Att De Quotes

...en av de mänskliga rättigheterna måste vara den att för en tid få dra sig undan allt som händer och sitta så här vid sidan av skeendet, få vända världen ryggen ett ögonblick medan solen lyser och hjärtat fortsätter att dunka.

När sorgen är stor och vill förgöra en manniska så går de döda ur sina gravor för att hjälpa till.

Jag föddes för att kränga rosor på de dödas avenyer

Ah, min dotter”, sa han. “Arton år och du har redan blivit anklagad för mord, hjälpt brottslingar och dödat fler än de flesta beskyddare kommer att göra under hela sitt liv.

Vet du att när jag var liten så kallade de andra föräldrarna på dagis dig för "vargmamma", för alla var rädda för dig. Och alla mina kompisar ville ha en mamma som du.

De är på väg in i framtiden. Och det finns ingenting för mig att hämta där.

Människorna är oändligt glada om man lämnar dem i den situationen att de inte kan förverkliga sina idéer!

Kvinnor i din närhet tvingas bli väldigt uppmärksamma på de atmosfäriska störningar som aviserar dina manövrer. Du tror inte att det märks hur du slirar och girar. Sluta bedra din fru eller skilj dig från henne, det är mitt tips för att slippa drabbas av "kvinnornas" sjätte sinne.

Sedan visste de på en stund inget mer att säja, stod där bara tysta men mycket nöjda med att vara tillsammans. Then for a moment they knew nothing more to say, just stood there in silence but very happy to be together.

Med människor i en liten båt sker något sällsamt. Vad de upplever är att de känner sig ensamma. Vad de känner är att de är ensamma tillsammans, tillsammans med de andra i båten. Därför uppstår mellan människor i små båtar en tillfällig tillgivenhet. Man har ju bara varandra och djupa vatten är skrämmande och små båtar är mycket bräckliga. Var och en blir den andres livboj. Är inte du rädd så inte är jag det.

Det är sorgligt att glömma sina vänner. Det är inte alla som har en vän.

Alla andra kvinnor "mixar och matchar" och "kompletterar sin basgarderob". Och jag? Min favvotrend är att "mixa de renaste plaggen".

De flesta andra människor verkade helt enkelt ha en avundsvärd förmåga att leva sina liv utan att blanda in sig själva alltför mycket.

När du gjorde dig illa var det inte smärtan som fick dig att gråta, berättade modern senare. Det var känslan av att världen hade svikit dig.

Lika svårt som att koncentrerat betrakta en tydli text på ett begriplit språk, å fast läskunni int läsa, lika svårt är de att sluta älta sin vånda.

Jag minns den där kvällen En av de sista före smällen För en liten stund var du den Vi drömt om att få se igen Din kropp lirade Och ditt hjärta vilade Och du var allt du ville bli Du var glad och trygg och fri Jag vet inte var du är nu min vän Men jag hoppas att du är på isen än

De har ljugit om allt - om stängslet, om de ogiltigas existens och dessutom om en miljon andra saker. De har sagt att razziorna görs för vår egen säkerhets skull. De har sagt att kontrollanternas enda intresse är att bevara lugn och ordning. De har sagt att kärlek är en sjukdom. De har sagt att man dör av den till slut. För allra första gången inser jag att också det måste vara en lögn.

Så han kommer aldrig att få veta hur mycket jag älskar honom - inte för att han är vacker, Nelly, utan för att han är mera jag än jag själv är. Vad våra själar än är gjorda av så är de av samma slag, och Lintons själ liknar dem lika lite som en månstråle liknar blixten och frosten liknar elden.

I en stad där de flesta fortsätter att leva sina liv som om inget hänt, utan att ens veta vad som pågår, insjuknar unga män, magrar av, tynar bort och dör. Ja, det är som ett krig som utkämpas i fredstid.

