Livet Efter Dig Quotes

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester – tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

Det sorgligaste med att knulla med dig på det där motellrummet var inte att du gick och sket innan vi knullade och inte att jag fick sätta på Tupac för att ljudet inte skulle höras och inte att lukten läckte in i rummet och inte att jag slickade dig bakom kulorna efter att du skitit, fast du inte hade duschat (i ärlighetens namn bryr jag mig inte, bakterier har hållit mig frisk och kry hela livet, det var först när jag drog storyn för en vän som påpekade saken, som jag insåg att det faktum att jag inte brydde mig om min egen hälsa skulle kunna tyda på ett djupt självhat), utan när jag gick in på toa en timme efter att du skitit och insåg att det fortfarande var bajsränder i toalettstolen och jag tänkte att om det varit jag så hade jag garanterat gett mig på toastolen med bara händerna och en bit toapapper och hur kanske detta speciella självmedvetande beträffande bajsspår är en utveckling som motsvarar de fundamentala skillnaderna i de förväntningar som ställs på män respektive kvinnor i samhället, men det är säkert alltför reducerande: en kärlekshistoria.