Oss Quotes

Kanske får vi bara den tid som tilldelats oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden.

Nyhetene forgifter meg, og jeg merker jeg er sjeleglad for at det kommer en generasjon som er oppfostret på såkalt virkelighetsflukt. For de kommer til å redde ræva til oss alle. De vil ikke vippes av pinnen når problemet blir for stort. De har lest nok dystopier til å vite at regimer kan lyve. Nok fantasy til å vite at enkeltmennesker kan vinne over umulige odds. Nok sci-fi til å vite at framskritt også kan være et skritt tilbake. Og de vet at alle har lik verdi, uansett rase, legning eller religion. Og neste gang noen spør meg hvorfor fantasy er så populært skal jeg svare at det ikke spiller noen rolle, vi skal bare være glad for at det er det. Det er sånne som kommer til å overleve zombieapokalypsen, for å si det sånn.

Ni bygger utifrån , vi byggs inifrån och in. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi bygger inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in, sid 75

Draum om nedsnødde bruer Med vi står fell snøen tettare. Kåpearmen din blir kvit. Kåpearmen min blir kvit. Dei går mellom oss som nedsnødde bruer. Men nedsnødde bruer er frosne. Inni her er det levande varmt. Varm under snøen er armen din ei sæl vekt på min. Det snør og snør på stille bruer. Bruer ingen veit om.

Nå vet jeg at som leser må man ha tillit til forfatterne, til dikterne. De vet hvordan de skal gå frem for å rykke oss opp fra vårt vanlige liv og sende oss gyngende over i en annen verden vi ikke engang ante eksisterte. Det er det talentfulle forfattere gjør.

Böcker ska blänka som solar och gnistra som tomtebloss. Medan vi läser böckerna läser böckerna oss. Kan böckerna läsa människor? Det kan de förstås! Hur skulle de annars veta allting om oss?

Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också impulsen att så omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går den till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga... Men bättre förekomma en förekommas ( s. 105)

De serverte te, og der vi satt rundt spisebordet kjente jeg den vanlige forventningen fra barnefamilier; Er vi ikke søte, er vi ikke pene, misunner du oss ikke, du barnløse gamle kvinne.Er vi ikke flinke med barna våre.

De gör oss hetero igen efter vi dött. För annars vet de inte hur de skall sörja oss. Oss och våra misslyckade liv.

Vi är allesammans fördömda", sa hon, "men somliga av oss har tagit av oss ögonbindlarna och sett att inget finns att se. Det är en slags frälsning.

Hun smilte til fru Odell og sa: Vi får gjøre som Scarlett O'Hara, og ikke bekymre oss for morgendagen før den er her.

Ni ger oss skärvor av liv istället för livet. Jag vill inte bara smaka på allt utan att någonsin få njuta av en hel måltid.

Om man hadde lagt alle ensomme mennesker etter hverandre, ville de ha rukket flere runder rundt jorden. Men vi går ikke ut. Vi møtes ikke, vi legger oss ikke ned sammen. Vi er inne bak vinduene.

– Organisation? sade hon. Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

On 1 November the old OSS man arrived by appointment at army headquarters, wearing uniform and carrying a .357 revolver together with $US40,000 in cash, which he deemed the appropriate fashion accessories for an afternoon’s work overthrowing a government.

Frågar du mig var jag finns så bor jag här bakom bergen Det är långt men jag är nära Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma Den finns överallt om också sällsynt som helium Varför begär du ett luftskepp att fara med Begär i stället ett filter för kväve ett filter för kolsyra, väte och andra gaser Begär ett filter för allt som skiljer oss ett filter för livet Du säger att du nästan inte kan andas Än sen! Vem tror du kan andas? Den mesta tiden tar vi det ändå med jämnmod En vis man har sagt : >>Det var så mörkt att jag nätt och jämt kunde se stjärnorna<< Han menade bara att det var natt

Det var en uppväxt av brist. Inte en materiell sådan, där hade vi så vi klarade oss, utan en identitetsmässig. Vi var inga. Våra föräldrar var inga. Våra förfäder hade betytt noll och intet för den svenska historien. [...] Vi bröt på finska utan att vara finnar, vi bröt på svenska utan att vara svenskar. Vi var ingenting.

Vi kan inte förändra världen, ofta kan vi inte ens förändra människor. Inte mer än en bit i taget. Så vi hjälper till när vi har möjlighet, gubben. Vi räddar dem vi kan. Vi gör vårt bästa. Sen försöker vi hitta ett sätt att intala oss själva att det måste vara ... nog. Så att vi kan leva med våra misslyckanden utan att drunkna.