Det är en omöjlig sak för söner att förstå, och en skam för pappor att erkänna: att vi egentligen inte vill att våra barn vare sig ska följa sina drömmer eller gå i våra fotspår. Vi vill gå i deras fotspår, när de följer våra drömmar.

Min tunga hade alltid varit ett smidigt och pålitligt verktyg, men nu vägrade den att göra tjänst mer. Alldeles som jag nyss hade hade lyssnat för första gången i mitt liv, visste jag, att om jag nu vill tala, måste det vara på ett nytt sätt, som jag ännu inte var mogen för. De lager av mig själv, som nu skulle komma till tals, hade väl aldrig förr format några ord (s. 138).

[..] hennes leende gjorde ansiktet alldeles lysande, som när vinden klistrar ett löv mot fönstret och solen skiner igenom det och alla nerver och ådror syns. Yani, hennes själ syntes. (s. 81)

Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej Du som fyller huvudet med drömmar och fantasi Och som krockar med verklighetens lyktstolpar om och om igen Jag skriver för dej Du som tänker på livet, hur det är och hur det kunde vara Du som tänker på döden Jag skriver för dej Du som gör listor med viktiga saker Du som försöker förstå hur allt hänger ihop Du som funderar på tiden vi lever i Och varför världen ser ut som den gör Och på hur allt ska bli och hur allt skulle kunna vara Jag skriver för dej Du som vet att du inte är som de andra Och för dej, du som känner igen dej Jag skriver för dej Du som gråter i nattsvart hopplöshet Och för dej Du som skrattar, Som vet att världen är vacker Och att livet är ett spännande äventyr Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej

Och med en annan sak blir jag aldrig färdig: Att draga mig tillbaka och sitta i ensamheten i skogen och ha det gott och mörkt omkring mig. Det är den sista glädjen. Det är det höga, det religiösa i ensamheten och mörkret, som gör att man har behov av dem, det är däremot icke därför man söker sig bort från de andra, att det bara är sig själv man härdar ut med, nej, nej. Men det är det mystiska, att allt brusar fjärran och dock så nära en, man sitter i mitten av en allestädes närvarande. Det är väl Gud. Det är väl en själv som är en del av allt.

- Människor är inte så små som man tror. Och inte så stora. Felet med att ha makten som bedömningsgrund och inte handlingarna är att nästan alla friskriver sig då, var och en hittar sin maktlöshet när de behöver den. För alla är maktlösa inför någon, och något. Alla har ett skikt av maktlöshet i sig, i sin upplevelse av sig själva i tillvaron, som de då använder. Och därför ser världen ut som den gör. Alla har en glipa i sin makt, även när de vet att de har makt och ansvar, som de kan utnyttja för att förstå varför de måste handla som de gör. Moralen börjar hos individen. Man måste kräva den av alla. De som har makt föddes maktlösa och denna känsla är den som består i dem hela livet, särskilt i de stunder då de handlar fel. Då minns de att de blev mobbade på skolgården och slagen av pappa och inser att allt är någon annans fel även nu.

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol. Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa i havet? Tid - du mörderska - vik ifrån mig! Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Det var som om han levde i två länder som båda krävde hans lojalitet. Familjen, det privata - och gruppen, klassen. Både familjen och klassen krävde sin tribut, ingendera fick svikas. ... Några måste gå i bräschen för att få till stånd en ändring. Men de som offrade sig skulle också offra sina familjer. Och Henning kunde inte offra familjen för klassen.

Man borde försöka hålla i minnet att även de gråaste moln alltid var solbelysta ovanifrån.

Jag skriver till dig som ännu inte vet att galenskapen alltid blir normal, till slut, och det normala blir galenskap.

Folk gjorde sig jämt redo för morgondagen. Sådant trodde jag inte på. Morgondagen gjorde sig inte redo för dem. Den visste inte ens att de fanns.

Tänk, all skit jag läst och sett som infiltrerat mina tankar tills jag trodde att de var mina.

Det är som om frånvaron av dem som inte längre finns blir tydligare av att väggarna de en gång levde innanför fortfarande står kvar.

