Vet Med Quotes

Engang kom han med skjorten åpen og han var tykt lodden på brystet. Det er som en eng å lægge sig i! tænkte jeg, for jeg var så ung. Jeg kysset ham nogen ganger, det er på det jeg vet at jeg aldrig har oplevet noget lignende.

Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också impulsen att så omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går den till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga... Men bättre förekomma en förekommas ( s. 105)

Jarndyce mot Jarndyce maler videre. Dette fugleskremselet av en rettssak er med tiden blitt så innfløkt at det ikke er en levende sjel som vet hva den går ut på.

Blomst av bare klare ensomheter skal ditt beger fylle noens tørst må du alltid danne torner først Før du samler deg om dette ene: Å bli rose! - Du er mer alene med verket i deg selv enn noen vet Å blomst! Å rene ensomhet!

Patchs blick gled långsamt över mig och blev kolsvart. "Det blir inte lätt för mig att skicka iväg dig med Scott i den där klänningen. Bara så du vet - om klänningen inte sitter ordentligt på plats när du kommer hem tänker jag leta upp Scott, och då blir det inte vackert.

Det som binder henne och det som också binder honom är ögonblickets skönhet. Ingenting är ju så vackert som de första ensamma minuterna med någon som skulle kunna älska en och någon man själv skulle kunna älska. Det finns ingenting så tyst som de minuterna, ingenting så mättat med ljuv förväntan. För de få minuterna är det som man älskar, inte för de många som följer. Aldrig mer, vet de, skall något så vackert hända dem. Gladare skall de kanske bli, hetare också och oändligt nöjda med sina egna kroppar och varandras. Men aldrig mer skall det bli så vackert.

Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej Du som fyller huvudet med drömmar och fantasi Och som krockar med verklighetens lyktstolpar om och om igen Jag skriver för dej Du som tänker på livet, hur det är och hur det kunde vara Du som tänker på döden Jag skriver för dej Du som gör listor med viktiga saker Du som försöker förstå hur allt hänger ihop Du som funderar på tiden vi lever i Och varför världen ser ut som den gör Och på hur allt ska bli och hur allt skulle kunna vara Jag skriver för dej Du som vet att du inte är som de andra Och för dej, du som känner igen dej Jag skriver för dej Du som gråter i nattsvart hopplöshet Och för dej Du som skrattar, Som vet att världen är vacker Och att livet är ett spännande äventyr Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol. Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa i havet? Tid - du mörderska - vik ifrån mig! Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

- Människor är inte så små som man tror. Och inte så stora. Felet med att ha makten som bedömningsgrund och inte handlingarna är att nästan alla friskriver sig då, var och en hittar sin maktlöshet när de behöver den. För alla är maktlösa inför någon, och något. Alla har ett skikt av maktlöshet i sig, i sin upplevelse av sig själva i tillvaron, som de då använder. Och därför ser världen ut som den gör. Alla har en glipa i sin makt, även när de vet att de har makt och ansvar, som de kan utnyttja för att förstå varför de måste handla som de gör. Moralen börjar hos individen. Man måste kräva den av alla. De som har makt föddes maktlösa och denna känsla är den som består i dem hela livet, särskilt i de stunder då de handlar fel. Då minns de att de blev mobbade på skolgården och slagen av pappa och inser att allt är någon annans fel även nu.

Det är ju med de kyrksamma som med trubadurer och diktläsare, man vet aldrig riktigt när de tänker bli pinsamma

... ibland är det lättare att leva med sin egen ångest om man åtminstone vet att ingen annan är lycklig heller.

På sätt och vis höll jag med honom. Ibland längtade jag efter att klå upp Jorge och jaga bort honom för gott. Fast jag slåss aldrig. Det vågar jag inte. Jag vet hur stark jag är.

Men det är faktiskt hennes fel, det här. Hon gifte sig med honom. Och nu vet han inte riktigt hur man gör när man sover utan hennes nästipp i gropen mellan hans hals och hans axel. Det är allt.

Stående i kalsongerna mitt på golvet i sitt gamla pojkrum, med ansiktet svullet av gråt och brist på sömn och med rösten darrande av rädsla och beslutsamhet. ”Jag är homosexuell. Så. Nu vet ni.

kjære Gud mamma ga meg en samuraikriger i dag det er sånn hun ser meg sier hun som er latterlig tenkte jeg først som betyr at hun ikke vet noe om om hvem jeg er en kriger? med sverd og øks og kniv i beltet? og rustning? så sjekka jeg litt nærmere og fant ut at en samurai opprinnelig var en slags livvakt eller tjener en som passer på og steller med dem som fortjener det og sånn vil jeg gjerne være

Det härligaste med att bryta sig in hos folk är tystnaden. Jag vet inte vad det berodde på, men det var verkligen så tyst inne i dom där husen. Det kändes som att man hade kommit till den tystaste platsen i världen

Jag är inte fullkomlig. Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken. Jag har lättare för att intressera mig för matematiken än för att tycka om mina medmänniskor. Men jag har en förankring till något i tillvaron som står fast. Sedan kan man kalla det vad man vill. Jag står på ett fundament, och längre ner än dit kan jag inte falla. Det är mycket möjligt att jag inte har lyckats ordna mitt eget liv alltför smart. Men jag har alltid – med minst ett finger åt gången – tag i Det absoluta rummet. Därför finns det en gräs för hur långt världen kan vrida sig ur led, hur mycket som kan hinna gå snett innan jag upptäcker det. Jag vet nu, utan skuggan av tvivel, att något är sjukt.

Om du tänker dig ett dike. Det är spadtag efter spadtag och det kan ju se galet ut för ett barn. Men en vuxen vet vart det leder, att det torrlägger marken så det växer bättre. Med varje spadtag tänker man på det kreaturet och på det. Man tänker på ofödda kalvar och på hästen, hur han skall orka bättre. Och när man tänker så, blir inte ett enda spadtag utan sin mening. Visst är det så? Men i Stockholm. Hur någon där kunde se vad för ett dike han stod uti och vad det skulle tjäna till att fäkta - det förstår inte jag.

Längtan efter vad? Vet inte. Vet bara allt som jag inte vill. Inte det normala. Inte mamma-pappa-barn-villa-vovve (ta det inte personligt Sniff)-Volvo-tv-studielån-lån-bingolotto-9-5-jobb-meningslöshet-tick-tack-livet-går-vad vill universum -med-mig-vad-vill-jag-med-mig?