All of these techniques share an ontological purpose: to manipulate perceptions and to re-create reality. Once that Pandora’s box was open, there was no closing it again. The temptation was too great. For those who wanted to play God, there was the next best thing: one could play with the elements of creation in such a way that magical transformations would take place. As the men of the OSS, CIA, military intelligence and with Tavistock’s oversight developed from the armchair scholars that most of them were before the war years into soldiers fighting on all fronts of the Cold War, they became, in a very real sense, magicians. “The CIA mind control projects themselves represented an assault on consciousness and reality that has not been seen in history since the age of the philosopher-kings and their court alchemists.”9

Naiva drömmar är kärlekens sista försvarslinje så vi intalar på något sätt alltid oss själva att inga fruktansvärda tragedier ska drabba just dem vi älskar och att just våra människor ska undkomma ödet. För deras skull drömmer vi om evigt liv, önskar oss superkrafter och försöker bygga tidsmaskiner. Vi hoppas, herregud, som vi hoppas.

«— Å løfte oss ut av vår ensomhet, det er kanskje det de største bøkene gjør med oss – at de setter oss inn i et ellers uoppnåelig fellesskap, inn i en større sammenheng, der vår individualitet, og dermed også ensomhet, vrakes til fordel for noe større. Og hvor vi mister oss selv, mer enn at vi finner oss selv. Det er det deilige ved det,»

Å de kvinner, de forderver og forvansker livet for oss. Forkvakler hele vår skjebne, hele vår seiersgang.

Vi smickrar oss när vi påstår att misstron växer ur det svek vi blivit utsatta för. Så är det inte. Misstron växer ur den inskränkthet som består i att inte vilja bli lurad.

Det å bli voksen innebærer for oss alle å miste noen illusjoner. Men jeg har lovet meg selv at barna mine skal være mye eldre enn ti år før det skjer og før de må tenke sjæl.

Vi skriver historien, men historien skriver også oss. Gir oss et språk vi bruker til å navigere gjennom verden, gir oss et narrativ og en verdensanskuelse vi fødes inn i.

spädbarnet och stenåldersvilden lever kanske inte bara kvar i somliga, tänkte jag, utan i oss alla, fast mer eller mindre, det är en väsentlig skillnad (s. 60).

Vi drar båda av oss våra kängor och strumpor och även om det blir lite bättre kan jag svära på att han anstränger sig för att knäcka varje kvist vi stöter på (s. 257).

Allt nytt vi får lära oss gör vår värld större, vi får ytterligare ett sammanhang att foga till de andra i vår evigt expanderande världsbild.

Du pakket dynen rundt oss og sa: Helter er mennesker de og.

[L]oss is the necessary source of a new manifestation. Some night I might see my emerald ring appear as a green star somewhere in the sky.

Det vi tar till oss som tjugoåringar är inte nödvändigtvis samma saker som vi tar till oss som fyrtioåringar och vice versa. Detta gäller både böcker och livet i allmänhet (s. 51).

Ibland hittar böckerna inte fram till oss förrän tiden är mogen (s. 103).

Att vara tillsammans med varandra är för oss att samtidigt vara lika fria som i ensamheten och lika glada som i sällskapet (s. 523).

Thus begins a sideshow to the war itself: the undercover battle led by William Donovan and the OSS to ensure that Eastern Europe fall into the hands of Soviet Russia.

Så här uttryckte Publius Terentius Afer det för mer än tvåtusen år sedan: Jag är människa: inget mänskligt är mig främmande. Och det är en identitet som bör kunna förena oss alla.

Men jeg tror vi kunde være helstøpte de fleste av oss hvis vi bare undte andre å bli det.

Inom de flesta av oss är gott och ont sammanflätade så tätt som trådarna på en vävstol. Större visdom än min krävs för den domen.

Gjør vi ikke oss selv til dyr når vi kaller den handling som skaper oss dyrisk?

Vi er bare oppfinnsomme når det gjelder å mishandle oss selv, det er det virkelige bytte for vår åndskraft - et farlig redskap når det er i uorden!

Vi har aldri vært velorganiserte lesere som leser en bok helt ut på noen slags logisk måte. Vi bukter oss ut og inn av ord, som turister på en sightseeingbuss man kan hoppe av og på.

All passion är barnslig. Den är banal och naiv. Den är inte inlärd, den är instinktiv, så den översvämmar oss. Välter oss. Sköljer bort oss. Alla andra känslor tillhör jorden men passionen bor i rymden.

Vad är det som kommer oss att hela tiden försöka intala oss att de döda föremålen omkring oss har en själ, att ladda dem med betydelser? Kan det vara någonting annat än misstanken att också vi är döda föremål?

Det sägs ibland att sorg är psykisk, men att saknad är fysisk. Den ena är ett sår, den andra är en amputerad kroppsdel, ett visset blomblad jämfört med en brusten stam. Det som växer tillräckligt nära något det älskar har till slut samma rötter. Vi kan prata om förlusten, vi kan bearbeta det och ge det tid, men biologin tvingar oss fortfarande att leva under vissa lagar: Växter som delas på mitten läker inte, de dör.

At det er det forelskelsen gjør, den løfter oss over, den bærer oss tørrskodd over det som egentlig er en stri strøm, der vi ville blitt feid bort fra hverandre med én gang hvis vi prøvde å ta oss over på egen hånd.

Att vara ett folk är inte bara en fråga om hur man ser på sig själv. Vad andra utanför gruppen tycker är också viktigt. Identitet, som vi lärde oss i det första kapitlet, är en överenskommelse mellan insiders och outsiders.