Egentligen skulle jag ha satts i fängelse för de våldtäkter jag begick [under kriget]. Men nej då, jag kom på dårhuset för att jag skrev om dem.

De som menar att det finns sanningar som bör undanhållas folket behöver inte oroa sig: folket läser inte. Det arbetar sex dar i veckan och den sjunde sitter det på krogen.

... vi egentligen vill [inte] att våra barn vare sig ska följa sina drömmar eller gå i våra fotspår. Vi vill gå i deras fotspår, när de följer våra drömmar.

Det är underligt med vägar och floder, funderade Sniff, man ser dem gå förbi och får en hemsk lust att vara nån annanstans. Att följa med och se var de slutar ...

Somliga går omkring med brustet hjärta inte för att de har blivit sårade, utan för att de aldrig har hittat någon som betytt så mycket att de kunnat såra dem.

Att se bojor på en annan människa och vara glad att de inte är ens egna – sådan var den lycka som stod färgade till buds, de som definierades av hur mycket värre det närsomhelst kunde blir.

Om jag blev ett sådant barn som »bara en mor kan älska« skulle det betyda att ingen längre älskade mig. Andras mammor tyckte nog synd om mig, föreställde jag mig. De skulle göra sitt bästa för att vara snälla. Men innerst inne var jag ingen mammas dotter. Ingen. Den känslan. Att jag var ingen. Eftersom hon som mindes alla dessa viktiga saker, mitt livs kronvittne, hon fanns inte längre.

Och jag påpekade att huvudparten av vår tids olyckor har vållats av läsning och skrivning. De kemiska formlerna. Den genetiska koden. Partiprogrammen. Krigsförklaringarna. Myndigheterna. Atombomben.

Vad är det som kommer oss att hela tiden försöka intala oss att de döda föremålen omkring oss har en själ, att ladda dem med betydelser? Kan det vara någonting annat än misstanken att också vi är döda föremål?

Det sägs ibland att sorg är psykisk, men att saknad är fysisk. Den ena är ett sår, den andra är en amputerad kroppsdel, ett visset blomblad jämfört med en brusten stam. Det som växer tillräckligt nära något det älskar har till slut samma rötter. Vi kan prata om förlusten, vi kan bearbeta det och ge det tid, men biologin tvingar oss fortfarande att leva under vissa lagar: Växter som delas på mitten läker inte, de dör.

Kulan var alltid sval. Den blåa färgen var djupare och klarare än havet och målade om hela världen så att den blev kylig och avlägsen och främmande. I världens centrum såg han sig själv, sin egen stora nos, och runt omkring den speglade ett förvandlat och drömlikt landskap. Den blåa marken var långt nere och djupt in och därinne i det onåbara började pappan leta efter sin familj De kom alltid, bara han väntade. Glaskulan speglade dem alltid.

Det har alltid förvånat mig att de dramatiska höjdpunkterna i ens liv så ofta blir förstörda av vardagliga, närmast nedvärderande anmärkningar. Även om dessa inte ledas av illvilja kan man inte komma ifrån att de präglas av stor tanklöshet. Min åsikt är att man alltid bör göra det mesta av en hemsk situation. Dels med tanke på den lokalfärg jag tidigare talat om, dels därför att skräcken på något sätt blir förminskad om man förstorar det skräckinjagande. Dessutom är det roligt att göra intryck. Dessa tankar kan naturligtvis inte fattas av en Joxare. Men förståndets gåvor är ojämnt fördelade och vem är jag att jag skulle betvivla till och med en Joxares dunkla bestämmelse.

Samma ord som Ava alltid använder om hon får frågan. Hon har slipar ner dem, så att de inte gör ont. Det känns som ett svek varje gång. När hon berättar borde hon känna någonting. Men hon klarar inte av det på något annat sätt.

