inte fick en gunga i huvudet som barn. Föräldrar definieras av sina misslyckanden." (ss. 29-30)

- Det var alltså själva affärsidén? Frälsningen? - Och det eviga livet. Alla människor har vissa invändningar mot döden. De ogillar den. Jag lovade västerbottningarna att de skulle få leva i evighet. Jag drevs av ett tygellöst behov att oavbrutet gå till anfall mot döden och förintelsen. I själva verket kunde jag naturligtvis inget bevisa. Men jag trodde. Ingen kunde förbli oberörd av kraften och härligheten i min tro. Och alla vill försvinna på ett storslagnare och sannare sätt än genom döden. Befolkningen häromkring var förvånansvärt lättfrälst. - Våra yngre läsare är inte särskilt intresserade av döden.

Men här befinner vi oss i en stor fara – faran i att bli avundsjuk på det blå hos andra, eller det blå från gångna tider. För medan man upprepade gånger må insistera på att allt man vill är att vara nöjd och glad, är sanningen den att man ofta kan komma på sig själv med att klamra sig fast vid samsara för allt man är värd. Detta är i synnerhet fallet när man börjar få känslan – hur dunkel den än är – att det faktiskt kan finnas ett sätt att lösgöra sig från hjulet. »Nostalgi över samsara«, kallar vissa buddhister denna plåga, de klor som bara verkar bli vassare så snart man börjar inse vikten av att frigöra sig från dem.

När jag i Montreal eller på andra platser möter flickor som frivilligt och avsiktligt skadar sig själva och vill få ärr inristade i huden för all framtid, kan jag inte låta bli att i hemlighet önska att de fick möta de där andra flickorna, som också de bär på outplånliga ärr, men så djupa att de är osynliga för blotta ögat. Jag skulle vilja att de träffades så att jag fick höra dem jämföra ett självförvållat ärr med ett som man tillfogats, det ena betalar man för, det andra gör man mot betalning, det ena är synligt och det andra hemligt, det ena är ytligt och det andra går på djupet, det ena är skarpt, det andra suddigt.

Jeg har alltid sagt at du ikke legger tilstrekkelig vekt på bifigurene. En roman skal ligne en gate full av ukjente, hvor to-tre personer man kjenner til bunns, går forbi. Ikke flere. Se på andre forfattere, som Proust - de visste å gjøre bruk av bifigurene. De bruker dem for å ydmyke hovedpersonene og gjøre dem mindre. Det finnes ikke noe mer helsebringende i en roman enn å gi heltene en slik leksjon i ydmykhet. Tenk på de små bondekonene i Krig og fred, de som krysser veien foran vognen til fyrst Andrej og ler. De er de første som ser ham, han snakker til dem, rett inn i ørene deres, og dermed løfter leserens blikk seg, nå blir det bare ett eneste ansikt, en eneste sjel.

Kära man. Välkommen till urvreden. Det du måste förstå är att det handlar om ett biologiskt uppror som riktar sig mot naturen. Man får inte förväxla det med allmän bitterhet, det vi har att göra med är ett blint raseri som ger eko genom själva tiden. Det du känner är inte bara din frus vrede, det är också hennes mors och hennes mormors och hennes farmors vrede, det är en öronbedövande åska genom hela släktled. Det är en kollektiv rädsla för att bli våldtagen, svindlande mensvärk, ensamma förlossningar och känslan av att ingen tackar en. Det är inte någons fel, men det är en börda vi bär på och vi kan inte alltid bära den i tysthet. Akta dig för urvreden. Ta den inte personligt, men ta den på allvar

Vi kom dit för att slita åt oss en gnutta av den glädje som hela världen ursinnigt hota att utplåna. Vi skämdes för vår lust, men det fanns ingen möjlighet att komma undan! Det är svårare att avstå från kärlekens fröjder än från livet. Man tillbringar sin tid här i världen med att döda och att dyrka och alltsammans samtidigt. >>Jag hatar dej! Jag älskar dej!>> Man försöker klara sej så gott det går, man pysslar om sej och man låter livet gå vidare till en tvåbent varelse i ett kommande sekel, frenetiskt, till varje pris, som om det vore så fantastiskt angenämt att fortsätta och som om det till slut skulle göra oss odödliga. Behovet av att kyssas sitter trots allt i en precis som man inte kan låta bli att klia sej.

