Av Quotes

For me, books have always been a way to feel less alone while being alone.

Den mätta dagen, den är aldrig störst Den bästa dagen, är en dag av törst Nog finns det mål och mening i vår färd Men det är vägen, som är mödan värd

Det finns i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Og kjærligheten blev verdens ophav og verdens hersker, men alle dens veier er fulle av blomster og blod, blomster og blod.

Han var en man av svart och vitt. Och hon var färg. All hans färg

Dünyada sizden, yani bütün erkeklerden niçin bu kadar çok nefret ediyorum, biliyor musunuz? Sırf böyle en tabii haklarıymış gibi insandan birçok şeyler istedikleri için. Beni yanlış anlamayın, bu taleplerin muhakkak söz haline gelmesi şart değil. Erkeklerin öyle bir bakışları, öyle bir gülüşleri, ellerini kaldırışları, hulasa kadınlara öyle bir muamele edişleri var ki… Kendilerine ne kadar fazla ve ne kadar aptalca güvendiklerini fark etmemek için kör olmak lazım. Herhangi bir şekilde talepleri reddedildiği zaman düştükleri şaşkınlığı görmek, küstahça gururlarını anlamak için kafidir. Kendilerini daima bir avcı, bizi zavallı birer av olarak düşünmekten asla vazgeçmiyorlar. Bizim vazifemiz sadece tabi olmak, itaat etmek, istenilen şeyleri vermek. Biz isteyemeyiz, kendiliğimizden bir şey vermeyiz. Ben bu ahmakça ve küstahça erkek gururundan tiksiniyorum. Anlıyor musunuz?

Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.

De som älskade mest, de som var av kärlek besatta, det var dem som frosten tog.

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är "jag". Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av" alla mina tidigare.

...en av de mänskliga rättigheterna måste vara den att för en tid få dra sig undan allt som händer och sitta så här vid sidan av skeendet, få vända världen ryggen ett ögonblick medan solen lyser och hjärtat fortsätter att dunka.

A proper Irishman always does what a lady asks him. Sure an' it's been the ruin av us. We're at the mercy av the petticoats.

Tala om för mig vad du läser, och jag ska tala om för dig hur du tänker.

I felt like - like I don't know what. Like this wasn't real. Like I was in some Goth version of a bad sitcom. Instead of being the A/V dweeb about to ask the head cheerleader to the prom, I was the finished-second-place werewolf about to ask the vampire's wife to shack up and procreate. Nice. - Jacob

När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.

Jag är så rädd att få ett hjärta av sten, för jag tror att det skaver i bröstet och gör ont.

Nyhetene forgifter meg, og jeg merker jeg er sjeleglad for at det kommer en generasjon som er oppfostret på såkalt virkelighetsflukt. For de kommer til å redde ræva til oss alle. De vil ikke vippes av pinnen når problemet blir for stort. De har lest nok dystopier til å vite at regimer kan lyve. Nok fantasy til å vite at enkeltmennesker kan vinne over umulige odds. Nok sci-fi til å vite at framskritt også kan være et skritt tilbake. Og de vet at alle har lik verdi, uansett rase, legning eller religion. Og neste gang noen spør meg hvorfor fantasy er så populært skal jeg svare at det ikke spiller noen rolle, vi skal bare være glad for at det er det. Det er sånne som kommer til å overleve zombieapokalypsen, for å si det sånn.

Vad jag vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare fostras ännu sjukare barn, tills det sjuka har blivit norm och det friska en skräckbild. Av ensamma föds ännu ensammare, av rädda ännu räddare (s. 144)

Jeg tenkte på ting jeg hadde lest. At den som skal dø, mister sansene i minuttene før. En etter en. Først smakssansen, senere evnen til å lukte. Så forsvinner synet. Berøringssansen. Hørselen. Opplevelsen av smerte. Som å slukke lysene og gå fra kontoret for dagen, låse etter seg og miste nøklene på vegen hjem.

... du försöker leva riktigt men jag försöker leva rikt, det är som en äng där jag plockar här och där av hjärtans lust men du går rakt igenom och kommer ut på andra sidan med tomma händer därför att du inte har hittat just den blomman du ville ha.

Jag är ett väsen av bokstäver, en karaktär skapad av meningar, ett skönlitterärt fantasifoster.

Huset har søkning av kaffedrikkere.

Jag kände, när jag låg där på bron, att jag var frisk och glad i varenda bit av mej, och varför behövde jag då vara vacker? Hela kroppen var ändå så lycklig så att det liksom bara skrattade i den.

