Det Finns Quotes

Det finns i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Den mätta dagen, den är aldrig störst Den bästa dagen, är en dag av törst Nog finns det mål och mening i vår färd Men det är vägen, som är mödan värd

Akkurat nå tenker jeg på nordlys. Man vet ikke om det finnes eller bare synes. Alt er meget usikkert, og det er nettopp det som beroliger meg.

Det finnes skydd mot nästan allt som är mot eld och skador genom storm och köld ja, räkna upp vad slag som tänkas kan. Men det finns inget skydd mot människan.

De är på väg in i framtiden. Och det finns ingenting för mig att hämta där.

Nå har jeg ham, tenker jeg. Alle vet at det ikke finnes tigere i Afrika. Alle unntatt Børre.

Eftersom sorgen är ett tidvatten finns det stunder då sorgen kommer upp till ytan och sköljer över en med förvånansvärd styrka

Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns.

Kärleken är någonting som dör. Och när den dör går den över i förruttnelse och kan bli jordmån för en ny kärlek. Den döda kärleken lever då sitt hemliga liv i den levande och det finns i själva verket i kärleken ingen död.

Använd din nya kunskap med ansvar. Använd den enbart till att göra gott. Det finns många som har försökt det motsatta och som kan vittna om att det alltid slår tillbaka mot dig själv till slut. Plus att du blir en sten i nästa liv.

Bøkene er alltid tilgjengelige følgesvenner. Alderdom, ensomhet, lediggang, kjedsomhet, smerte og uro: Det finnes ikke den hverdagslige plage som bøkene ikke kan lindre, såfremt plagene ikke er for sterke. Bøkene mildner bekymringene og tilbyr trøst og støtte.

Hvorfor er det så viktig å finne sin rette hylle – helst så fort som mulig? Hva i all verden skal vi sitte der for – og dingle med bena resten av livet?

Det finns inget sätt att på förhand veta om man kommer flyga eller falla. Enda sättet att ta reda på det är att hoppa. Om man inte blir knuffad, det vill säga.

- Det finnes ingen bok som er så dårlig, sa Samson, - at det ikke er noe godt i den.

Lev dig in i tanken att du finns i universum och att universum finns i dig. Om universum finns, finns du. Om du finns, finns universum. Det finns ingen födelse. Det finns ingen död.

Dånet och sorlet från havsstranden fyller mina örons snäckor. Men de förmår inte driva undan mina förföljare: Mina tankars frågor ställes och upprepas. Men det finns inga svar åt dem --- de slår sönder sig bara, emot en granithård mur. De kastas tillbaka, sköljs bort. Men de kommer igen, alltid igen, som vågorna utifrån vattenvidden.

Det som binder henne och det som också binder honom är ögonblickets skönhet. Ingenting är ju så vackert som de första ensamma minuterna med någon som skulle kunna älska en och någon man själv skulle kunna älska. Det finns ingenting så tyst som de minuterna, ingenting så mättat med ljuv förväntan. För de få minuterna är det som man älskar, inte för de många som följer. Aldrig mer, vet de, skall något så vackert hända dem. Gladare skall de kanske bli, hetare också och oändligt nöjda med sina egna kroppar och varandras. Men aldrig mer skall det bli så vackert.

Dom höll varandras händer. Dom hade samma svarta hårfärg. Dom sprang i takt med varandra fast den ena sprang med knäna högt som en gasell (Laide) och den andra sprang som om han inte ville att kroppen skulle lämna marken (Samuel). Det finns få saker som är så svåra som att springa och hålla varandras händer och jag minns att när jag säg det så tänkte jag: Okej. Dom kanske är menade för varandra. Det kanske bara är att acceptera. Jag kanske har haft fel.

Folk gråter för litet, visste de hur mycket de borde gråta skulle de aldrig sluta, börjar man gråta finns det inget slut på det.

En gang for lenge siden fikk jeg være med Benka ut til sommerstedet deres i Vaxholm: Da satt vi på en bergknaus og fisket akkurat da solen gikk ned. Himmelen var helt rød og vannet var så stille. Det var på den tiden da tornebuskene blomstret, og det vokste så mange nypetornbusker rett bak bergknausen. Og langt borte på den andre siden av bukta var det en gjøk som gol så høyt. Jeg tenkte med meg selv at dette må være det vakreste som finnes i verden.

Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också impulsen att så omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går den till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga... Men bättre förekomma en förekommas ( s. 105)

Bara en sak”, ropar han tillbaka, och tar ett steg närmare mig. ”Det finns bara en enda sak som jag verkligen vill ha.” ”Vad?” Han ställer sig nära, vinglar till i blåsten, tar tag i mina armar och lutar sig fram så att hans läppar nuddar mitt öra. ”Du är min önskan. Du, bara.

Älskade Lillebror, vad är det som har hänt", sa hon och slog armarna om honom. "Krister har kastat sten på mej", sa Lillebror argt. "Nej, vet nån vad", sa mamma, "en sån elak pojke! Varför kom du inte in och sa till mej?" Lillebror ryckte på axlarna. "Vad skulle det vara bra för? Du kan ju inte kasta sten. Du skulle inte kunna pricka rätt på en lagårdsvägg ens en gång." "Å, din lilla dumbom", sa mamma. "Inte tror du väl att jag tänkte kasta sten på Krister heller!" "Vad skulle du annars kasta", undrade Lillebror. "Det finns inget annat, åtminstone inget som är lika bra.

Da jeg dro hjem, satt jeg og kikka ut av vinduet og tenkte på det jeg hadde sagt om at jeg kom til å komme tilbake. Samtidig tenkte jeg for første gang den tristeste tanken av dem alle: at det ikke er noen vei tilbake. At nå blir da, nå blir da i et jævla kjør, og det finnes ikke noe revers på dette fordømte kjøretøyet vi kaller livet.

Min sønn gå ut i stormen og gi ditt liv til pris. Det gjelder kun at finne formen for sitt skibsforlis.

Jag vill inte dö, jag vill leva, men om hon dör finns det ingen plats för mig i den här världen.

Han tänkte: "Jag är här." Det är en stor och mäktig tanke. Han har upptäckt att han finns.

Vi är allesammans fördömda", sa hon, "men somliga av oss har tagit av oss ögonbindlarna och sett att inget finns att se. Det är en slags frälsning.

Det finns en sak som förvånar mig mer än den dumhet med vilken de flesta människor framlever sina liv: det är den intelligens som finns i denna dumhet.

Är detta kritikens huvudsakliga dimensioner: konsumentupplysning och kanonisering? Ja, men det finns en tredje. Det är det allvarliga samtalet med verket.

Det verkar som om det finns mediciner mot nästan allt. Då borde det ju finnas såna för snopplösa också.

Det finns inte längre något mörker, det finns bara ljus. Starkt vitt ljus.

De som menar att det finns sanningar som bör undanhållas folket behöver inte oroa sig: folket läser inte. Det arbetar sex dar i veckan och den sjunde sitter det på krogen.

- Det finns ju inga garantier. Att satsa allt man har på något som är utan garantier det...Det är svårt

det finns tre slags människor - tänkare, murvlar och boskap.

Det finns ett uttryck: Att hela världen rasar. Det finns ett uttryck: Att hjärtat brister. Och båda uttrycken så löjliga, ett hån nästan, mot det som verkligen sker.

Det finns en lyckokänsla som kommer sällan men kommer ändå Det finns detta vårt förnimmandes vittnesbörd och detta att vara till. Flyktigt är allt medvetande men flyktigt är inte fåfängligt.

Behöver man vara rädd för den man har älskat? För jag älskade henne. Jag älskade henne verkligen. Det är sant. Men jag är ju inte rädd. Jag bara saknar henne. Först gjorde jag det inte. Ty inte saknar man det som inte finns. Nu vet jag att hon finns. Hon finns ini mig. Därför att hon älskade mig, finns hon ini mig. Därför skall jag låta henne stanna.

Varje generation människor i ett specifikt samhälle kan bygga vidare på det som generationerna före lärde sig; i motsats till det finns det bland våra fantastiska apkusiner inte mycket till kulturellt arv och när det gäller de flesta andra organismer inget alls.

Jag återvänder till mitt yttrande att vi sakna nationalitet. Kan någon säga mig något svenskt i Sverige annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dålig översättning! [...] Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska! Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det så är det antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.

Det finns så många idiotisk regler. Gud skapade människan till sin avbild, så predikar prästerna i kyrkorna. Varför kan då inte kvinnorna ha samma rättigheter som män? /.../ För att Jesus inte var kvinna? Men var kom HAN ifrån då? Jo, det ska jag säga er, han kom från Gud och en kvinna.

