Att Quotes

Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.

If you think fast food is hittin a deer att 65 miles per hr.. you might be a redneck

Hur kan jag säga om din röst är vacker. Jag vet ju bara, att den genomtränger mig och kommer mig att darra som ett löv och trasar sönder mig och spränger mig.

Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det mera troligt jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor.

Men jag kan inte döda någon’, sa Jonatan, ’det vet du, Orvar!’ […] ’Om alla vore som du’, sa Orvar, ’då skulle ju ondskan få regera i all evinnerlighet!’ Men då sa jag att om alla vore som Jonatan, så skulle det inte finnas någon ondska.

Det fattades bara, det fattades bara att jag skulle gå genom livet utan att nånsin ha varit din.

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Om man är arg så är man arg, konstaterade lilla My och skalade sin potatis med tänderna. Man ska vara arg ibland, vartenda knytt har rätt att vara ilsket.

Men naturen har förlänat människan med den lyckliga förmågan att glömma. Annars skulle hon inte stå ut med livet

Fjärilar skola veta att dö medan solen skiner.

...en av de mänskliga rättigheterna måste vara den att för en tid få dra sig undan allt som händer och sitta så här vid sidan av skeendet, få vända världen ryggen ett ögonblick medan solen lyser och hjärtat fortsätter att dunka.

Hur svårt att tro på livet efter detta. Hur rätt att önska livet efter detta. Det är att visa glädje vid att leva och lust att till dess skönhet återvända.

Her books on alchemy were marvellous objects, every page a work of the engraver's art, but they nowhere contained instructions like "Be sure to open a window". They did have instructions like "Adde Aqua Quirmis to the Zinc untile Rising Gas Yse Vigorousky Evolved", but never added "Don't Doe Thys Atte Home" or even "And Say Fare-Thee-Welle to Thy Eyebrows.

Jag är så rädd att få ett hjärta av sten, för jag tror att det skaver i bröstet och gör ont.

Jag har inget emot att dö, bara inte i morgon, jag har en del jag skall göra först.

Man skall leva livet så att man blir vän med döden.

Vitön lyser. Mitt ute i ishavet, trots att ingen ser det. Nu, när jag sitter i Stockholm och skriver det här, så lyser det om Vitön. Det är ingen som ser det. Men den lyser.

Han reste sig, lämnade toaletten. Lät blodfläcken på golvet vara. Låt någon se den, låt någon undra. Tro att någon blivit dödad här, eftersom någon hade blivit dödad här. För hundrade gången i ordningen.

Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika liten sin hustru eller sin älskarinna, eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

Allting blir svårt när man vill äga saker, bära dem med sig och ha dem. Jag bara tittar på dem och när jag går min väg har jag dem inne i huvudet och kan ha roligare saker för mig än att bära kappsäckar.

Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.

Jag tycker inte om trohet därför att den är vacker, men därför att den är nödvändig. Den som bedrar en människa dödar henne långsamt.

Kärleken är inte störst eller renast, den blir aldrig en perfekt blandning, bara en oren vätska. Man borde lukta på den innan man smakar. Men risken är att man ändå inte märker att den är giftig.

Vad jag vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare fostras ännu sjukare barn, tills det sjuka har blivit norm och det friska en skräckbild. Av ensamma föds ännu ensammare, av rädda ännu räddare (s. 144)

Ni vet ju att folk blir osynliga om man skrämmer dom för ofta...

Friheten att tänka, att tänka fel och tänka sällan, friheten att själv välja min livsform, att välja mig själv

Solen skiner, det är varmt och vackert, jorden kunde vara en ljuvlig plats att leva på. Klockan elva idag förklarade England Tyskland krig.

Oh, why must you make me look at unpleasant things when there are so many delightful ones to see?” Again Mrs Which’s voice reverberated through the cave. “Therre willl nno llonggerr bee sso many y pplleasanntt thinggss tto llookk att iff rressponssible ppeoplle ddo nnott ddo ssomethingg abboutt thee unnppleassanntt oness.

... du försöker leva riktigt men jag försöker leva rikt, det är som en äng där jag plockar här och där av hjärtans lust men du går rakt igenom och kommer ut på andra sidan med tomma händer därför att du inte har hittat just den blomman du ville ha.