När hösten kommer blir landskapet så stilla att det nästan dånar av stillhet. Och sådana höstdagar kan man höra en och annan ensam fågel skrika i stillheten som om den ropade av sorg över något förlorat.

Blomst av bare klare ensomheter skal ditt beger fylle noens tørst må du alltid danne torner først Før du samler deg om dette ene: Å bli rose! - Du er mer alene med verket i deg selv enn noen vet Å blomst! Å rene ensomhet!

And her lips: so inviting, bathed in shimmering wet, dark red gloss. They were meant for only two things, kissing and making love to your cock.

Och Benjamin slappnar av i Rasmus famn och vet att han ska överge allt han någonsin levt för och trott på för den här famnens skull.

Med näsduken pressad mot ett öga i taget gråter han av tomhet, gråter och gråter, ty tomheten har fler tårar än någonting annat.

Något av det viktigaste i all konst: att överlåta en anständig del åt läsaren, betraktaren, den medverkande. Det ska finnas en tom plats vid det dukade bordet. Den är hans.

Hvorfor er det så viktig å finne sin rette hylle – helst så fort som mulig? Hva i all verden skal vi sitte der for – og dingle med bena resten av livet?

...dette drikker kongen av det første han gjør om morgningen og det siste han gjør om kvælden, bare idelig sjampanidrik. (Jul i Åsen, Stridende liv)

Skuta var topptung som en middagsløs student med hodet fullt av Aristoteles.

Behåll dina rosor duka av bordet istället behåll dina rosor ljug lite mindre istället behåll dina rosor hör vad jag säjer istället älska mej mindre tro på mej mera Behåll dina rosor!

Av - att vara till; att känna min syn försvagad av ett öga, min hörsel förslöad av ett öra, och min tanke, min luftiga ljusa tanke bunden i fettslyngors labyrinter. Du har ju sett en hjärna... vilka krokvägar, vilka krypvägar...

Metaforen är ett av tankens väsentligaste verktyg. Den belyser vad som annars skulle ligga helt i mörker. Men denna belysning blir ibland så klar att den bländar istället för avslöjar.

Til andre Tider kan selv usædvanlige Oplevelser ikke formaa at rykke en ut av en jævn og fattig Stemning; midt i en Ballsal kan man sitte sikker, likegyldig og upaavirket. For det er ens eget Indre som er Sorgens eller Glædens Kilde.

Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.

I never meant for it to go the way it did. I swear. I just wanted to talk to someone. I didn’t mean to fall in love.

Döden gör livet meningslöst för att allt vi någonsin har strävat efter upphör med den, och den gör livet meningsfullt för att dess närvaro gör det lilla vi har av det omistligt, gör varje ögonblick dyrbart.

En kvinne bør ligne på en kvige: øm, tillitsfull og frodig, med en kropp så hvit som fløte - en hud som gamle skuespillerinner, skjønner dere, en hud som er myk av massasje og gjennomtrengt av sminke og pudder.

[...] och det var snarare det som gjorde honom desperat, att han insåg att det gick att gå vidare, att det inte var något av det som hade varit så stort som var stort nog att han skulle minnas det på riktigt [...]

Det var like før daggry, men fremdeles mørkt ute. En flik av himmelen var synlig mellom klippene, langt over henne. Millioner av stjerner lå som støv. Flere stjerner enn Umpiri, mennesker, og ætlinger til sammen. Verden var så uendelig mye større enn skapningene den rommet.

Kärleken är inte störst eller renast, den blir aldrig en perfekt blandning, bara en oren vätska. Man borde lukta på den innan man smakar. Men risken är att man ändå inte märker att den är giftig.

