“
Det finns, det visste hon, en oskriven lag för takt och ton, vars sjunde paragraf (till exempel) säger att vid tillfällen av detta slag höves det kvinnan att, vad hon än själv må vara upptagen av, skynda till och bistå den unge mannen mittemot så att han kan få blotta och befria sin fåfängas, sitt trängande självhävdelsebehovs skelett; precis som det är männens plikt, tänkte hon vidare med sin mamsellaktiga känsla för att 'rätt skall vara rätt', att hjälpa oss om det till exempel blir eldsvåda i tunnelbanan. Då, tänkte hon, skulle jag naturligtvis vänta mig att mr Tansley skulle hjälpa mig ut. Men vad skulle inträffa om ingen av oss följde reglerna? Och så satte hon där och log.
”
”