Fly! ropade muminmamman. Polisen är här! Hon visste inte vad hennes mumintroll hade gjort men var alldeles säker på att hon gillade det.

Reportern hade funnit sig i den ljusa världen och alltså var det meningslöst att prata med honom. Det fanns inga ord.

Att lämna sitt språk är som lämna sin själ

Inte konstigt att farfar fick en hjärtattack i sängen och dog. Antagligen vände han sig om en morgon och tog sig en ordentlig titt på sin fru.

Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns.

Jag föddes för att kränga rosor på de dödas avenyer

När sorgen är stor och vill förgöra en manniska så går de döda ur sina gravor för att hjälpa till.

Hoppet är en parasit på människokroppen, och lever i fullskalig symbios med människohjärtat. Det räcker inte att sätta tvångströja på det och spärra in det i mörka skrymslen. [---] Näringstillförseln måste strypas helt.

Att han varit rädd för GB-gubben och rabblat Alfonsramsor, att han börjat bygga med pärlor och att allt han ville var att ligga i hennes säng och läsa Bamse. Jag är så liten. Äntligen förstod han vad det betydde: Bär mej.

Av - att vara till; att känna min syn försvagad av ett öga, min hörsel förslöad av ett öra, och min tanke, min luftiga ljusa tanke bunden i fettslyngors labyrinter. Du har ju sett en hjärna... vilka krokvägar, vilka krypvägar...

David satt på golvet med huvudet lutat över badkaret där vattennivån sakta steg. Kanske var det fel av honom att dölja sorgen för Magnus. Men Eva var inte död, han fick inte sörja. Och Eva levde inte, han fick inte hoppas. Ingenting.

Jag kände, när jag låg där på bron, att jag var frisk och glad i varenda bit av mej, och varför behövde jag då vara vacker? Hela kroppen var ändå så lycklig så att det liksom bara skrattade i den.

När hösten kommer blir landskapet så stilla att det nästan dånar av stillhet. Och sådana höstdagar kan man höra en och annan ensam fågel skrika i stillheten som om den ropade av sorg över något förlorat.

Hon fortsätter att vara död. Hon kommer alltid att vara död. Hon är den enda jag tänker på.

Vet du att när jag var liten så kallade de andra föräldrarna på dagis dig för "vargmamma", för alla var rädda för dig. Och alla mina kompisar ville ha en mamma som du.

Livet är vad vi gör om det till att vara.

Människorna är oändligt glada om man lämnar dem i den situationen att de inte kan förverkliga sina idéer!

De är på väg in i framtiden. Och det finns ingenting för mig att hämta där.

Eva,Eva",kuttrade han och drog sitt pekfinger genom min hala springa."Titta hur hungrig du är efter mig.Det är ett heltidsjobb att hålla den här söta lilla fittan tillfredsställd.

Att leva betraktas som en konst. Som i all annan konst blir konstnären bättre endast genom övning.Insikten om konstens hemligheter uppnås genom att man gör misstag.

Du vet väl att man inte kan bli lycklig om man inte är olycklig ibland?

Jag ville inte att min kärlek en dag skulle slockna som en fallande stjärna. Jag ville att den skulle brinna för alltid.

Ah, min dotter”, sa han. “Arton år och du har redan blivit anklagad för mord, hjälpt brottslingar och dödat fler än de flesta beskyddare kommer att göra under hela sitt liv.

Och Benjamin slappnar av i Rasmus famn och vet att han ska överge allt han någonsin levt för och trott på för den här famnens skull.

Här stod den stilla, tiden. Det är med förändringar man mäter tidens gång, jag har ingenting att mäta den med.

Något av det viktigaste i all konst: att överlåta en anständig del åt läsaren, betraktaren, den medverkande. Det ska finnas en tom plats vid det dukade bordet. Den är hans.

Du får aldrig ett eget ansikte förrn du lär dig att slåss.

Vad är det för fel att vara lat? Tänk om det blev krig och ingen kom dit?