Berlin'de yalnızsınız değil mi?" dedi. "Ne gibi? " "Yani... Yalnız işte... Kimsesiz... Ruhen yalnız... Nasıl söyleyeyim... Öyle bir haliniz var ki..." "Anlıyorum, anlıyorum... Tamamen yalnızım... Ama Berlin'de değil... Bütün dünyada yalnızım... Küçükten beri..." "Ben de yalnızım..." dedi. Bu sefer benim ellerimi kendi avuçlarının içine alarak: "Boğulacak kadar yalnızım..." diye devam etti, "hasta bir köpek kadar yalnız..." ... Şuna dikkat edin ki, benden herhangi bir şey istediğiniz gün her şey bitmiş demektir. Hiçbir şey anlıyor musunuz, hiçbir şey istemeyeceksiniz… Dünyada sizden, yani bütün erkeklerden niçin bu kadar çok nefret ediyorum biliyor musunuz? Sırf böyle en tabii haklarıymış gibi insandan birçok şeyler istedikleri için… Beni yanlış anlamayın, bu taleplerin muhakkak söz haline gelmesi şart değil… Erkeklerin öyle bir bakışları, öyle bir gülüşleri, ellerini kaldırışları, hulasa kadınlara öyle bir muamele edişleri var ki… Kendilerine ne kadar fazla ve ne kadar aptalca güvendiklerini fark etmemek için kör olmak lazım. Herhangi bir şekilde talepleri reddedildiği zaman düştükleri şaşkınlığı görmek, küstahça gururlarını anlamak için kafidir. Kendilerini daim bir avcı, bizi zavallı birer av olarak düşünmekten asla vazgeçmiyorlar. Bizim vazifemiz sadece tabi olmak, itaat etmek, istenilen şeyleri vermek… Biz isteyemeyiz, kendiliğimizden bir şey veremeyiz… Ben bu ahmakça ve küstahça erkek gururundan tiksiniyorum. Anlıyor musunuz? Sizinle bunun için dost olabileceğimizi zannediyorum. Çünkü halinizde o manasız kendine güvenme yok… Fakat bilmem… Ne kuzuların ağzından vahşi kurt dişlerinin sırıttığını gördüm… ... Ben dünyadan ziyade kafamın içinde yaşayan bir insanım… Hakiki hayatım benim için can sıkıcı bir rüyadan başka bir şey değildir…

Gåvor man inte har bett om kan vara förfärliga i sina krav, sina anspråk, sin kladdiga demonstration av givarens omsorg.

Lyckan finns sällan i upplevelsen av lycka. Den bor i förväntan om lycka och nästan bara där.

Jeg angrer ingenting av det jeg har gjort, Jeg angrer dog på at jeg fortalte om det.

Jarndyce mot Jarndyce maler videre. Dette fugleskremselet av en rettssak er med tiden blitt så innfløkt at det ikke er en levende sjel som vet hva den går ut på.

Menns lærdom kommer av bøker, kvinners av naturen

Av hänsyn till de estetiska kraven (som också är ändamålsenlighetens) har arkitekterna gjort molnen fyrkantiga.

Månljuset kastade skuggor på delar av hans vackra ansikte och hon tänkte att han liknade en ängel.

Hvis man prøver av alle krefter, til det ytterste, må det ikke være hensikten som teller mest, teller mer enn hvordan det til slutt gikk?

Instead of being the A/V dweeb about to ask the head cheerleader to the prom, I was the finished-second-place werewolf about to ask the vampire's wife to shack up and procreate. Nice.

Av medelklass finns fyra slag. 1) med bildning och piano, 2) med bildning men utan piano, 3) utan bildning men med piano, 4) utan både bildning och piano. Familjen i Nite tillhörde grupp fyra.

En gang for lenge siden fikk jeg være med Benka ut til sommerstedet deres i Vaxholm: Da satt vi på en bergknaus og fisket akkurat da solen gikk ned. Himmelen var helt rød og vannet var så stille. Det var på den tiden da tornebuskene blomstret, og det vokste så mange nypetornbusker rett bak bergknausen. Og langt borte på den andre siden av bukta var det en gjøk som gol så høyt. Jeg tenkte med meg selv at dette må være det vakreste som finnes i verden.

I väntrummet sitter Britt-Marie kvar. Ensam. Inte ens kakaduan är kvar. Om Britt-Marie hade rest sig och gått så hade nog ingen kommit ihåg att hon varit där. Hon ser ut att tänka på det ett ögonblick. Sedan borstar hon något osynligt från kanten av bordet och rättar till ett veck i sin kjol, och sedan reser hon sig och går.

Är de arga, dedär drontarna? frågade jag försiktigt medan vi gick nedåt flodstranden. Jo, svarade Fredrikson. Men trampar på en bara av misstag. Gråter en vecka efteråt. Bekostar begravningen också.

As I say, the happiness with which the pleasure-seekers gathering on this pier greeted this small event would tend to vouch for the correctness of my companion's words; for a great many people, the evening is the most enjoyable part of the day. Perhaps, then, there is something to his advice that I should cease looking back so much, that I should adopt a more positive outlook and try to make the best of what remains of my day.

And no one asked me, Do you want to? Can you? Or said, We will help you, you can't do this all by yourself. Because everyone knew this was the only option. There was only me.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord.

Han är hennes Amerika. Det var allt jag kunde tänka. Det är så det ska vara. Kärlek ska vara som en stor, okänd kontinent. Man landstiger, och sen vill man ägna resten av sitt liv åt att bygga bo och slakta ursprungsbefolkningen.

