Ska Quotes

When a language dies, so much more than words are lost. Language is the dwelling place of ideas that do not exist anywhere else. It is a prism through which to see the world. Tom says that even words as basic as numbers are imbued with layers of meaning. The numbers we use to count plants in the sweetgrass meadow also recall the Creation Story. Én:ska—one. This word invokes the fall of Skywoman from the world above. All alone, én:ska, she fell toward the earth. But she was not alone, for in her womb a second life was growing. Tékeni—there were two. Skywoman gave birth to a daughter, who bore twin sons and so then there were three—áhsen. Every time the Haudenosaunee count to three in their own language, they reaffirm their bond to Creation.

Tala om för mig vad du läser, och jag ska tala om för dig hur du tänker.

You know, we might’ve fucked up the planet, sucking out all the oil, melting the ice caps, allowing ska music to flourish, but we made Coca-Cola, so goddamn it, people weren’t all bad.

Om man är arg så är man arg, konstaterade lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Man ska vara arg ibland, vartenda knytt har rätt att vara ilsket.

Därför tänker jag bara vara kär i honom ungefär till torsdag, eller kanske fredag. Sen ska jag bli klok igen, men till dess, oj jag är så kär i honom så jag tror jag spricker!

Böcker ska blänka som solar och gnistra som tomtebloss. Medan vi läser böckerna läser böckerna oss. Kan böckerna läsa människor? Det kan de förstås! Hur skulle de annars veta allting om oss?

Och Benjamin slappnar av i Rasmus famn och vet att han ska överge allt han någonsin levt för och trott på för den här famnens skull.

Något av det viktigaste i all konst: att överlåta en anständig del åt läsaren, betraktaren, den medverkande. Det ska finnas en tom plats vid det dukade bordet. Den är hans.

Zakonisht ne raste te tilla permendim fjalen 'tradhti'. Sepse cdo tradhti, s'ka rendesi me ke a me cfare, zvogelon vartesine dhe te nxjerr nga kontrolli. Sepse 'tradhtia' eshte ne rradhe te pare 'ndryshim'.

- Hon pluggar dubbelt. Har jag sagt det? Hon läser tyska också. - Vad ska hon bli då? - Va? - Ja, med all tyska och historia? Nazist?

Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också impulsen att så omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går den till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga... Men bättre förekomma en förekommas ( s. 105)

Han är hennes Amerika. Det var allt jag kunde tänka. Det är så det ska vara. Kärlek ska vara som en stor, okänd kontinent. Man landstiger, och sen vill man ägna resten av sitt liv åt att bygga bo och slakta ursprungsbefolkningen.

E ke menduar se po te largohesh kaq shume nga jeta njerezore, nga ajo qe ti me perbuzje e quan "malli i jetes", mund te percudnohesh kaq shume, saqe, po te duash te kthehesh prape, ajo s'ka per te te pranuar me, ashtu sic eshte e papranueshme nje fantazme? Gjepura kishte thene Kramsi, fjaleri mikroborgjeze, kurse tjetri kishte vazhduar: nje hije, ja c'je ti Krams.

Sikur s'jetoj ne vendin tim Me ndodh sikur s'jetoj ne vendin tim Po ne nje vend te huaj dhe te larget Ne nje qyetet me buba dhe me minj Mes mureve te rrjepur dhe te laget. Çuditem pse keshtu me duket shpesh Kur s'ka njeri shtepia, kur jam vetem Kur shiu ne dimer flluska ngre ne shesh Dhe mua flluska flluska ma ben jeten. Me ngjan sikur dhe strehet derdhin helm Helmohemi çdo çast me njeri tjetrin s'e di nga vjen ky helm se s'kam ç'te them Vec shoh se rrobat tona helm na rrjedhin. Ky vend me duket do helmohet krejt Nga helmi rrjedhur vrimash ne themelet Pastaj do tundet toka ne termet Dhe djalli i madh do qesh e do zgerdheshet. I huaj jam ne vendin tim mjerisht Dhe kur rreth meje ka me dhjetra njerez Kjo me lendon dhe shpirtin ma gervish me ben te qaj si nxenes prapa deres.

För alltid ska de stå där, Rasmus och Bengt, nakna, unga, med muskulösa brunbrända kroppar, i detta ögonblick av frihet och lycka när ingenting i världen kunde besegra dem.

Folk kommer att vara aspackade och skrika 'jävla tjockis' och 'jävla Svullo' efter mig hela kvällen och jag ska bara garva åt skiten och springa omkring med min fåniga hatt.

Det är en vacker stad. Men kall som is. Du kan leva ett helt liv här utan att få närkontakt med någon. Allt är planerat för att man ska slippa beröring med varandra.

Ibland behövs mörkret för att man ska kunna se ljuset

Jag skriver ner allt det här i blått bläck, så att jag ska minnas att alla ord, inte bara vissa, är skrivna i vatten.

När jag ska avbilda något kastar jag först bara en snabb blick, hör jag mamma säga. Sedan låter jag mina händer ta fram bilden jag fick. Det min hjärna tyckte var viktigt nog att memorera.

Vad som är lagom och normalt ska man hålla för sig själv, inte pådyvla andra. Nej fy fan, var snäll mot dina medmänniskor och tänk på naturen, sedan kan du göra vad du vill. Tycker jag. (ch.28, p.160)

Jag borde bli politiker. Skaffa mig makt och inflytande och en massa pengar så att jag kan fixa till det här samhället lite. Borde kanske fixa till mig själv först. Synd bara att jag inte vet vad jag ska fixa till.

Det är en omöjlig sak för söner att förstå, och en skam för pappor att erkänna: att vi egentligen inte vill att våra barn vare sig ska följa sina drömmer eller gå i våra fotspår. Vi vill gå i deras fotspår, när de följer våra drömmar.

Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej Du som fyller huvudet med drömmar och fantasi Och som krockar med verklighetens lyktstolpar om och om igen Jag skriver för dej Du som tänker på livet, hur det är och hur det kunde vara Du som tänker på döden Jag skriver för dej Du som gör listor med viktiga saker Du som försöker förstå hur allt hänger ihop Du som funderar på tiden vi lever i Och varför världen ser ut som den gör Och på hur allt ska bli och hur allt skulle kunna vara Jag skriver för dej Du som vet att du inte är som de andra Och för dej, du som känner igen dej Jag skriver för dej Du som gråter i nattsvart hopplöshet Och för dej Du som skrattar, Som vet att världen är vacker Och att livet är ett spännande äventyr Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej

Jag vill lära mig att skilja minnet från smärtan. Eller åtminstone delvis, så mycket det är möjligt, för att allt som varit inte ska vara till den grad indränkt i smärta. Då ska jag kunna komma ihåg dig mer, du förstår: jag ska inte frukta varje gång minnets brinnande smärta.

