Av Life Quotes

...en av de mänskliga rättigheterna måste vara den att för en tid få dra sig undan allt som händer och sitta så här vid sidan av skeendet, få vända världen ryggen ett ögonblick medan solen lyser och hjärtat fortsätter att dunka.

Det var like før daggry, men fremdeles mørkt ute. En flik av himmelen var synlig mellom klippene, langt over henne. Millioner av stjerner lå som støv. Flere stjerner enn Umpiri, mennesker, og ætlinger til sammen. Verden var så uendelig mye større enn skapningene den rommet.

En av lärorna på Tlön går så långt att den förnekar tiden: den tänker sig att nuet är oändligt, att framtiden inte är verklig annat än som en förväntan i nuet, att det förflutna inte är verkligt annat än som ett minne i nuet.

Schism It took two ropes to tie the knot but only one to untie it. When one released away, the other fell too.

Only by being willing to experience loss—by letting the walls of memory crumble—could she have it. This is the bet life always makes against us. Life bets that we won’t be willing to endure the suffering it requires. Life bets that we will try to shut out the suffering, and so shut out life in the bargain. Tisha B’Av sidles up to us, whispering conspiratorially with a racing form over its mouth. Tisha B’Av has a hot tip for us: Take the suffering. Take the loss. Turn toward it. Embrace it. Let the walls come down.

Och med en annan sak blir jag aldrig färdig: Att draga mig tillbaka och sitta i ensamheten i skogen och ha det gott och mörkt omkring mig. Det är den sista glädjen. Det är det höga, det religiösa i ensamheten och mörkret, som gör att man har behov av dem, det är däremot icke därför man söker sig bort från de andra, att det bara är sig själv man härdar ut med, nej, nej. Men det är det mystiska, att allt brusar fjärran och dock så nära en, man sitter i mitten av en allestädes närvarande. Det är väl Gud. Det är väl en själv som är en del av allt.

The knowledge that life is finite was always in the back of my mind.

Livet består av en del galskap, og en del visdom; den som bare skriver ærbødig og konvensjonelt, utelater mer enn halvparten.

I stort sett allt som är dåligt här i livet är en följd av dålig tajming, medan allt som är bra är en följd av bra tajming (s. 114).

Antagligen känns minnet av lidande aldrig lika illa som lidandet i stunden, även om det faktiskt var mycket värre- vi kan inte minnas hur mycket värre det var, eftersom minnet är svagare än upplevelsen. Kanske är det därför folk i medelåldern alltid tror att deras tankar och känslor är viktigare än yngre människors, för att det bara vagt kan minnas känslorna från sin ungdom medan de låter allt de upplever nu dominera deras perspektiv på livet.

Vi er ikke annet enn tønner fulle av varme, halvråtne innvoller, og derfor har vi alltid vanskeligheter med følelsene våre. Å være forelsket er ingen kunst. Kunsten består i å unngå å gå i oppløsning. En lort har ingen ambisjoner i retning av å vokse og holde seg levende. På dette punktet er vi langt uheldigere stillet enn våre eksrementer. Ved å tviholde så frenetisk på kravet om å bestå i vår nåværende tilstand, utsetter vi oss selv for de utroligste pinsler.

I flera hundra år hade hans förfäder sått säd. Det var en handling av andakt en tyst och mild, vindlös kväll, helst i ett litet beskedligt duggregn, helst så snart som möjligt efter det grågässen sträckt. Potatisen, det var en ny rotfrukt, det var inget mystiskt med den, inget religiöst, kvinnfolk och barn kunde vara med och sätta dessa jordpäron som kom från främmande land liksom kaffet, det var stor och präktig mat, men släkt med rovan. Säden, det var brödet. Säd eller icke säd, det var liv eller död. Isak gick barhuvad och sådde i Jesu namn. Han var som en vedkubb med händer på, men inom sig var han som ett barn. Han tänkte sig för vid varje kast, han var vänlig och undergiven. Se, nu gror nog dessa korn och blir ax och mera säd, och likadant är det över hela jorden när säd sås. I Palestina, i Amerika, i Gudbrandsdalen - å, vad världen var vid, och den lilla, lilla jordlapp som Isak gick och sådde låg i mitten av allt. Solfjädrar av säd strålade ut från hans hand. Himlen var mulen och blid, det såg ut att dra ihop sig till ett litet, litet duggregn.