En fin, gylden metallrand stiger i øst hvor solen står opp. Byen begynner å våkne, det lyder allerede en og annen fjern rumling av kjerrer som søker inn i gatene fra landet, store, tunge bondekjerrer, fulle av torvvarer, av høy og slakt og favnved.

Jedne je večeri došla kasnije nego obično. Bio sam legao. Brzo sam navukao prve gaće koje su mi se našle pod rukom. Ispostavilo se da su me baš te gaće, od svih koje sam imao, najviše izdavale. Lastiša oko butina skoro i nije bilo – praktično sam bio u suknji. Sve vreme sam morao dobro da pazim da sedim u određenom položaju i da ne ustajem naglo. Ipak mi se činilo da bi još nesrećnije rešenje bilo obući pantalone. Ona bi to naime protumačila kao signal da može da ostane, da uopšte nemam nameru da spavam i da je i moja noć bez kraja i konca. Shvatio sam koliko je ta odluka bila ispravna, i u istom trenutku uvideo da je razlika između čoveka u gaćama i čoveka u pantalonama ogromna, skoro nepojmljiva. U pantalonama si spreman za sve. Nijedan poduhvat nije nezamisliv. U gaćama si pak slobodan. Čoveka u gaćama je, na primer, teško usred noći pozvati u šetnju, što me od nje inače uopšte ne bi iznenadilo.

Man blir ikke snill av å ha det vondt. I regelen blir man slem av å ha det vondt. Krangelen om hvem som har hatt det verst, er barnslig. I regelen forkrøples de undertrykkede og får et ødelagt følelsesliv, i regelen overtar de undertrykkede undertrykkerens tankegang og metoder, det er undertrykkelsens mest imfame konsekvens, at den ødelegger de undertrykkede og gjør dem mindre i stand til å frigjøre seg. Det skal hardt arbeid til for å gjøre lidelsen om til noe som er nyttig for noen, særlig for den lidende selv.

Är du säker på att du blir lycklig av att vara som alla andra?" En tyst viskning; hans andedräkt mot mitt öra och min hals, hans mun som nuddar min hud. Och då tänker jag att jag kanske redan är död. Kanske bet hunden mig och jag blev slagen i huvudet och allt det här är bara en dröm - resten av världen har försvunnit. Bara han. Bara jag. Bara vi.

Markboen tapte ikke hodet. Han fandt ikke luften usund for sig, han hadde publikum nok til sine nye klær, han savnet ikke diamanter, vin kjendte han fra bryllupet i Kana. Markboen gjorde sig ikke ondt av de herligheter han ikke fik: kunst, aviser, luksus, politik var værd nøiagtig det som menneskene vilde betale for det, ikke mere; markens grøde derimot den måtte skaffes til hvilkensomhelst pris, den var altings ophav, den eneste kilde.

We always made each other feel better—even when it seemed like everything else in our lives was going straight to hell.

Du är energi och energi kan inte skapas eller förstöras. Energi ändrar bara form. Och det betyder Du! Den sanna essensen av det som är Du, den rena energin som är Du, har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Du kan inte sluta med att vara [...] Du är evig energi.

Hon hade fått Gamecuben av Elvy på sin femtonde födelsedag. Det hade varit hetsiga diskussioner med Margareta, som hävdade att tevespelen gjorde att ungdomarna avskärmade sig från omvärlden, stängde av. Elvy trodde att hon hade rätt, och det var just därför hon köpt spelet.

don't expect too much from me, cos i might not meet up to your expectations, don't underestimate me, cos i just might do the unexpected, don't expect the truth from me always cos am human, and don't even try to judge me, cos you have not gone trough half of what av been trough

Jag minns den där kvällen En av de sista före smällen För en liten stund var du den Vi drömt om att få se igen Din kropp lirade Och ditt hjärta vilade Och du var allt du ville bli Du var glad och trygg och fri Jag vet inte var du är nu min vän Men jag hoppas att du är på isen än

Kvinnor i din närhet tvingas bli väldigt uppmärksamma på de atmosfäriska störningar som aviserar dina manövrer. Du tror inte att det märks hur du slirar och girar. Sluta bedra din fru eller skilj dig från henne, det är mitt tips för att slippa drabbas av "kvinnornas" sjätte sinne.

Det var som när man rider i en dröm, en sådan där hemsk dröm, som man vaknar ur med ett skrik och ligger och är rädd av en lång stund efteråt. Men det här var inte en sådan dröm som man vaknade ur. Vi red och red. Vi visste inte vart. Vi visste inte hur långt. Vi bara red genom natten.