Se une jo vetem nuk isha nopran e nurzi, por as i lig e as keqdashes nuk isha, ama edhe ndonje hiç nuk ehste se isha. Ja ku po jua them se nuk kam qene as i lig e as i poshter, po as i ndershem, nuk kam qene hero, por edhe shterpi nuk kam qene. Ne keto çaste dergjem ne qoshen time dhe vetem ndersej veten, vetem shtirem sikur kam qene njeri i keq, se, sipas meje, nje njeri qe e ka plot koken, s'ka si ben marrezi si ato te miat, vetem budalli sillet asisoj.

Naiva drömmar är kärlekens sista försvarslinje så vi intalar på något sätt alltid oss själva att inga fruktansvärda tragedier ska drabba just dem vi älskar och att just våra människor ska undkomma ödet. För deras skull drömmer vi om evigt liv, önskar oss superkrafter och försöker bygga tidsmaskiner. Vi hoppas, herregud, som vi hoppas.

Erano persona nate dal dolore.

Hela idén med språket är ju att kommunicera, och att tala om "fel" är därmed främst intressant när kommunikationen inte fungerar som den ska och budskapet inte når fram.

Ska,” I said, swerving toward delirious laughter. “Great.

Han dog i augusti, och när den månaden hade löpt till ända frågade jag mig hela tiden: hur ska jag kunna gå vidare till september medan han blir kvar i augusti?

Jag ska öppna en dörr

... vi egentligen vill [inte] att våra barn vare sig ska följa sina drömmar eller gå i våra fotspår. Vi vill gå i deras fotspår, när de följer våra drömmar.

Den femte ska jag spara till den dag jag lyfter. På den står det "Sista måltiden". Det är kanske inget särskilt bra namn. (s. 323)

Med en suck frågade han på engelska;"Vart ska du åka?"Vilken röst!Den var mörk som sammet och hade en skotsk accent.

Ja! Ja! Alla ska tycka om varandra! Fy satan i helvete så bra sagt!

Och vet du vad jag är mest rädd för? Att det ska visa att jag har anpassat mig så mycket i livet att jag har förlorat det som är jag

Folk carpade diem some de aldrig carpat diem förr, det ska jag säga dig.

Det är inte många", fortsatte han högmodigt, "som förstår hur makt ska brukas. Och inte många som vågar bruka den när de blir erbjudna den.

Därför ska jag ära Morgant", sade Gwydion, " för vad han en gång var, och Ellidyr, prins av Pen-Llarcau, för vad han blev.

Men om jag ska välja mellan två onda ting, då föredrar jag att inte välja alls.

ag skriver ner allt det här i blått bläck, så att jag ska minnas att alla ord, inte bara vissa, är skrivna i vatten.

För den mänskliga rasen finns krig och nederlag och segrar som inte är militära och som inte nedtecknats i historien annaler. Kom ihåg det medan ni försöker besluta vad ni ska göra.

You know, we might’ve fucked up the planet, sucking out all the oil, melting ice caps, allowing ska music to flourish, but we made Coca-Cola, so goddamn it, people weren’t all bad.” “As

Du behöver inte gilla alla barn. Bara ett. Och barn behöver inte världens bästa föräldrar, bara sina egna föräldrar. Ska jag vara alldeles ärlig mot dig behöver dem faktiskt oftast bara en chaufför.

Kära vän, alla ljuger på nåt sätt. Det är en förutsättning för att samhället ska hålla ihop. Att vi ljuger lite grann. Man kan se det som en form av hänsyn. Sanningen är på sätt och vis väldigt egoistisk.

Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv.

Våra spontana reaktioner är sällan våra stoltaste ögonblick. Det sägs att en människas första tanke är den ärligaste, men oftast är det inte sant. Oftast är det bara den dummaste. Vad ska vi annars med eftertanke till?

En gång ska du vara en av dem som levat för längesen. Jorden skall minnas dig så som den minns gräset och skogarna, det multnade lövet. Så som myllan minns och så som bergen minns vindarna. Din frid skall vara oändlig så som havet.

Jimmy har försökt att få alla gemensamt att börja kalla Parvanehs och Patricks kök för "Dödsstjärnan" och Ove för "Darth Ove". Ove begriper inte vad det ska betyda, men han misstänker att det är något fullkomligt idiotiskt (s. 308).

Och när ni krossar ett äpple med era tänder, säg då till ert hjärta: >> Dina frön skall leva i min kropp, Och dina morgondagars knoppar skall blomma i mitt hjärta, Och din väldoft skall vara min andedräkt, Och tillsammans ska vi glädjas genom varje årstid.<<

Mitt problem är att jag vill röka cigarren själv och att någon annan ska tända den åt mig. Jag vill blåsa ut röken. Som en vulkan. Som ett monster. Jag vill att det ska ryka om mig. Jag vill inte vara flickan vars jobb det är att jämra sig me gäll röst på begravningar.

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester – tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

Hon kunde inte minnas senast hon gjort sin man överraskad, det är inte meningen att man ska göra det när man varit gifta tillräckligt länge. Det är meningen att man ska få ha en enda sak i livet, en enda person, som man kan räkna med så mycket att man kan ta henne för given.

Innan man förstår vart känslan ska leda talar man med alla och envar om den älskade. Plötsligt upphör det. Då är isen redan tunn och hal. Man inser att varje ord riskerar att avslöja förälskelsen. Att låtsas oberörd är lika svårt som att spela normal, och i grunden samma sak.

Att älska någon är som att flytta in i ett hus, brukar Sonja säga. I början förälskar man sig i allt det nya, man förundras varje morgon över att det är ens eget, som om man är rädd för att någon plötsligt ska rusa in genom dörren och påtala att det skett ett grovt misstag och att det inte alls är meningen att man ska bo så här fint. Men som åren går nöts fasaden, träet spricker här och var, och man börjar älska det där huset inte så mycket för alla sätt det är perfekt på som för alla sätt det inte är det. Man lär sig alla dess vinklar och vrår. Hur man undviker att nyckeln fastnar i låset när det är kallt ute. Vilka golvplankor som sviktar lite lätt när man kliver på dem och exakt hur man ska öppna garderobsdörrarna för att de inte ska knarra. Det är det, alla de små hemligheterna, som gör det till ditt hem (s. 315-316).

Det finns så många idiotisk regler. Gud skapade människan till sin avbild, så predikar prästerna i kyrkorna. Varför kan då inte kvinnorna ha samma rättigheter som män? /.../ För att Jesus inte var kvinna? Men var kom HAN ifrån då? Jo, det ska jag säga er, han kom från Gud och en kvinna.