Vari består då detta under? Helt enkelt i den plötsliga upptäckten att ingen, varken makter eller människor, har rätt att ställa sådana krav på mig att min lust till liv förtvinar. Ty om lusten icke finns – vad kan då finnas? Eftersom jag står vid havet kan jag lära av havet. Ingen har rätt att begära av havet att det skall bära alla båtar eller av vinden att den ständigt skall fylla alla segel. Lika litet har någon rätt att begära av mig, att mitt liv skall bli en fångenskap under funktioner. Inte plikten framför allt utan livet! Jag, liksom varje människa, måste ha rätt till ögonblick då jag får ta ett steg åt sidan och känna, att jag inte bara är en del i den massa, som kallas jordens befolkning, utan en självständig verkande enhet.

Mot den förrinnande tidens opium finns inget motgift, skriver han. Vinterssolen varslar om hur snart ljuset slocknar i askan, hur snart natten omsluter oss. Timme efter timme radas upp på räkningen. Till och med tiden själv blir gammal. Pyramider, triumfbågar och obelisker är pelare av smältande is. Inte ens de som fått en plats bland bilderna på himlen har kunnat behålla sitt namn för alltid. Nimrod har kommit bort i Orion, Osiris i Hundstjärnan. De största ätter har knappast levat längre än tre ekar. Med att sätta det egna namnet på ett verk säkrar sig ingen rätten att bli ihågkommen, ty vem vet om inte just de bästa är spårlöst försvunna. Vallmofröet kommer upp överallt, och om eländet plötsligt kommer över oss som snö en sommardag begär vi bara att bli glömda.

- Tacksam för att de med lagen på sin sida introducerat en i detta elände, fött en med dålig mat, slagit en, förtryckt en, förödmjukat en, motsatt sig ens önskningar. Vill ni tro att det fattas en revolution till? Nej, två! Varför dricker absint? Ni är rädd för den? Å! Se, den bär ju Genèvekorset! Den läker de sårade på slagfältet, vänner och fiender; den dövar smärtan, förslöar tanken, borttager minnet, förkväver alla ädla känslor, som narra människan att begå dårskaper, och slutar med att släcka förnuftets ljus. Vet ni vad förnuftets ljus är? Det är för det första en fras, för det andra ett irrbloss, en lyktgubbe, ni vet sådana där sken som irra över platser, där fisk legat och ruttnat och alstrat fosforväten; förnuftets ljus är fosforväte, alstrad av den grå hjärnsubstansen.

I still felt a little bit sick for needing the help of a Librarian. It was frustrating. Terribly frustrating. In fact, I don’t think I can accurately—through text—show you just how frustrating it was. But because I love you, I’m going to try anyway. Let’s start by randomly capitalizing letters. “We cAn SenD fOr a draGOn to cArry us,” SinG saId As we burst oUt oF the stAirWeLL and ruSHED tHrough ThE roOm aBovE. “ThAT wILl taKe tOO Long,” BaStiLlE saiD. “We’Ll haVe To graB a VeHiCle oFf thE STrEet,” I sAid. (You know what, that’s not nearly frustrating enough. I’m going to have to start adding in random punctuation marks too.) We c! RoS-Sed thrOu? gH t% he Gra## ND e ` nt < Ry > WaY at “A” de-aD Ru) n. OnC $ e oUts/ iDE, I Co* Uld sEe T ^ haT the suN wa + S nEar to s = Ett = ING—it w.O.u.l.d Onl > y bE a co@ uPle of HoU[ rs unTi ^ L the tR} e} atY RATiF ~ iCATiON ha, pPenEd. We nEeDeD!! to bE QuicK?.? UnFOrTu() nAtelY, tHE! re weRe no C? arriA-ges on tHe rOa ^ D for U/ s to cOmMan > < dEer. Not a ON ~ e ~. THerE w + eRe pe/\ Ople wa | lK | Ing aBoUt, BU? t no caRr# iaGes. (Okay, you know what? That’s not frustrating enough either. Let’s start replacing some random vowels with the letter Q.) I lqOk-eD arO! qnD, dE# sPqrA# te, fRq? sTr/ Ated (like you, hopefully), anD aNn | qYeD. Jq! St eaR& lIer, tHqr ^ E hq.d BeeN DoZen! S of cq? RrIqgEs on The rQA! d! No-W tHqRe wA = Sn’t a SqnGl + e oN ^ q. “ThE_rQ!” I eXclai $ mqd, poIntIng. Mqv = Ing do ~ Wn th_e RqaD! a shoRt diStq + + nCe aWay < wAs > a sTrANgq gLaSs cqnTrAPtion. I waSN’t CqrTain What it wAs >, bUt It w! qs MoV? ing—aND s% qmewhat quIc: =) Kly. “LeT’s G_q gRA? b iT!