Jag skriver inte för att jag kan det, för att jag tycker det är lätt, jag gör det för att det är vad jag gör och skriver jag inte, mår jag inte bra. Jag är en som skriver och skriver jag inte, finns jag inte, är jag inte jag. Jag blir inte lycklig av att skriva, ibland är jag lycklig när jag skriver, men då vet jag inte om det; då är jag så inne i skrivandet att skrivandet är det enda jag vet. Det är som i livet, de lyckliga stunderna är när man inte är medveten om sig själv.

Här är verkligen vackert,” suckade Liv. ”Inte lika vackert som du,” svarade Mark och tittade in i hennes ögon så intensivt att en primitiv instinkt skrek: Fly! Innan hon hann göra detta kom hans änglaansikte närmare och sedan trycktes deras läppar mot varandra. Liv slöt sina ögon och såg fyrverkerier bakom ögonlocken. Det var inte alls som när Lasse hade kysst henne. Det var bättre och intensivare. Alldeles för tidigt lämnade hans läppar hennes och alla möjliga sorters känslor snurrade runt i huvudet. ”Jag kunde inte låta bli,” mumlade Mark med mörk sammetsröst och vilade huvudet mot hennes axel. Med en tafatt rörelse smekte Liv hans vackra vita hår som var som det mjukaste silke. Ordlöst tröstade de varandra utan att vara medvetna om det.

Ramonas röst är på samma gång beklagande och irriterad, som om hon är på väg att berätta att försäljarens katt blivit överkörd men att det faktiskt mest var jobbigt för Ramona eftersom det lilla kräket hoppade undan de första två gångerna hon försökte.

Barn tar allt de växer upp med för givet. Efter att ha sett dig träna A-laget kommer Alicia ta för givet att kvinnor gör sånt. När hon är gammal nog att spela i ett A-lag själv kommer det kanske inte finnas kvinnliga hockeytränare. Bara… hockeytränare.

Gamla Gnisten brände aldrig sönder det som fanns inom dem, lika lite som drogerna de injicerar dem med nuförtiden kan söva det. Det ger sig iväg, hoppar över till någon ny bärare, och vad vi gör är att döda skal som ändå inte är helt och hållet levande

Sanningen är förstås att om människor verkligen var så lyckliga som de ser ut att vara på internet skulle de inte vara så förbannat mycket på internet, för ingen människa som har en riktig bra dag ägnar hälften av den åt fotografera sig själv. Alla kan odla myten om sig själva om de har tillräckligt mycket gödsel, så om gräset verkar grönare på andra sidan staketet beror det förmodligen på att det är fullt av skit. Men det spelar ingen roll, för nu har vi lärt oss att kräva att varje dag måste vara speciell. Varje dag.

Arvid reste sig för att gå. —Nej, sitt! –sitt!, sitt!—. Om någon hund varit närvarande, skulle han genast suttit.” // “Arvid se levantó para irse. —¡No, siéntate! –¡siéntate!, ¡siéntate!—. Si hubiera habido algún perro presente, éste se hubiera sentado de inmediato”.

Att älska någon är som att flytta in i ett hus, brukar Sonja säga. I början förälskar man sig i allt det nya, man förundras varje morgon över att det är ens eget, som om man är rädd för att någon plötsligt ska rusa in genom dörren och påtala att det skett ett grovt misstag och att det inte alls är meningen att man ska bo så här fint. Men som åren går nöts fasaden, träet spricker här och var, och man börjar älska det där huset inte så mycket för alla sätt det är perfekt på som för alla sätt det inte är det. Man lär sig alla dess vinklar och vrår. Hur man undviker att nyckeln fastnar i låset när det är kallt ute. Vilka golvplankor som sviktar lite lätt när man kliver på dem och exakt hur man ska öppna garderobsdörrarna för att de inte ska knarra. Det är det, alla de små hemligheterna, som gör det till ditt hem (s. 315-316).