De har ljugit om allt - om stängslet, om de ogiltigas existens och dessutom om en miljon andra saker. De har sagt att razziorna görs för vår egen säkerhets skull. De har sagt att kontrollanternas enda intresse är att bevara lugn och ordning. De har sagt att kärlek är en sjukdom. De har sagt att man dör av den till slut. För allra första gången inser jag att också det måste vara en lögn.

Så han kommer aldrig att få veta hur mycket jag älskar honom - inte för att han är vacker, Nelly, utan för att han är mera jag än jag själv är. Vad våra själar än är gjorda av så är de av samma slag, och Lintons själ liknar dem lika lite som en månstråle liknar blixten och frosten liknar elden.

Og engang skal hver eneste mann på jord erkjenne, at det var i ungdommen han kunne gjort alt, men ikke gjorde det. Engang skal han erkjenne den bitreste av alle sannheter: at livet ikke kan leves om igjen; at ungdom er noe som bare unge mennesker har, og som bare gamle mennesker forstår å bruke.

Jeg trodde jeg var skuffet - og jeg tenkte det var fordi jeg hadde lengtet så meget og drømt så meget, at alt jeg ville få se, skulle bli blekt og fattig imot mine drømer. Har De lagt merke til når man ligger en sommerdag i solen med lukkede øyne ? Når man åpner dem, er likesom alle farver grå og falmer en stund. Men det er bare fordi øynene er vekket av å være ubrukte en tid - de orker ikke straks å oppfatte den mangfoldighet av farver som er i virkeligheten - det første inntrykk blir ufullkomment of fattig. Forstår De hva jeg mener ?

Den lange jærnbanereise har rystet sammen alle de forskjellige dele i vore hoder, det danser mange løse ting omkring derinde, vi kjører endnu; selv har jeg desuten et lite tillæg av mathet, av ubehag, feber. Det der må nok kureres med en bitte liten dram, sier jeg. Og så ser jeg min leilighet til å hælde kognak i et ølglass.

(jeg liker godt å ligge i sengen og lytte til bråk, jeg forestiller meg ting, ser alt for meg; det minner meg om den gangen jeg var barn og foreldrene mine festet, jeg ble sendt til sengs, og her ligger jeg og hører lydene av min egen barndom, det er lyden av ensomhet og avstand, det må være fantasiens lyd, kanskje er det også skrivingens lyd)

Eg forstår så lite. Og etter som åra går, så forstår eg mindre og mindre. Det er sant. Men også det motsette er sant, at eg etter som åra går, forstår meir og meir. Ja, det er også sant at eg etter som åra går, forstår veldig mykje, nesten skremmande mykje. Eg kan nesten bli matt av kor lite eg forstår og nesten bli skremd av kor mykje eg forstår.

I don't believe love or sexual pleasure is a zero-sum game.

All I'm saying is it doesn't matter when we die as long as we've left something good behind us.

...karve i stompen og knust kandis på var en hittil ukjendt delikatesse for ham, han vilde be sin mor om å indføre den hjemme.

– Organisation? sade hon. Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

Only by being willing to experience loss—by letting the walls of memory crumble—could she have it. This is the bet life always makes against us. Life bets that we won’t be willing to endure the suffering it requires. Life bets that we will try to shut out the suffering, and so shut out life in the bargain. Tisha B’Av sidles up to us, whispering conspiratorially with a racing form over its mouth. Tisha B’Av has a hot tip for us: Take the suffering. Take the loss. Turn toward it. Embrace it. Let the walls come down.

Och med en annan sak blir jag aldrig färdig: Att draga mig tillbaka och sitta i ensamheten i skogen och ha det gott och mörkt omkring mig. Det är den sista glädjen. Det är det höga, det religiösa i ensamheten och mörkret, som gör att man har behov av dem, det är däremot icke därför man söker sig bort från de andra, att det bara är sig själv man härdar ut med, nej, nej. Men det är det mystiska, att allt brusar fjärran och dock så nära en, man sitter i mitten av en allestädes närvarande. Det är väl Gud. Det är väl en själv som är en del av allt.

Chaol onun öfkesinne kıkırdayarak cevap verdi ve kılıcıyla , ayağa kalkmasına izin verdiği Celaena'ya silahların olduğu rafı gösterdi. "Başka bir silah seç. İlginç bir şey olsun. Beni terletecek bir şey, lütfen." Celaena ince kılıcını yerden alıp "Diri diri derini yüzüp göz kürelerini ayağımın altında ezdiğimde epey terleyeceksin." diye mırıldandı "işye aradığımız ruh bu." İnce kılıcı basbayağı fırlatarak yerine bıraktıktan sonra hiç tereddüt etmeden av bıçaklarını eline aldı. Eski dostlarım benim. Celaena'nın yüzüne muzır bir gülümseme yayıldı.