Lång dag, ingen ursäkt, men en av de orättvisaste sakerna med att ha tre syskon är att sättet du uppfostras på alltid kommer baseras på förväntningar. Så Tess blev bestraffad för att hon vant sina föräldrar vid att hon är den skötsamma, den pålitliga, den som mamman aldrig ska behöva oroa sig över.

– Jag tror att du skulle kunna prata tie timmar i ett sträck om du bara vågade. Om du inte var så rädd för att komma igång. Reine välte åt sidan och blev liggande bredvid Nora i fosterställning. – Vad är du rädd för? – Att jag inte ska vara jag längre om jag börjar snacka för mycket. Om det som är viktigt.

- Din hjärna har skrumpnat av energi- och fettbrist, sa John. Jag sa från början åt dig att vishet är att veta när man ska sluta gå i tangentens riktning. Vid en viss punkt blir det godas riktning ond. Det gäller att veta var, och stanna. Men det kräver självständighet och att man inte är rädd för att kallas avfälling, ideologiskt svag och medlöpare.

S'ka më mirë se sa të vjellësh me dikë, të bën ta shohësh si një mik të vjetër.

Siamo Guerrieri, Jane. Non si torna da una battaglia senza qualche ferita da ricucire o qualche cicatrice di cui prenderci cura. Non siamo indistruttibili, siamo solo un po’ speciali.

Problemet med familjer infinner sig snabbt: det finns en känsla av irritation avbruten av dåligt samvete över att det är så man känner. Att det är andra känslor som fyller en än dem man hade föreställt sig på avstånd. Det finns en vrede över att man inte bara kan älska, hur ska det vara så svårt att bara älska. De som finns där för dig, de som ännu en gång säger: du har alltid oss.

Varför måste man skriva? För att ställa sig vid sidan om, som i en kokong, försjunken i ensamhet, på trots mot andras behov. Virginia Woolf hade sitt rum. Proust sina stängda fönsterluckor. Marguerite Duras sitt tysta hus. Dylan Thomas sin enkla bod. Alla var de ute efter en tomhet att fylla med ord. Orden som ska tränga in i orörda marker, uppdaga oinmutade associationer, ge uttryck åt oändligheten.

Jag försökte lära honom det enkla knepet att tänka på döden när man stötte på brudar. Det har hjälp mig själv många gånger genom åren och är förvånansvärt effektivt. Jag kommer alltså att dö om några futtiga årtionden. Min lekamen ska utplånas för tid och evighet. Samma sak kommer att hände med tjejen, vi ska alla stampas ut och försvinna. Om tusen år är våra liv, alla våra ljuvaste drömmar och värsta rädslor upplösta i jord och aska. Vad spelar det då för roll om hon nobbar eller är snorkig och skrattar en rakt i ansiktet? Tack vare denna krassa inställning har jag emellanåt uträttat märkliga ting på kärlekens område, vågat stöta på livsfarligt vackra kvinnor till exempel, och ibland också faktiskt fått leka med dem. Det här var det enda rådet som Niila verkligen lyssnade på. Han började tänka på döden oftare än på tjejer. Grabben blev kort sagt riktigt outhärdlig.

Vart ska vi fara? säger Johannes Nej nu frågar du som om du fortfarande var vid liv, säger Peter Inte till någon plats? säger Johannes Nej dit vi nu ska, det är inte någon plats, och därför har den heller inte något namn, säger Peter Är det farligt? säger Johannes Farligt, nej, säger Peter Farligt är ett ord, det finns inga ord där, säger Peter Gör det ont? säger Johannes Det finns inte kroppar där, så ont finns inte, säger Peter Men själen, gör det ont i själen där? säger Johannes

- Doni të dini me të vërtetë se kush jam? - Po, këtë dua të di. - Në kuptimin e mirëfilltë të fjalës? - Po. Në kuptimin e mirëfilltë.. - Dijeni, pra: jam tip më vetë! - Tip më vetë? - thirri vajza dhe kukurisi hareshem, shpenguar, si ata që kanë kohë që nuk kanë qeshur me gjithë shpirt. - Qënkeni i lezetshëm! Ulemi në këtë stolin këtu? Nuk kalon kush në këtë vend, s'na dëgjon njëri. Pa hë, tregoni tani për veten. Se, sado që thoni se nuk keni historira, nuk kam si e besoj, doni të më fshiheni... Po më parë më thoni se ç'do të thotë kjo: tip më vetë? - Po ja, njeri origjinal, jo si të gjithë, qesharak njeri! - i thashë dhe ia krisa i pari të qeshurit, ashtu si bëri ajo pak më parë. - Punë karakteri është. Po ç'do të thotë ëndërrimtar, e dini? - Ëndërrimtar? E si s'e ditkam? Unë jam vetë ëndërrimtare. Rri ulur pranë gjyshes dhe ç'nuk më shkon në kokë! Tjerr e tjerr histori në qejfin tim! Deri për martesen me princ kinez... S'është dhe aq keq të ëndërrosh! Ama, edhe këtë si ta marrësh, sepse në ke për ç'të mendosh në të vërtetë, ëndërrimet nuk kanë ç'të duhen, - shtoi mjaft serioze. - E po, bukur fort! Në paskeni patur në ato ëndërrimet tuaja martese me princ kinez, del që më kuptoni si s'ka më mirë. Dëgjoni, atëherë... Por më parë emrin. Ju si quheni? U kujtuat, më në fund! Më mirë vonë se kurrë! - Vërtet! Keni të drejtë! Po ja qe edhe pa të e ndiej vetën aq mirë me ju!... - Më quajne Nastenjka. - Vetëm kaq? - Po pse pak ju duket? S'u kënaqkeni kollaj ju!... - Jo, s'më duket pak!... Nastenjka, qenkeni shpirt njeriu! Që me takimin e parë më jeni Nastenjka... - Ashtu, de!

- E di c'me vajti ne mendje atje ne teater? Qe fjala 'art' me siguri vjen nga fjala 'artificial'. Ose e kunderta...kjo s'ka rendesi, rendesi ka, qe te dyja fjalet jane te lidhura mes tyre. Kjo do te thote se, sipas perkufizimit arti duhet te jete i shkeputur nga jeta, duhet te zere vend diku jashte caqeve te saj. Duhet te jete maksimalisht i larguar prej saj. - Pa shiko,- verejti Milla. -Une nuk mbaj mend kur kam bere per here te fundit biseda te tilla. - Pse, biseda te gabuara jane?- nuk e kuptova une. - Jo, ne te kundert. Te gjithe njerezit perreth vetem per rutinen, per te perditshmen llomotitin. Makinat, restorantet, lejet, pushimet, pija, sherbimet jashte shtetit...Keto i kane ne maje te gjuhes burrat. Kurse grate flasin edhe per veshjet, natyrisht edhe per meshkujt, per kozmetiken. Ne rastin me te mire, per ndonje film. Zakonisht te vjen frike se mos mbytesh, se mos te merret fryma. Kurse me ty eshte ndryshe, me ty ndihesh e fresket.

