Inom Quotes

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är "jag". Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av" alla mina tidigare.

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol. Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa i havet? Tid - du mörderska - vik ifrån mig! Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Myslím, že neexistuje správny čas a miesto, iba správny človek. Na ničom inom nezáleží.

Inom de flesta av oss är gott och ont sammanflätade så tätt som trådarna på en vävstol. Större visdom än min krävs för den domen.

Gamla Gnisten brände aldrig sönder det som fanns inom dem, lika lite som drogerna de injicerar dem med nuförtiden kan söva det. Det ger sig iväg, hoppar över till någon ny bärare, och vad vi gör är att döda skal som ändå inte är helt och hållet levande

Alla barn längtar att känna sig trygga, skyddade och älskade av sina föräldrar. De behöver också få lov att växa upp och bli oberoende. Paradoxalt nog kan människor bli oberoende vuxna bara om deras behov av beroende blev fyllt när de var barn. Om deras behov av beroende inte fylldes finns det en värkande tomhet inom dem, och den känslan bär de med sig in i vuxenlivet.

Han säger: "Låt mig få visa dig." Och sedan kysser vi varandra. Eller jag tror åtminstone att vi kysser varandra - jag har bara sett det göras ett par gånger, snabba pickanden med stängda munnar, på bröllop eller vid högtidliga tilldragelser. Men det här liknar ingenting jag någonsin har sett eller föreställt mig eller ens drömt. Det här är som musik eller dans, fast bättre än båda. Hans mun är aningen öppen så jag öppnar min också. Hans läppar är mjuka, samma mjuka tryck som den tyst envisa rösten i mitt huvud som upprepar ordet ja. Värmen bara växer inom mig, vågor av ljus välver sig och bryts och får mig att känna mig som om jag sväver. Han trär fingrarna genom mitt hår, kupar handen om nacke och bakhuvud, rör den fjäderlätt över axlarna, och utan att tänka eller vilja det hittar mina händer till hans bröst, rör sig över hudens hetta, skulderbladens ben som liknar vingspetsar, käkens krökning, nätt och jämnt täckt av skäggstubb - allt så underligt och obekant, och överdådigt ljuvligt nytt. Mitt hjärta trummar så hårt att det värker i bröstet, men det är den goda sortens smärta, som känslan man får den första riktiga höstdagen när luften är frisk och klar och löven krullar sig i kanterna och vinden doftar svagt av rök - som slutet och början av något på en och samma gång. Jag kan svära på att jag känner hans hjärta dunka ett svar under min hand, ett omedelbart eko av mitt eget hjärta, som om våra kroppar talade med varandra.

Vid sidan av varje individs anspråk på att hävda sig som subjekt, vilket är ett etiskt anspråk, finns det i själva verket också inom individen en frestelse att undfly friheten och bli till ett ting. Det är en ödesdiger väg eftersom den innebär att individen är passiv, alienerad, förlorad och därmed offer för främmande viljor, avskuren från sin transcendens, berövad alla värden. Men det är också en lätt väg, eftersom man därigenom undviker den autentiskt levda existensens ångest och anspänning.

Medan han arbetade med rummet och medan det sakta tog form, insåg han att han inom sig omedvetet hade haft en bild som fanns inlåst där som en skamfylld hemlighet, en bild som skenbart utgjordes av en plats men som i själva verket rymde honom själv. Det var alltså sig själv han försökte definiera när han arbetade med sitt rum. När han slipade de gamla brädorna till bokhyllorna och såg smutsen försvinna och det medfarna grå ytskiktet ge vika för gediget trä och slutligen visa upp en mättad renhet i ådring och textur - när han reparerade möblerna och ordnade dem i rummet, var det sig själv han långsamt formade, det var sig själv som han ställde i ordning, sig själv som han möjliggjorde.