The centre of the conception of wisdom in the Bible is the Book of Ecclesiastes, whose author, or rather, chief editor, is sometimes called Koheleth, the teacher or preacher. Koheleth transforms the conservatism of popular wisdom into a program of continuous mental energy. Those who have unconsciously identified a religious attitude either with illusion or with mental indolence are not safe guides to this book, although their tradition is a long one. Some editor with a “you’d better watch out” attitude seems to have tacked a few verses on the end suggesting that God trusts only the anti-intellectual, but the main author’s courage and honesty are not to be defused in this way. He is “disillusioned” only in the sense that he has realized that an illusion is a self-constructed prison. He is not a weary pessimist tired of life: he is a vigorous realist determined to smash his way through every locked door of repression in his mind. Being tired of life is in fact the only mental handicap for which he has no remedy to suggest. Like other wise men, he is a collector of proverbs, but he applies to all of them his touchstone and key word, translated in the AV [the Authorized Version] as “vanity.” This word (hebel) has a metaphorical kernel of fog, mist, or vapour, a metaphor that recurs in the New Testament (James 4:14). It this acquires a derived sense of “emptiness,” the root meaning of the Vulgate’s vanitas. To put Koheleth’s central intuition into the form of its essential paradox: all things are full of emptiness. We should not apply a ready-made disapproving moral ambience to this word “vanity,” much less associate it with conceit. It is a conception more like the shunyata or “void” of Buddhist though: the world as everything within nothingness. As nothing is certain or permanent in the world, nothing either real or unreal, the secret of wisdom is detachment without withdrawal. All goals and aims may cheat us, but if we run away from them we shall find ourselves bumping into them. We may feel that saint is a “better” man than a sinner, and that all of our religious and moral standards would crumble into dust if we did not think so; but the saint himself is most unlikely to take such a view. Similarly Koheleth went through a stage in which he saw that wisdom was “better” than folly, then a stage in which he saw that there was really no difference between them as death lies in wait for both and finally realized that both views were equally “vanity”. As soon as we renounce the expectation of reward, in however, refined a guise, for virtue or wisdom, we relax and our real energies begin to flow into the soul. Even the great elegy at the end over the failing bodily powers of old age ceases to become “pessimistic” when we see it as part of the detachment with which the wise man sees his life in the context of vanity. We take what comes: there is no choice in the matter, hence no point in saying “we should take what comes.” We soon realize by doing so that there is a cyclical rhythm in nature. But, like other wheels, this is a machine to be understood and used by man. If it is true that the sun, the seasons, the waters, and human life itself go in cycles, the inference is that “there is a time for all things,” something different to be done at each stage of the cycle. The statement “There is nothing new under the sun” applies to wisdom but not to experience , to theory but not to practice. Only when we realize that nothing is new can we live with an intensity in which everything becomes new.

denna låt är en av de finaste låtar jag någonsin hört. herremingud va texten är vacker. det som händer vid 7:39 och efteråt är helt magiskt. denna värld förtjänar inte justin vernon, tänk att han skrivit både denna och re:stacks <3 The hills speaking softly to brag The rain is so quiet it's sad In liberty it rains so loud we can't hear It's so hard to see outside when it rains down here The arches hold together St. Louis And the mighty Mississippi splits right through us Before my arches rebuild, they must have a song But I can't proceed until the rain is gone Blue grey background on those moss green pines Heavy grown raindrops clinging to the electrical lines Floating in an atmosphere of truth and hidden lies Sometimes out here, I feel like my heroes can save my life Through the window of this ricket rail car And I see the world scene by scene The silver mountains and blue streams I will only ever smell the train steam We hear Louis Armstrong play his horn on the shortwave radio His sound breaks my heart with a stone in my throat Like a sword through a heart, leaking tears onto the ground So hard to see when it rains down here Alone, is where I been leading to be So I, just been sailing the seas The wind can blow me wherever it needs to take me The skipper taunts the sky Thunder and waves crashing into the side It will never break him, it will never save him