I mitt förhållande till Den Enda Staten tillkommer mig rätten att uppbära straff och från denna rätt kommer jag icke att avstå. Inget av oss nummer kan eller djärves frånsäga sig denna sin enda och därmed så dyrbara rättighet.

Vi er ikke annet enn tønner fulle av varme, halvråtne innvoller, og derfor har vi alltid vanskeligheter med følelsene våre. Å være forelsket er ingen kunst. Kunsten består i å unngå å gå i oppløsning. En lort har ingen ambisjoner i retning av å vokse og holde seg levende. På dette punktet er vi langt uheldigere stillet enn våre eksrementer. Ved å tviholde så frenetisk på kravet om å bestå i vår nåværende tilstand, utsetter vi oss selv for de utroligste pinsler.

Det er forbløffende hvor stemningsfull kunstig belysning kan være når det har begynt å mørkne, hvordan den kan påvirke oss følelsmessig, selv nå, ved begynnelsen av det enogtyvende århundre, i byer så store og godt opplyst som denne.

Da fortalte onkel Ingvar om mor som døde fra oss, hvor håpløst det var å få tak i et menneske som ville ta på seg det ansvaret det var å fylle en husmors plass på en gård. Men denne lille piken, hun turde det? Ja, ho Anne Karin e makaløs dyktig.

Vi gjør kanskje rett i å klandre oss selv for å frembringe noe så tåpelig som mennesket, og i å kalle akten skammelig og de organer som brukes til den, for skamdeler (mine egne er for tiden blitt så ynkelige at jeg virkelig skammer meg over dem).

From the experience of state militias during the American Revolution, to the Spanish-American War; from the legendary Merrill’s Marauders, the highly skilled and toughened American jungle fighters who served in the Burma-India theater in World War II, to the members of the OSS (the Office of Strategic Services), who on specific assignments fought alongside native guerrilla forces, the Americans had a long and honorable guerrilla-fighting tradition. Where and why this was forgotten in Vietnam remains a mystery.

Vi har noen rettigheter, plikter og verdier vi tar som en selvfølge. Men også selvfølgelighetene må begrunnes og forsvares. De oppleste og vedtatte sannhetene har godt av å bli utfordret, ikke minst for å gi oss anledning til å lese dem opp og vedta dem på nytt.

Maria Orsic, a stunning beauty and an unusual medium was not an obscure personality. She was known to many celebrities of the era and had a fleet of very powerful admirers and friends both in Germany and abroad; famous, brilliant and influential people like Charles Lindbergh, Nikola Tesla, Marshal Tito of Yugoslavia, Henry Ford, Eva Peron, and the most illustrious figures in the spiritualism, parapsychological and psychical research in Great Britain. This was reported by Allies intelligence and documented by OSS operatives in Europe.

I’ve told you before, Daniel: roach isn’t an insult. We’re the ones still standing after the mammals build their nukes, we’re the ones with the stripped-down OS’s so damned simple they work under almost any circumstances. We’re the goddamned Kalashnikovs of thinking meat.

Much later, Groves seriously pursued the notion of kidnapping or assassinating Heisenberg; in 1944 he dispatched OSS agent Moe Berg to Switzerland, where the former baseball player stalked the German physicist in December 1944—but ultimately decided not to attempt an assassination.

Og alle disse voksne, disse menneskene midt i livet, disse «voksende» menneskene som jeg heller vil kalle dem, er ikke utvokst selv om det kan se sånn ut, er ikke ferdiglevd, ferdigtegnet, selv om mange av dem kan føle det sånn. Av og til. Mange av oss er skisser fremdeles. Heldigvis.

Men det var verre på Institutt for kommunikasjon, for der snakker ingen av de ansatte med hverandre lenger. Det er like sant, og like paradoksalt morsomt, som at de ansatte på Praktisk-pedagogisk utdanning ved Det utdanningsvitenskapelige fakultet utvilsomt er Blinderns dårligste forelesere.

För mig och mina likar ringa inga klockor till samling. För oss finns ingen plats i livets vita och röda garden, inget rasande härskri, inget nummer i ett led, ingen ro, ingen varaktig stad. Inte för oss. Med slutna ögon låg han där och stirrade in i den själens sjuka punkt där diktens pärla hårdnar.

Alltihop har bara handlat om samma sak: Alicia. Varenda människa vi berättat om, varenda saga du fått höra, varenda leder till henne. Det är här alla andras slutar. Det är här hennes börjar. En dag får hon oss att känna oss som vinnare igen. För det är hon som är björnen. Björnen från Björnstad.

Pjäsen handlade, sa Konungen till mig, om att ondskan funnes i så hög grad hos dessa människor vid hovet att de liknade apor eller djävlar; de gladde sig åt andras olyckor och sörjde över deras framgångar, detta vore det som druidernas tid kallades Kannibalism, Anthropophagie. Därför befunno vi oss bland Kannibaler.