Människor ser man inte så som man ser hus, träd och stenar. Man ser dem i en förväntan att kunna möta dem på ett visst sätt och därigenom kunna göra dem till ett stycke av sitt eget inre. Inbillningskraften formar dem så att de passar in i ens egna önskningar och förhoppningar...

För att ta livet av en människa behöver man ju inte sikta med Buck Jones revolver och göra pangpang med den. Det var inte så jag menade. Utan man kan också döda en människa i sitt hjärta. Man gör så att man slutar att tycka om den människan. Och en vacker dag är den människan död.

Och att de sedan, efter allt världen hade lärt dem, inte kände igen bojorna när de fästes vid deras händer och fötter. South Carolinas bojor var av ett nytt slag – nycklarna och tillhållarna präglades av lokala syften – men fungerade ändå som bojor. De hade inta alls kommit särskilt långt.

Lång dag, ingen ursäkt, men en av de orättvisaste sakerna med att ha tre syskon är att sättet du uppfostras på alltid kommer baseras på förväntningar. Så Tess blev bestraffad för att hon vant sina föräldrar vid att hon är den skötsamma, den pålitliga, den som mamman aldrig ska behöva oroa sig över.

En god teolog lär som följer. Folket måste tyglas med svärdets yttre makt, då det handlar illa, såsom Paulus lär i Rom. 13. Människors samveten får emellertid inte snärjas med falska lagar, så att de plågas med synder, där Gud inte velat, att tal skall vara om synd. Ty samvetena bindes endast av Guds bud.

Pjäsen handlade, sa Konungen till mig, om att ondskan funnes i så hög grad hos dessa människor vid hovet att de liknade apor eller djävlar; de gladde sig åt andras olyckor och sörjde över deras framgångar, detta vore det som druidernas tid kallades Kannibalism, Anthropophagie. Därför befunno vi oss bland Kannibaler.

Många människor är födda i brist och få i överflod. De förra avundas de senare och de senare vill inte byta. Men det finns också människor som är födda till brist, som alltid kommer att ha en känsla av att någonting väsentligt fattas och ett begär att göra sig av med allt det oväsentliga för att lättare kunna ta reda på dette något.

Somliga värdersätter inte sann och äkta känsla, men här har vi nu två olika naturer som just avsaknaden av denna hade gjort sådana de var - den ena olidligt kärv, den andra ömkligt fadd. Känsla utan förnuft är en mycket vattnig dryck, men förnuft som inte mildras med känsla är alltför beskt och torrt att svälja för en människa (s. 271).

Myten är som barndomen, för barndomen är en myt. Den är som Atlantis, den sjunkna staden. Vi vet inget om den och varje minne är en dom över den. Vi har varit där, men vi är evigt förlorade i de vuxnas visshet och vet inget om det ursprungliga. Vi känner inte det gåtfulla folket, trots att vi själva kommer från det och själva har varit detta folk.

Minnesbilderna attackerade mitt huvud och jag stod helt maktlös. Med lätt darrande hand fimpade jag ciggen och tände genast en ny. Vackra Liv med de olikfärgade ögonen; ett blått och ett grönt. Det kastanjebruna håret som fladdrade i vinden. Hennes skratt som alltid fick det att värka i mitt hjärta. Det själfulla leendet som hon endast delade med mig.

Hon tvättade varje fönster och ordnade bokhyllan, inte efter författare denhär gången utan alfabetiskt. När det var färdigt kom hon att tänka på ett bättre och personligare system och började ordna böckerna efter sig själv, de hon tyckte mest om på översta hyllan och de värsta längst ner. Hon upptäckte förvånad att det inte fanns en enda hon tyckte om.

Han är fast därute. Han tror att han är fullständigt ensam och att vi har avskrivit honom allihop. Hur påverkas en människa av en sådan situation? Han vänder sig tillbaka mot Venkat. Jag undrar vad han tänker just nu, LOGGANTECKNING: SOL 61 Hur kommer det sig att Vattenmannen kan kontrollera valar? De är ju däggdjur! Det verkar helt vrickat. (s. 84–85)

Jag stannade några sekunder framför tidningsstället och funderade på om jag skulle köpa båda kvällstidningarna, som det heter här, alltså de två största lösnummertidningarna. Att bläddra i dem var som att hälla ut en soppåse över huvudet. Jag gjorde det någon gång då och då, när det kändes som om lite sopor där uppe varken gjorde från eller till. Men inte idag.