Dat der ‘ouse ain’t me ‘ome, sonny boy. You’ll ne’r trap me in an ‘ouse. And anyways, what youngen doesn’t like knockin’ down sandcastles? It’s every boy’s dream t’ knock down a giant sandcastle. I ‘av a lot o’ fun buildin’ ‘em and knockin’ ‘em down. If I didn’t knock ‘em down, the tide ‘ll take ‘em. Nothin’ lasts ferever.” “Then where do you live?” asked Jack very much relieved. “Me, sonny boy, lives in a very quiet place where de silence is me windows,” answered the leprechaun.

In genom tunneln av oskrivna regler, framåt till höger, tunnelbana till vänster. Invandrartjejer med hål så man ser rumpskinn pratar högljutt i mobil. Han undrar vad värdfolket tänker. De med lite mera klass som önskar bo på Östermalm men istället hamnar i Solna bär istället svarta kläder med eventuell grå detalj, silverörhängen och aldrig guld. Inte som turkarna. Dyra stora väskor slängda över axeln, senaste modet från årets sista rea. Klack klack klack låter det i väggarna och studsar tillbaka. Rumpor som svänger snabbt genom tunneln, man måste hålla tempot även om man inget har. Storstadsfolket tittar konstigt på en man som går för långsamt. Hemresan närmar sig snabbt men dagen är ännu lång. Mörkret har fallit men sömnen inträder inte än på mycket länge. Det är en välsignelse att vara stressad, tänker han och ser på människorna som skyndar förbi honom. De bildar två väggar på båda sidor av hans kropp. Men människorna runt honom är som av ett annat släkte, han vet det. Han känner det. I cirklar ut med hans kropp tänks tankar som är så långt ifrån hans verklighet trots att de trampar samma mark, sitter på samma säten, går i samma trappor. Timmarna rusar och ögonen flackar. Det tänks andra tankar, annorlunda tankar, runt i en massa av virvlande ord. Andra ord, annorlunda ord och satser och fraser och uttryck, pulserande i cirklar runt hans runda kropp: Köra en lunchsandwich med surdegsbröd på vägen och småspringa med svettpärlor i pannan i pannan till tuben. Torka svett och titta oroligt på sin smartphone. Ta ett telefonsamtal i väntan på grön gubbe, en latte i handen efter en snabblunch med en gammal kursare. Catcha upp, hänga ut, ta en öl en fika en promenad mellan 17:15 och 18:30, dra till SATS på ett pass och sen dimpa ner i tevesoffan jävligt nöjd. Storstadsslammer och stadsbor, den nya människan ställer sig i ledet. Bo i trång etta, gå på dejt med blonderad ekonom, raka pung, noppa unibrow och scrubba med facewashen. Ta en öl på uteserveringen under sommarmånader. Springa till bussen, ta väskan på cykeln och kavla upp byxbenet. Slänga yogamattan över axeln och svära över tågens försening. Traska rastlöst fram och tillbaka över perrongen, trampa sig svettig på cykeln för att man snoozat för länge. Stressen, tänker han där han svänger av mot spärrarna, det är Guds gåva till människan. (Sid. 165-6)

Ett annat missgrepp är att konstnärligt begåvade personer tror att de bara kan förverkliga sig själva och bli lyckliga om de har tillräckligt med pengar för att inte behöva tänka på oväsentligheter. Men den bekymmerslösa tillvaron ger dem ett övermått av tid att tänka på hur olyckliga människan är till sin natur och för att glömma sin stora olycka kastar de sig in i nöjeslivets hektiska virvlar och sen blir de snart verkligt olyckliga.