Fanns en snubbe en gång som sa att blåa linjen-folk är dom deppigaste i huvudstaden. Han menade att anledningen till det är att vi hela tiden åker i mörkret. Alltså den enda sol och det enda ljus vi får är mellan en station. Kista–Hallonbergen. Annars åker vi från slutstation till slutstation i en mörk tunnel. Året om.

För när man är barn längtar man efter att få bli vuxen och bestämma allting själv, men när man blir vuxen begriper man att det är den värsta delen. Att man måste tycka saker hela tiden, avgöra vilket parti man ska rösta på och vilka tapeter man tycker om och vad man har fr sexuella preferenser och vilken yoghurt som bäst speglar ens personlighet. Man ska välja allt och bli vald av andra, varenda sekund, hela tiden. Det var det värsta med en skilsmässa, tänkte rånaren, att man trodde att man var färdig med allt det där, men nu måste man välja om allting. Vi hade ju redan en tapet och en servis, balkongmöblerna var nästan nya och barnen skulle lära sig simma. Vi hade ett liv tillsammans, räckte inte det? Rånaren hade nått en punkt i livet där man äntligen skulle få vara ... klar. Man är inte redo att bli utkastad i vildmarken igen då och ta reda på vem man är en gång till.

Luli i vocërr Askush s'e njef Lulin. As shokët e tij, që përpara tij lozin, nuk e njofin. Ma mire me thanë se e njofin, por ata lozin për hesap të vet e Luli i shikon për hesap te vet. Sot gjithkush ka punet dhe telashet e veta, ashtu dhe fëmijtë, ashtu dhe Luli. More Lul! Shumë heret ke fillue me shikue punën tande! Kur Luli hyn n'oborr të shkollës, buza i qeshet nga pak, por askuj, asnji fjalë s'i thotë. Ecë ngadale, tue shikue djathtas e majtas, po gjithnji tue ecë deri sa të mbrrijë në cak të vet. Aty, te dera e rruginës shkollore, shumë i pëlqen të qëndrojë. Aty asht caku i tij, i praruem me rrezet e ngrofta të diellit në këto ditët e vjeshtës. Mbështetet Luli për mur, grushtat e vogjël i shtje ndër xhepa, hundën picrroke të kuqun nga të ftoftit e mëngjesit ja sjell diellit dhe...shikon. Gjaja që ma tepër tërhjek vëmendjen janë çizmet që i kanë të veshun disa shokë të tij. Sa te bukura janë! Si shkëlqejnë! - mendon Luli dhe pa dashtje i shkojnë sytë ndër tullumbat e veta, nëpër të cilat shifen fare mirë të pesë gishtat e kambëve të zbathuna. Nga kurreshta i afrohet nji shokut që ka çizmet ma të reja. Ulet dhe shef në lustrin e çizmes kambët e veta të zbathuna - aq shumë shkëlqejshin çizmet!!! Mbasi shoku me çizme fluturoi, Luli ngadalë shkoi te caku i vet, në diell, t'i ngrohi kambët. - Por kur s'ka diell, si ia ban i shkreti Lul? Ndoshta ia bajnë hallin apostujt e mëshirës dhe të dashunis... Noshta, ndoshta... Nganjiher i afrohet mësuesi Lulit. Dhe kur Luli e ka ftyrën e dlirë dhe pa puça, mësuesi ia ledhaton faqet, gushën, e Luli i afrohet, ja merr dorën, e shikon me sy pëllumbi, dhe kishte me dashtë t'i falë diçka mësuesit. Por vjollca nuk ka. Veç në i faltë tollumbat e veta, që kanë hapun gojën si me dashtë me e hanger mësuesin. Po, po, tollumbat e Lulit të vocërr kanë me e hangër mësuesin.

Jag går omkring i de sömnlösa nätternas trädgård och vill något med mitt liv som inte går att formulera. Mina fötter gör avtryck i snön. Kanske är det jag vill. Lämna spår. Men snöspåren försvinner ju. Dunstar. Blir intet. Eller snarare partiklar som rumlar runt i universum och fäster sig vid än det ena, än det andra, som de skapar eventuellt nytt liv med. Ursprunget har splittrats. Dött. Dödats. Det är så jävla värdelöst! Universum borde förbjudas. Jag borde förbjudas. För jag orkar inte vara människa. Orkar inte delta i det här meningslösa livspelet. Vad jag än vill med mitt liv så vill Universum/Naturen/Tiden/Gud/Och Andra Idioter ändå att jag ska dö till slut och vad är det då för vits med vad jag vill med mitt liv? [...] Jag vill något med mitt liv. Fast jag kommer att dö och fast det kanske är meningslöst att vilja något så vill jag ändå. Jag sitter kvar en lång stund i snön och gråter och darrar och samlar nästan ihop till en urinvägsinfektion.