Alla barn längtar att känna sig trygga, skyddade och älskade av sina föräldrar. De behöver också få lov att växa upp och bli oberoende. Paradoxalt nog kan människor bli oberoende vuxna bara om deras behov av beroende blev fyllt när de var barn. Om deras behov av beroende inte fylldes finns det en värkande tomhet inom dem, och den känslan bär de med sig in i vuxenlivet.

Problemet med familjer infinner sig snabbt: det finns en känsla av irritation avbruten av dåligt samvete över att det är så man känner. Att det är andra känslor som fyller en än dem man hade föreställt sig på avstånd. Det finns en vrede över att man inte bara kan älska, hur ska det vara så svårt att bara älska. De som finns där för dig, de som ännu en gång säger: du har alltid oss.

Förresten hade pappan börjat tänka på ett alldeles nytt sätt. Mer och mer sällan funderade han över allt han hade varit med om under sitt vänliga och brokiga liv, och lika sällan drömde han om vad alla de kommande dagarna skulle ge honom. Hans tankar gled som båten, utan minnen och drömmar, de var som gråa vandrande vågor som inte ens hade lust att komma fram till horisonten. Pappan försökte inte prata med hatifnattarna längre. Han stirrade ut över havet som de, hans ögon hade blivit bleka som deras och lånade himlens växlande färg. Och när nya öar kom emot dem rörde han sig inte, bara svansen slog några slag mot durken. Jag undrar, tänkte pappan en gång när de glöd framåt i en lång trött dyning, jag undrar om jag inte håller på att börja likna en hatifnatt.

Vilket korkat jävla idiotland det här var. Alla unga kvinnor drack vatten i sådana mängder att det sprutade ur öronen på dem, de trodde det var 'nyttigt' och 'fräscht', men det enda som hände var att antalet unga inkontinenta i landet sköt rätt upp i höjden. Barn åt fullkornspasta och fullkornsbröd och allsköns märkvärdiga grova rissorter som deras magar inte kunde tillgodogöra sig riktigt, men det spelade ingen roll för det var 'nyttigt', det var 'fräscht', det var 'hälsosamt'. Å, de förväxlade mat med själ, de trodde att de kunde äta sig till att bli bättre människor utan att fatta att mat är en sak, de föreställningar mat väcker något annat. Och sa man det, sa man något i den vägen var man antingen reaktionär eller bara norrman, det vill säga en människa som är tio år efter.

[...] ett lån brukade vara något du förväntades betala tillbaka. Men när var och varannan småbarnsfamilj med medelinkomster har lån på belopp de inte kan spara ihop ens på en livstid, då har inte banken gett ett lån längre. De har gett finansiering. Och då är bostäder inte bostäder längre. De är investeringar. [...] Det betyder att de fattiga blir fattigare, de rika blir rikare, och den verkliga klassgränsen går mellan de som får och de som inte får låna. För hur mycket pengar folk än tjänar ligger de vakna i slutet av månaden och oroar sig över pengar. Alla tittar på granens saker och undrar "hur har de råd?", för alla lever över sina tillgångar. Så inte ens de riktigt rika känner sig någonsin riktigt rika för det enda man kan köpa till sist är en dyrare version av något man redan har. På lån.

Varför måste man skriva? För att ställa sig vid sidan om, som i en kokong, försjunken i ensamhet, på trots mot andras behov. Virginia Woolf hade sitt rum. Proust sina stängda fönsterluckor. Marguerite Duras sitt tysta hus. Dylan Thomas sin enkla bod. Alla var de ute efter en tomhet att fylla med ord. Orden som ska tränga in i orörda marker, uppdaga oinmutade associationer, ge uttryck åt oändligheten.