Man blir ikke ensom av å være alene.

If you want to really hurt you parents, and you don't have the nerve to be gay, the least you can do is go into the arts. I'm not kidding. The arts are not a way to make a living. They are a very human way of making life more bearable. Practicing an art, no matter how well or badly, is a way to make your soul grow, for heaven's sake. Sing in the shower. Dance to the radio. Tell stories. Write a poem to a friend, even a lousy poem. Do it as well as you possible can. You will get an enormous reward. You will have created something.” ― Kurt Vonnegut, A Man Without a Country

Hur många fragment av onödiga kunskaper finns det egentligen i en människa som har nått femtionio år? Och kanske är de inte alldeles onödiga? Kanske är det av fragmenten som man i grund och botten består? Passioner, känslor, längtan, ja till och med hat kommer och går. Det är fragmenten som blir kvar och som lever sitt myllrande liv, ungefär som myrorna i myrstacken. Valmiki, den store hinduiske asketen och mystikern, satt stilla så länge att myrorna byggde en stack kring honom. "Valmiki" betyder, som alla förstår, "myrstack" på sanskrit.

känner mig rebellisk. River av headsetet och slänger det i en buske...Eller vänta. Det där var inte rebelliskt det var fånigt bara. Jag backar tillbaka, kryper in i busken, hämtar ut det satans headsetet och stoppar det i väskan. Man behöver ju inte skräpa ner i den lilla natur som Sollentuna har bara för att man är revolutionär.

Løvetannen Der står en liten løvetann blant andre løvetenner i bakken på et åkerland og blomstrer så den brenner. Den har slått ut sitt gule hår på toppen av seg selv. For av en bustet knopp i går er det blitt blomst i kveld. Når er den sterk og sti og vill, en riktig løvetann, og strekker kry sin lille ild mot solens kjempebrann. Hvor stolt og gladelig den gror! Men like nedenfor står en sørgmodig eldre bror og feller hvite hår. Slik, venner, farer livet med all verdens løvetenner. Først blir de ild, så blir de sne, og siden gamle menner.

Jag har en känsla av att lidandet inte kommer att upphöra förrän det finns i en bok... först då kommer det att vara slut. Först då kommer det att vara utplånat. Jag upptäcker det med den här historien som jag har med er: att skriva, det är antagligen, det också, att utplåna. Ersätta.

He could not escape that feeling when he was alone with Anita. It was there, just like when you took a walk in the forest and the trees suddenly opened to a glade. Fighting for a place in a swing band, conversing with Aunt Hilda about the decay of today's youth, and biking through the city with errands from Akesson's grocery: all that was real life and demanded effort. With Anita, he could close his eyes and feel his pulse slow. He sat down on a chair. She sat down at her desk and turned toward him.

...this dance that begins on Tisha b'Av and ends on Sukkot, that begins with the mournful collapse of a house and ends with the joyful collapse of a house, this intentional spasm that awakens us and carries us through death and back to life again -- stands for the journey the soul is always on.

Det var tomt i kiosken. Kan en disk satt en tjukk olding av en dame. Far hadde gitt meg en femtilapp. Feriepenger kalte han det. Det blir ikke mye ferie for femti kroner - Dronningen av Arne Berggren

she’d had the perfect life; great health, nice teeth, fabulous hair, the skin of a Goddess, and she lived in the best city on earth.