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol. Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa i havet? Tid - du mörderska - vik ifrån mig! Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

- Människor är inte så små som man tror. Och inte så stora. Felet med att ha makten som bedömningsgrund och inte handlingarna är att nästan alla friskriver sig då, var och en hittar sin maktlöshet när de behöver den. För alla är maktlösa inför någon, och något. Alla har ett skikt av maktlöshet i sig, i sin upplevelse av sig själva i tillvaron, som de då använder. Och därför ser världen ut som den gör. Alla har en glipa i sin makt, även när de vet att de har makt och ansvar, som de kan utnyttja för att förstå varför de måste handla som de gör. Moralen börjar hos individen. Man måste kräva den av alla. De som har makt föddes maktlösa och denna känsla är den som består i dem hela livet, särskilt i de stunder då de handlar fel. Då minns de att de blev mobbade på skolgården och slagen av pappa och inser att allt är någon annans fel även nu.

And right now, some affiliates of the promiscuous persuasion were beckoning, urging the women to join their huge orgy. ‘Come have a go, ladyships!’ said one of the strumpets. Stella mustered a look so disapproving it made steel feel guilty for being hard. Unabated, the prostitute lit herself a cigarette and winked suggestively. ‘Will make it worth your while and no trouble.’ ‘Er.’ The strumpet sucked on her cigarette with gusto and hastily turned to Aurora. Under the heavy theatrical greasepaint, she saw a hint of black stubble. ‘What about you, hon? Ever swallowed a sword with its sheath?’ ‘Once,’ said Aurora through a wooden expression. ‘It didn’t end too well for the sword.’ ‘Oh leave ‘em be, Kevin,’ another strumpet butted in, as she adjusted the apples in her corset. She had a tall voice, coarse, rugged and edged; the sort of edge you cut protons on. ‘Doncha see they ‘av a lil’un with ‘em?’ ‘And I’ve a wife. What’s your point, Steve?’ the drag queen retorted. ‘Yer wife’s a corpse, mate.’ ‘Guess that makes me a necromancer.

Säjer att jag rymt hit för din skull men ljuger förstås det låter vackrare då ville bara att du skulle ta bort nåldynan från badrummet ställa in kanske mjölk i kylen låtsas att vi lever lika mycket båda två stängde dörren för längesen om mej och du bänder loss brädorna men kommer inte in du förstår älskling jag har kilat fast alla öppningar med frusna tårar avbrutna morrhår död hud och blodiga kräkningar har byggt berg utanför av uppsprättade drömmar och klätt in hela trappuppgången i tomhet och du kommer aldrig igenom man kommer aldrig igenom men inimej kom inimej och där nånstans låt mej liksom leva bara

Det har alltid förvånat mig att de dramatiska höjdpunkterna i ens liv så ofta blir förstörda av vardagliga, närmast nedvärderande anmärkningar. Även om dessa inte ledas av illvilja kan man inte komma ifrån att de präglas av stor tanklöshet. Min åsikt är att man alltid bör göra det mesta av en hemsk situation. Dels med tanke på den lokalfärg jag tidigare talat om, dels därför att skräcken på något sätt blir förminskad om man förstorar det skräckinjagande. Dessutom är det roligt att göra intryck. Dessa tankar kan naturligtvis inte fattas av en Joxare. Men förståndets gåvor är ojämnt fördelade och vem är jag att jag skulle betvivla till och med en Joxares dunkla bestämmelse.

Jag är inte fullkomlig. Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken. Jag har lättare för att intressera mig för matematiken än för att tycka om mina medmänniskor. Men jag har en förankring till något i tillvaron som står fast. Sedan kan man kalla det vad man vill. Jag står på ett fundament, och längre ner än dit kan jag inte falla. Det är mycket möjligt att jag inte har lyckats ordna mitt eget liv alltför smart. Men jag har alltid – med minst ett finger åt gången – tag i Det absoluta rummet. Därför finns det en gräs för hur långt världen kan vrida sig ur led, hur mycket som kan hinna gå snett innan jag upptäcker det. Jag vet nu, utan skuggan av tvivel, att något är sjukt.

There was always something else in him. It was more than sadness. It wasn't hate; hate is simple, and Sebastian was never easy to understand. I was never afraid of what he might do to me, not even toward the end, but I was always anxious. Even those first weeks were both things, a mixture, difficult, easy and delightful, funny, awful and wonderful.