Hon ljög alltid och sa att hon hade köpt växterna, för hon visste att han skulle säga något elakt om hon berättade att hon hittade dem i soprummet och ibland på gatan. Kvarlämnade av någon nyutflyttad granne. De påminde henne om Ingrid, för Ingrid älskade saker som levde. Så Britt-Marie räddade livet på hemlösa växter gång på gång för att orka minnas en syster som hon inte kunde rädda livet på en enda.

Det tog tre månader genom Europa och på vägen fick han möta fler negrer än han någonsin kunnat drömma om. Men redan efter den första hade han tappat intresset. Det visade sig ju inte vara någon annan skillnad än just färgen på huden, förutom att de pratade konstigt språk allihop, men det gjorde ju vitingarna också, från Småland och söderut. Den där Lundborg måste ha blivit skrämd av en neger som barn, trodde Allan.

Han var inte klassiskt snygg men glittret i hans blekblå ögon och den sensuella munnens halvleende osade sex appeal.Jag gissade att han var mellan 25-30 år och med tanke på hur han fyllde ut den gråa kostymen var han mycket vältränad.Magen var platt under den vita skjortan.De långa ögonfransarna gjorde mig nästan avundsjuk.Håret var mörkt och rufsigt.Innan hade jag föredragit blondiner men det hade mitt ex satt stopp för.

I Aldermanns hus möttes besökarna av den över fyra meter höga statyn när de steg in i entrén. I den ena handen höll han fram sin magiska bevingade stav mot gästen och med den andra handen pekade han uppåt, bakåt mot husets innandöme. I folkmun hette det att statyn var ett ockult tecken - ett budskap till de invigda. Man sa att Hermes hand visade riktningen till alla de hemliga rum och förseglade salarsom rymdes i husets inre.

... det är bra för en människa att meditera över de drömmar hon haft. Då framstår den passiva tron på vetenskapen som en verklighetsflykt lika mycket som mysticismen. Därför är arbete och handling nödvändiga. Men de måste vara grundade på tro. Frågan är hur vi kan skaffa oss en tro värdig livet. ... 'Jag tror på livet och människorna', hade Ahmed sagt. 'Jag anser det vara min plikt att stödja deras ideal, så länge de är riktiga, för passivitet i det fallet innebär feghet och flykt. Jag anser det också vara min plikt att motarbeta deras ideal, om jag tror att de är felaktiga, för passivitet då innebär förräderi.' Man kunde fråga sig: vad är riktigt och vad är felaktigt? Men kanske tvivlet var ett slags verklighetsflykt liksom mysticismen och den passiva tron på vetenskapen. Likväl: kunde man på samma gång vara en idealisk lärare, en idealisk äkta man och en ständig revoltör?

Det var som om vi redan var döda, två spöken som drogs längs fasaderna men inte lyckades skrämma någon. Kanske att vi därför kunde komma att behöva varandra. Att leva livet är som ett stort hus med massor av våningar, fulla med rum och att vi bara sitter här i ett enda. Det bor något som glöder i mig och det som glöder i mig är allt annat än smärta, allt annat än det som förstör. Ett spöke kan inte ta mig glädje. De verkliga människorna här och nu skrämmer mig mer.