Jeg husker ironi. Å si det du mener, med ord som betyr det motsatte. Når ord og virkelighet drar i hver sin retning, og alle vet det. Jeg lurer på om dette er ironisk: at da vi til slutt forlot vårt eget land for å kunne juge og skrøne og ha hemmeligheter, så var det fordi vi hadde sagt noe som var sant.

de sier brødre? dere ække brødre, dere ikke er familie engang, men om vi ikke er familie, hvorfor er vi dem vi ringer hver gang ikke vi kan ringe noen andre, hvorfor er vi dem som er der når ingen andre er, fuck you ikke familie, om vi ikke er familie, si meg hvorfor vi er de eneste vi kan chatte med om de tinga ingen andre så, ingen andre hørte, du vet - alle tinga familie aldri burde gjøre

V blunket et par ganger, kjente seg beklemt over det han skulle til å si. “Du er en helgen, vet du det? Du har bestandig vert det for meg. Bestandig. Selv da jeg…” “Selv da du hva da?” “Du vet.” “Hva?” “Helvette. Selv da jeg var forelsket i deg. Eller hva faen.” Butch tok seg til hjertet. “Var? Var? Jeg kan ikke tro at det er slutt.” Han dekket over øynene med den ene armen á la Sarah Bernhardt. “Mine fremtids drømmer er knust!

Da de er kommet halvveis, ser Alf plaget ut og kikker på henne i speilet. – Vil du ha noe? – Som hva da? snufser Elsa. Alfs øyebryn legger seg til rette dypt over nesen. – Jeg vet ikke. Kaffe? Elsa løfter på hodet og glor på ham. – Jeg er sju år! – Hva faen har det med saken å gjøre? – Kjenner du mange sjuåringer som drikker kaffe, eller? Alf rister surt på hodet. – Jeg kjenner ikke så mange sjuåringer. – Det er tydelig, svarer Elsa. – Neineinei. Drit i det, da, for faen, grynter Alf.

Det är meningslöst att säga att en människa bör vara nöjd med att ha lugn och ro. Hon behöver liv och rörelse, och om det inte bjuds henne skapar hon det. Tusenden är dömda till en ännu händelselösare tillvaro än mig, och tusende lever i tyst protest mot sitt öde. Ingen vet hur många uppror vid sidan av de politiska som jäser bland alla de människor som befolkar jorden. Kvinnor förväntas alltid vara stillsamma, men kvinnor har samma känslor som män, de har samma behov av att öva sina förmågor och spänna sina krafter som deras bröder. De plågas av den trånga instängdheten och fullständiga händelselösheten på precis samma sätt som män plågas, och det är trångsynt av deras mer privilegierade medmänniskor att hävda att de borde vara nöjda med att sticka strumpor och laga puddingar, spela piano och brodera väskor. Det är tanklöst att fördöma dem eller skratta åt dem om de vill uträtta mer eller lära sig mer än vad traditionen föreskriver som passande för deras kön (s. 125-126).

Jeg følger ham med blikket og jeg tenker: Jeg kan se deg, men du kan ikke se meg. Vi kommer aldri til å møte hverandre, men det er noe jeg vil du skal vite. Min tid er ikke den samme som din tid. Våre tider er ikke den samme. Du har din tid og jeg har min. Våre øyeblikk er ikke de samme. Og vet du hva det betyr? Det betyr at tiden ikke fins. Skal jeg si det en gang til? Det fins ingen tid. Det fins et liv og en død. Det fins mennesker og dyr. Tankene våre fins. Og verden. Universet også. Men det fins ingen tid. Du kan ta det med ro.

For meg er det så åpenbart. Elevene er ikke fugleunger som sitter der foran meg med åpent nebb og bare kan mates med faglig innhold. Når Mouna kommer på skolen helt likblek i ansiktet, og jeg skjønner at hun har det uutholdelig vondt, eller når Rebecca ikke kan tenke på noe annet enn det som skjedde på lekeplassen, så klarer de heller ikke lære litteraturhistorie. Skal jeg hjelpe dem å skjønne Kiellands "Karen", må jeg kanskje først hjelpe de med det som står i veien for at de skal lære. Jeg vet at andre lærere ser helt annerledes på det. Men for meg er det sånn det må være.

Mannen såg lugnt på honom, nästan medlidande, och svarade: "Vet du vad det värsta med att vara förälder är? Att man alltid blir bedömd för sina sämsta ögonblick. Man kan göra en miljon saker rätt men en enda sak fel och sedan är man för alltid den där föräldern som kollade i mobilen medan barnet fick en gunga i huvudet i parken. Vi tar inte ögonen ifrån dem på flera dygn i taget men så läser vi ett sms och då är alla våra bästa stunder värdelösa. Ingen människa går till psykologen för att prata om alla gånger de inte fick en gunga i huvudet som barn. Föräldrar definieras av sina misslyckanden." (ss. 29-30)

Jeg vet ei om den jeg priser er død eller i live, ofte hans blinkende økser døyvde ørnens hunger; folk sier begge deler og sverger på det er sannhet. Såret var han i hvert fall; vondt er å vite mere. Menn som kom fra kampen sa at kongen levde; de fører dunkel tale om svikløs sønn til Tryggve. Olav, sier de, slapp vel ut av våpenstormen; folk taler langt fra sannhet, verre var det enn dette. Hør det kvad jeg kveder. Dengang kjempene søkte mot den kraftige konge kunne lagnaden ikke slippe ham av striden, den sølvrike herre, elsket av mange. Annet kan jeg ikke tro på. Enda sier meg somme menn at såret var han, at kongen kom seg unna fra kampen der i østen. Men nå har jeg sannspurt sørfra, han falt i storslaget. Jeg kan ikke med å fylle folk med løse rykter.