Po behen pothuaj tri jave nga shetitja e nje Majit, por bashke me keto po behen edhe tri jave nga pershendetja tallese dhe e fundit e Poles. Mendoj, mendoj dhe habitem me vete: A me te vertete me ka dashuruar Pola? Atehere cfare dreq eshte kjo dashuri rinie? Une po! Kam dashuri, d.m.th., gezohem kur gezohen te tjeret dhe deshperohem, kur deshperohen ata. Mirepo, kete fare gezimi e deshperimi e ndiej edhe per cdo njeri te larget, madje edhe per Polen e per te gjithe. . ., por asnje nuk dua te kem pa pa perpara. . . I dua, por malli s’me merr! E shoh njerine si njeri per t’u pare, por jo per t’u adhuruar. Njeriu, qe do te adhurohet — qe do te dashurohet, desha te them — prej te gjitheve a prej nje njeriu s’eshte lindur ende. . ., por as qe ka per t’u lindur ndonje i tille! Pra, po them te drejten, se une e doja dhe e dua me gjithe zemer Polen, por me nje dashuri familjare, ashtu si i dua dhe motrat e mia. Sa here qe ka rene puna per te kercyer dance me te a te fjalosesha per ndonje gje, gjithnje e nderoja si njeri, pa anuar mendja per keq. E them kete, sepse ta dashurosh tjetrin ose tjetren per nje pune shtazore, atehere humbet cdo qellim njerezor dhe pastaj eshte e kote te dashurosh! Por ja qe doli ne shesh: -Te dua! - me tha si pa gje te keqe. - Fort mire! Me do? Edhe une te dua! U mbarua puna. Mirpo: - Pse nuk me dorezohesh? Ja kete mister nuk mund ta zgjidh. Per te dashuruar si moter a si njeri e kam dashuruar, por per ta dashuruar si kafshe, as qe me ka shkuar mendja. Por Pola me paska dashur per burre te saj. . . per jeten e saj! Ne qofte se ishte ndonje tjeter ne vendin tim, kete gje do ta quante si dashuri rinie; mirepo une nuk e quaj, dhe as qe kam pse ta quaj ashtu. Po, mik, nuk e quaj: mbasi u njohem mire me Polen, ajo eshte sjelle me shume miqesi me mua, aq sa me se fundi pati guximin perpara familjes se saj te me jepte nje dhurate. Por kjo s’ka ndonje rendesi, mbasi dhurata nuk eshte gje tjeter, vecse nje shprehje adhurimi njerezor, nje pasterti zemre per njeri-tjetrin. Me vone miqesia u kthye jo ne dashuri familjare, por ne dashuri hice, ne dashuri te rreme, se brenda saj fshihej: “Te me dorrezohesh!”. Ajo e mendonte jeten, te ardhmen e saj te siguruar fare mire me mua; vec kesaj, nga qe jam i pashem dhe terheqes, ajo donte te mertohej me mua. Thurr e c’thur enderra lumturie, enderra martese. Shiko tani se ku qendronte dashuria e Poles: tek e ardhmja e saj: eshte i mire dhe nuk do vuaj: pra: ka dashuri! Kete “te me dorezohesh!”, e mbajti te mbyllur ne zemren e saj shume muaj, me shprese, se do t’ia thoja une me pare. Mirpo, kur pa, se s’ia varja veshin fare per kete pune, atehere u detyrua te ma thote vete kete gje. Por, fatkeqesi per te! - Pse nuk me dorezohesh? . . . - Pse nuk mund. . . pse kam tjeter! - Keto fjale te mia i rane si bombe. E po atehere? Atehere gjithe shpresa e saj e bukur u varros sa pa lindur dhe pastaj, duke mos ditur se si ta mbronte veten, filloi te qaje: qante zemra e saj me lejen e arsyes per lumturine e enderruar, qe i vdiq. Puna e saj eshte porsi nje vdekje. Kur vdes njeriu, qajme pse pa ate na cenohet disi rruga e jetes. Keshtu pra, Pola, nuk qau dashurine time, por kujtimin e lumturise se saj! Dhe me se fundi iku! Sikur te me dashuronte me te vertete, Pola, edhe kur ia tregova lajmin e fejeses, ajo duhej te me dashuronte ashtu sikurse e dua une, me gjithe qe jam i lidhur me Aferditen. Mirepo, ajo jo, me dashuronte deri sa e shihte se po shkonte mbare interesi i saj, por kur e pa se ai ngeci atehere ngeci dhe dashuria e saj.

Profesion Jam msue me të vra me sendet ma të buta me heshtje, me nji ''mirë, s'ka gja'', me mendje të lehtë ty që e vdekun dukesh n'ballkon të pozës tande. Kam me vra me mija herë dëshirën tande me sendet ma të buta: me ikje, me ndrojtje e mosvendim, bile me gazin tim të kotë, ty që dora ime kurr s'arrika me të ngjallë nga hija e baltës tande. Do të vras prap prap e përsëri prap mendimin tim për ty, me çka të më vijë përdore dhe mendimi yt, në vdekjen e vet, kah pak, kah pak do të marrë me vete pjesë nga unë, të vrame edhe ato me sende të buta me ç'të vjen përdore, me kohë, pritje, indiferencë...

- Ka minuta që e ndien praninë e harmonise së përjetshme, dhe e shikon qartë që e ke arrirë. Nuk është tokësore, domethene, njeriu, si qenie tokesore që është, këtë s'ka si e arrin. Duhet shndërruar fizikisht ose duhet vdekur. Është ndjenjë e qartë, e padiskutueshme, sikur e ndien tërë natyren dhe thua: "Po, kjo është e vërtetë, është diçka e mirë". Nuk është vetëkenaqesi, është vetëm ngazellim. Ju asgjë nuk falni, sepse s'keni ç'të falni. Ju nuk është që dashuroni, kemi të bëjmë me diçka më të lartë! Të tmerron qartesia dhe ngazellimi! Në zgjaste sadopak, shpirti s'e mban dot, duhet të zhduket. Në ato pesë sekonda rroj jetën, ia vlen të japesh jetën për to. Që të durosh deri dhjetë sekonda , duhet transformuar fizikisht. Them se njeriu nuk duhet të linde më. Ç'duhen fëmijët, ç'duhet zhvillimi, kur synimi është arritur? Në ungjill thuhet se të dielave njerëzit nuk do të lindin, do jene si engjejt e perendise. S'i thuhet kot. Gruaja si, po lind?

Jim föddes i en generation som såg datorer som magi, Jack är från en som alltid tagit dem för givet. När Jim var liten bestraffade man barn genom att tvinga dem att gå till sina rum, nuförtiden tvingar man barn att komma ut ur dem. En generation fick skäll för att inte kunde sitta still och nästa får skäll för att de aldrig rör sig. Så när Jim skriver en rapport trycker han beslutsamt varje tangent ända ner i botten, kontrollerar genast skärmen för att försäkra sig om att den inte lurat honom, och först därefter trycker han på nästa tangent. För Jim lurar man minsann inte. Jack skriver givetvis i gengäld så som unga män som aldrig levt i en värld utan internet gör, kan göra det med ögonbindel, snuddar tangenterna så lätt att ett forensiskt förbannat laboratorium inte skulle kunna bevisa att han rört dem. De både männen driver varandra till vansinne, förstås, med de allra minsta saker. När sonen söker efter något på internet säger han att han "googlar", när pappan ska göra samma sak säger han: "Det ska jag slå upp på Google." När de är oense om något säger pappan "jo men det är så för det har jag läst på Google!" och sonen gapar: "Man läser inte saker på Google pappa, man söker efter..." Det är så att säga inte det faktum att pappan inte begriper hur man ska använda teknik som sonen blir galen på, utan att pappan nästan förstår. Jim vet till exempel fortfarande inte hur man tar en skärmdump, så när han vill ta en bild av något på sin datorskärm fotograferar han datorskärmen med sin mobiltelefon. När han vill ta en bild av något på sin mobiltelefon lägger han den i kopiatormaskinen. Det senaste riktigt stora bråket Jim och Jack hade var när någon chefs chef kom på att stadens poliskår skulle bli "mer tillgänglig på sociala medier" (för i Stockholm är poliserna tydligen så in i helsike tillgängliga hela tiden) och bad dem ta bilder av varandra under en vanlig arbetsdag. Så Jim fotograferade Jack i polisbilen. Medan jack körde. Med blixt.