En Kjøtpudding hører Pensionaternes Verden til, den er en tung Prøvelse paa Fat. Den kunde høve til et uhumsk rituelt Maaltid. Man spiser den med Gaffel eller Øse, saa længe til det ikke er mulig at bli mere bedøvet. Vi Landsfolk vi tygget Kjøtet selv før vi fik Maskine til det, vi syntes ikke det skade oss nævneverdi.

Vi brukade prata så när vi var unga, Sten och jag. Om döden som något som man skulle hantera som en part i en duell. Även om utgången var given kunde man trötta ut döden så att den bara hade krafter nog att utdela ett sista hugg. Det var så vi bestämde att döden skulle bli för oss båda, nåt man skulle klara av så "att det gick bra".

Det sägs att en människas personlighet är summan av hennes erfarenheter. Men det är ju inte sant, inte helt och hållet, för om vårt förflutna var allt som definierade oss skulle vi aldrig stå ut med oss själva. Vi måste få intala oss själva att vi är mer än misstagen vi gjorde igår. Att vi är alla vår nästa val också, alla våra imorgon.

Att aldrig låta framgången dölja sin tomhet, insatsen sin intighet, arbetslivet sin ödslighet, och så att bevara sporren att nå vidare – den smärta i själen som driver oss själva. Se dig inte om. Och dröm ej om framtiden: den skall ej återskänka dig det förgångna eller tillfredsställa andra lyckodrömmar. Din plikt och din belöning – ditt öde – är HÄR och NU.

Som vi på flera olika vis nu har sett så härrör alltid hävdandet av en identitet ur en kontrast eller en motsättning ...

Jag vill hävda att det inte finns några naturliga gränser för det folk man anser sig vara en del av.

Fire auge med glimt og strålar under vippene. Heile spegelglaset fullt. Spørsmål som skyt fram og gøymer seg att. Eg veit ikkje: Glimt og strålar, glimt frå deg til meg, frå meg til deg, og frå meg til deg åleine - inn i glaset og tilbake, og aldri noko svar på kva dette er, aldri noko løysning. Dei raude putande leppene dine, nei det er mine, så likt! Håret på same måten, og glimt og strålar. Det er oss! Vi kan ikkje gjera noko med det, det er som frå ei anna verd. Biletet byrjar å svive, flyt ut til kantane, samlar seg, nei samlar seg ikkje. Det er ein munn som smiler. Ein munn frå ei anna verd. Nei det er ingen munn, det er ikkje noko smil, det er noko ingen veit - det er berre oppspana augevipper over glimt og strålar.

Ungdomar. Ni är medvetna om hur ni påverkar era barn. Jag hörde en barnläkare på tv som sa att för en generation sedan kom föräldrarna till honom och sa 'vårt barn kissar i sängen, vad är det för fel på honom?'. Nu, en generation senare, kommer föräldrarna till läkaren och säger 'vårt barn kissar i sängen, vad är det för fel på oss?'. Ni tar på er skulden för allt.

Om man ser till hur vårt utbildningssystem är utformat så verkar det som att estetiska färdigheter är något vi behöver allt mindre av ju äldre vi blir. Jag tror det är ett misstag. I en samtid där vi så lätt glider bort i abstraktioner och generaliseringar, och där det verbaliserbara ofta tar över helt, behöver vi träna oss på är stanna kvar i de sinnesintryck vi har här och nu.

Problemet med familjer infinner sig snabbt: det finns en känsla av irritation avbruten av dåligt samvete över att det är så man känner. Att det är andra känslor som fyller en än dem man hade föreställt sig på avstånd. Det finns en vrede över att man inte bara kan älska, hur ska det vara så svårt att bara älska. De som finns där för dig, de som ännu en gång säger: du har alltid oss.

Klockan var tio över tolv, det var ett nytt år, vi hade träffat varandra, vi hade hittat någon som fick oss att känna oss mindre halva, en person som inte var perfekt,men vi ville inte ha perfektion, vi var trötta på perfektion, mitt äktenskap hade varit fem års jakt på det perfekta och inte en enda gång hade jag känt mig lika levande som när jag stod där fuktig på en hemmafest i Bagarmossen.

Som barn tänkte jag mig alltid själen som en liten fågel. I en illustrerad världshistoria som min far hade såg också att egypterna avbildade den som en fågel. Men en fågel flyger inte högre än luften räcker, och den räcker inte långt. Den hör till jorden den också. I skolan hade vi en lärare i naturkunnighet som förklarade för oss att ingenting av det som finns på jorden kan komma bort ifrån den.

Gjengangeraktig. Da jeg hørte Regine og Osvald der inne, var det som jeg så gjengangere for meg. Men jeg tror nesten vi er gjengangere alle sammen, pastor Manders. Det er ikke bare det vi har arvet fra far og mor som går igjen i oss. Det er alle slags gamle avdøde meninger og alskens gammel avdød tro og slikt noe. Det er ikke levende i oss; men det sitter i allikevel, og vi kan ikke bli det kvitt.

Eller så består en människa av flera olika personer", säger jag. "Vi kanske lägger ihop våra olika jag hela tiden." Vi kanske plockar in dem när vi gör våra olika val, bra val och dåliga val, när vi gör bort oss, när vi gör oss till, när vi förirrar oss och förivrar oss, när vi älskar, när vi sörjer, när vi kastar oss ut i världen, när vi gömmer oss för den, när vi skapar saker, när vi förstör saker.