Bodø, Mandag 14. Februar 1916 Kjære Marie, Jeg faar dette avsted med ”Barøy” som kommer hit først i Eftermiddag og gaar til Hamarøy Gud vet naar. Nu har jeg kjøpt forskjellige saker til de Smaa. Kjære, lat dem først faa se på dem efter Tur og saa trække dem op. Og saa lægger du hver undersøkt Ting bort før du tar fat paa en ny. Tilslut vil de se paa alt igjen efter Tur... Kjære, lat dem nu ikke bryte istykker disse dyre Sakerne straks. Faar de Tilsyn saa har jeg Erfaring for at de varer længe. Saa har jeg kjøpt Appelsiner, Druer, Æpler osv, søt Kjeks, Chokolade. Desuten noget Ost, saapas at ogsaa Pikerne maa faa av den iblandt. Sveitserost findes ikke. (Av Mysosten maa Pikerne faa sit eget Stykke at søle med.) Jeg gaar nu ut og ser om jeg faar Blusetøiet og Klæde til Bordduken... Din Knut

Geissler har vel ingen interesse for svaret og har kanske ikke hørt det, han vedblir: Kjøpe stenene tilbake altså. Siste gang lot jeg min søn sælge, det er en ung mand på din alder og ellers intet. Han er lynet i familjen, jeg er tåken. Jeg er av dem som vet det rette, men gjør det ikke. Men han er lynet, for tiden har han stillet sig i industriens tjeneste. Han var den som solgte for mig sist. Jeg er noget, det er ikke han, han er bare lynet, det snare nutidsmenneske. Men lynet som lyn er goldt. Ta dere Sellanråfolk: dere ser hver dag på nogen blå fjæld, det er ikke opfundne tingester, det er gamle fjæld, de står dypt nedsunkne i fortid; men dere har dem til kamerater. Dere går der sammen med himlen og jorden og er ett med dem, er ett med dette vide og rotfæstede. Dere behøver ikke sværd i hånden, dere går livet barhændt og barhodet midt i en stor venlighet. Se, der ligger naturen, den er din og dines! Mennesket og naturen bombarderer ikke hverandre, de gir hverandre ret, de konkurrerer ikke, kapløper ikke efter noget, de følges ad. Midt i dette går dere Sellanråfolk og er til. Fjældene, skogen, myrene, engene, himlen og stjærnerne – å det er ikke fattig og tilmålt, det er uten måte. Hør på mig, Sivert: Vær tilfreds! Dere har alt å leve av, alt å leve for, alt å tro på, dere fødes og frembringer, dere er de nødvendige på jorden. Det er ikke alle som er det, men dere er det: nødvendige på jorden. Dere opholder livet. Fra slægt til slægt er det til i lutter avl, og når dere dør tar den nye avl fat. Det er dette som menes med det evige liv. Hvad har dere igjen for det? En tilværelse i ret og magt, en tilværelse i troskyldig og rigtig stilling til alt. Hvad dere har igjen for det? Intet horser og regjerer dere Sellanråfolk, dere har ro og autoritet, dere er omsluttet av den store venlighet. Det har dere igjen for det. Dere ligger ved en barm og leker med en varm morshånd og patter. Jeg tænker på din far, han er en av de 32 tusen. Hvad er mangen anden? Jeg er noget, jeg er tåken, jeg er her og der, jeg svømmer, stundom er jeg regn på et tørt sted. Men de andre? Min søn er lynet som intet er, han er det golde blink, han kan handle. Min søn han er vor tids type, han tror oprigtig på det tiden har lært ham, på det jøden og yankee'en har lært ham; jeg ryster på hodet til det. Men jeg er ikke noget mystisk, det er bare i min familje jeg er tåken. Der sitter jeg og ryster på hodet. Saken er: jeg mangler ævnen til den angerløse adfærd. Hadde jeg den ævne så kunde jeg være lyn selv. Nu er jeg tåken.

Hur är det med sömnen, älskling?” frågar han. Jag vill svara att jag inte sover alls, att det inte går när man vaknar för många gånger mitt i natten, att det inte går när allt man vill är att sova med sin man men inte får. Men det får jag inte säga. Han skulle känna sig skyldig, det är inte hans fel att jag sover ensam – det är nog mitt. ”Det går väl okej. Ibland får Maria mysa med mig, mest för att hon är rädd då”, ljuger jag mig fram. Maria sover som en stock, hon sover som sin pappa, de vet hur det är att andas och inte känna lungorna bli tyngre. De vet hur det är att vara vid liv. ”Saknar du mig då?” Mer än han anar. Det finns inte ord för att beskriva tyngden av elefanterna som väger ner mitt hjärta, eller hur många hjärtslag som har använts för att gråta över honom. Finns absolut inget som skulle göra mig gladare än att ha honom nära mig, att ha honom vid min sida varje dag.

Jim föddes i en generation som såg datorer som magi, Jack är från en som alltid tagit dem för givet. När Jim var liten bestraffade man barn genom att tvinga dem att gå till sina rum, nuförtiden tvingar man barn att komma ut ur dem. En generation fick skäll för att inte kunde sitta still och nästa får skäll för att de aldrig rör sig. Så när Jim skriver en rapport trycker han beslutsamt varje tangent ända ner i botten, kontrollerar genast skärmen för att försäkra sig om att den inte lurat honom, och först därefter trycker han på nästa tangent. För Jim lurar man minsann inte. Jack skriver givetvis i gengäld så som unga män som aldrig levt i en värld utan internet gör, kan göra det med ögonbindel, snuddar tangenterna så lätt att ett forensiskt förbannat laboratorium inte skulle kunna bevisa att han rört dem. De både männen driver varandra till vansinne, förstås, med de allra minsta saker. När sonen söker efter något på internet säger han att han "googlar", när pappan ska göra samma sak säger han: "Det ska jag slå upp på Google." När de är oense om något säger pappan "jo men det är så för det har jag läst på Google!" och sonen gapar: "Man läser inte saker på Google pappa, man söker efter..." Det är så att säga inte det faktum att pappan inte begriper hur man ska använda teknik som sonen blir galen på, utan att pappan nästan förstår. Jim vet till exempel fortfarande inte hur man tar en skärmdump, så när han vill ta en bild av något på sin datorskärm fotograferar han datorskärmen med sin mobiltelefon. När han vill ta en bild av något på sin mobiltelefon lägger han den i kopiatormaskinen. Det senaste riktigt stora bråket Jim och Jack hade var när någon chefs chef kom på att stadens poliskår skulle bli "mer tillgänglig på sociala medier" (för i Stockholm är poliserna tydligen så in i helsike tillgängliga hela tiden) och bad dem ta bilder av varandra under en vanlig arbetsdag. Så Jim fotograferade Jack i polisbilen. Medan jack körde. Med blixt.