Frågar du mig var jag finns så bor jag här bakom bergen Det är långt men jag är nära Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma Den finns överallt om också sällsynt som helium Varför begär du ett luftskepp att fara med Begär i stället ett filter för kväve ett filter för kolsyra, väte och andra gaser Begär ett filter för allt som skiljer oss ett filter för livet Du säger att du nästan inte kan andas Än sen! Vem tror du kan andas? Den mesta tiden tar vi det ändå med jämnmod En vis man har sagt : >>Det var så mörkt att jag nätt och jämt kunde se stjärnorna<< Han menade bara att det var natt

Du har mistet dagen. Du har mistet troen på dagen, på det første og det siste, på det nye som finnes i enhver dag, som finnes i enhver begynnelse og slutt. En ny dag. Den finnes, men du ser den ikke, din dag ligner andre dager, det er fordi du allerede er død. Noe er dødt i deg. Når døde det, når døde du, var det da kjærligheten sluttet? Man kan ikke leve uten kjærlighet. Og likevel lever du, et halv-liv, et nesten-liv, et dødt-liv er det du lever.

Hon är arg på sig själv för att hon då och då går in på Grand Hyatt Hotel vid Namsan Park och dricker en kopp te för 80 kronor. Hon är arg över att Grand Hyatt Hotel finns överhuvudtaget. Hon är arg att det finns rika människor överhuvudtaget. Hon är arg att det finns fattiga människor överhuvudtaget.

Många människor är födda i brist och få i överflod. De förra avundas de senare och de senare vill inte byta. Men det finns också människor som är födda till brist, som alltid kommer att ha en känsla av att någonting väsentligt fattas och ett begär att göra sig av med allt det oväsentliga för att lättare kunna ta reda på dette något.

Dunkelt är vårt liv. Stor vår medfödda besvikelse – vilken gör att så många sagor överhuvud blomma i Skandinaviens skogar – dystert kolnar vårt hjärtas hungereld. Många bli kolvaktare vid sitt eget hjärtas mila; lägga i fördrömmelsens krymplingsskap örat till och höra hur det susande förbrinner. Det finns ett sagans djupa elände likaväl som ett vakans.

Nog finns det mål och mening i vår färd, men det är vägen som är mödan värd.

Skal man hjelpe en annen, må man først finne ut hvor han er, og møte ham der. Dette er det første bud i all sann hjelpekunst.

Frågar du mig var jag finns så bor jag här bakom bergen Det är långt men jag är nära Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma.

Det är som om frånvaron av dem som inte längre finns blir tydligare av att väggarna de en gång levde innanför fortfarande står kvar.

De flinke barna klarer alt. Og det er alt de klarer.

Ett ord finns nämligen från det ögonblicket som någon har sagt eller skrivit det.

Psykoterapi er et møte mellom to (eller flere) mennesker hvor den ene (eller noen) er mer forstyrret enn den andre. Som regel er det pasienten.

Ved å vie seg totalt til noe, kan man også lykkes i å flykte fra det øvrige.

Det mesta som betraktas som gott är jag innerligt övertygad om är dåligt, och finns det något jag ångrar är det med största sannolikhet mitt goda uppförande.

Jag vill hävda att det inte finns några naturliga gränser för det folk man anser sig vara en del av.

Natten har kommit in, sötaktig, tvekande. Man ser den inte, men den finns där, den beslöjar lamporna; man andas in någonting tjockt i luften: det är den. (s. 55)

Finns det något farligare än missnöjda och oansvariga gudar som inte riktigt vet vad de vill?

Sanningen finns i allt om man bara kan förstå det.

För den mänskliga rasen finns krig och nederlag och segrar som inte är militära och som inte nedtecknats i historien annaler. Kom ihåg det medan ni försöker besluta vad ni ska göra.

Ibland sätter jag händerna mot väggen och försöker föreställa mig hur det är utanför. Jag tänker att det kanske kan gå att uppfatta någonting genom händernas beröring med väggen. Sådant som vindriktning, kyla, fukt, platsen du är på, vattnets porlande floden. Men det går aldrig. Väggen är bara en vägg. Det finns ingenting bakom den, den är inte sammankopplad med någonting.