Men ingenting av detta får, tycker jag, hindra Davis’ anhängare från att fortsätta, väl medvetna om att detta bara är början. Om det blir mer än en början, det kan vi inte veta och det får inte göra oss nånting. Inte heller får vi tycka att det hela för den skull är meningslöst, för det är aldrig meningslöst att föredra det omöjliga framför det möjliga. Det enda meningslösa är att acceptera det möjliga.

Fru Alving. Gjengangeraktig. Da jeg hørte Regine og Osvald der inne, var det som jeg så gjengangere for meg. Men jeg tror nesten vi er gjengangere alle sammen, pastor Manders. Det er ikke bare det vi har arvet fra far og mor som går igjen i oss. Det er alle slags gamle avdøde meninger og alskens gammel avdød tro og slikt noe. Det er ikke levende i oss; men det sitter i allikevel, og vi kan ikke bli det kvitt.

Nå, Hamlet, var är Polonius? HAMLET På supé. KUNGEN På supé? Var då? HAMLET Inte där han spisar utan där han spisas. En hel konselj av intrigerande maskar håller på med honom. Masken är den som vinner till slut. Vi göder alla andra kreatur för att göda oss själva, och vi göder oss själva för maskarna. En fet kung och en mager tiggare är bara variationer på menyn - två rätter på samma bord. Det är slutet på visan.

Nu var det bare to ting vi kunde få fat på i sjåen, det var flatbrød og sild. Og ikke engang dette kunde vi ta noget videre av uten at det ble savnet; men vi hadde en underlig mor som ofte vendte om igjen og lot som hun hadde glemt noget når hun kom på oss i sjåen. Og flatbrød og sild spiste vi selv mangen hemmelig gang utenfor måltiderne og med flatbrød og sild reddet vi mer enn en langveisfarende hund. (Blandt dyr, Stridende liv)

Vissa människor är smartare eller mer musikaliska eller bättre poeter än andra och tillsammans med miljön är generna utan tvekan en del av förklaringen till det. Men dessa gener är inte nedärvda i rasvisa förpackningar.

... det är bra för en människa att meditera över de drömmar hon haft. Då framstår den passiva tron på vetenskapen som en verklighetsflykt lika mycket som mysticismen. Därför är arbete och handling nödvändiga. Men de måste vara grundade på tro. Frågan är hur vi kan skaffa oss en tro värdig livet. ... 'Jag tror på livet och människorna', hade Ahmed sagt. 'Jag anser det vara min plikt att stödja deras ideal, så länge de är riktiga, för passivitet i det fallet innebär feghet och flykt. Jag anser det också vara min plikt att motarbeta deras ideal, om jag tror att de är felaktiga, för passivitet då innebär förräderi.' Man kunde fråga sig: vad är riktigt och vad är felaktigt? Men kanske tvivlet var ett slags verklighetsflykt liksom mysticismen och den passiva tron på vetenskapen. Likväl: kunde man på samma gång vara en idealisk lärare, en idealisk äkta man och en ständig revoltör?

Verder ken ik 'r een, die is uit Oss afkomstig; nou, meneer weet hoe 't dáár toegaat, in Oss, daar vermoorden ze hun eigen vader als ze jarig zijn. Hij heeft me wel 's verteld uit z'n jeugd, hoe de jongens erop uitgingen, op winteravonden, om ieder die ze tegenkwamen, en 't hoefden niet eens vijanden te zijn, met hun kop in 'n plas te houden tot ze gestikt waren. Alleen maar voor de lol. Dat soort lui pleegt 'n moord zoals u uw neus snuit...

Vi er alt krek som lever langs breddene, langs elvestrendene. Vi fyller nettene. Vi er alle svarte små skjolddyr lenger inne på land – vi som har små hol å krype inn i når steinane over oss blir vende rundt. Vi er alle som borar i slammet når straumen botnfell. Vi borar i sakene og lever uendeleg. Vi er der nede og der inne som lyset ikkje når, vi har vårt eige lys, vi kravlar forbi einannan med lysa våre, og kravlar vidare einsame i stort mørker.

Gode foredragsholdere var populære, og de reiste gjerne på turneer i regi av Folkeopplysningsrådet. De fleste av dem var kjente mennesker på forskjellige områder, og jeg var vettskremt ved tanken på å ta imot dem. Bedre ble det ikke da jeg fikk vite at den første jeg skulle få i hus var juristen, forfatteren og arkeologen Helge Ingstad. Han var kjent for sine bragder rundt om i verden, vi hadde lest om ham, hørt ham snakke i radioen, og nå skulle denne berømte mannen bo hos oss.

Even amid an avalanche of meetings with aliens in the years to follow, Truman referred to the aliens as “Space Monkeys”. Truman was a very complicated man, and did not trust anybody. Behind the screen, he had developed his own plans regarding German UFOs and aliens’ technology. He replaced the OSS with the Central Intelligence Agency by the 1947 National Security Act, and gave the agency an unlimited power to investigate everything and anything related to Germany’ UFOs and the alien phenomenon.