[...] og at han la særlig vekt på å gjennomgå Ibsens dramaer med sine elever, da var det den andre kunne si: Ja, Ibsen, ja, han ligger nok for høyt for meg, eller: Nei, du vet, jeg har aldri kommet til å interessere meg for litteratur, og i dette lå det en beklagelse, og den var ikke deres egen, for de var jo så lite interessert i litteratur og Ibsens dramaer at de ikke så noen grunn til å beklage det, hva i himmelens navn var det de skulle beklage, for sin egen del? Nei, det var som samfunnsmennesker de fant det nødvendig å uttrykk denne beklagelse, altså beklagelse som et nødvendig uttrykk for den dannelse ethvert sivilisert samfunn søker å gi sine borgere, og som det, som man ser, i dette tilfellet hadde lykkes med. At enkle samtaler mellom gamle kjente som tilfeldigvis treffes etter noen år, arter seg slik, og ikke på stikk motsatt vis, på dette bygger et hvert sivilisert samfunn sine fundamenter, hadde han ofte tenkt, ikke minst i de siste åra.

- Tacksam för att de med lagen på sin sida introducerat en i detta elände, fött en med dålig mat, slagit en, förtryckt en, förödmjukat en, motsatt sig ens önskningar. Vill ni tro att det fattas en revolution till? Nej, två! Varför dricker absint? Ni är rädd för den? Å! Se, den bär ju Genèvekorset! Den läker de sårade på slagfältet, vänner och fiender; den dövar smärtan, förslöar tanken, borttager minnet, förkväver alla ädla känslor, som narra människan att begå dårskaper, och slutar med att släcka förnuftets ljus. Vet ni vad förnuftets ljus är? Det är för det första en fras, för det andra ett irrbloss, en lyktgubbe, ni vet sådana där sken som irra över platser, där fisk legat och ruttnat och alstrat fosforväten; förnuftets ljus är fosforväte, alstrad av den grå hjärnsubstansen.

Detritus, miss Valentine", sade Nimmo med ett stolt tonfall, "Flytande avfall. Utstötningsprodukter. Mänskliga näringsrester". "Menar ni ... bajs?" sade Katherine förskräckt. "Tack, miss Valentine. Ja, kanske är det ordet jag söker". Nimmo glodde hätskt på henne. "Men det finns inget äckligt med det, kan jag försäkra er. Vi ... hm ... använder alla toaletten ibland. Och ja, nu vet ni vart ert ... hm ... bajs tar vägen.

«...Men på et absurd vis er vi nærmere hverandre, ærligere med hverandre som mennesker, i det øyeblikket gnistrer mellom pultene, og når det smelles med døra, enn når alle elevene sitter pent og rekker opp hånda. Og vi blir kjent sin ekte mennesker i samtalen etterpå, der du kanskje fortsatt får beskjed om at du er masete og kjip, der du presser tilbake, og utfordrer dette unge menneskets valg og holdninger. Selv om det er strevsomt, kommer man hverandre nærmere når følelsene kommer fra hjertet, og man gradvis kan bygge forståelse og tillit til hverandre. Jeg vet at når støvet har lagt seg, så er vi både venner og nær hverandre igjen.»

In genom tunneln av oskrivna regler, framåt till höger, tunnelbana till vänster. Invandrartjejer med hål så man ser rumpskinn pratar högljutt i mobil. Han undrar vad värdfolket tänker. De med lite mera klass som önskar bo på Östermalm men istället hamnar i Solna bär istället svarta kläder med eventuell grå detalj, silverörhängen och aldrig guld. Inte som turkarna. Dyra stora väskor slängda över axeln, senaste modet från årets sista rea. Klack klack klack låter det i väggarna och studsar tillbaka. Rumpor som svänger snabbt genom tunneln, man måste hålla tempot även om man inget har. Storstadsfolket tittar konstigt på en man som går för långsamt. Hemresan närmar sig snabbt men dagen är ännu lång. Mörkret har fallit men sömnen inträder inte än på mycket länge. Det är en välsignelse att vara stressad, tänker han och ser på människorna som skyndar förbi honom. De bildar två väggar på båda sidor av hans kropp. Men människorna runt honom är som av ett annat släkte, han vet det. Han känner det. I cirklar ut med hans kropp tänks tankar som är så långt ifrån hans verklighet trots att de trampar samma mark, sitter på samma säten, går i samma trappor. Timmarna rusar och ögonen flackar. Det tänks andra tankar, annorlunda tankar, runt i en massa av virvlande ord. Andra ord, annorlunda ord och satser och fraser och uttryck, pulserande i cirklar runt hans runda kropp: Köra en lunchsandwich med surdegsbröd på vägen och småspringa med svettpärlor i pannan i pannan till tuben. Torka svett och titta oroligt på sin smartphone. Ta ett telefonsamtal i väntan på grön gubbe, en latte i handen efter en snabblunch med en gammal kursare. Catcha upp, hänga ut, ta en öl en fika en promenad mellan 17:15 och 18:30, dra till SATS på ett pass och sen dimpa ner i tevesoffan jävligt nöjd. Storstadsslammer och stadsbor, den nya människan ställer sig i ledet. Bo i trång etta, gå på dejt med blonderad ekonom, raka pung, noppa unibrow och scrubba med facewashen. Ta en öl på uteserveringen under sommarmånader. Springa till bussen, ta väskan på cykeln och kavla upp byxbenet. Slänga yogamattan över axeln och svära över tågens försening. Traska rastlöst fram och tillbaka över perrongen, trampa sig svettig på cykeln för att man snoozat för länge. Stressen, tänker han där han svänger av mot spärrarna, det är Guds gåva till människan. (Sid. 165-6)

Jeg vet ikke om det er omsorg vi egentlig driver med. Omsorg krever en relasjon som eksisterer forut for jobbsituasjonen. Du kan selvfølgelig bli glad i brukere eller pasienter og ha et nært forhold til dem på et plan. Men du blir jo ikke glad i alle brukerne. Det er ikke alle brukere du engang kommer særlig godt overens med. Men i begrepet omsorgsyrke ligger et slags nestekjærlighetens imperativ. Og sånn som jeg forstår det, forutsetter det en grunnleggende kjærlighet til mennesket i seg selv, og dermed også til alle mennesker.