Alla är inte sanna nog för att höra sanningen, det är det sorgliga. Den kunde vara en bro mellan människa och människa - så länge den är frivillig, ja - så länge den ges som en gåva och tas emot som en gåva. Är det inte underligt att allting mister sitt värde så fort det upphör att vara en gåva - till och med sanningen?

Metaforen är ett av tankens väsentligaste verktyg. Den belyser vad som annars skulle ligga helt i mörker. Men denna belysning blir ibland så klar att den bländar istället för avslöjar.

Det är underligt hur livet fungerar: man vill ha något och man väntar och väntar och det känns som en evighet. Sedan händer det och allt är över och det enda man vill är att krypa tillbaka in i den där stunden innan allt förändrades.

Döden gör livet meningslöst för att allt vi någonsin har strävat efter upphör med den, och den gör livet meningsfullt för att dess närvaro gör det lilla vi har av det omistligt, gör varje ögonblick dyrbart.

[...] och det var snarare det som gjorde honom desperat, att han insåg att det gick att gå vidare, att det inte var något av det som hade varit så stort som var stort nog att han skulle minnas det på riktigt [...]

Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också impulsen att så omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går den till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga... Men bättre förekomma en förekommas ( s. 105)

Kristus var en värdig man att göra uppror mot, för han var själv upproret personifierat.

Att vistas i en omgivning som är sitt eget syfte är vila.

Svårt att vara oviss, rädd och delad, svårt att känna djupet dra och kalla, ändå sitta kvar och bara darra - svårt att vilja stanna och vilja falla.

Månljuset kastade skuggor på delar av hans vackra ansikte och hon tänkte att han liknade en ängel.

Förutsatt att du tror säger prästen kommer alltings hemskhet att gå över i Jesu gemenskap och ett evigt liv Förutsatt att jag tror kommer du och jag att förenas i evighetens etagelägenhet Men det tror jag inte Min människa är död Gud ljög

Det är underligt med kärlek, sa Sophia. Ju mer man älskar den andra dess mindre tycker den andra om en. Det är alldeles riktigt, anmärkte farmorn. Och vad gör man då? Man fortsätter att älska, svarade Sophia hotfullt. Man älskar värre och värre.

Nothing ever stopped. Nothing was permanent. Att lived and breathed, like love, like friendship. Life- like works of art- was transformative. It persisted. And through them, so did we.

I väntrummet sitter Britt-Marie kvar. Ensam. Inte ens kakaduan är kvar. Om Britt-Marie hade rest sig och gått så hade nog ingen kommit ihåg att hon varit där. Hon ser ut att tänka på det ett ögonblick. Sedan borstar hon något osynligt från kanten av bordet och rättar till ett veck i sin kjol, och sedan reser hon sig och går.

Första gången jag såg dig, vid Guvernören, hade jag inte varit och sett på fåglarna vid gränsen på många år. Men det var dem du påminde mig om. Du hoppade upp och du skrek något, och ditt hår höll på att lossna ur hästsvansen, och du var så snabb..." Han skakar på huvudet. "Som en blixt, och sedan var du borta. Precis som en fågel.

Du är energi och energi kan inte skapas eller förstöras. Energi ändrar bara form. Och det betyder Du! Den sanna essensen av det som är Du, den rena energin som är Du, har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Du kan inte sluta med att vara [...] Du är evig energi.

Hon hade fått Gamecuben av Elvy på sin femtonde födelsedag. Det hade varit hetsiga diskussioner med Margareta, som hävdade att tevespelen gjorde att ungdomarna avskärmade sig från omvärlden, stängde av. Elvy trodde att hon hade rätt, och det var just därför hon köpt spelet.

Kvinnor i din närhet tvingas bli väldigt uppmärksamma på de atmosfäriska störningar som aviserar dina manövrer. Du tror inte att det märks hur du slirar och girar. Sluta bedra din fru eller skilj dig från henne, det är mitt tips för att slippa drabbas av "kvinnornas" sjätte sinne.

Sedan visste de på en stund inget mer att säja, stod där bara tysta men mycket nöjda med att vara tillsammans. Then for a moment they knew nothing more to say, just stood there in silence but very happy to be together.

Han är hennes Amerika. Det var allt jag kunde tänka. Det är så det ska vara. Kärlek ska vara som en stor, okänd kontinent. Man landstiger, och sen vill man ägna resten av sitt liv åt att bygga bo och slakta ursprungsbefolkningen.