Vallja e Yjeve Yjtë-e ndezur si fingjill, Që vërtiten palë-palë, Prej mosgjëje zunë fill Plot me jetë-e mall të valë. Zunë fill me dashuri Që kur bota zu të ngjizet, Pa sikush për shok të ti Përvëlohet edhe ndizet. Ndizet ças edhe për ças, E si kurrë s'ka të shuar, Pa pushim i vete pas Me një sulm të llaftaruar. E si kurrë nuku mund Ylli yllin që t'a kapë Rrotull qiejve pa fund Venë-e-vinë-e-venë prapë... ....................................... ....................................... ....................................... ....................................... Do të venë fluturim Kudo janë-e kudo s'janë, Nëpër qjell që s'ka mbarim, As fillim, as fund, as anë. Kur mi të, kur nënë të, Kur me hire-e kur pa hire, Do përëajnë gjithënjë Hapësirë...shkretëtire... Ata ikin varg-e-varg Me një etje të pashuar: Sesà fellë-e sesà larg Shoq me shoq u pat larguar!... Kùsh j-u fali-aq dëshërim, Dh'aqë zjarr e aqë flakë, Dh'i gatoj me aq durim Yjtë-e lum e varfanjakë? Se do një, si për çudi, Ku prej syresh rreh të ftohet, Shoq i vet, nga mall'i ti, Më me zjarr zë përvëlohet... Dh'i vjen qark më me vërtik E me dhembje më të nxehtë, E si ik...si gjithë ik... E pushton me zjarr të vetë: Sa më pak e shmbëllen: Aq më shumë-e ndjek dëshira... Pa nga malli që s'e gjen, Dridhet gjithë hapësira. ...Kur po ja! Se që përtej Ndriten erërat nga pakë: Yll-i çdukur nëpër qiej Vetëtiu e mori flakë: J-a pat shtënë me një ças, Mun në mes në kraharuar, Shoq' i vet q'i sillej pàs Me një sulm të llaftaruar; Q'e kish flakën mun në gji, Q'e zhuritte dashurija, që çkëlqente me zili Rrotull rrezeve të tija. Yll i mjerë e yll i lum! Yll i lum e yll i mjerë! Sapo drita t'u përgjum, Sheh një shoq nëpër skëterë; Ay vin... e gjith vin..., Gjith më pranë... -e gjith më pranë...- Sesà ndrin e vetëtin!... Sesà ndjen një gas pa anë!... Sesa ndritesh përsëri! Sesì ndizesh përsëpari! Sesì djek me dashuri Posi yll margaritari!... Dashuri! Heu! Mall i ri! Dashuri! këng' e durimit! Ti liri! Ti robëri! Ti valim i shkrepëtimit!

DÖDENS DAGBOK: PARISARNA Sommaren kom. För boktjuven var allt frid och fröjd. Dör mig - var himlen judefärgad. När deras kroppar hade slutat söka efter springor i dörren steg deras själar upp. När deras naglar hade klöst mot träet och i vissa fall satt fastnaglade i det av blotta kraften i desperationen, kom deras själar mot mig, in i min famn, och vi steg ut ur de där duschanläggningarna, upp på taket och vidare uppåt, in i evighetens absoluta vidder. De bara fortsatte att fylla på åt mig. Minut för minut. Dusch efter dusch. Jag kommer aldrig att glömma den första dagen i Auschwitz, den första gången i Mauthausen. På det senare stället fick jag också med tiden plocka upp dem från stupet nedanför den väldiga klippan, när deras försök att undkomma störtat dem i avgrunden. Där låg brutna kroppar och döda ömma hjärtan. Men, det var ändå bättre än gasen. Några av dem fångade jag upp när de bara hunnit halvvägs ner. Där besparade jag dig något, tänkte jag, och höll själen mitt i luften medan resten av varelsen - det fysiska skalet - tumlade till marken. Alla var lätta, som tomma valnötsskal. Rökig himmel på de ställena. Luktade som en ugn men var ändå så kallt. Jag ryser när jag minns det - medan jag försöker overkliggöra det. Jag blåser varmluft i mina händer för att värma dem. Men det är svårt att hålla dem varma när själarna fortfarande skälver. Gud. Jag säger alltid det namnet när jag tänker på det här. Gud. Två gånger säger jag det. Jag säger hans namn i ett fåfängt försök att förstå. "Men det är inte ditt jobb att förstå." Det är jag själv som svarar. Gud säger aldrig något. Trodde du att du var den enda som han aldrig svarar? "Ditt jobb är att ...", och där slutar jag lyssna till mig själv, eftersom jag, om jag ska vara riktigt ärlig, gör mig själv alldeles trött. När jag börjar tänka på det sättet blir jag så utmattad, och jag har inte den lyxen att jag kan ge efter för trötthet. Jag är tvingad att fortsätta, för även om det inte gäller varenda person på jorden gäller det den stora majoriteten - att döden inte väntar på någon - och om han gör det brukar han inte vänta särskilt länge.

Një këngë nuk është shumë e thjeshtë për t'u zbërthyer. Ka qenë gjithmonë kështu, s'ka asnjë sekret, në asnjë, nëse i kupton akordet. Në fund të fundit janë thjesht instrumente edhe zë, asgjë më shumë. Kjo ama vetëm nëse e zbërthen. Por ka një problem: duke zbërthyer një këngë, nxjerr elementet që e përbëjnë, jo rezultatin. Këngët që na pëlqejnë janë të tilla, sepse arrijnë në një pikë ku rezultati ngrihet sipër elementeve të ndryshme. Është kjo magjia e këngëve të bukura, ajo që arrijnë të shprehin, përtej asaj që dëgjon. Ndodh e njëjta gjë me femrën që dashuron marrëzisht, e cila nuk është thjesht mish e mendime, është shumë më shumë. Ndoshta ato të pëlqejnë, por e dashuron për gjëra të tjera. Mënyra se si qesh, ndoshta. Mënyra se si rregullon flokët, reagimi i saj kundrejt një lajmi, komplet i ndryshëm nga reagimi i miliarda të tjerëve që ecin mbi këtë planet. Mënyra se si shndërrohet kur dehet. Mënyra se si përqendrohet kur lexon një libër. Nuk e duam njëri-tjetrin për gjërat e mëdha, për faktet e njohura si ngjyra e flokëve apo ëmbëlsia e buzëqeshjes. E duam për gjërat e vogla, për ato gjeste që kanë kuptim vetëm për ne e që ngrihen sipër ideve, sipër akordeve, sipër peshës që tregon peshorja apo përtej grupit të gjakut. E ndoshta është ky shpirti për të cilin flasin të gjitha fetë: jo përsosmëria, por defektet, jo biografia, por detajet që na tregon nata, jo ajo që shohin të tjerët, por ajo që shohim vetëm ne.