I Norge liker vi så godt å tenke at alle er like og derfor må alle leve som om de er middelklasse, med blomster i vinduskarmen og duker på bordene. De som jobber i omsorgsyrkene vet jo at det ikke stemmer, de ser mennesker bade i sin egen avføring mellom duker og blomsterpotter.

Det är inte det att jag har någon stor hemlighet, jag försöker bara låta bli att tänka på det och det betyder att jag inte pratar om det. Så ingen annan än Aggie och mrs Doyle - och nu Evan - vet någonting. Jag ger honom tvättsvampen och går in utan ett ord. Ett kort ögonblick stannar jag till med en hand på magen, på den hårda bulan. Det finns ett universum där inne.

Gatan och husen med sina stora tomter blir alldeles suddiga. "Han bara sprängde mig i bitar. Jag vet inte ens var jag ska få tag i bultarna och skruvarna. Jag trodde alltid om det någon gång skulle bli så att jag inte höll tillbaka någonting utan blottade mitt hjärta ..." Resten lyckas jag bara få ur mig i form av ett kvidande. "Vilket jag gjorde. Jag gjorde det den här gången och det var ändå inte nog.

Elvärmaren var lite svag, men det var inte särkilt kallt. När vi satt tysta hörde jag honom andas alldeles intill mig. I det rummet var vi tvungna att sitta mycket nära varandra. När jag då och då tittade åt hans håll såg jag hans profil avteckna sig tydligt i det orangegula lampljuset. "Får jag fråga en sak?" frågade jag med blicken fäst på hans profil. "Javisst", svarade han. "Hur känns det att aldrig förlora någonting av det man har i hjärtat?" Han rättade till glasögonen med pekfingret och satte handen mot hakan. "Det var en svår fråga", sa han. "Blir inte hjärtat alldeles sprängfullt?" "Nej, det behöver man inte oroa sig för. Hjärtat har inga fasta konturer eller något som stoppar, så det kan ta till sig saker av vilken form som helst och gå hur djupt som helst. Det är likadant med minnet." "Allt som försvunnit från ön är fortfarande fullkomligt bevarat inom dig, inte sant?" "Fullkomligt vet jag inte om jag kan säga. Det är inte så att minnet utökas utan det förändras också med tiden. Det finns till och med en del som försvinner ibland. Men det är ju av en helt annan sort än de utplånandet som ni drabbas av." "På vilket sätt är det annorlunda?" frågade jag och gned mina naglar. "Mina minnen rycks aldrig fullständigt bort med roten. Även om de inte längre verkar ha någon riktig skepnad finns det en sorts kvardröjande efterklang av dem. Som ett litet frö. Om det av en händelse skulle råka regna på det växer det fram en ny grodd. Dessutom händer det även om ett minne försvinner att hjärtat håller kvar något av det. En skälvning, en smärta, en känsla av glädje, en tår.

Bårhusets vaktmästare var beredd på att brodern skulle komma. Han tar emot Thomas på ett fint sätt. Utan åthävor, utan leenden men med värdigheten hos den som vet att han inte kan göra något åt lidandet, bara låta bli att göra det värre

Mot den förrinnande tidens opium finns inget motgift, skriver han. Vinterssolen varslar om hur snart ljuset slocknar i askan, hur snart natten omsluter oss. Timme efter timme radas upp på räkningen. Till och med tiden själv blir gammal. Pyramider, triumfbågar och obelisker är pelare av smältande is. Inte ens de som fått en plats bland bilderna på himlen har kunnat behålla sitt namn för alltid. Nimrod har kommit bort i Orion, Osiris i Hundstjärnan. De största ätter har knappast levat längre än tre ekar. Med att sätta det egna namnet på ett verk säkrar sig ingen rätten att bli ihågkommen, ty vem vet om inte just de bästa är spårlöst försvunna. Vallmofröet kommer upp överallt, och om eländet plötsligt kommer över oss som snö en sommardag begär vi bara att bli glömda.

- Du känner till det där med yin och yang, och krona eller klave? Du kommer snart att fatta vart jag vill komma. Vet du att de två pajasarna som uppfann föregångaren till mobilen du har i handen började i ett garage där de använde sig av defekta komponenter från skroten på en stor flygindustri? Var de lumpsamlare eller genier?

Men jag vet inte om det hjälper att man är en bra person. Det är det värsta med sjukdomar, de stannar inte upp och frågar innan de drabbar en.

» "Hon kommer älska att ha mig som en ny version av dig …" Den där rösten skrämmer honom, den vet saker som Gabriel inte låtit någon få veta, inte ens Kamilla. Hinner inte Gabriel först kommer hoten förverkligas. Misslyckas han – herregud, hon kommer inte se skillnad på honom och bedragaren. Kamillas råhet är inte hennes fel. Hon varken är eller resonerar som andra, men det är inte hennes fel! Gabriel kan henne utantill, som om hon kommit med en bruksanvisning. Hon som inte litar på män, som bett honom att våga känna tillit. Han måste göra rätt val. Han hämtar andan, bestämmer sig. Öppna dörren, gå ut i regnet och hitta mobilen, för hennes skull, även om det innebär att ringa polisen. Handen mot dörren. Regnet slår i marken. Något fångar hans blick. En svart siluett rör sig vid bakluckan och Gabriel spänner ögonen i sidospegeln. En kvinna med uppdragen huva går emot honom och det ljusa håret piskar i vinden. Hon har något i handen, men det är väl inte en … Gabriel sträcker sig instinktivt mot handskfacket och famlar efter något att försvara sig med. En knackning på taket, en vevande arm höjer sig över honom, en intensiv smärta brinner till i huvudet och allting svartnar. «

Hon kommer älska att ha mig som en ny version av dig …" Den där rösten skrämmer honom, den vet saker som Gabriel inte låtit någon få veta, inte ens Kamilla. Hinner inte Gabriel först kommer hoten förverkligas. Misslyckas han – herregud, hon kommer inte se skillnad på honom och bedragaren. Kamillas råhet är inte hennes fel. Hon varken är eller resonerar som andra, men det är inte hennes fel! Gabriel kan henne utantill, som om hon kommit med en bruksanvisning. Hon som inte litar på män, som bett honom att våga känna tillit. Han måste göra rätt val. Han hämtar andan, bestämmer sig. Öppna dörren, gå ut i regnet och hitta mobilen, för hennes skull, även om det innebär att ringa polisen. Handen mot dörren. Regnet slår i marken. Något fångar hans blick. En svart siluett rör sig vid bakluckan och Gabriel spänner ögonen i sidospegeln. En kvinna med uppdragen huva går emot honom och det ljusa håret piskar i vinden. Hon har något i handen, men det är väl inte en … Gabriel sträcker sig instinktivt mot handskfacket och famlar efter något att försvara sig med. En knackning på taket, en vevande arm höjer sig över honom, en intensiv smärta brinner till i huvudet och allting svartnar.