För när man är barn längtar man efter att få bli vuxen och bestämma allting själv, men när man blir vuxen begriper man att det är den värsta delen. Att man måste tycka saker hela tiden, avgöra vilket parti man ska rösta på och vilka tapeter man tycker om och vad man har fr sexuella preferenser och vilken yoghurt som bäst speglar ens personlighet. Man ska välja allt och bli vald av andra, varenda sekund, hela tiden. Det var det värsta med en skilsmässa, tänkte rånaren, att man trodde att man var färdig med allt det där, men nu måste man välja om allting. Vi hade ju redan en tapet och en servis, balkongmöblerna var nästan nya och barnen skulle lära sig simma. Vi hade ett liv tillsammans, räckte inte det? Rånaren hade nått en punkt i livet där man äntligen skulle få vara ... klar. Man är inte redo att bli utkastad i vildmarken igen då och ta reda på vem man är en gång till.

I flera hundra år hade hans förfäder sått säd. Det var en handling av andakt en tyst och mild, vindlös kväll, helst i ett litet beskedligt duggregn, helst så snart som möjligt efter det grågässen sträckt. Potatisen, det var en ny rotfrukt, det var inget mystiskt med den, inget religiöst, kvinnfolk och barn kunde vara med och sätta dessa jordpäron som kom från främmande land liksom kaffet, det var stor och präktig mat, men släkt med rovan. Säden, det var brödet. Säd eller icke säd, det var liv eller död. Isak gick barhuvad och sådde i Jesu namn. Han var som en vedkubb med händer på, men inom sig var han som ett barn. Han tänkte sig för vid varje kast, han var vänlig och undergiven. Se, nu gror nog dessa korn och blir ax och mera säd, och likadant är det över hela jorden när säd sås. I Palestina, i Amerika, i Gudbrandsdalen - å, vad världen var vid, och den lilla, lilla jordlapp som Isak gick och sådde låg i mitten av allt. Solfjädrar av säd strålade ut från hans hand. Himlen var mulen och blid, det såg ut att dra ihop sig till ett litet, litet duggregn.

Det sorgligaste med att knulla med dig på det där motellrummet var inte att du gick och sket innan vi knullade och inte att jag fick sätta på Tupac för att ljudet inte skulle höras och inte att lukten läckte in i rummet och inte att jag slickade dig bakom kulorna efter att du skitit, fast du inte hade duschat (i ärlighetens namn bryr jag mig inte, bakterier har hållit mig frisk och kry hela livet, det var först när jag drog storyn för en vän som påpekade saken, som jag insåg att det faktum att jag inte brydde mig om min egen hälsa skulle kunna tyda på ett djupt självhat), utan när jag gick in på toa en timme efter att du skitit och insåg att det fortfarande var bajsränder i toalettstolen och jag tänkte att om det varit jag så hade jag garanterat gett mig på toastolen med bara händerna och en bit toapapper och hur kanske detta speciella självmedvetande beträffande bajsspår är en utveckling som motsvarar de fundamentala skillnaderna i de förväntningar som ställs på män respektive kvinnor i samhället, men det är säkert alltför reducerande: en kärlekshistoria.