- Oh, Nastenjka, Nastenjka! Ju as që mund ta merrni me mend sa shumë po më ngazëlleni! Po më pajtoni me vetveten! Nuk kam për të menduar kurrë keq për veten, siç më ka ndodhur rëndomë më parë! Se ku i dihet, mua dhe brenga sfilitëse, që jam treguar armik i vetes, ndoshta do më daravitet! Se jo një herë ia kam nxitur vetes mendimin që jeta e jetuar ka qenë mëkatare dhe deri kriminale. Dhe mos pandehni që po i zmadhoj gjërat. Kam kaluar e jo pak çaste trishtimi të pangushëllueshëm!... Më ka rënduar si plumb në zemër vetëdija e pazotësisë për të jetuar me të tashmen, me realen; e kam katandisur veten deri në atë farë feje, sa e kam mallkuar fatin tim, e kam sikterisur veten... Se mua, Nastenjka, ja se ç'më ka ndodhur pas netëve të kaluar me fantazime: jam kthyer në realitet, ku gjërat shihen esëll. Gjendje e padurueshme! Sheh tollovinë njerëzore, sheh dhe dëgjon si pulson jeta, vë re që dhe jeta e të tjerëve nuk është e përsosur, e jetojnë ashtu si u vjen, kapen fort pas çdo të mire që kjo u ofron, e përballojnë, kur ju shtie me shkelma, vë re që përtërihen e mëkëmben pas fatkeqsive, deri dhe rilinden; habitesh që asnjë minutë e jetës nuk ngjason me të mëparshmet, ndërkohë që fantazimet janë mërzindjellëse në monotoninë e tyre, janë frikamane para pengesave, skllave të vegimeve dhe të hijeve, të ideve dhe të hamendjeve të nxehta, ato janë skllave të resë, që e mbulon befas diellin dhe e mbush me pikëllim zemrën e vërtetë petërburgase, e cila, ngaqë e çmon aq shumë ndaj dhe drithërohet po aq shumë, kur e sheh t'i fshihet. Se fantazia në pikëllim ngjizet e harbon! Mirëpo vjen një çast që e ndien si venitet, si kapitet e deri vdiret në tendosjen e saj të pandërprerë, pa të cilën s'ka si bën, e sheh këtë dhe bindesh që fantazimet nuk janë të pashtershme, pale që edhe vetë ti zë e burrërohesh, i braktis ëndërrimet dhe përsiatjet e dikurshme... Vjen një çast, që fantazia bëhet copë e çikë dhe, në mos paç tjetër jetë, s'ke nga ia mban, do s'do detyrohesh dhe sajon nga rrënojat, bashkon mbeturinat e së parës. E pra, shpirti të do një të re! Ëndërrimtari i gjorë më kot zë e rrëmon në hirin e fantazisë së shkrumuar, për të gjetur aty ndonjë kongjill të ndezur, që t'i fryjë e t'i fryjë, me shpresën mos ndizet zjarri i ri, ku të ngrohë zemrën e kallkanosur, dhe të rimëkëmbë atë që dikur ishte aq hamngjitëse dhe joshëse, që ia rrëmbente shpirtin dhe ia vlonte gjakun, ia rrëmbushte sytë, duke e mashtruar me aq marifet! Dhe e dini, Nastenjka, sa keq u katandisa? S'më mbeti tjetër veç të festoja përvjetorin e ndijimeve të para fantastike, të atyre që pandehja se i pata përjetuar, kurse në vërtetë nuk i pata përjetuar, sepse edhe vetë përvjetori si i tillë imagjinar ishte, pjellë fantazie qe. Iu drejtova përkujtimit, ngaqë më mungonin fantazi të reja, nuk kisha nga i shtrydhja! Se ëndërrimet shtrydhen, Nastenjka! Ma kishte fort ënda të vizitoja ato vende, që lidheshin me lumturinë time të dikurshme, ta përshtasja të tashmen në përputhje me të atëhershmen. U ënda në ato rrugë të zymta pa ndonjë synim apo qëllim real, të përcaktuar, u sorollata sa desha nëpër Petërburgun aspak gazmor dhe kujtova e kujtova sa u enjta të përjetuarat asohere. Shihja me sytë e mendjes si ecja i vetmuar në po atë trotuar, si më mbyste pikëllimi dhe angështia, i rënduar nga ato fantazime aq të lemerishme. Nuk them se atëherë isha në gjendje më të mirë shpirterore, ama më i qetë se tani isha. Atëherë jetohej më këndshëm, s'i kisha tërë ato mendime të zeza për të cilët sapo ju fola, por as këtë vrasje ndërgjegje që po provoj tani. Endesha në atë përvjetor dhe thosha me vetë: "Sa shpejt që fluturojnë vitet!" dhe pas gjithë kësaj, përsëri ajo pyetja brengë: "Po ti ç'je duke bërë, ndërkohe që vitet fluturojne? A po e jeton jetën? Se vitet ikin e shkojnë dhe të troket pleqeria, bashkë me të dhe pafuqia, po edhe lloj-lloj mënxyrash! Se bota e fantazisë një ditë prej ditësh do të vdiret, ëndërrimet do shuhen e fashiten, do bien në tokë si gjethet në vjeshtë!..." O Nastenjka! Sa

Ja, ska du hålla på att torka tårar får du verkligen använda skyddshandskar!" "Men han var ju så lessen!" utbrister den oerfarna förtvivlat. Den äldre systern fnyser. /.../ "Ja, nu vet du i alla fall. Torka aldrig tårar utan handskar.

Om man tittar runt är alla upptagna med något: någon som fumlar med sina händer, någon som försöker på nytt läsa brevet som de har kommit med till den intagne de besöker - vad som helst för att ta sina sinnen från den stora elefanten i rummet. Den stora, feta, rosa elefanten med orden "kommer aldrig komma ut härifrån" klottrat över hela sig. Vi väntar. Vi har väntat. Vi väntar på nyheterna - att det gick bra och allt kommer bli bra. Vi går till hissen, själlöst fram och tillbaka, osäkra på vart vi ska gå för att vi är fast i denna gudsförgätna kub med ett oändligt antal tankar som galopperar runt i huvudet. Kommer jag att ta hand om honom för resten av mitt liv? Kommer han ens att njuta av sitt liv efter detta? Kommer han att leva för att se en annan dag? Snälla Gud, varför kan inte du svara mig? Dessa tankar värker inombords samtidigt som vi vandrar i korridorerna som leder bort från väntrummet, märker de spruckna väggarna, går förbi papperskorgen som är överfylld med kaffekoppar och tepåsar, och igenom den ändlösa långa korridoren med fångar som sitter i sina små gråa celler.