Byggnaden har stått där så länge jag kan minnas, cementen har spruckit upp på baksidan, fönsterkarmarna liksom slokar av ålderstecken. Det ser förfallet ut, mörkt och fuktigt, som om byggnaden håller på att dö – och det fascinerar mig. Jag hittade annonsen i höstas och hyresavtalet skrevs under kort därefter. Snödrivorna ligger kantade längs med åkern och från den stjärnklara himlen faller snöflingor i virvlande, kalla vindar. Det ska komma tre decimeter i natt säger de, men det vet jag inte om jag vågar tro på. Härifrån syns knappt stadens ljus och decemberkylan ylar högre än hennes skrik.

De frågar mig, varför talar du för så många kulturer, när du inte är född i de kulturerna? Så jag frågade solen, varför delar du ditt ljus med jorden, när du inte är född av jorden? Solen sa till mig, åh ni småsinniga, vet ni inte, ljus är inte mitt att ge! Ljus är livets inneboende rätt, jag är bara medhjälpare till motivet.

54 procent uppger att de saknar definierade syften med intranätets undersidor. Det är väldigt svårt att veta hur man får till ett nyttigt intranät om man inte vet vad man ska ha det till.

Dagen begynner. Tiden går, men nå vet jeg at døgnet ikke settes i gang av en motvillig arbeider, det sveives ikke i gang med håndmakt eller åndemakt, det meste er automatisert nå; tiden er en i beste fall rufsete karaokemaskin, femtito album som gjentas inn i uendeligheten, med syv spor på hvert av dem og et elektrisk støt som stikker deg i ryggen i otta, tvinger deg til å gripe mikrofonen og synge av full hals for et gjespende publikum som har begynt å flakke med blikket i retning utgangen.

Jag tror mycket på att kompromissa. Jag vet att ordet kompromiss har ett förfärligt rykte i ideologiska kretsar i Europa. Kompromissen stinker, kompromissen är ohederlig. Så är det inte i min värld. I min värld är kompromiss synonymt med ordet liv. Och där det finns liv finns det kompromisser. Motsatsen till kompromiss är inte integritet, inte idealism, inte målmedvetenhet eller hängivenhet. Motsatsen till kompromiss är fanatism och död.

Ibland tänker jag att det är som om man ger upp", säger hon sen långsamt med blicken i bordet. "Du vet som om man nöjer sig." [...] "Man undrar hur mycket som är kärlek och hur mycket som är ett medel mot ensamheten. [...] Och för varje år som går smälter alla andra ihop mer och mer i sina parkonstellationer. Alla par blir mer och mer som öar, som självständiga atomer.

Ofta tänkte jag i min ungdom: den som fick vara med; den som kunde vara med. Den som kunde få giva något en gång, icke bara ständigt taga emot. Det är så ödsligt att gå ensam med en ofruktbar själ; man vet inte vad man skall hitta på för att känna sig vara något och betyda något och få litet aktning för sig själv. --- Diktare kunde jag ju inte bli. Jag ser ingenting, som icke andra redan ha sett och givit form och gestalt. Jag känner nu några författare och konstnärer; underliga figurer i mitt tycke. De vilja ingenting, eller när de vilja något, göra de motsatserna. De äro bara ögon och öron och händer. Men jag avundas dem. --- Ibland, när jag ser en av dem sitta tyst och frånvarande och se ut i det tomma, tänker jag för mig själv: kanske ser han just nu något som ingen har sett förr och som han inom kort skall tvinga tusen att se, och bland dem också mig. --- Och diktarna själva, är det då verkligen de som skriva tiden lagar? Ja, gud vet. Det tycker jag ändå knappt att de se ut till. Jag tänker snarare att de äro instrument som tiden spelar på, eolsharpor som vinden sjunger i. - -- Och nu, när jag sitter vid mitt öppna fönster och skriver detta vid ett fladdrande ljus ... - nu, då ljuslågan flämtar i draget och min skugga på den gröna tapeten fladdrar och skläver liksom lågan och vill få liv - nu tänker jag på Andersen och hans saga om skuggan, och det tycks mig att jag själv är skuggan som ville bli människa.

Ja, jeg vil skrive en bok om det å gå, sier jeg. [...] Det er en god idé, sier jeg, og derfor står jeg fast, jeg klarer ikke å skrive når jeg har gode idéer. Gode idéer er det verste jeg vet. De byr meg imot. Gode idéer blir sjelden gode bøker. Men er det sånn at dårlige idéer blir gode bøker? spør Elisabeth, hildegunnsøsteren som alle sier ligner på Hildegunn, men hun har ikke det samme blikket; dette blikket som vi aldri vet hva ser når hun ser det samme som oss. Dikterens blikk. Hildegunns blikk. Elisabeth har øyne som ligner søsterens, en munn som ligner, et ansikt som ligner, men denne likheten er ikke annet enn en stor forskjell. Det blir ikke gode bøker verken av gode eller dårlige idéer, sier Hildegunn. Å skrive er å motarbeide sine egne idéer; hvis jeg vet hva jeg skal skrive, og hvordan, så orker jeg ikke å skrive det. Skrivearbeidet må være åpent, og så er det om å gjøre å arbeide frem bokens strukturer, skrive frem diktets innhold som oftere går dypere enn det man selv vil med diktet. Gjelder det også for prosa? Det burde gjelde for all litteratur, sier Hildegunn. Det er historien om Tolstoj, han hadde en idé om å skrive en roman hvor han fordømmer en kvinne som er umoralsk. Han ville vise hvor forferdelig galt det går med en kvinne og familien hennes når hun er utro, men romanen han skrev ble noe helt annet enn det han hadde tenkt. Selve skrivearbeidet førte, mot Tolstojs vilje, til den vakre og tragiske historien om Anna Karenina. Det er det som er litteratur, at vi skriver oss frem til noe vi ikke har ønsket, et vakkert monster, som Mary Shelleys Frankenstein, noe vi ikke har klart å tenke ut på forhånd.