En händelse utmärker sig. En gång när vi var ute tillsammans hade Marit på sig en ullig rosa tröja som fällde som en collie om våren. Jag måste ha hållit henne tätt intill mig när vi sa godnatt, för nästa morgon upptäckte jag att tröjan hade luddat av sig på min jacka som nästan var alldeles skär. Under den halvtimme som det tog mig att få bort luddet vällde det upp en överväldigande känsla av ömhet inom mig, den sortens ömhet som uppslukar en helt och hållet och gör kroppen svag. Om jag fick veta att jag bara kunde spara en enda minnesbild ur livet och att alla de andra måste försvinna, skulle jag välja denna, inte så mycket av romantiskt nostalgiska skäl utan för att händelsen markerade ett betydelsefullt ögonblick i livet. Den pekade framåt mot vårt giftermål, mot de två barn vi skulle få tillsammans, det hem vi skapade och den glädje och sorg vi skulle dela. Jag tänker mig far sitta på sängkanten eller på en stol i ett litet rum med jackan i knäet. När han tar de som troligen var angoraludd mellan tummen och pekfingret och kastar det i en papperskorg eller samlar ihop det till en boll att slänga senare, förstår han att han är förälskad. Det händer inte medan han tittar på den unga kvinnan eller kysser henne, inte ens när han senare den kvällen ligger i sängen och tänker på henne. Det händer följande morgon, när han upptäcker att hennes tröja har blandat sig med hans jacka. Tillsammans blir plaggen drivkraften i en metafor som jag anar att far bara upplevde subliminalt. Dolt bakom den "nästan skära" jackan finns löftet om två passionerade kroppar, den ena inuti den andra. Som gammal minns han intensiteten i sina känslor och förstår att saker och ting tog en ny vändning i det ögonblicket. Jag tror att det fanns mycket som far ångrade, mer eller mindre med rätta, men inte den halvtimme som han tillbringade med en luddig jacka ensam i sitt rum i Oslo. (180-181)

Jim föddes i en generation som såg datorer som magi, Jack är från en som alltid tagit dem för givet. När Jim var liten bestraffade man barn genom att tvinga dem att gå till sina rum, nuförtiden tvingar man barn att komma ut ur dem. En generation fick skäll för att inte kunde sitta still och nästa får skäll för att de aldrig rör sig. Så när Jim skriver en rapport trycker han beslutsamt varje tangent ända ner i botten, kontrollerar genast skärmen för att försäkra sig om att den inte lurat honom, och först därefter trycker han på nästa tangent. För Jim lurar man minsann inte. Jack skriver givetvis i gengäld så som unga män som aldrig levt i en värld utan internet gör, kan göra det med ögonbindel, snuddar tangenterna så lätt att ett forensiskt förbannat laboratorium inte skulle kunna bevisa att han rört dem. De både männen driver varandra till vansinne, förstås, med de allra minsta saker. När sonen söker efter något på internet säger han att han "googlar", när pappan ska göra samma sak säger han: "Det ska jag slå upp på Google." När de är oense om något säger pappan "jo men det är så för det har jag läst på Google!" och sonen gapar: "Man läser inte saker på Google pappa, man söker efter..." Det är så att säga inte det faktum att pappan inte begriper hur man ska använda teknik som sonen blir galen på, utan att pappan nästan förstår. Jim vet till exempel fortfarande inte hur man tar en skärmdump, så när han vill ta en bild av något på sin datorskärm fotograferar han datorskärmen med sin mobiltelefon. När han vill ta en bild av något på sin mobiltelefon lägger han den i kopiatormaskinen. Det senaste riktigt stora bråket Jim och Jack hade var när någon chefs chef kom på att stadens poliskår skulle bli "mer tillgänglig på sociala medier" (för i Stockholm är poliserna tydligen så in i helsike tillgängliga hela tiden) och bad dem ta bilder av varandra under en vanlig arbetsdag. Så Jim fotograferade Jack i polisbilen. Medan jack körde. Med blixt.