Problemet med familjer infinner sig snabbt: det finns en känsla av irritation avbruten av dåligt samvete över att det är så man känner. Att det är andra känslor som fyller en än dem man hade föreställt sig på avstånd. Det finns en vrede över att man inte bara kan älska, hur ska det vara så svårt att bara älska. De som finns där för dig, de som ännu en gång säger: du har alltid oss.

Ingen har tämjt er och ni har inte tämjt någon. Ni är som min räv var en gång. Den var som en räv vilken som helst bland hundratusen andra. Men jag gjorde den till min vän, och nu finns det ingen som den i hela världen.

Jag är inte fullkomlig. Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken. Jag har lättare för att intressera mig för matematiken än för att tycka om mina medmänniskor. Men jag har en förankring till något i tillvaron som står fast. Sedan kan man kalla det vad man vill. Jag står på ett fundament, och längre ner än dit kan jag inte falla. Det är mycket möjligt att jag inte har lyckats ordna mitt eget liv alltför smart. Men jag har alltid – med minst ett finger åt gången – tag i Det absoluta rummet. Därför finns det en gräs för hur långt världen kan vrida sig ur led, hur mycket som kan hinna gå snett innan jag upptäcker det. Jag vet nu, utan skuggan av tvivel, att något är sjukt.

Jag skriver inte för att jag kan det, för att jag tycker det är lätt, jag gör det för att det är vad jag gör och skriver jag inte, mår jag inte bra. Jag är en som skriver och skriver jag inte, finns jag inte, är jag inte jag. Jag blir inte lycklig av att skriva, ibland är jag lycklig när jag skriver, men då vet jag inte om det; då är jag så inne i skrivandet att skrivandet är det enda jag vet. Det är som i livet, de lyckliga stunderna är när man inte är medveten om sig själv.

Vart ska vi fara? säger Johannes Nej nu frågar du som om du fortfarande var vid liv, säger Peter Inte till någon plats? säger Johannes Nej dit vi nu ska, det är inte någon plats, och därför har den heller inte något namn, säger Peter Är det farligt? säger Johannes Farligt, nej, säger Peter Farligt är ett ord, det finns inga ord där, säger Peter Gör det ont? säger Johannes Det finns inte kroppar där, så ont finns inte, säger Peter Men själen, gör det ont i själen där? säger Johannes

Språk är som vallmoblommor. Allt som krävs är något som rör om i jorden och när något väl gör det, upp kommer orden, klarröda, friska, fladdrande i vinden. Sedan frökapslar som rasslar, ut faller frön. Så finns det ännu mer språk som bara väntar på att gro.

I mitt fag finnes det to muligheter når du skal oppsøke folk. Du kan ringe på forhånd, si hvem du er, og etter all sannsynlighet bli avvist allerede da. Eller du kan oppsøke dem personlig, hjemme eller på jobb. Da er det straks litt vanskeligere for dem å si nei.

Innan vi kan pryda våra hus med vackra föremål måste väggarna plockas rena, våra liv rensas ut, därefter kan vi börja med ett gott hushåll och ett vackert liv från grunden; som det är nu odlas smaken för det sköna bäst utomhus, där det varken finns hus eller hushåll

-Finns det någonting på jorden, som skulle kunna ha betydelse och som till och med skulle kunna förändra händelseförloppet inte bara på jorden utan också i andra världar? frågade jag min lärare. -Det finns det, svarade min lärare. -Och vad är då detta? frågade jag. -Det är..., började min lärare men tystnade plötsligt. Jag stod och väntade spänt på hans svar. Men han teg. Och jag stod och teg. Och han teg. Och jag stod och teg. Och han teg. Vi står bägge och tiger. O la la! Vi står bägge och tiger. O le le! Ja, ja, vi står bägge och tiger!

Bekymring og kjærlighet kan være til forveksling likt. Men det er ikke det samme. Bekymringen er kjærlighetens sabotør. Bekymringen kan se ut som omsorg. Men den er en narsisistisk kretsing og lukking om seg selv og sin egen frykt. Underteksten er: hva skjer med MEG hvis du blir skadet?

Alldeles innan allt slocknar finns ingen rädsla, bara ett svagt ljus som flackar vid gränsen av medvetandet. Om det inte längre finns någon tid kan det inte längre finnas någon oro. Om rummet har upphört finns det ingenting att vara rädd för. Det är en sorts paradis, Jackie. Det är det paradis som erbjuds.