Sanningen är förstås att om människor verkligen var så lyckliga som de ser ut att vara på internet skulle de inte vara så förbannat mycket på internet, för ingen människa som har en riktig bra dag ägnar hälften av den åt fotografera sig själv. Alla kan odla myten om sig själva om de har tillräckligt mycket gödsel, så om gräset verkar grönare på andra sidan staketet beror det förmodligen på att det är fullt av skit. Men det spelar ingen roll, för nu har vi lärt oss att kräva att varje dag måste vara speciell. Varje dag.

Varje generation människor i ett specifikt samhälle kan bygga vidare på det som generationerna före lärde sig; i motsats till det finns det bland våra fantastiska apkusiner inte mycket till kulturellt arv och när det gäller de flesta andra organismer inget alls.

Men är ni säker, bästa fru, att ni vill bli fri från denna dimma? Är det inte bättre att vissa saker förblir dolda för oss?" "Så är det kanske för vissa, fader, men inte för oss. Axl och jag vill återuppleva de lyckliga stunder vi delat. Att bli berövad dem känns som om en tjuv kom in om natten och tog våra högst skattade ägodelar". "Men dimman lägger sig över alla minnen, de dåliga såväl som de goda. Är det inte så, min fru?" "Vi får låta de dåliga komma tillbaka också, även om det får oss att gråta eller darra av vrede. För är det inte livet vi delat?" (s. 165).

Var det virkelig sant at det å hjelpe et menneske, forpliktet til fortsatt hjelp? Var det sant at uavhengighet er en illusjon, og at det å røre ved et annet menneskes skjebne, binder oss fast i avhengighet av hverandre? Var det slik at ved enhver handling overfor mennesker vikler vi oss mere og mere inn i et usynlig nett av skjebne? Hvis det var sant, og man nektet å bære konsekvensene av hva man gjør overfor andre, ville alle våre gjerninger - selv de beste - være en uforpliktende lek med menneskeskjebner. Med andre ord: Man kan ikke gi en del av seg selv; man må gi alt. Og intet vente igjen.

Det var ikkje berre mamma som forlét verda denne augustdagen i 1989, den mannen eg hadde vore så lenge eg og du og ho hadde kjent kvarandre, forlét også verda. For det er banalt, men sant: når det ikkje lenger finnest nokon som kan dokumentere livet vårt, når det ikkje lenger finnest nokon som kan fortelje dei muntre historiene om kor sta eller morgongretne vi er, når vi ikkje lenger har nokon til å le når vi er morsame eller bli sinte når vi er sure, når vi ikkje lenger har nokon til å minne oss på kven vi er og når vi ikkje lenger har nokon til å oppmuntre oss til å vere den vi kan vere, da går vi i oppløysing og blir borte.

Det finns, det visste hon, en oskriven lag för takt och ton, vars sjunde paragraf (till exempel) säger att vid tillfällen av detta slag höves det kvinnan att, vad hon än själv må vara upptagen av, skynda till och bistå den unge mannen mittemot så att han kan få blotta och befria sin fåfängas, sitt trängande självhävdelsebehovs skelett; precis som det är männens plikt, tänkte hon vidare med sin mamsellaktiga känsla för att 'rätt skall vara rätt', att hjälpa oss om det till exempel blir eldsvåda i tunnelbanan. Då, tänkte hon, skulle jag naturligtvis vänta mig att mr Tansley skulle hjälpa mig ut. Men vad skulle inträffa om ingen av oss följde reglerna? Och så satte hon där och log.

Det er rart å tenke på hvor tilfeldig det er at vi møter mennesker som skal bli avgjørende for hvordan livet vårt utvikler seg, som skal komme til å påvirke eller direkte bevirke valg som gjør at livet vårt forandrer retning. Eller er det ikke tilfeldig? Værer vi at mennesket vi står overfor kan komme til å dytte oss inn på en vei vi bevisst eller ubevisst ønsker å gå? Så vi følger opp møtet. Eller fornemmer vi at mennesket vi står overfor kan komme til å utfordre eller presse oss av veien vi vil vandre og derfor ønsker vi ikke å se det igjen? Det er rart å tenke på hvor viktig et enkelt menneske kan komme til å bli for hvordan vi handler i avgjørende situasjoner, fordi vi har konsulert akkurat det.

För när man är med henne är det alltid söndag morgon. Och det enda jag är bättre än henne på är att jag klarar sömnbrist bättre än hon gör. Förstår du? Jag parkerar på fel parkeringsplats när jag är trött, men hon kör till fel jobb när hon är det. När jag har haft en jobbig natt hittar hon osten i frysen, när hon har haft en jobbig natt hittar jag kylskåpet i källarförrådet. Hon är bättre på precis allt annat, men när du var nyfödd märkte vi att det här var en sån sak som jag var mer funktionell med än hon. Den enda saken. Så vi måste ge henne det, du och jag. Av alla saker som hon gör för oss varje dag så måste vi ge henne det här. Vi måste låta henne sova inatt så att hon kan vara alla våra söndagsmorgnar när hon vaknar.