I flera hundra år hade hans förfäder sått säd. Det var en handling av andakt en tyst och mild, vindlös kväll, helst i ett litet beskedligt duggregn, helst så snart som möjligt efter det grågässen sträckt. Potatisen, det var en ny rotfrukt, det var inget mystiskt med den, inget religiöst, kvinnfolk och barn kunde vara med och sätta dessa jordpäron som kom från främmande land liksom kaffet, det var stor och präktig mat, men släkt med rovan. Säden, det var brödet. Säd eller icke säd, det var liv eller död. Isak gick barhuvad och sådde i Jesu namn. Han var som en vedkubb med händer på, men inom sig var han som ett barn. Han tänkte sig för vid varje kast, han var vänlig och undergiven. Se, nu gror nog dessa korn och blir ax och mera säd, och likadant är det över hela jorden när säd sås. I Palestina, i Amerika, i Gudbrandsdalen - å, vad världen var vid, och den lilla, lilla jordlapp som Isak gick och sådde låg i mitten av allt. Solfjädrar av säd strålade ut från hans hand. Himlen var mulen och blid, det såg ut att dra ihop sig till ett litet, litet duggregn.

En händelse utmärker sig. En gång när vi var ute tillsammans hade Marit på sig en ullig rosa tröja som fällde som en collie om våren. Jag måste ha hållit henne tätt intill mig när vi sa godnatt, för nästa morgon upptäckte jag att tröjan hade luddat av sig på min jacka som nästan var alldeles skär. Under den halvtimme som det tog mig att få bort luddet vällde det upp en överväldigande känsla av ömhet inom mig, den sortens ömhet som uppslukar en helt och hållet och gör kroppen svag. Om jag fick veta att jag bara kunde spara en enda minnesbild ur livet och att alla de andra måste försvinna, skulle jag välja denna, inte så mycket av romantiskt nostalgiska skäl utan för att händelsen markerade ett betydelsefullt ögonblick i livet. Den pekade framåt mot vårt giftermål, mot de två barn vi skulle få tillsammans, det hem vi skapade och den glädje och sorg vi skulle dela. Jag tänker mig far sitta på sängkanten eller på en stol i ett litet rum med jackan i knäet. När han tar de som troligen var angoraludd mellan tummen och pekfingret och kastar det i en papperskorg eller samlar ihop det till en boll att slänga senare, förstår han att han är förälskad. Det händer inte medan han tittar på den unga kvinnan eller kysser henne, inte ens när han senare den kvällen ligger i sängen och tänker på henne. Det händer följande morgon, när han upptäcker att hennes tröja har blandat sig med hans jacka. Tillsammans blir plaggen drivkraften i en metafor som jag anar att far bara upplevde subliminalt. Dolt bakom den "nästan skära" jackan finns löftet om två passionerade kroppar, den ena inuti den andra. Som gammal minns han intensiteten i sina känslor och förstår att saker och ting tog en ny vändning i det ögonblicket. Jag tror att det fanns mycket som far ångrade, mer eller mindre med rätta, men inte den halvtimme som han tillbringade med en luddig jacka ensam i sitt rum i Oslo. (180-181)