«Vel. Men det med han guruen som sto oppreist i sytten år, det tror jeg ikke noe på.» «Okay. Og vet du hva, Carl?» Han så alvorlig på ham og gulpet enda en gang. «Nei.» Assad satte kikkerten for øynene. «Det driter jeg i.»

Ju mindre kontakt vi har med vår inre värld och ju räddare vi är för våra dolda “svagheter”, desto mer måste vi projicera på människor som är annorlunda än vi själva. Efter 40 års arbete med människor av alla kategorier vet jag att vi alla har dolda sidor, svagheter, kriminella tendenser, avvikelser och galenskaper. Ingen av oss är helt fri från de egenskaper som vi föraktar, ned- värderar eller diskriminerar hos andra. Tolerans gentemot andra människor förutsätter tolerans av de besläktade och dolda sidorna hos oss själva.

Vad gjorde han med henne?" säger hon. "Hur mår hon?" Viktor stelnar till. Hon kan bara se hans rygg. "Du lovade", säger han knappt hörbart. "Du lovade att hålla henne utanför." "Jag försökte" Viktor vänder sig om. Hans blick är full av ilska. "Vet du vad Walter sa till henne?" säger han tyst. "' Jag ska inte göra nåt mot dig som du inte redan har gjort mot dig själv'" Minoo känner illamåendet stiga i halsen. "Han öppnade hennes ärr", viskar Viktor.

Lambert Vet Supply for our outstanding customer care and competitive prices on your favorite quality pet products. But did you know that Our reputation as the professional's authority in the pet care business has been earned by providing quality discount pet supplies, pet vaccines, kennel supplies and other pet related accessories. Our service is focused on your total satisfaction Pet supplements and vaccines, kennel supplies, shampoo, clippers, and more at Low Prices.

Love me two times, baby mens jeg knuser koppene og kaster lp-ene ut vinduet mens ropene dine ikke treffer meg men fragmenteres og setter seg i veggene og overdøves av glass av plast og stål og rør som splintres når jeg sparker tv-apparatet ned fra benken og løper mot deg mot døren med knasende tenner og knyttede hender og du roter til håret mitt og sier at av og til er så liten at du kunne ha gjemt meg i lommen og spasert av gårde, vet du det?

Jag känner Kvinnan med tusen ansikten. Hon har sina spel, sina klipska små trick. Alla faller i hennes nät. Det är det som är problemet med Rita. Hon är inte ond, utan smart, vilket är betydligt värre. Men en sak kan jag alltid lita på och det är hennes hat gentemot mig. Och jag står hellre på djävulens sida än i hennes väg. Man sluter kontrakt med de som är starkare än en själv, det vet du ju. Gatans lag." "Då är ni båda döda.

Det är svårt att fängsla en råtta, vet du", svarade Caldar. "Vi letar alltid efter nya flyktvägar, och när vi väl har hittat en, hur liten den än må vara, tar vi den.

Jag kör med hjärtat i halsgropen, det dunkar i svalget medan jag närmar mig, jag vet inte vad jag ger mig in i, det är det jag ska ta reda på. Satte mig i bilen annorlunda än jag brukar, vad som än händer kommer jag att lära mig något om mig själv, jag är nyfiken på vad det är.

En taxichaufför sa att kärlek för honom var en relation som hela tiden ger ökad avkastning. -Typ som ett bankkonto? sa Samuel. -Ja men ett jävligt bra bankkonto. Med schysst ränta. Och insättningsgaranti. Ingen jävla storbank, vet du. En liten specialiserad nischbank. -Fast det finns väl inga garantier i kärlek, sa jag. -Nej det har du kanske rätt i, sa taxixhaffisen och suckade. Så då är det väl ett ganska dåligt bankkonto. En annan gång satt vi på en efterfest och en tjej hävdade att kärlek är när någon annan är huvudpersonen i filmen om ens liv och man själv blir en bifigur och alla andra blir statister.

Så var det hela tiden, det var hon som fattade de stora besluten, du vet, åt honom, åt mig, åt alla, hon styrde med händerna hon strök över förklädet, med sina missbelåtna suckar och uppmuntrande leeden... eller också var det inte hon heller, det kanske var förväntningarna de kände från omvärlden men i själva verket skapade själva.

Det virker på deg som om det er ubegripelig at folk kan ha det som Flora. Men jeg skal fortelle deg at det finnes en masse mennesker som har det verre. Det er ikke så uvanlig som du tilsynelatende tror, og ingenting å lage anektoder av. (…) Det er så lite dere vet, det er faktisk synd på dere. Når dere vil fortelle om noe dere har vært med på høres det bestandig ut som noe dere har lest i en bok og forsøkt å forstå, men uten å greie det, og i stedet har lært utenat. Det er som om dere ikke greier å oppleve noe selv, eller ikke egentlig skjønner det dere er med på. (…) Jeg vil bare ikke det skal være slik i livet at det som for den ene er ren og skjær virkelighet - det tror andre knapt eksisterer, men forteller om det nesten som om det var et eventyr.

Enda trösten är frukt- och blomsterstånden på Östermalmstorg där äpplena är lika goda som i Norge och där jag förbluffar en torgmadam med att begära ett halvt kilo tomater, så mycket köper ingen människa. - Vet hon vad de kostar? När jag får höra priset nöjer jag mig med tre stycken. I Tyskland var frukt och grönsaker billigt och man köper aldrig per styck.

Hæstkuk! Og forresten», la han til, «hæstkuk er ikke en fornærmelse her i Nord-Norge, du vet det, ikke sant? Du kan si det til en politimann uten at det blir trøbbel. Det var en fyr som kalte en politimann for en hæstkuk en gang, men til og med dommeren sa at siden det var et nordnorsk uttrykk, var det som normalt vokabular å regne

När en och samma människa är med om alltför mycket förstår hon att vara beredd på det värsta. Hon vet att just hon är drabbad. Och hon försöker skydda sig.

Selv om landene i Kaukasia er med i Melodi Grand Prix og naturen minner om Nordland, er det ikke mye vi nordmenn vet om Kaukasuslandene. Knut Hamsun (I Æventyrland, 1903) erfarte at de snakket verken engelsk eller tysk på vertshuset. «Bare» russisk, mongolsk, georgisk, armensk og persisk.