Jeg har alltid sagt at du ikke legger tilstrekkelig vekt på bifigurene. En roman skal ligne en gate full av ukjente, hvor to-tre personer man kjenner til bunns, går forbi. Ikke flere. Se på andre forfattere, som Proust - de visste å gjøre bruk av bifigurene. De bruker dem for å ydmyke hovedpersonene og gjøre dem mindre. Det finnes ikke noe mer helsebringende i en roman enn å gi heltene en slik leksjon i ydmykhet. Tenk på de små bondekonene i Krig og fred, de som krysser veien foran vognen til fyrst Andrej og ler. De er de første som ser ham, han snakker til dem, rett inn i ørene deres, og dermed løfter leserens blikk seg, nå blir det bare ett eneste ansikt, en eneste sjel.

Det finns, det visste hon, en oskriven lag för takt och ton, vars sjunde paragraf (till exempel) säger att vid tillfällen av detta slag höves det kvinnan att, vad hon än själv må vara upptagen av, skynda till och bistå den unge mannen mittemot så att han kan få blotta och befria sin fåfängas, sitt trängande självhävdelsebehovs skelett; precis som det är männens plikt, tänkte hon vidare med sin mamsellaktiga känsla för att 'rätt skall vara rätt', att hjälpa oss om det till exempel blir eldsvåda i tunnelbanan. Då, tänkte hon, skulle jag naturligtvis vänta mig att mr Tansley skulle hjälpa mig ut. Men vad skulle inträffa om ingen av oss följde reglerna? Och så satte hon där och log.

Föräldrakärlek är den enda kärleken där det slutliga målet måste vara skillsmässa. En mor som sätter värde på sonens strävan efter oberoende och uppmuntrar honom att skiljas från henne när han behöver det ger honom mycket viktiga verktyg för att handskas med livet. När modern är villig att låta sonen etablera sin egen identitet genom att låta honom ta risker på egen hand och låta honom göra sina egna misstag, och ändå finns till hands om han skulle behöva henne, bidrar hon till att skapa en människa som har förtroende för sig själv och sin förmåga. Den förkvävande modern hindrar och begränsar i stället sonens utveckling genom att styra honom för mycket och få honom att känna sig oduglig och hjälplös.

Jag har svårare att finna sanningar om mig själv än om det som finns utanför mig. Egen mark skälver starkast under fötterna. Och jag vet inte vad den spyr ut sig en vacker dag. Ännu svårare är det för mig att få sanningen om mig själv och den yttre sanningen att harmoniera, eftersom måtten på dem är så olika. Som att samtidigt synas i bägge ändarna på en kikare!

Alla barn längtar att känna sig trygga, skyddade och älskade av sina föräldrar. De behöver också få lov att växa upp och bli oberoende. Paradoxalt nog kan människor bli oberoende vuxna bara om deras behov av beroende blev fyllt när de var barn. Om deras behov av beroende inte fylldes finns det en värkande tomhet inom dem, och den känslan bär de med sig in i vuxenlivet.

Det må bara vara små pappersbitar, men det finns något mycket djupt som visar sig i dem. Ljuset, vinden, luften, kärleken och glädjen hos den som fotograferade och förlägenheten och leendet hos den som blev fotograferad. Sådant måste man bevara i sitt hjärta för alltid. Det var därför man tog fotografierna." "Ja, jag förstår. Jag har alltid satt stort värde på fotografierna. När jag tittade på dem väckte de viktiga minnen till liv. Det fick mig att känna en nostalgi som gjorde mig så sorgsen att det värkte i bröstet. I minnenas skog bland endast späda, hjälplösa träd var fotona den säkraste kompassen. Men nu måste jag ge upp. Visst är det vemodigt och svårt att förlora kompassen, men jag har inte kraft nog att hindra saker från att utplånas.

Om man ser till hur vårt utbildningssystem är utformat så verkar det som att estetiska färdigheter är något vi behöver allt mindre av ju äldre vi blir. Jag tror det är ett misstag. I en samtid där vi så lätt glider bort i abstraktioner och generaliseringar, och där det verbaliserbara ofta tar över helt, behöver vi träna oss på är stanna kvar i de sinnesintryck vi har här och nu.