My epic,” said Emily, diligently devouring plum cake, “is about a very beautiful high-born girl who was stolen away from her real parents when she was a baby and brought up in a woodcutter’s hut.” “One av the seven original plots in the world,” murmured Father Cassidy. “What?” “Nothing. Just a bad habit av thinking aloud. Go on.” “She had a lover of high degree but his family did not want him to marry her because she was only a woodcutter’s daughter—” “Another of the seven plots — excuse me.” “ — so they sent him away to the Holy Land on a crusade and word came back that he was killed and then Editha — her name was Editha — went into a convent—” Emily paused for a bite of plum cake and Father Cassidy took up the strain. “And now her lover comes back very much alive, though covered with Paynim scars, and the secret av her birth is discovered through the dying confession av the old nurse and the birthmark on her arm.” “How did you know?” gasped Emily in amazement. “Oh, I guessed it — I’m a good guesser.

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester – tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

Have you ever experienced spring...from the wrong side?” she slowly asked. “I mean...have you ever felt how malicious spring can be toward someone in pain? In the morning, early, early in the morning, birds start singing. Just a single one at first, while it's still night. You can hear it celebrating out there; the night is mother-of-pearl and blood. And the silence whispers, it whispers and buzzes of love and happiness; only it's not for you. There's sparkle and whistle in a bird's voice, but also crying. It is so beautiful and it feels like a burning scorn to your loneliness. Everything beautiful is sometimes horrible. Spring has almost always been horrible for me. As a rule I can only stand it when it rains. I like fall the best. There's something cool and soothing about it. Fall is the best time for the lonely.

Varför skall kärleken vara trollguldet, som andra dagen blir vissna löv, eller smuts, eller ölsupa? Ur människornas längtan efter kärlek har ju hela den sidan av kulturen spirat upp, som icke direkt syftar till hungerns stillande eller försvar mot fiender. Vårt skönhetssinne har ingen annan källa. All konst, all dikt, all musik har druckit ur den. Den tarvligaste moderna historiemålning likaväl som Rafaels madonnor och Steinlens små parisiska arbeterskor, "Dödens ängel" likaväl som Höga visan och Buch der Lieder, koralen och Wienervalsen, ja varje gipsornament på det tarvliga hus där jag bor, varje figur i tapeten, formen på porslinsvasen där och mönstret i min halsduk, allt som vill pryda och försköna, det må nu lyckas eller misslyckas, stammar därifrån, fast på mycket långa omvägar ibland. Och det är intet nattligt hugskott av mig, utan bevisat hundra gånger. Men den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek. Och å andra sidan är allt, som står i samband med drömmens fullbordan, med driftens tillfredsställelse, och som följer av den, inför vår djupaste instinkt något oskönt och oanständigt. Detta kan icke bevisas, det är bara en känsla: min känsla, och jag tror egentligen allas. Människorna behandla alltid varandras kärlekshistorier som något lågt eller komiskt och göra ofta icke ens undantag för sina egna.

Kärlek kan man inte samla i lador. Finns det en del av Jesus i vartenda massfabricerat krucifix? Alla offer som vi inte själva mördar eller spärrar in är inbillade offer. Och F. sa: Jag bär mitt hjärta som en krona. Så försvann de, de spetälskevita metoperna och trygliferna och alla de andra snirkliga namnen som står för renhet; bleka tempel och förfallna altaren försvann under den scharlakansröda glasyren. Det ursprungligaste i en människas natur är ofta det som är det mest desperata. Således påtvingas världen nya system av människor som helt enkelt inte står ut med att leva med det som är. Det enda som betyder något för en skapare är att hans system är unikt. Mitt hat till smärtan är nåt så extra kolossalt fantastisk, mycket viktigare än ditt hat till smärtan, men min kropp är så mycket mera central, jag är smärtans Moskva, du är bara en väderstation på landet. Var med mig, religiösa amuletter av alla slag, ni smo hänger i silverkedjor, ni som sitter fastmålade på underkläder med en säkerhetsnål, ni som gömmer er i svart brösthår, ni som löper som spårvagnshjul i springan mellan gamla lyckliga kvinnors bröst, ni som av misstag pressas in i skinnet när någon älskar, ni som fingras som mynt och på vilka man letar efter silverstäplar, ni som har kommit bort bland kläderna för kelande femtonåringar, ni som stoppas i mun medan man tänker, ni mycket dyrbara som bara spinkiga små flickebarn för lov att bära, ni som hänger i skärpkammare tillsammans med uppknutna slipsar, ni som blir kyssta för att bringa tur, ni som rycks från halsen i vredesmod, ni som är pressade, ni som är graverade, ni som blir lagda på spårvägsspår för att få en ny och lustig form, ni som sitter fast i innerklädseln i taxitak... Vi ljuger alla dröm efter dröm i varandras armar. Morgon efter morgon finner vintern mig ensam bland slitna löv med fruset snor och frusna tårar i ögonbrynnen.