När du ska köpa en bostad i Turkiet så är det viktigt att hitta en märklarfirma som förstår dig. Du vill ha någon som förstår exakt vilka funktioner ditt hem i utlandet ska ha. För att uppnå detta behöver du hitta en etablerad och erfaren mäklarfirma. När du har hittat det, så vet du att du kommer att samarbeta med någon som är van vid att plocka fram drömbostäder åt sina kunder. Summer Home Real Estate i Alanya har mer än 15 års erfarenhet av att hitta den perfekta semesterbostaden åt sina kunder. Låt dem hitta ditt nya drömhem också.

Fagfolk kaller dette «voldtektsmyter». Vi har mange tanker og forestillinger om voldtekt. Vi har sett dem på film, lest om det i avisene. Vi tror vi vet hva voldtekt er. De fleste ser for seg en ukjent mann of et plutselig overfall. De tenker at voldtektsmannen er skummel, brutal og ukjent. Men det stemmer som regel ikke. De aller fleste voldtekter i Norge begås av en offeret kjenner, kanskje til og med like.

Före den där sommaren, före allt som tog slut innan det hann börja, tänkte jag ganska ofta att ensamhet är ensamhet, oavsett om den är självupplevd eller inte. Nu vet jag bättre. Det finns en grundläggande, existensiell ensamhet som vi alla kämpar med. Vissa mer än andra. Så finns det något annat, något som vi med människor omkring oss inte kan föreställa oss. Det är skillnad på självvald ensamhet och äkta ensamhet. Hur många orkidépojkar, oavsett kön, finns det i vårt land? I världen?

Jag tycker om människor som kan se skönheten i ett välgjort system. Jag tycker om människor som kan se saker ur de administrativa systemens synvinkel. För man pratar alltid om systemet ur individens synvinkel, men aldrig om individen ur systemets synvinkel. Ur systemets synvinkel är individen alltid organisk och hopplöst behövande. Ur systemets synvinkel har individen alltid slagit sig på tummen med en stor hammare och behöver hjälp. Men sanningen är att individen är en myra, och ingen stoppar ett helt system för en myras helt betydelselösa smärta. Det vet jag nu.

Hvordan kunne du la meg vente så lenge på deg hvis du ikke elsker meg?” hører hun seg selv si. “Vi valgte jo til og med navn på barna våre.” “Jeg vet ikke. Jeg ville bare lene din ensomhet langsomt mot min,” sier han stille.

Den som drikker, tømmer livet sitt for innhold, fyller livet sitt med mening. Den som drikker, fyller livet sitt med død. Den som har vært nær døden, vet hvor vakkert livet er. Og livet er vakkert og dyrebart fordi døden har satt sitt merke på det. Den syke vil bli frisk. Den døende vil leve. Men Jeg ville dø. Det var denne avgjørelsen som gjorde livet hans vakkert. Som fylte det siste året hans med mening.

— Livet är värt precis så mycket, som vi vet med oss själva, att vi kan göra av värde i det, inte vad andra möjligen förmår uppskatta. Känslan av gemensamhet ligger kanske inte så väl till för oss människor, ifall vi inte någon gång är sjuka eller i nöd, men vi måste kunna lita på varann, uppåt som nedåt, även om uppåt och nedåt nog kommer att finnas i alla fall ...” (Sid. 421)

I didn't really need a champion, though--a man who'd slay dragons on my behalf. If I ran into any dragon that needed slaying, I'd take care of it. Although, as a vet tech, I might instead choose to find the appropriate anti-anxiety med to calm the creature without permanently harming it.

For moteentusiaster er det veldig viktig å kjøpe moteriktige accessories fra den beste nettbutikken. På denne måten kan de sikre seg produkter som kommer i begrensede antall. Det finnes uttallige mange nettsider som tilbyr accessories av dårlig kvalitet til en rimelig penge men som ikke er verdt pengene. Det trengs bare litt tålmodighet og litt søking før du finner den riktige nettsiden som tilbyr kvalitetprodukter til rimelige priser som Antikke ringer For salgpasser til stilen din. For jenter og kvinner er dette et dilemma, de er stadig på utkikk etter å finne de beste tilbudene overalt enten det er i kjøpesenteret i byen eller på nett. Når det kommer til moteriktige accessories så er kvinner og jenter alltid på utkikk etter de beste og eksklusive produktene, og vi alle vet at det kan ta sin tid. Det er derfor nettshopping er det beste alternativet. Du kan bruke den tiden du trenger uten å måtte tenke på tidspresset som du må når du er på butikken. Du vil finne et bredere utvalg av produkter på nett og velge de beste til lave priser. Til og med gutter og menn er opptatt av å se bra ut idag, derfor er netthandel det perfekte alternativet for dem også. De kan finne alt av moteriktig tilbehør på nett som f.eks. solbriller osv...

-Du, sa han, jeg var på Tryvannstoppen igår. -Håner du mig atpå, sa jeg og så på ham som en såret hind. -Tvert imot, sa Håkon; -for derfra så jeg et fjeld. -Ikke Dovre vel? -Vet ikke. Strøk i geografi. Men det lå i nordvest. Jeg blev mykere. -Kan du - hm- kan du sværge på at det var et fjeld? -Det var iallfald et sted uten trær. Dette med "ikke trær" blev avgjørende. -Vel, sa jeg, loddet er kastet. -Hvor da? -I nordvest. Vi starter her utenfor på fortauget lørdag klokken ni, og jeg lover at jeg ikke vil rake mitt hår eller klippe mitt skjegg før jeg står på det sted hvor der ikke er trær.

I sju-årsalderen vet man bare hvem man liker å snakke med. En smågutt ønsker tidevis å bli tatt alvorlig. Når han vil drøfte vesentlige problemer og nyoppdagede foreteelser, da er det befriende å ha et menneske som ikke flirer og jeiker, men som besindig og uaffektert taler seriøst om seriøse saker og ting.

Här kommer något jag vill att du lägger på minnet. Folk mallar sig ofta för att dom flyttat hit och dit, för att dom utforskar världen eller prövar sina vingar. Med det finns en grej dom inte vet. Dom vet inte att det är mycket lättare att lämna än att stanna kvar.