Som barn tänkte jag mig alltid själen som en liten fågel. I en illustrerad världshistoria som min far hade såg också att egypterna avbildade den som en fågel. Men en fågel flyger inte högre än luften räcker, och den räcker inte långt. Den hör till jorden den också. I skolan hade vi en lärare i naturkunnighet som förklarade för oss att ingenting av det som finns på jorden kan komma bort ifrån den.

Før dere skilles, klapper han deg på skulderen og sier navnet ditt, du er god på bunn, sier han, men i bunnen av deg finnes ingenting, du er bunnløs og det som skvulper der nede er i hvert fall ikke godt, og det har kanskje aldri funnes i deg, det gode, det har sittet i kjeften og i hendene men aldri slått dypere røtter, slik tenker du nå, før du vrenger tanken av deg; vekten av den er ikke til å bære.

Hur är det med sömnen, älskling?” frågar han. Jag vill svara att jag inte sover alls, att det inte går när man vaknar för många gånger mitt i natten, att det inte går när allt man vill är att sova med sin man men inte får. Men det får jag inte säga. Han skulle känna sig skyldig, det är inte hans fel att jag sover ensam – det är nog mitt. ”Det går väl okej. Ibland får Maria mysa med mig, mest för att hon är rädd då”, ljuger jag mig fram. Maria sover som en stock, hon sover som sin pappa, de vet hur det är att andas och inte känna lungorna bli tyngre. De vet hur det är att vara vid liv. ”Saknar du mig då?” Mer än han anar. Det finns inte ord för att beskriva tyngden av elefanterna som väger ner mitt hjärta, eller hur många hjärtslag som har använts för att gråta över honom. Finns absolut inget som skulle göra mig gladare än att ha honom nära mig, att ha honom vid min sida varje dag.

Kärlek kan man inte samla i lador. Finns det en del av Jesus i vartenda massfabricerat krucifix? Alla offer som vi inte själva mördar eller spärrar in är inbillade offer. Och F. sa: Jag bär mitt hjärta som en krona. Så försvann de, de spetälskevita metoperna och trygliferna och alla de andra snirkliga namnen som står för renhet; bleka tempel och förfallna altaren försvann under den scharlakansröda glasyren. Det ursprungligaste i en människas natur är ofta det som är det mest desperata. Således påtvingas världen nya system av människor som helt enkelt inte står ut med att leva med det som är. Det enda som betyder något för en skapare är att hans system är unikt. Mitt hat till smärtan är nåt så extra kolossalt fantastisk, mycket viktigare än ditt hat till smärtan, men min kropp är så mycket mera central, jag är smärtans Moskva, du är bara en väderstation på landet. Var med mig, religiösa amuletter av alla slag, ni smo hänger i silverkedjor, ni som sitter fastmålade på underkläder med en säkerhetsnål, ni som gömmer er i svart brösthår, ni som löper som spårvagnshjul i springan mellan gamla lyckliga kvinnors bröst, ni som av misstag pressas in i skinnet när någon älskar, ni som fingras som mynt och på vilka man letar efter silverstäplar, ni som har kommit bort bland kläderna för kelande femtonåringar, ni som stoppas i mun medan man tänker, ni mycket dyrbara som bara spinkiga små flickebarn för lov att bära, ni som hänger i skärpkammare tillsammans med uppknutna slipsar, ni som blir kyssta för att bringa tur, ni som rycks från halsen i vredesmod, ni som är pressade, ni som är graverade, ni som blir lagda på spårvägsspår för att få en ny och lustig form, ni som sitter fast i innerklädseln i taxitak... Vi ljuger alla dröm efter dröm i varandras armar. Morgon efter morgon finner vintern mig ensam bland slitna löv med fruset snor och frusna tårar i ögonbrynnen.

Vid sidan av varje individs anspråk på att hävda sig som subjekt, vilket är ett etiskt anspråk, finns det i själva verket också inom individen en frestelse att undfly friheten och bli till ett ting. Det är en ödesdiger väg eftersom den innebär att individen är passiv, alienerad, förlorad och därmed offer för främmande viljor, avskuren från sin transcendens, berövad alla värden. Men det är också en lätt väg, eftersom man därigenom undviker den autentiskt levda existensens ångest och anspänning.