Jag har saknat dig, min ängel. Det gick inte en enda dag utan att jag saknade dig i mitt liv. Det plågade mig så mycket att jag började tro att Hank hade brutit löftet och dödat dig. Jag såg ditt spöke överallt. Jag kunde inte glömma dig, och jag ville inte. Du hemsökte mig, men det var bättre än att förlora dig helt.

Med människor i en liten båt sker något sällsamt. Vad de upplever är att de känner sig ensamma. Vad de känner är att de är ensamma tillsammans, tillsammans med de andra i båten. Därför uppstår mellan människor i små båtar en tillfällig tillgivenhet. Man har ju bara varandra och djupa vatten är skrämmande och små båtar är mycket bräckliga. Var och en blir den andres livboj. Är inte du rädd så inte är jag det.

Är du säker på att du blir lycklig av att vara som alla andra?" En tyst viskning; hans andedräkt mot mitt öra och min hals, hans mun som nuddar min hud. Och då tänker jag att jag kanske redan är död. Kanske bet hunden mig och jag blev slagen i huvudet och allt det här är bara en dröm - resten av världen har försvunnit. Bara han. Bara jag. Bara vi.

Dom höll varandras händer. Dom hade samma svarta hårfärg. Dom sprang i takt med varandra fast den ena sprang med knäna högt som en gasell (Laide) och den andra sprang som om han inte ville att kroppen skulle lämna marken (Samuel). Det finns få saker som är så svåra som att springa och hålla varandras händer och jag minns att när jag säg det så tänkte jag: Okej. Dom kanske är menade för varandra. Det kanske bara är att acceptera. Jag kanske har haft fel.

Jag vet att om mitt hjärta inte satt fast bakom revbenen skulle det rymma sin väg och aldrig komma tillbaka. Det är för väl att människans viktigaste organ är placerat bakom galler. Där kan det sen sitta och bitas och slåss bäst det vill och slå mot trumhinnorna tills allt som hörs är ett stadigt tickande. Som från en bomb eller ett präktigt schweiziskt armbandsur.

Jag minns den där kvällen En av de sista före smällen För en liten stund var du den Vi drömt om att få se igen Din kropp lirade Och ditt hjärta vilade Och du var allt du ville bli Du var glad och trygg och fri Jag vet inte var du är nu min vän Men jag hoppas att du är på isen än

De har ljugit om allt - om stängslet, om de ogiltigas existens och dessutom om en miljon andra saker. De har sagt att razziorna görs för vår egen säkerhets skull. De har sagt att kontrollanternas enda intresse är att bevara lugn och ordning. De har sagt att kärlek är en sjukdom. De har sagt att man dör av den till slut. För allra första gången inser jag att också det måste vara en lögn.

Good thoughts are little better than good dreams, except they be put in action.

Jobbigt. Jag måste göra något åt mina impulser. Gå i Hindra-Mina-Idiotiska-Impulser-Terapi. Hindra ångesten också. Hindra allt möjligt. Hindra...

Jag måste sluta ta åt mig så mycket. Måste skaffa mig tjockare hud över själen.

Min tunga hade alltid varit ett smidigt och pålitligt verktyg, men nu vägrade den att göra tjänst mer. Alldeles som jag nyss hade hade lyssnat för första gången i mitt liv, visste jag, att om jag nu vill tala, måste det vara på ett nytt sätt, som jag ännu inte var mogen för. De lager av mig själv, som nu skulle komma till tals, hade väl aldrig förr format några ord (s. 138).

Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej Du som fyller huvudet med drömmar och fantasi Och som krockar med verklighetens lyktstolpar om och om igen Jag skriver för dej Du som tänker på livet, hur det är och hur det kunde vara Du som tänker på döden Jag skriver för dej Du som gör listor med viktiga saker Du som försöker förstå hur allt hänger ihop Du som funderar på tiden vi lever i Och varför världen ser ut som den gör Och på hur allt ska bli och hur allt skulle kunna vara Jag skriver för dej Du som vet att du inte är som de andra Och för dej, du som känner igen dej Jag skriver för dej Du som gråter i nattsvart hopplöshet Och för dej Du som skrattar, Som vet att världen är vacker Och att livet är ett spännande äventyr Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej

Och med en annan sak blir jag aldrig färdig: Att draga mig tillbaka och sitta i ensamheten i skogen och ha det gott och mörkt omkring mig. Det är den sista glädjen. Det är det höga, det religiösa i ensamheten och mörkret, som gör att man har behov av dem, det är däremot icke därför man söker sig bort från de andra, att det bara är sig själv man härdar ut med, nej, nej. Men det är det mystiska, att allt brusar fjärran och dock så nära en, man sitter i mitten av en allestädes närvarande. Det är väl Gud. Det är väl en själv som är en del av allt.

- Människor är inte så små som man tror. Och inte så stora. Felet med att ha makten som bedömningsgrund och inte handlingarna är att nästan alla friskriver sig då, var och en hittar sin maktlöshet när de behöver den. För alla är maktlösa inför någon, och något. Alla har ett skikt av maktlöshet i sig, i sin upplevelse av sig själva i tillvaron, som de då använder. Och därför ser världen ut som den gör. Alla har en glipa i sin makt, även när de vet att de har makt och ansvar, som de kan utnyttja för att förstå varför de måste handla som de gör. Moralen börjar hos individen. Man måste kräva den av alla. De som har makt föddes maktlösa och denna känsla är den som består i dem hela livet, särskilt i de stunder då de handlar fel. Då minns de att de blev mobbade på skolgården och slagen av pappa och inser att allt är någon annans fel även nu.

Älskade Lillebror, vad är det som har hänt", sa hon och slog armarna om honom. "Krister har kastat sten på mej", sa Lillebror argt. "Nej, vet nån vad", sa mamma, "en sån elak pojke! Varför kom du inte in och sa till mej?" Lillebror ryckte på axlarna. "Vad skulle det vara bra för? Du kan ju inte kasta sten. Du skulle inte kunna pricka rätt på en lagårdsvägg ens en gång." "Å, din lilla dumbom", sa mamma. "Inte tror du väl att jag tänkte kasta sten på Krister heller!" "Vad skulle du annars kasta", undrade Lillebror. "Det finns inget annat, åtminstone inget som är lika bra.

Frågar du mig var jag finns så bor jag här bakom bergen Det är långt men jag är nära Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma Den finns överallt om också sällsynt som helium Varför begär du ett luftskepp att fara med Begär i stället ett filter för kväve ett filter för kolsyra, väte och andra gaser Begär ett filter för allt som skiljer oss ett filter för livet Du säger att du nästan inte kan andas Än sen! Vem tror du kan andas? Den mesta tiden tar vi det ändå med jämnmod En vis man har sagt : >>Det var så mörkt att jag nätt och jämt kunde se stjärnorna<< Han menade bara att det var natt

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol. Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa i havet? Tid - du mörderska - vik ifrån mig! Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Dagen svalnar. Dagen svalnar mot kvällen... Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren. Tag min hand, tag min vita arm, tag mina smala axlars längtan... Det vore underligt att känna, en enda natt, en natt som denna, ditt tunga huvud mot mitt bröst. Du kastade din kärleks röda ros i mitt vita sköte - jag håller fast i mina heta händer din kärleks röda ros som vissnar snart... O du härskare med kalla ögon, jag tar emot den krona du räcker mig, som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta... Jag såg min herre för första gången i dag, darrande kände jag genast igen honom. Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm... Var är mitt klingande jungfruskratt, min kvinnofrihet med högburet huvud? Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp, nu hör jag verklighetens hårda klang mot mina sköra sköra drömmar. Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ - du är besviken.

Här är verkligen vackert,” suckade Liv. ”Inte lika vackert som du,” svarade Mark och tittade in i hennes ögon så intensivt att en primitiv instinkt skrek: Fly! Innan hon hann göra detta kom hans änglaansikte närmare och sedan trycktes deras läppar mot varandra. Liv slöt sina ögon och såg fyrverkerier bakom ögonlocken. Det var inte alls som när Lasse hade kysst henne. Det var bättre och intensivare. Alldeles för tidigt lämnade hans läppar hennes och alla möjliga sorters känslor snurrade runt i huvudet. ”Jag kunde inte låta bli,” mumlade Mark med mörk sammetsröst och vilade huvudet mot hennes axel. Med en tafatt rörelse smekte Liv hans vackra vita hår som var som det mjukaste silke. Ordlöst tröstade de varandra utan att vara medvetna om det.