Alla dessa människor har två själar, tvenne väsen inom sig, i dem blir djävulskt och gudomligt, modersblod och fadersblod, förmåga till lycka och förmåga till lidande en lika hätsk och förvirrad blandning som varg och människa hos Harry. Och dessa människor, som lever ett oroligt liv, upplever ibland i sina få lyckliga ögonblick så starka och outsägligt sköna ting, ögonblickets lyckoskum sprutar ibland så högt och bländande ut över lidandets hav, att denna snabbt framlysande lycka förmår beröra och förtrolla även andra. Så uppstår, som ett flyktigt lyckoskum över lidandets hav, alla dessa konstverk, i vilka en enda lidande människa för en stund höjer sig så skyhögt över sitt eget öde, att hans lycka glänser som en stjärna och de som ser den tycker sig se något evigt och liksom sin egen lyckodröm. Alla dessa människor, deras gärningar och verk - de må kallas vad som helst - har ingen gestalt, de är inte hjältar eller konstnärer eller tänkare, på samma sätt som andra är domare, läkare, skomakare eller lärare, utan deras liv är evig, kvalfull bränning och brottsjö, olyckligt och olidligt sönderslitet, fasansfullt och meningslöst, om man nämligen inte vill se dess mening just i dessa sällsynta upplevelser, handlingar och tankar, som strålar ut över livets kaos. Bland människor av denna sort har den förskräckliga tanken uppstått, att hela människolivet kanske bara är ett svårt misstag, ett urmoderns brådstörtande missfall, ett vilt och grymt felslaget försök av naturen. Bland dem har emellertid också den andra tanken uppstått, att människan kanske inte bara är ett halvförnuftigt djur utan en gudaättling, bestämd till odödlighet.

Men du skriver också för dem. Inte för att de ska tycka synd om oss. Utan för att de ska ana hur det kunde kännas. Pressa dem till den lite äcklande svindeln när de snuddar vid liknande saker inom sig själva. De har aldrig behövt lära sig att klara sig i en sådan värld. De vet ingenting om att röra sig genom hemliga landskap av oförlösta möjligheter som man aldrig kan veta säkert om någon annan kommer att tro på. De vet ingenting om vad det innebär att behöva klamra efter förnedrande stereotyper, sluta vara bara människa, för att ens smärtsamma erfarenheter över huvud taget ska kunna framträda.

Sagona nickade, något målmedvetet susade förbi i hennes gröna ögon. "Jag ska göra mitt bästa. Men även om vi lyckas finns ändå risken för att vi kommer bli upptäckta. Det finns en alarmklocka på innergården, om någon av vakterna ringer i den är vi körda. Och jag menar riktigt körda. Kniv-mot-strupen-körda." Caldar fnös. "Snälla. Vardagsmat." "Kniv-i-strupen-körda?" "Bättre." "Kniv-genom-halsartären-så-blodet-sprutar-och-färgar-kläderna-röda-medan-någon-rycker-ut-din-tunga-genom-snittet-i-halsen-körda?" Caldar gjorde tummen upp. "Det låter rätt. Och superäckligt. Har du funderat på ett yrke inom avrättningsavdelningen? De letar alltid efter folk med nya idéer.

Modern, nummer Åtta, har krupit ner i lyan hon och hennes partner har grävt och inte kommit ut på sex dygn. Vilket jag antar betyder att hon har fött sina valpar där inne och snart kommer att visa sig. De andra fyra vargarna, inklusive nummer Tio, systern som återvänt efter sin långa vandring, håller sig i närheten. Jag ägnar förmiddagen åt att se två av dem leka, en med en lång, vit svanfjäder som skänker henne gränslös glädje. Hon viftar med den i munnen och slår efter den med framtassarna, medan den andra- alfahannen - dansar med molnens skuggor timmar i sträck. Hanne nummer Fjorton, vår äldsta varg, betraktar dem fridfullt medan den vaksamma nummer Tio går fram och tillbaka längs flodbanken, fängslad av någonting i vattnet. Ju mer jag iakttar dem, desto mer förstår jag att jag aldrig kommer att få veta vad som rör sig i huvudet på en varg, att jag aldrig ens kommer i närheten. Jag ler åt den dåraktiga tonåringen inom mig som trodde att hon skulle kunna avslöja deras hemligheter.