Vari består då detta under? Helt enkelt i den plötsliga upptäckten att ingen, varken makter eller människor, har rätt att ställa sådana krav på mig att min lust till liv förtvinar. Ty om lusten icke finns – vad kan då finnas? Eftersom jag står vid havet kan jag lära av havet. Ingen har rätt att begära av havet att det skall bära alla båtar eller av vinden att den ständigt skall fylla alla segel. Lika litet har någon rätt att begära av mig, att mitt liv skall bli en fångenskap under funktioner. Inte plikten framför allt utan livet! Jag, liksom varje människa, måste ha rätt till ögonblick då jag får ta ett steg åt sidan och känna, att jag inte bara är en del i den massa, som kallas jordens befolkning, utan en självständig verkande enhet.

Jag är trött på nyheterna. Jag är trött på hur de blåser upp saker som är oviktiga, och spelar ned allting som är verkligt vedervärdigt. Jag är trött på hätskheten. Jag är trött på ilskan. Jag är trött på elakheten. Jag är trött på själviskheten. Jag är trött på att vi inte gör någonting för att stoppa det. Jag är trött på hur vi uppmuntrar det. Jag är trött på allt våld som finns och jag är trött på det våld som är på väg, som kommer att komma, som inte har hänt än. Jag är trött på lögnare. Jag är trött på hur de lögnarna tillåtit det här att hända. Jag är trött på att behöva undra om de gjorde det av dumhet eller gjorde det med vilje. Jag är trött på lögnaktiga regeringar. Jag är trött på att människor inte bryr sig om att regeringen ljuger för dem längre. Jag är trött på att de får mig att känna mig så här rädd. Jag är trött på modlösheten. Jag är trött på modiglösheten.

fron wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Azita_Gh... Azita Ghahreman föddes i Iran. Efter att ha utbildat sig till lärare studerade hon språk, litteratur och mytologi. Hon har haft uppdrag i FN och arbetat för organisationen ”läkare utan gränser”.Sedan 2006 bor hon i Malmö. Hon är medlem i Författarcentrum syd. Författarskap [redigera] Azita Ghahreman debuterade som poet 1990. Hennes första bok Avazhaaye havva (Evas sånger) blev mycket uppmärksammad i iranska media. Tandishaaye paeezi (höstens skulpturer) kom ut 1996. Den tredje diktsamlingen Faramooshi aine sadei daarad (glömskan har en enkel ceremoni) 2002 blev nominerad till årets bästa diktsamling och fick bra kritik i iransk press. Hennes dikter är översatta till franska, holländska, engelska, tyska, arabiska, makedonska, kinesiska,albanska, danska och svenska. Förutom i Iran har hon haft föredrag och poesiuppläsningar i Sverige, Holland, Tyskland, Makedonien, Albanien, England och Frankrike. Analys av författarskapet [redigera] Dikterna handlar om människans möte med det ofrånkomliga och det som uppstår i varje kontakt med tingen och skeenden runtomkring oss. I hennes tidigare dikter finns spår av sorg över en förlorad barndom i ett religiöst land, som sätter många förbud. I senare dikter ser man en mognare hållning till världen och språket. Här upptäcker poeten människans begränsningar och försöker komma underfund med ångestens drivande kraft. Genom skapandet försöker hon göra sig fri från förutbestämda, förutfattade meningar om rätt och fel. I de dikter som har skrivits efter 2000 märks en lekfull poet som behärskar orden, språket och historien. Filosofiska och mytologiska studier gör sig påminda som en sorts nyupptäckt av språket och ett nytt sätt att se på världen. Poeten möter en bitter verklighet med en känsla av ironi och filosofisk beundran över stora och små händelser. Det vore fel att betrakta Ghahreman som en politisk poet. Hennes dikter kan betecknas som universella, samtidigt som de karakteriserar en iransk kvinnas liv och öde. I de senare dikterna finns dikter av erotisk karaktär. Det är få iranska kvinnor som har vågat skriva erotiska dikter så öppet och starkt. Hennes dikter ingår i en tusenårig tradition av persisk litteratur. Bibliografi