No one should think my Critic of the "cult" christianity esp in some black/african chuches in foreign land affects my halleluyah song..no! no! no! & Yes! He my God, has won all my victories...... He has won it all for me!! & despite any small lifes challenges av seen Him being Bigger in my life, my family and even those of my frds

Skriv bara att resten av året är som en stroboskopisk slideshow av mullrande basgångar, skålade glas, nickningar mot folk som vi inte känner men känner igen, klibbiga dansgolv, gummigarderobsbrickor i bakfickan, ångig rökmaskinslukt, fimpar i översvämmade toaletter, mosade cigarettpaket i tomma glas, samtal framför högtalare där enda sättet att göra sig hörd är att hålla för lyssnarens öra. Sen hemåt i en taxi med ringande öron och vakna upp dagen efter med handlederna fulla av stämplar och fickorna fulla av knöggliga sedlar och kvarglömda ölbiljetter och svettiga tuggummin och ofrivilligt stulna tändare och bruna tobaksflagor och kvitton från ställen som man knappt minns att man vart på. Fast sen minns man förstås och ler vid minnet. Kort sagt: det var en lycklig tid. Kanske den lyckligaste jag levt.

down their road, each way, wid a flag,” directed O’Brien to Casey, “and thin tear up their track. Cut off the rails six inches inside the highway line. Don’t ye get off the road on to the company’s ground, av ye value yer life. Get the thrack out av the way, an’ thin start the plows an’ scrapers. Dump the dirt in a long pile in the middle av the sthreet; don’t cover up anny av the Dubskys or Polowskys, but kape the dirt movin’.

Ett uns kärlek är mer kraftfullt än hundra pund av intellekt.

En gång i världen var USA det förlovade landet i världen för invandrare som vi. Vi har slitit som djur av tvång och av tacksamhet, och se hur de behandlar oss nu! Utlänningar blir behandlade som kriminella, om det ska vara vår tids Amerika åker jag hellre tillbaka till Indien.

Längtan efter det som har gått förlorat river upp ett sår i mig. Varför tillbringar jag så stor del av livet med att längta efter någon annat? Varför är jag inte tacksam över allt som har inträffat mig? Varför vaknar jag missnöjd och går och lägger mig olycklig? Varför hindrar jag mig själv från att leva? Spelar det ens någon roll, längre? Det som en gång var min framtid ligger obönhörligen bakom mig.

Lamentations The book of Lamentations in the English Bible takes its name from the Greek and Latin versions, which translate the Hebrew qinoth “dirges, laments.” The Hebrew Bible names a book by the first word or phrase. Lamentations is one of the “megilloth,” or five scrolls that are read during various of the annual festivals. Lamentations has traditionally been read in observation of Tish b’av (ninth of the month ‘Av), the anniversary of the destruction of Jerusalem. While Tish b’av is a later development, it is a likely extension of the communal mourning over Jerusalem reflected in Jer 41:5; Zec 7:3–5; 8:19. Historical Setting Lamentations focuses on the trauma experienced by the kingdom of Judah at the hands of Nebuchadnezzar and the Babylonians. In 604 BC Nebuchadnezzar’s military confronted the western states, and Babylonian power was brought to bear on Judah. In less than a decade the devastation of Judah had begun with the first deportation. Typical of ancient Near Eastern warfare, if time permitted, cities fortified as Jerusalem was were often “softened” by siege warfare. This protracted strangulation of a city deprived the defenders and citizenry of food and often of water. Thirst and starvation would decimate the besieged population. Though from an earlier period, the art and inscriptions of the Assyrian palaces provide insight into the horrors of the siege. They also show the intensity of devastation once the defenses were broken down. There was no theory of “separation of church and state” in the ancient Near East. The city-state was viewed as the realm of a patron deity. Palace and temple were intimately connected functionally and were often closely situated physically. One implication of this view is that in order to vanquish a city-state, not only must the military be defeated and the royal court put out of commission (either by killing the king or rendering him unfit to reign—often by mutilation), but the temple and its accoutrements were to be looted and put out of commission. Putting the god under submission was just as important as putting the king and his military under submission. When the kingdom of Judah fell to the Babylonian Empire (586 BC), the temple and the palace were destroyed, along with the rest of the capital city, and the leadership and much of the population were carried away captive.