A museum employee walked through interrupting the conversation; he nodded to the couple before disappearing again. Nora hooks her arm with his leading him to a new painting. Stopping before a portrait of a young girl, she identifies this as the one she restored for the Art Academy. Oss glanced around ensuring their privacy then squeezed her elbow. She looked up at him from beneath feathered lashes and the outside world ceased to exist. Brushing his lips to hers, the fresh scent of her fragrance filled his mind. Raids, mobsters and crooked cops receded to distance recesses in his mind. Soft lips caressed his, his mind exploded in color. Two lonely people were falling in love; only the girl in the portrait bore witness to this extraordinary event. ~ The love story of Oss and Nora

Av og til må noe vare lenge, ellers mister vi vel vettet snart, så fort allting snurrer rundt med oss. Store trær er fint og riktig gamle hus er fint, men enda bedre - fjell Som ikke flytter seg en tomme om hele verden enn forandres (og det må den snart), så står de der og står og står så du har noen å legge pannen inntil, og kjøle deg og holde i noe fast. Jeg trivs med fjell. De lager horisonter med store hugg i, som de var smidd av smeder. Tenk på: - Den gamle nupen her har stått som nå helt siden Haralds-tiden. Den stod her da de spikret en arming fast til korset Som nå. Som nå. Med sildrebekker på og lyngkjerr og den store bratte pannen uten tanker i. Den sto her under Belsen og Hiroshima. Den står her nå som landemerke for din død, din uro, kanskje dine håp. Så du kan gå derforbi og holde i noe hardt. Noe gammelt noe. Som stjernene. Og kjøle pannen din på den, og tenke tanken ut. Og tenke selv.

Violent anti-communist fears by the military and munition makers justified the transformation of a once democratic nation into the fascist state we have today. Members of the Nazi Party now hold key positions in our universities, factories, aircraft and aerospace programs.14 When the Nazi empire collapsed in 1945, General Reinhard Gehlen joined forces with our OSS. Gehlen was placed in charge of wartime intelligence for Foreign Armies East. “It was not long before Gehlen was back in business, this time for the United States. Gehlen named his price and terms.”15 A series of meetings was arranged at the Pentagon with Nazi Gehlen, Allen Dulles, J. Edgar Hoover and others.16 The Gehlen organization combined forces and agents with the OSS, which was soon to become known as the CIA. Experts in clandestine and illegal control of Germany through political assassinations and reversal of judicial processes became the teachers of Allen Dulles and Richard Helms. They helped form the new CIA in 1947, based upon clandestine activities in Nazi Germany.17

fron wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Azita_Gh... Azita Ghahreman föddes i Iran. Efter att ha utbildat sig till lärare studerade hon språk, litteratur och mytologi. Hon har haft uppdrag i FN och arbetat för organisationen ”läkare utan gränser”.Sedan 2006 bor hon i Malmö. Hon är medlem i Författarcentrum syd. Författarskap [redigera] Azita Ghahreman debuterade som poet 1990. Hennes första bok Avazhaaye havva (Evas sånger) blev mycket uppmärksammad i iranska media. Tandishaaye paeezi (höstens skulpturer) kom ut 1996. Den tredje diktsamlingen Faramooshi aine sadei daarad (glömskan har en enkel ceremoni) 2002 blev nominerad till årets bästa diktsamling och fick bra kritik i iransk press. Hennes dikter är översatta till franska, holländska, engelska, tyska, arabiska, makedonska, kinesiska,albanska, danska och svenska. Förutom i Iran har hon haft föredrag och poesiuppläsningar i Sverige, Holland, Tyskland, Makedonien, Albanien, England och Frankrike. Analys av författarskapet [redigera] Dikterna handlar om människans möte med det ofrånkomliga och det som uppstår i varje kontakt med tingen och skeenden runtomkring oss. I hennes tidigare dikter finns spår av sorg över en förlorad barndom i ett religiöst land, som sätter många förbud. I senare dikter ser man en mognare hållning till världen och språket. Här upptäcker poeten människans begränsningar och försöker komma underfund med ångestens drivande kraft. Genom skapandet försöker hon göra sig fri från förutbestämda, förutfattade meningar om rätt och fel. I de dikter som har skrivits efter 2000 märks en lekfull poet som behärskar orden, språket och historien. Filosofiska och mytologiska studier gör sig påminda som en sorts nyupptäckt av språket och ett nytt sätt att se på världen. Poeten möter en bitter verklighet med en känsla av ironi och filosofisk beundran över stora och små händelser. Det vore fel att betrakta Ghahreman som en politisk poet. Hennes dikter kan betecknas som universella, samtidigt som de karakteriserar en iransk kvinnas liv och öde. I de senare dikterna finns dikter av erotisk karaktär. Det är få iranska kvinnor som har vågat skriva erotiska dikter så öppet och starkt. Hennes dikter ingår i en tusenårig tradition av persisk litteratur. Bibliografi