En händelse utmärker sig. En gång när vi var ute tillsammans hade Marit på sig en ullig rosa tröja som fällde som en collie om våren. Jag måste ha hållit henne tätt intill mig när vi sa godnatt, för nästa morgon upptäckte jag att tröjan hade luddat av sig på min jacka som nästan var alldeles skär. Under den halvtimme som det tog mig att få bort luddet vällde det upp en överväldigande känsla av ömhet inom mig, den sortens ömhet som uppslukar en helt och hållet och gör kroppen svag. Om jag fick veta att jag bara kunde spara en enda minnesbild ur livet och att alla de andra måste försvinna, skulle jag välja denna, inte så mycket av romantiskt nostalgiska skäl utan för att händelsen markerade ett betydelsefullt ögonblick i livet. Den pekade framåt mot vårt giftermål, mot de två barn vi skulle få tillsammans, det hem vi skapade och den glädje och sorg vi skulle dela. Jag tänker mig far sitta på sängkanten eller på en stol i ett litet rum med jackan i knäet. När han tar de som troligen var angoraludd mellan tummen och pekfingret och kastar det i en papperskorg eller samlar ihop det till en boll att slänga senare, förstår han att han är förälskad. Det händer inte medan han tittar på den unga kvinnan eller kysser henne, inte ens när han senare den kvällen ligger i sängen och tänker på henne. Det händer följande morgon, när han upptäcker att hennes tröja har blandat sig med hans jacka. Tillsammans blir plaggen drivkraften i en metafor som jag anar att far bara upplevde subliminalt. Dolt bakom den "nästan skära" jackan finns löftet om två passionerade kroppar, den ena inuti den andra. Som gammal minns han intensiteten i sina känslor och förstår att saker och ting tog en ny vändning i det ögonblicket. Jag tror att det fanns mycket som far ångrade, mer eller mindre med rätta, men inte den halvtimme som han tillbringade med en luddig jacka ensam i sitt rum i Oslo. (180-181)

Skorpan, det finns saker som man måste göra trots att det är farligt. Annars är man ingen människa, utan bara en liten lort.

Det finnes ingen ny drøm som kan erstatte den gamle, for vi kan ikke tenke oss en bedre verden enn den vi har.

Det finns alltid en hemlighet till.

Det gör mig gott att minnas att det finns de som avskyr mig. Min plats är inte att söka popularitet eller kärlek; min plats är att trygga mänsklighetens överlevnad.

Finns det något vackrare än solen?

Detritus, miss Valentine", sade Nimmo med ett stolt tonfall, "Flytande avfall. Utstötningsprodukter. Mänskliga näringsrester". "Menar ni ... bajs?" sade Katherine förskräckt. "Tack, miss Valentine. Ja, kanske är det ordet jag söker". Nimmo glodde hätskt på henne. "Men det finns inget äckligt med det, kan jag försäkra er. Vi ... hm ... använder alla toaletten ibland. Och ja, nu vet ni vart ert ... hm ... bajs tar vägen.

Det finnes ikke ideer i hodet hans, bare begivenheter.

Följ inte redan upptrampade stigar, gå istället där det inte finns någon stig och lämna ett spår

Uansett hvor du drar, ligger det et tonn med dritt og venter på deg. Og det er faktisk helt greit. Målet er ikke å unslippe dritten. Målet er å finne den dritten du setter pris på å håndtere.

Sannerligen finns det åtskilligt med godhjärtade alver. Det måste finnas ett antal onda också.

Den manliga galenskapen [...] kan nästan alltid härledas till antingen demens, eller geni. Därtill följer den vissa mönster av upphöjdhet som ofta bottnar i fåfänga och ofta blir monotona i ländgen. Den kvinnliga galenskapen däremot, är helt annorlunda. Den besitter något vidsträckt, och den verkar kunna anta ett oändligt antal olika skepnader. Det finns elasticitet i den, en elasticitet som påminner om kvinnokroppen i sig. Den typ av mörker som kan ta kvinnor i besittning är oändligt mycket mer krävande än det mörker som gör anspråk på männen. Och många kvinnor verkar på något sätt vara villiga att föda fram detta mörker! Jag tror det har den de extatiska aspekterna av en förlossning att göra. Kvinnor vet i sitt kött vilken glädje lidandet kan frambringa, och därför blir de mer öppna än män inför alla typer av gränstillstånd. Det är som de litar på lidandets positiva kraft.

Det finns mörker överallt just nu, svarade han. Vi kan inte undvika det, endast skingra det, och det blir inte lätt. I själva faran ligger kanhända vårt hopp om fri väg.