[I] vilket fall som helst sa han plötsligt: 'The past forms the future, without regard to life.' Meningen dröjde kvar i huvudet, hon fortsatte fundera på den en stund efter att telefonsamtalet hade tagit slut, översatte den till sitt modersmål och konstaterade att det inte bara var vid internationella avtal och lagar som en översättning kom an på små detaljer i varje enskilt ord, utan även vid en sådan i högsta grad personlig – ja, vad? Mening. Helt enkelt mening. Om livet. Hennes liv. En mening om livet som var lika tydlig som en juridisk paragraf men som, vilket hon förundrat konstaterade, på grekiska krävde tolkningar som komplicerade den fruktansvärt … Med vilket begrepp skulle man översätta the past? Det förflutna, parelthón, och historien, istória, är inte lika täckande som the past, som ju på något vis också inbegriper history. Allt som hänt? Hänt vem? Individuell historia? Alltså det upplevda, biografi? Eller allmänt, så att säga världshistoria? På engelska lämnas allt öppet, ändå får man en känsla av högsta precision. När man översätter meningen till grekiska måste man reda ut de frågorna – och allt blir därigenom mindre tydligt och på något sätt mer begränsat, en tolkningsfråga. Har det förflutna en definierad början och ett definierat slut eller är det obestämt, när det började och om det slutade? Upprepar det sig eller var det – är det – en engångsföreteelse? Det påverkar sedan konstruktionen av det grekiska verbet, på engelska stod det i presens men i översättningen borde man kanske välja aorist eller imperfekt eller perfekt, beroende på hur man definierade vad det förflutna gjorde eller hade gjort. Och det piggade upp henne att den engelska meningen alltså uttryckte just detta: att hennes härkomst stod i strid med hennes liv – kanske var redan den insikten en översättning eller åtminstone en giltig tolkning av 'The past forms the future, without regard to life'.

Andre folk har et liv. De glemmer. De ligger ikke under dynen som henne og samler på øyeblikk. Enda en gang er hun bare en liten flik av en annens liv. Mens han er nesten hele hennes verden.

— Livet är värt precis så mycket, som vi vet med oss själva, att vi kan göra av värde i det, inte vad andra möjligen förmår uppskatta. Känslan av gemensamhet ligger kanske inte så väl till för oss människor, ifall vi inte någon gång är sjuka eller i nöd, men vi måste kunna lita på varann, uppåt som nedåt, även om uppåt och nedåt nog kommer att finnas i alla fall ...” (Sid. 421)

Ipseity Though the sun is bright, it doesn't fill me with warmth, doesn't cheer me into a smile. Clearly, being in a field of sunflowers has not made me one.

Det var en sky som hang over Rennesøyhornet, og den mindte meg om en golden retriever i sprang, og vet du at den hermer? Ja, vet du at skyen hermer? Jo, den hermer en golden retriever, den minner ikke om den. Det var bare jeg som tok feil. Den hermet, den svevde over Rennesøyhornet og lekte hund, jeg så det. Han bjeffa og logra oppe på himmelen, lekte en hund han hadde sett nede på jorda. En hund som sprang etter en spurv. Jeg så det. han hoppet på forpotene, skyen hoppet på forpotene og krafsa opp etter en trestamme. Men vet du hva, Jarle? han vet det. Han vet at det snart er over. Snart skal han savne tiden da han hang over Rennesøyhornet og var hund. Når skyen oppløser seg så tenker en av regndråpene mens han daler nedover Jæren og treffer et jorde at nå, nå dør jeg. Ja, nå dør jeg. Nå skal jeg treffe et jorde og bli til en del av det som får gulrøttene og potetene på åkeren til å gro. Men vet du hva, Jarle? Mens han tenker dette, og mens han er trist, så husker han hva han har vært, at han har vært en hund. At denne regndråpen som skal slutte å være en regndråpe har vært en liten del av halen på en logrende hund.