DÖDENS DAGBOK: PARISARNA Sommaren kom. För boktjuven var allt frid och fröjd. Dör mig - var himlen judefärgad. När deras kroppar hade slutat söka efter springor i dörren steg deras själar upp. När deras naglar hade klöst mot träet och i vissa fall satt fastnaglade i det av blotta kraften i desperationen, kom deras själar mot mig, in i min famn, och vi steg ut ur de där duschanläggningarna, upp på taket och vidare uppåt, in i evighetens absoluta vidder. De bara fortsatte att fylla på åt mig. Minut för minut. Dusch efter dusch. Jag kommer aldrig att glömma den första dagen i Auschwitz, den första gången i Mauthausen. På det senare stället fick jag också med tiden plocka upp dem från stupet nedanför den väldiga klippan, när deras försök att undkomma störtat dem i avgrunden. Där låg brutna kroppar och döda ömma hjärtan. Men, det var ändå bättre än gasen. Några av dem fångade jag upp när de bara hunnit halvvägs ner. Där besparade jag dig något, tänkte jag, och höll själen mitt i luften medan resten av varelsen - det fysiska skalet - tumlade till marken. Alla var lätta, som tomma valnötsskal. Rökig himmel på de ställena. Luktade som en ugn men var ändå så kallt. Jag ryser när jag minns det - medan jag försöker overkliggöra det. Jag blåser varmluft i mina händer för att värma dem. Men det är svårt att hålla dem varma när själarna fortfarande skälver. Gud. Jag säger alltid det namnet när jag tänker på det här. Gud. Två gånger säger jag det. Jag säger hans namn i ett fåfängt försök att förstå. "Men det är inte ditt jobb att förstå." Det är jag själv som svarar. Gud säger aldrig något. Trodde du att du var den enda som han aldrig svarar? "Ditt jobb är att ...", och där slutar jag lyssna till mig själv, eftersom jag, om jag ska vara riktigt ärlig, gör mig själv alldeles trött. När jag börjar tänka på det sättet blir jag så utmattad, och jag har inte den lyxen att jag kan ge efter för trötthet. Jag är tvingad att fortsätta, för även om det inte gäller varenda person på jorden gäller det den stora majoriteten - att döden inte väntar på någon - och om han gör det brukar han inte vänta särskilt länge.

fron wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Azita_Gh... Azita Ghahreman föddes i Iran. Efter att ha utbildat sig till lärare studerade hon språk, litteratur och mytologi. Hon har haft uppdrag i FN och arbetat för organisationen ”läkare utan gränser”.Sedan 2006 bor hon i Malmö. Hon är medlem i Författarcentrum syd. Författarskap [redigera] Azita Ghahreman debuterade som poet 1990. Hennes första bok Avazhaaye havva (Evas sånger) blev mycket uppmärksammad i iranska media. Tandishaaye paeezi (höstens skulpturer) kom ut 1996. Den tredje diktsamlingen Faramooshi aine sadei daarad (glömskan har en enkel ceremoni) 2002 blev nominerad till årets bästa diktsamling och fick bra kritik i iransk press. Hennes dikter är översatta till franska, holländska, engelska, tyska, arabiska, makedonska, kinesiska,albanska, danska och svenska. Förutom i Iran har hon haft föredrag och poesiuppläsningar i Sverige, Holland, Tyskland, Makedonien, Albanien, England och Frankrike. Analys av författarskapet [redigera] Dikterna handlar om människans möte med det ofrånkomliga och det som uppstår i varje kontakt med tingen och skeenden runtomkring oss. I hennes tidigare dikter finns spår av sorg över en förlorad barndom i ett religiöst land, som sätter många förbud. I senare dikter ser man en mognare hållning till världen och språket. Här upptäcker poeten människans begränsningar och försöker komma underfund med ångestens drivande kraft. Genom skapandet försöker hon göra sig fri från förutbestämda, förutfattade meningar om rätt och fel. I de dikter som har skrivits efter 2000 märks en lekfull poet som behärskar orden, språket och historien. Filosofiska och mytologiska studier gör sig påminda som en sorts nyupptäckt av språket och ett nytt sätt att se på världen. Poeten möter en bitter verklighet med en känsla av ironi och filosofisk beundran över stora och små händelser. Det vore fel att betrakta Ghahreman som en politisk poet. Hennes dikter kan betecknas som universella, samtidigt som de karakteriserar en iransk kvinnas liv och öde. I de senare dikterna finns dikter av erotisk karaktär. Det är få iranska kvinnor som har vågat skriva erotiska dikter så öppet och starkt. Hennes dikter ingår i en tusenårig tradition av persisk litteratur. Bibliografi