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester – tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

Att älska någon är som att flytta in i ett hus, brukar Sonja säga. I början förälskar man sig i allt det nya, man förundras varje morgon över att det är ens eget, som om man är rädd för att någon plötsligt ska rusa in genom dörren och påtala att det skett ett grovt misstag och att det inte alls är meningen att man ska bo så här fint. Men som åren går nöts fasaden, träet spricker här och var, och man börjar älska det där huset inte så mycket för alla sätt det är perfekt på som för alla sätt det inte är det. Man lär sig alla dess vinklar och vrår. Hur man undviker att nyckeln fastnar i låset när det är kallt ute. Vilka golvplankor som sviktar lite lätt när man kliver på dem och exakt hur man ska öppna garderobsdörrarna för att de inte ska knarra. Det är det, alla de små hemligheterna, som gör det till ditt hem (s. 315-316).

Jag försökte lära honom det enkla knepet att tänka på döden när man stötte på brudar. Det har hjälp mig själv många gånger genom åren och är förvånansvärt effektivt. Jag kommer alltså att dö om några futtiga årtionden. Min lekamen ska utplånas för tid och evighet. Samma sak kommer att hände med tjejen, vi ska alla stampas ut och försvinna. Om tusen år är våra liv, alla våra ljuvaste drömmar och värsta rädslor upplösta i jord och aska. Vad spelar det då för roll om hon nobbar eller är snorkig och skrattar en rakt i ansiktet? Tack vare denna krassa inställning har jag emellanåt uträttat märkliga ting på kärlekens område, vågat stöta på livsfarligt vackra kvinnor till exempel, och ibland också faktiskt fått leka med dem. Det här var det enda rådet som Niila verkligen lyssnade på. Han började tänka på döden oftare än på tjejer. Grabben blev kort sagt riktigt outhärdlig.

Kärlek kan man inte samla i lador. Finns det en del av Jesus i vartenda massfabricerat krucifix? Alla offer som vi inte själva mördar eller spärrar in är inbillade offer. Och F. sa: Jag bär mitt hjärta som en krona. Så försvann de, de spetälskevita metoperna och trygliferna och alla de andra snirkliga namnen som står för renhet; bleka tempel och förfallna altaren försvann under den scharlakansröda glasyren. Det ursprungligaste i en människas natur är ofta det som är det mest desperata. Således påtvingas världen nya system av människor som helt enkelt inte står ut med att leva med det som är. Det enda som betyder något för en skapare är att hans system är unikt. Mitt hat till smärtan är nåt så extra kolossalt fantastisk, mycket viktigare än ditt hat till smärtan, men min kropp är så mycket mera central, jag är smärtans Moskva, du är bara en väderstation på landet. Var med mig, religiösa amuletter av alla slag, ni smo hänger i silverkedjor, ni som sitter fastmålade på underkläder med en säkerhetsnål, ni som gömmer er i svart brösthår, ni som löper som spårvagnshjul i springan mellan gamla lyckliga kvinnors bröst, ni som av misstag pressas in i skinnet när någon älskar, ni som fingras som mynt och på vilka man letar efter silverstäplar, ni som har kommit bort bland kläderna för kelande femtonåringar, ni som stoppas i mun medan man tänker, ni mycket dyrbara som bara spinkiga små flickebarn för lov att bära, ni som hänger i skärpkammare tillsammans med uppknutna slipsar, ni som blir kyssta för att bringa tur, ni som rycks från halsen i vredesmod, ni som är pressade, ni som är graverade, ni som blir lagda på spårvägsspår för att få en ny och lustig form, ni som sitter fast i innerklädseln i taxitak... Vi ljuger alla dröm efter dröm i varandras armar. Morgon efter morgon finner vintern mig ensam bland slitna löv med fruset snor och frusna tårar i ögonbrynnen.