Han säger: "Låt mig få visa dig." Och sedan kysser vi varandra. Eller jag tror åtminstone att vi kysser varandra - jag har bara sett det göras ett par gånger, snabba pickanden med stängda munnar, på bröllop eller vid högtidliga tilldragelser. Men det här liknar ingenting jag någonsin har sett eller föreställt mig eller ens drömt. Det här är som musik eller dans, fast bättre än båda. Hans mun är aningen öppen så jag öppnar min också. Hans läppar är mjuka, samma mjuka tryck som den tyst envisa rösten i mitt huvud som upprepar ordet ja. Värmen bara växer inom mig, vågor av ljus välver sig och bryts och får mig att känna mig som om jag sväver. Han trär fingrarna genom mitt hår, kupar handen om nacke och bakhuvud, rör den fjäderlätt över axlarna, och utan att tänka eller vilja det hittar mina händer till hans bröst, rör sig över hudens hetta, skulderbladens ben som liknar vingspetsar, käkens krökning, nätt och jämnt täckt av skäggstubb - allt så underligt och obekant, och överdådigt ljuvligt nytt. Mitt hjärta trummar så hårt att det värker i bröstet, men det är den goda sortens smärta, som känslan man får den första riktiga höstdagen när luften är frisk och klar och löven krullar sig i kanterna och vinden doftar svagt av rök - som slutet och början av något på en och samma gång. Jag kan svära på att jag känner hans hjärta dunka ett svar under min hand, ett omedelbart eko av mitt eget hjärta, som om våra kroppar talade med varandra.

Geissler har vel ingen interesse for svaret og har kanske ikke hørt det, han vedblir: Kjøpe stenene tilbake altså. Siste gang lot jeg min søn sælge, det er en ung mand på din alder og ellers intet. Han er lynet i familjen, jeg er tåken. Jeg er av dem som vet det rette, men gjør det ikke. Men han er lynet, for tiden har han stillet sig i industriens tjeneste. Han var den som solgte for mig sist. Jeg er noget, det er ikke han, han er bare lynet, det snare nutidsmenneske. Men lynet som lyn er goldt. Ta dere Sellanråfolk: dere ser hver dag på nogen blå fjæld, det er ikke opfundne tingester, det er gamle fjæld, de står dypt nedsunkne i fortid; men dere har dem til kamerater. Dere går der sammen med himlen og jorden og er ett med dem, er ett med dette vide og rotfæstede. Dere behøver ikke sværd i hånden, dere går livet barhændt og barhodet midt i en stor venlighet. Se, der ligger naturen, den er din og dines! Mennesket og naturen bombarderer ikke hverandre, de gir hverandre ret, de konkurrerer ikke, kapløper ikke efter noget, de følges ad. Midt i dette går dere Sellanråfolk og er til. Fjældene, skogen, myrene, engene, himlen og stjærnerne – å det er ikke fattig og tilmålt, det er uten måte. Hør på mig, Sivert: Vær tilfreds! Dere har alt å leve av, alt å leve for, alt å tro på, dere fødes og frembringer, dere er de nødvendige på jorden. Det er ikke alle som er det, men dere er det: nødvendige på jorden. Dere opholder livet. Fra slægt til slægt er det til i lutter avl, og når dere dør tar den nye avl fat. Det er dette som menes med det evige liv. Hvad har dere igjen for det? En tilværelse i ret og magt, en tilværelse i troskyldig og rigtig stilling til alt. Hvad dere har igjen for det? Intet horser og regjerer dere Sellanråfolk, dere har ro og autoritet, dere er omsluttet av den store venlighet. Det har dere igjen for det. Dere ligger ved en barm og leker med en varm morshånd og patter. Jeg tænker på din far, han er en av de 32 tusen. Hvad er mangen anden? Jeg er noget, jeg er tåken, jeg er her og der, jeg svømmer, stundom er jeg regn på et tørt sted. Men de andre? Min søn er lynet som intet er, han er det golde blink, han kan handle. Min søn han er vor tids type, han tror oprigtig på det tiden har lært ham, på det jøden og yankee'en har lært ham; jeg ryster på hodet til det. Men jeg er ikke noget mystisk, det er bare i min familje jeg er tåken. Der sitter jeg og ryster på hodet. Saken er: jeg mangler ævnen til den angerløse adfærd. Hadde jeg den ævne så kunde jeg være lyn selv. Nu er jeg tåken.