Hur ska man förhålla sig till människor som knappast är något annat än utropstecken på två ben? Hur ska man stoppa dem som inte skyr några medel?

Men jag njuter av en gammaltestamentlig långsinthet, typ: Jag hörde att du stal ett får år 17 före Kristus, då kan du fucking glömma att jag ska slösa ett hej på dig.

Det är viktigt att dokumentationen inte tar alltför stor del av arbetstiden i anspråk. Det gäller att sätta nyttan framför formen, och inte fastna i ambitionen att varenda mening i varenda elevjournal ska vara korrekt såväl grammatiskt som stavningsmässigt. Man måste tillåta sig att göra fel. ... Elevjournalen ska vara ett levande dokument. Upptäcker man fel så korrigerar man det - konstigare än så är det inte.

Om man gör en så pass omfattande dokumentation som elevjournalsarbetet innebär så måste man tillåta sig misstag. Naturligtvis kommer formuleringar i journalen att bli otydliga eller kanske till och med skrivas på en mindre god svenska, kanske kommer det finnas stavfel eller andra språkliga brister. Det gör inget! Man ska aldrig ägna tid åt att försöka formulera sig väl i elevjournalen; den ska fylla sin funktion som ett redskap för dokumentation av och för elevernas lärande, varken mer eller mindre.

Nu vet jag att inget han gör kommer att förändra mitt liv. Mitt liv kommer bara att förändras om jag vill att det ska förändras.

Snusmummriken stannade i mossan och en liten olust flög över honom. Mumintrollet som väntade och längtade så förskräckligt. Som satt därhemma och väntade och beundrade och sa, naturligtvis ska du vara fri. Så klart att du ska ge dig iväg. Om jag förstår att du måste få vara ensam ibland. Och samtidigt var mumintrollets ögon svarta av besvikelse och hjälplös längtan. Oj, oj sa Snusmumriken och fortsatte att gå. Oj, oj, oj. Han har så mycket känslor, detdär trollet.

En enstaka glödlampa i taket kastade ett milt, gyllene ljus över de lyssnande djuren. Han hade läst hos Martin Buber att det är de mest andliga människorna som står djuren närmast. Också hos Eckehart. I Guds rike är de nära. Det är hos djuren man ska söka Gud.

De invandrare som jag arbetar med idag är på de flesta sätt annorlunda än när jag först kom hit. Över 80 procent anser att Sverige inte är ett land som man ska arbeta med utan emot. De säger till mig ”Du måste välja sida”. Det gäller alla kategorier, oavsett kön, etnicitet eller religion.

Chatta.” Låter det som en värdig kommunikationsform för människor? En schimpans kan chatta, men en människa. För att inte tala om ordet ”twitter” – vilket låter som något som tjejer gör på toaletter, men som för den skull inte bör nå ut till offentligheten. Och ”blogg” – vad låter det som? Ska man ge sådant offentlighet?

Men ska man vara finklädd för att smaka ett päron? En barfotaunge har också smak i munnen.

54 procent uppger att de saknar definierade syften med intranätets undersidor. Det är väldigt svårt att veta hur man får till ett nyttigt intranät om man inte vet vad man ska ha det till.

Inget gör mig räddare än tanken på att det ska fortsätta så här. Detta icke-liv, med den icke-tillvaro som den icke-person som är jag har i det [...]

Men du skriver också för dem. Inte för att de ska tycka synd om oss. Utan för att de ska ana hur det kunde kännas. Pressa dem till den lite äcklande svindeln när de snuddar vid liknande saker inom sig själva. De har aldrig behövt lära sig att klara sig i en sådan värld. De vet ingenting om att röra sig genom hemliga landskap av oförlösta möjligheter som man aldrig kan veta säkert om någon annan kommer att tro på. De vet ingenting om vad det innebär att behöva klamra efter förnedrande stereotyper, sluta vara bara människa, för att ens smärtsamma erfarenheter över huvud taget ska kunna framträda.

Anadollaku ne mesalle Ka ndenjur si nje ka Po ha edhe po ha, Shembet me pilaf, Fruhet me hoshaf; S`ka kohe te flase Hedhe sa te pelcase: Llop nje bakllava, Llop nje hallva, Llop nje revani, Llop muhalebi. Therret:-Hic jemedum! – O burra, bre dudum! Kerkon nje syltjac, Porosit nje kulac, Rremben nje bugace, – Te rrembec nje kapace! Te tere per nje darke, Te tera ne nje barke! Kur lodhet sa ngjinjet, Pushon e shtrihet Shtrihet dudumi Dhe na e ze gjumi. Neser kur te zgjohet E, me “bismil-lah”, Prape pilaf E prap hoshaf. “Qebap boll-boll Koxha Anadoll!” More dudum kokekungull Gojebuall e barkrrumbull Thuame, te rente pika! C`te duhet ty politika? Hiq, more dudum dore, hajde Te te kllasem ne nje kade Plot me mjalt`e me recel Ha pi e kurre mos del.

Vetvetes Gëlltite dhimbjen me pahir në thellësinë tënde! Vërtite brenda pa mëshirë dhe qesh si një çapkëne! Shterroi jeta, s'ka më lot as ëndrra, as përralla, eja në vete, dehu sot me zemrat e gjalla!

Vid en första anblick framstår genetik och jämlikhet som varandras motsatser, eftersom genetiken strider mot den princip som man finner i den andra meningen i USA:s självständighetsdeklaration från 1776, nämligen att alla människor är skapade lika. ... Men "lika möjligheter" är återigen inte samma sak som identiska sådana. ... Demokratins själva essens är att alla ska behandlas rättvist trots att de är olika.

Teorin om arv via miljö ger oss en ny modell för hur vi ska se på erfarenheter; vi varseblir, tolkar, väljer, modifierar och skapar aktivt erfarenheter som korrelerar med våra genetiska anlag.

Sagona nickade, något målmedvetet susade förbi i hennes gröna ögon. "Jag ska göra mitt bästa. Men även om vi lyckas finns ändå risken för att vi kommer bli upptäckta. Det finns en alarmklocka på innergården, om någon av vakterna ringer i den är vi körda. Och jag menar riktigt körda. Kniv-mot-strupen-körda." Caldar fnös. "Snälla. Vardagsmat." "Kniv-i-strupen-körda?" "Bättre." "Kniv-genom-halsartären-så-blodet-sprutar-och-färgar-kläderna-röda-medan-någon-rycker-ut-din-tunga-genom-snittet-i-halsen-körda?" Caldar gjorde tummen upp. "Det låter rätt. Och superäckligt. Har du funderat på ett yrke inom avrättningsavdelningen? De letar alltid efter folk med nya idéer.