Paris,” a Seventh Army soldier wrote his wife. “It was wonderful, but I slept on the floor because the bed was just too much like sleeping in butter.” A woman working for the OSS described fleets of vélos, odd contraptions like “canvas-covered bathtubs and drawn or propelled by motorcycles or bicycles,” carting around GIs “who little count the cost in their exuberance at being alive.” The writer Simone de Beauvoir concluded that “the easygoing manner of the young Americans incarnated liberty itself.” Troops packed movie theaters along the Champs-Élysées, and two music halls featured vaudeville shows. Post Number One of the American Legion served hamburgers and bourbon, and bars opened with names intended to entice the homesick, like The Sunny Side of the Street and New York. Army special services organized activities ranging from piano recitals to jitterbug lessons, while distributing thousands of hobby kits for sketching, clay modeling, and leather craft. The Bayeux Tapestry, long tucked away for safekeeping, reemerged in an exhibit at the Louvre, with the segment depicting the Norman defeat of the Anglo-Saxons in 1066 tactfully

Skillnaden i syn kan inte tillskrivas enbart geografiskt läge och industrialiseringsnivå. Hur kommer det sig att svenskar i gemen känner närmare släktskap med människor från Ungern och Tjeckien/Slovakien än med exempelvis bulgarer? Jag tror att svaret står att finna i vår historieskrivning. Vår begränsade värld. Den värld som det förmedlas kunskaper om på historielektioner i skolan. I den ingår hela det mellaneuropeiska spektrumet. Vi har läst om kejsardömen som Österrike-Ungern. Vi har läst om franska revolutionen. Vi känner till diskussioner kring antikens Rom och Aten. Inte särskilt många svenskar har någon uppfattning om vad som hänt i historien i Bulgarien och Rumänien. Med detta menar jag att vi är inprogrammerade på vissa geografiska områden. Andra har uteslutits. De har hamnat utanför det som jag, lite gammaldags kanhända, kan kalla vår egen kultursfär. Och det som ligger utanför i de flesta avseenden. Inte bara så att de som resmål lockar mindre, utan också en viss misstro mot produkter och ibland också mot människor som kommer därifrån. Vi saknar på något sätt en mall efter vilken vi skulle kunna identifiera oss med de människor vars omständigheter vi känner sämre till.

Doch was [Olof] Palme in seinem Modernisierungseifer nicht verstehen konnte oder wollte, war, dass die akademischen Spinnweben auch für eine demokratisierte Hochschule von einigem Wert waren. Die Universitäten repräsentierten eine zivile Gesellschaft sowohl außerhalb des Staates als auch der Marktwirtschaft; sie waren eine andere Sphäre, die von der Jagd nach höherer Produktivität unberührt war, an der Wirtschaft und Sozialdemokratie natürlich teilnahmen. Den Universitäten und den Akademikern gegen ihren Willen Reformen aufzuzwingen untergrub ihr Selbstvertrauen und schadete auf lange Sicht der akademischen Freiheit.

Derfor vil vi heller stille det mindre pretensiøse spørsmålet om hva menneskene i sin atferd selv stiller opp som mål og hensikt med livet, hva de krever av det, og hva de vil oppnå med det. Svaret her er neppe til å ta feil av. De streber etter lykken, de vil være og forbli lykkelige. Denne streben er tosidig med et positivt og et negativt mål; på den ene siden viker vi unna for ulyst og smerte, på den andre siden ønsker vi å oppleve sterke lystfølelser. I overensstemmelse med denne spalting i målsettingen streber menneskene i to retninger, alt etter som de søker å virkeliggjøre det ene eller det andre målet. Det er som man ser ganske enkelt lystprinsippets program som her settes opp som hensikten med livet. Allerede fra begynnelsen av behersker dette prinsippet det sjelelige apparats ytelser. Om prinsippets hensiktsmessighet kan de ikke være noen tvil, og likevel er dets program i strid med hele verden, med makrokosmos såvel som med mikrokosmos. Det er overhodet ikke gjennomførlig. Hele altets innretninger motarbeider det, og man føler seg fristet til å si: Den hensikt å gjøre mennesket «lykkelig», er ikke med i «skapelsesplanen». Hva man i engere forstand kaller lykke, skyldes den plutselige tilfredsstillelse av et lenge oppdemmet behov og er derfor i sin natur mulig kun rent episodisk. Enhver konstans, enhver vedvaren i en situasjon med utspring i lystprinsippet, gir bare et lunkent velvære. Vi er slik innrettet at vi bare kan nyte kontrasten intensivt, selve tilstanden blir svak i sammenligning. Våre muligheter til å oppleve lykke reduseres på den måten ved vår konstitusjon. Ulykken lar seg nok langt lettere erfare. Fra tre sider truer lidelsene oss: Fra vår egen kropp, som går mot forfall og oppløsning og som varselsignal ikke mangler smerte og angst, fra omverdenen, som kan rase mot oss med overmektige, ubønnhørlig ødeleggende krefter, og endelig fra forholdet til andre mennesker. Den lidelsen som kommer fra den siste kilden, føles muligens sterkere enn noen annen.