Elvärmaren var lite svag, men det var inte särkilt kallt. När vi satt tysta hörde jag honom andas alldeles intill mig. I det rummet var vi tvungna att sitta mycket nära varandra. När jag då och då tittade åt hans håll såg jag hans profil avteckna sig tydligt i det orangegula lampljuset. "Får jag fråga en sak?" frågade jag med blicken fäst på hans profil. "Javisst", svarade han. "Hur känns det att aldrig förlora någonting av det man har i hjärtat?" Han rättade till glasögonen med pekfingret och satte handen mot hakan. "Det var en svår fråga", sa han. "Blir inte hjärtat alldeles sprängfullt?" "Nej, det behöver man inte oroa sig för. Hjärtat har inga fasta konturer eller något som stoppar, så det kan ta till sig saker av vilken form som helst och gå hur djupt som helst. Det är likadant med minnet." "Allt som försvunnit från ön är fortfarande fullkomligt bevarat inom dig, inte sant?" "Fullkomligt vet jag inte om jag kan säga. Det är inte så att minnet utökas utan det förändras också med tiden. Det finns till och med en del som försvinner ibland. Men det är ju av en helt annan sort än de utplånandet som ni drabbas av." "På vilket sätt är det annorlunda?" frågade jag och gned mina naglar. "Mina minnen rycks aldrig fullständigt bort med roten. Även om de inte längre verkar ha någon riktig skepnad finns det en sorts kvardröjande efterklang av dem. Som ett litet frö. Om det av en händelse skulle råka regna på det växer det fram en ny grodd. Dessutom händer det även om ett minne försvinner att hjärtat håller kvar något av det. En skälvning, en smärta, en känsla av glädje, en tår.

každý bol sám so svojimi starosťami. Keď sa niekto z nás náhodou pokúsil zdôveriť alebo povedať niečo o svojich pocitoch, odpoveď, ktorú dostal, nech bola akákoľvek, ho poväčšine zranila. Všimol si totiž, že hovorí o niečom inom ako jeho spoločník. Sám vskutku vyjadroval to, o čom dlho rozmýšľal, a obraz, ktorý chcel vypovedať, dlho sa piekol na ohni čakania a vášne. Spoločník naopak videl v tom všedné dojatie, bolesť, aká sa predáva na trhoch, sériovú melanchóliu.

Man skulle kanske ha kunnat hoppas att under 2000-talet få se tecken på att rastänkandet och den fientlighet som har sin grund i det - pro¬blemet med hudfärg - skulle vara på väg att försvinna. Men tron på att det finns en essentiell skillnad mellan oss och dem är fortfarande utbredd och många tror att den är nedärvd. Självklart kan skillnader mellan grupper som definieras av en gemensam härkomst vara basen för en social identitet, oavsett om de uppfattas bero på biologi eller inte. Som ett resultat av det fortsätter etniska grupper att vara viktiga inom politiken på nationell nivå och rasidentiteter formar människors politiska tillhörigheter.

En gift vän är ingen riktig vän

2b or nt 2b, yn ang d'feels. o hai buhay, kain 2log n lng b? magevaporate n balat me s galit!!!! d me aswang pero gus2 me inom mainit n dugo. haragan at alipin me.

Inom några decennier kommer minnesproblem och hjärnsjukdomar kunna vara minnen blott. Blinda kommer att se, döva att höra och förlamade att gå.

Vi kastade oss in i vårt arbete och blev besatta av tanken på att dra upp ett ogräs till. Vi lade undan våra speglar. Vi slutade kamma håret. Vi struntade i smink. [...] Vi glömde bort Buddha, Vi glömde bort Gud. Vi utvecklade en köld inom oss som ännu inte har tinat upp. [...] Vi slutade skriva hem till våra mödrar. Vi gick ner i vikt och blev magra. Vi slutade blöda. Vi slutade drömma. Vi slutade längta. Vi bara arbetade, det var allt (s. 52-53).

