Sig Stock Quotes

Hur är det med sömnen, älskling?” frågar han. Jag vill svara att jag inte sover alls, att det inte går när man vaknar för många gånger mitt i natten, att det inte går när allt man vill är att sova med sin man men inte får. Men det får jag inte säga. Han skulle känna sig skyldig, det är inte hans fel att jag sover ensam – det är nog mitt. ”Det går väl okej. Ibland får Maria mysa med mig, mest för att hon är rädd då”, ljuger jag mig fram. Maria sover som en stock, hon sover som sin pappa, de vet hur det är att andas och inte känna lungorna bli tyngre. De vet hur det är att vara vid liv. ”Saknar du mig då?” Mer än han anar. Det finns inte ord för att beskriva tyngden av elefanterna som väger ner mitt hjärta, eller hur många hjärtslag som har använts för att gråta över honom. Finns absolut inget som skulle göra mig gladare än att ha honom nära mig, att ha honom vid min sida varje dag.

I forna tider var skogen vild och mörk samt ostängd åt alla håll; han var så tät, att man ej kunde fälla ett träd med mindre det hängde sig i de närstående. Därför var det ej så lätt för den tidens folk att öfver stock och sten äfventyra sig fram på de obanade skogsgatorna, då skogsfararna ofta ej hade någon annan rättledning än de bråtkasar, hvilka voro hopkastade vid vägen eller de barfläckar man här och hvar huggit i träden. Visserligen var trängseln i underskogen och det djupa dunklet under trädens kronor ganska lägligt för den rädda haren, nattugglorna och den smygande skogsräfven, men desto hemskare för de små bärplockarna och vallbarnen, hvilka i skymningen måste »löpa ko- eller lammaskog» för att innan sena kvällen få boskapen till foderhuset i skogen; under det att de fruktade att vara villade af skogstrollet, eller att få sofva natten öfver i skogen, läste de i ångesten ofta vid bråtkasen, hvilken de städse ökade genom att kasta dit en riskvist eller pinne: Jag ökar på dig Kal-mor! Gud giv' jag måtte få alla mina kor. Det var en offergåva åt Kalmor, det hemliga väsende eller en drake, som man trodde bo där under bråtkasen och råda öfver skogen. Och ändå hände det understundom, att barn och folk gingo vilse i de djupa stiglösa skogarna, hvarest ej sällan arga skälmar och röfvare gömde sig för rättvisans arm, hade sina kulor samt lefde af att råna och mörda. Men kommo de bortgångna ej hem efter dag och dygn, brukade man med kyrkklockan »ringa hop folk efter dem»; hvarefter, när de saknade omsider funnos igen och förts till bygd, syntes ögonen stundom helt hvita i hufvudet på dem af vildhet och vridna af förskräckelse. Dock lyckades man ej alltid finna de vilsegångna vid lif. Så hittade man en gång uti »Allehage» en gumma, som låg död af hunger, och gräset hade redan vuxit upp genom hennes utslagna hår.

I don’t mind if you want to be something like our unit’s ardent,” Kaladin said. “The men like you, Sig, and they put a lot of stock in what you have to say. But you should try to understand what they want out of life, and respect that, rather than projecting onto them what you think they should want out of life.

The list of signals is passed to the function as a float array named sig. The float type is a variable type similar to var, but has lower precision and thus consumes less memory. sig[0] is the first signal passed to the advise function - in this case, it's priceHigh(2). sig[1] is the second signal - priceLow(2) - and so on. The signals are used inside the function just like the elements of a series.

Fuck,” Syn growled. He was still thinking of solutions when he heard something scrape against his doorknob. Something metal was tampering with the lock. If he were anywhere else in the apartment he wouldn’t have heard it, but he was right next to the door, so he could hear someone trying to get in. He instinctually moved to stand in front of Furi, pulling his Sig from its holster and unlocking the safety. He felt Furi tensing behind him. He could hear the tool manipulating the lock mechanism. Is this bastard really fuckin’ brave enough to break into my home in broad goddamn daylight? Syn was in awe at the size of this guy’s balls. The closet door was arm's length away. He yanked it open and grabbed the blanket off the top shelf, pulling his loaded twelve-gauge shotgun down just as the door eased open. All Syn could see was the tip of a black boot. Furi griped his shoulder. “Hey. Listen to this!” Syn yelled out. He put the stock of the gun firmly against his shoulder and pulled the pump back in two extremely swift moves. The sound was extremely loud and intimidating in the quiet room, by far the scariest sound an intruder could hear. “Don’t shoot, Dirty Harry.” The irritating chuckle that followed was unmistakable. “Son of a bitch,” Syn grumbled. “Day, have you lost your fuckin’ mind?” His Lieutenants came all the way through the door, Day laughing at the pissed look on Syn's face and Furi leaning on the wall behind him recovering from a panic attack. “Syn. What the hell is going on man? Are you really gonna put a buckshot in someone you think is breakin’ into your little-ass apartment? Because, you do know that that’s excessive force, right?” God asked, looking at him expectantly. “I was just scaring them off. No one comes in after hearing that sound, trust me.” Syn removed the shell and placed the gun back in the closet, covering it with the blanket. He turned to look at Furi. He looked a little pale but he was okay. Syn spun back around, “Day. Knock on my damn door like a normal visitor and wait for me to say come in!” Day pfftd, plopping down on the couch. “You don’t invite the wind. The wind just–” “Stop saying that stupid wind bullshit. Because if your door is shut and you weather guard that bitch then the wind stays the fuck out until ... You. Open. The. Door.” Syn’s dark eyes bored into Day’s hazel ones. God’s laugh was raspy, while Day looked bewildered. “But we’re family.” “Oh for fuck’s sake,” Syn grumbled, he had to get going; he had no time to explain to Day about how to behave in civilized society. He turned serious eyes back on Furi. “I gotta go, but I really think–” Furi pulled Syn to him before he could finish the sentence, kissed him hard on the mouth before turning, heading to the bedroom. “Just concentrate on your job and don’t take any officers away from their assignments to follow me. There could be someone out there who really needs their help.” Syn didn’t get to say anything else because Furi had closed the bedroom door. End of discussion.

He dropped his Sig over the edge of the berm and pulled the stock into his shoulder, and took a second to get a good cheek weld. He settled in then and waited.