Right so, I like girls. And I’ve liked ‘em all my life. I was a marine. I’ve shot a gun. I own five of them, guns that is. I watch the Nuggets, Avs, Broncos and Rockies. I’ve never in my life worn a skirt. I wear a sports bra because with these babies,” she circled her bosoms with a pointed finger before dropping her hand to the checkout desk, “I got no choice. God saw fit to grant me an A cup, no way. Since I’m a C, I’m fucked. I have never worn mascara. I do not own a blow dryer. And I get off on goin’ down on chicks. Now which one, you or me, has more in common with Chace Keaton?

Hans andakt er undringen ved det å være til, taknemmelighet over kroppens og sansernes og sindets virkelighet i en verden av fabler. Når tanken går mot den store gåde, da blir kanhænde tinden til hans altersten - og det som damper av den er ikke blod (skønt den kræver sitt offer iblandt), men nattens stigende tåker gjennemlyst av soloppgangen.

This is my gift to you and your reward, Tom Mulligan, maker of ballads and journeyman worker in fine tales. 'Tis more than your wish was. Nayther you nor anyone who sits at your table, through all your life, will ever want a bite to ate or a sup to dhrink, nor yet a silver shilling to cheer him on his way. Good luck to all here and goodbye!" Even as they looked at the King he was gone, vanished like a light that's blown out-and they never saw him more. But the news spread. Musicianers, poets, and story-tellers, and jayniouses flocked to the ballad maker's cabin from all over Ireland. Any fine day in the year one might see them gather in dozen knots before his door and into as many little crowds about the stable. In each crowd, from morning till night, there was a chune being played, a ballad sung, or a story being tould. Always one could find there blacksmiths, schoolmasters, and tinkers, and all trades, but the greater number be far, av coorse, were beggarmen. Nor is that same to be wondhered at, bekase every jaynious, if he had his own way and could folly his own heart's desire'd start to-morrow at daybreak with the beggarman's staff and bag. But wherever they came from, and whatever their station, Tom Mulligan stumped on his wooden leg from crowd to crowd, the jovial, happy master of them all.

Og når så denne fare for et godt ord, ja endog i fulstændig taushet, har utladet sig i et normalt avviklet fald av frontaltypen, vil posen, som misforstår situationen og i de blinde kausalprocesser mener å gjenkjende bærerens lyst på renmose, hjælpe ansiktet dypere ned i sneen end hensikten var, og holde det stille der mens eieren venter på vårløsningen.

In my reading and meditation and prayer, I noted: (1) Enoch “walked” with God. He did not ask God to change direction. (2) Rom 8:28—”And we know that all things work together etc.”: these words “we know” do not come together very often. (3) Consider Mark 5: the demons “besought” him, and he granted their request; the people of the city “besought” to leave [AV, “began to pray him”], and he acceded to their request; the man formerly possessed “besought” him [AV, “prayed him”] that he might accompany him, but Jesus did not permit him so to do. [It is the same verb in Greek as in the French version Tom is using.] A lesson: nothing is more important than the will of the Master. [Tom was reflecting on how often Christ’s will is expressed in negation, but our duty is to walk with him still, knowing that Romans 8:28 still holds true.]

Psikolojik olarak, genç kızlar ve delikanlılar, kendilerinin av olduklarının gerçeğini sanki görmek istemezler. Kimi zaman, tüm insanlar tamamen uyanık doğsaydı hayatın çok daha kolay ve çok daha az acı verici olacağı düşünülse de, herkes aynı düzeyde uyanık değildir. Hepimiz anlagen, bir hücrenin ortasındaki potansiyel gibi doğarız: Biyolojide anlage, hücrenin "oluşacak olan" diye nitelenen bir parçasıdır. Zamanla gelişip bizi tamamlanmış biri haline getiren ilksel madde, işte bu anlage'nin içindedir.