Tänk om det hade visat sig att det bara fattades en enda pusselbit för att allt skulle falla på plats inom henne? Skulle det inte bara ha gjort allt värre att hitta den biten nu, alltför sent, som att förlora henne igen? Avståndet mellan liv och död, mellan mamma och icke-mamma, skulle ha känts ännu mindre. Att hon ändå slutade med att dö blir, om man tänker så, en slump. Nej. När denna enda pusselbit inte hittades i tid är det bättre att den inte finns, intalar jag mig. Jag vill inte att ett människolivs facit ska vara så enkelt. Berättelsen om mamma har inget lyckligt slut. Att det nästan kunde ha gått bra skulle ha känts ännu värre I själva verket blir ingenting löst. Pusslet är fullt av luckor och bitar som inte passar. Det sista jag vill är att mamma ska dö ifrån mig igen.

Det bästa priset livet har att erbjuda är inte en chans att arbeta hårt och vara något i samhället. Det är parfymen Guds som finns inom dig.

Ofta tänkte jag i min ungdom: den som fick vara med; den som kunde vara med. Den som kunde få giva något en gång, icke bara ständigt taga emot. Det är så ödsligt att gå ensam med en ofruktbar själ; man vet inte vad man skall hitta på för att känna sig vara något och betyda något och få litet aktning för sig själv. --- Diktare kunde jag ju inte bli. Jag ser ingenting, som icke andra redan ha sett och givit form och gestalt. Jag känner nu några författare och konstnärer; underliga figurer i mitt tycke. De vilja ingenting, eller när de vilja något, göra de motsatserna. De äro bara ögon och öron och händer. Men jag avundas dem. --- Ibland, när jag ser en av dem sitta tyst och frånvarande och se ut i det tomma, tänker jag för mig själv: kanske ser han just nu något som ingen har sett förr och som han inom kort skall tvinga tusen att se, och bland dem också mig. --- Och diktarna själva, är det då verkligen de som skriva tiden lagar? Ja, gud vet. Det tycker jag ändå knappt att de se ut till. Jag tänker snarare att de äro instrument som tiden spelar på, eolsharpor som vinden sjunger i. - -- Och nu, när jag sitter vid mitt öppna fönster och skriver detta vid ett fladdrande ljus ... - nu, då ljuslågan flämtar i draget och min skugga på den gröna tapeten fladdrar och skläver liksom lågan och vill få liv - nu tänker jag på Andersen och hans saga om skuggan, och det tycks mig att jag själv är skuggan som ville bli människa.

en egendomlig insikt grep mig, en insikt om existensen som en hemlig smärta, en plåga inombords som omöjligt kunde blottas för andra, som ville att du skulle ägna dig åt dem, omedvetna om vad som rör sig inom dig, likt sjöjungfrun i sagan som går på knivar ingen annan kan se.

Förutom förnekandet av en naturlig kärna i könsidenitet och sexualitet, finns ytterligare ett problematiskt antagande inom queerteorin som verkar anammas av många genusvetare och feminister: att könsidentitet och sexualitet inte har någonting med varandra att göra. I Sverige och en del andra västländer håller det rentav på att bli den accepterade ståndpunkten inom politiken, i alla fall i de läger som vinnlägger sig om att vara liberala. Det är egentligen ett ganska märkligt antagande men har sålts in som det rätta sättet att tänka kring HBTQ-frågor.

Allmänheten, experter och ledare inom den "gamla västvärlden" måste ha psykologiska blockeringar som hindrar dem från att förstå och komma ihåg hur världen ser ut.

en bok måste vara isyxan för det tillfrusna havet inom oss

För att göra sig gällande här måste han bli som de andra, inte som Bogglund och drömmaren, utan som förmannen och Fågel blå. Då måste han, med befordringsdrömmarna hela tiden starkt levande inom sig lära sig klättra väl men icke fort. Han måste sparka till dem som ville komma om honom, alltid passa på, när ingen såg honom, smickra sig in hos de överordnade och lära sig intrigerna, så att intrigerna icke som bumeranger kom tillbaks. Han måste begränsa sig, envetet hålla sig inom gränsen, aldrig mera anse sig ha råd att göra en generös eftergift bara av nöjet att få göra den. Det var det man menade med "att sköta sig". (Sid. 225)