Kärlek kan man inte samla i lador. Finns det en del av Jesus i vartenda massfabricerat krucifix? Alla offer som vi inte själva mördar eller spärrar in är inbillade offer. Och F. sa: Jag bär mitt hjärta som en krona. Så försvann de, de spetälskevita metoperna och trygliferna och alla de andra snirkliga namnen som står för renhet; bleka tempel och förfallna altaren försvann under den scharlakansröda glasyren. Det ursprungligaste i en människas natur är ofta det som är det mest desperata. Således påtvingas världen nya system av människor som helt enkelt inte står ut med att leva med det som är. Det enda som betyder något för en skapare är att hans system är unikt. Mitt hat till smärtan är nåt så extra kolossalt fantastisk, mycket viktigare än ditt hat till smärtan, men min kropp är så mycket mera central, jag är smärtans Moskva, du är bara en väderstation på landet. Var med mig, religiösa amuletter av alla slag, ni smo hänger i silverkedjor, ni som sitter fastmålade på underkläder med en säkerhetsnål, ni som gömmer er i svart brösthår, ni som löper som spårvagnshjul i springan mellan gamla lyckliga kvinnors bröst, ni som av misstag pressas in i skinnet när någon älskar, ni som fingras som mynt och på vilka man letar efter silverstäplar, ni som har kommit bort bland kläderna för kelande femtonåringar, ni som stoppas i mun medan man tänker, ni mycket dyrbara som bara spinkiga små flickebarn för lov att bära, ni som hänger i skärpkammare tillsammans med uppknutna slipsar, ni som blir kyssta för att bringa tur, ni som rycks från halsen i vredesmod, ni som är pressade, ni som är graverade, ni som blir lagda på spårvägsspår för att få en ny och lustig form, ni som sitter fast i innerklädseln i taxitak... Vi ljuger alla dröm efter dröm i varandras armar. Morgon efter morgon finner vintern mig ensam bland slitna löv med fruset snor och frusna tårar i ögonbrynnen.

Sverige har inte haft krig på egen mark sedan sextonhundratalet och hur ofta tänkte jag inte den tanken att någon borde invadera Sverige, bomba husen, plundra hela landet, skjuta männen, våldta kvinnorna, och sedan låta något avlägset land, som Chile eller Bolivia, välkomna flyktingarna därifrån med sin stora gästfrihet och säga till dem att de älskar allt skandinaviskt och sedan fösa ihop dem i ett getto utanför någon storstad där. Bara för att få höra vad de skulle säga.

Det är meningslöst att säga att en människa bör vara nöjd med att ha lugn och ro. Hon behöver liv och rörelse, och om det inte bjuds henne skapar hon det. Tusenden är dömda till en ännu händelselösare tillvaro än mig, och tusende lever i tyst protest mot sitt öde. Ingen vet hur många uppror vid sidan av de politiska som jäser bland alla de människor som befolkar jorden. Kvinnor förväntas alltid vara stillsamma, men kvinnor har samma känslor som män, de har samma behov av att öva sina förmågor och spänna sina krafter som deras bröder. De plågas av den trånga instängdheten och fullständiga händelselösheten på precis samma sätt som män plågas, och det är trångsynt av deras mer privilegierade medmänniskor att hävda att de borde vara nöjda med att sticka strumpor och laga puddingar, spela piano och brodera väskor. Det är tanklöst att fördöma dem eller skratta åt dem om de vill uträtta mer eller lära sig mer än vad traditionen föreskriver som passande för deras kön (s. 125-126).

Vid sidan av varje individs anspråk på att hävda sig som subjekt, vilket är ett etiskt anspråk, finns det i själva verket också inom individen en frestelse att undfly friheten och bli till ett ting. Det är en ödesdiger väg eftersom den innebär att individen är passiv, alienerad, förlorad och därmed offer för främmande viljor, avskuren från sin transcendens, berövad alla värden. Men det är också en lätt väg, eftersom man därigenom undviker den autentiskt levda existensens ångest och anspänning.

Hela villan, från den vitkalkade terassen till radioantennen, var sådan - prydlig, putsad och på det hela taget oälskad och meningslös. Husets herre betraktade den som ett skämt. Vad beträffar Martha var det varken estetiska hänsyn eller känsloskäl som styrde hennes smak, hon ansåg bara helt enkelt att en tämligen rik tysk affärsman i nittonhundratjugotalets Berlin borde ha ett hem av precis detta slag, det vill säga det skulle vara av precis samma villaförstadstyp som de hus andra personer i hans ställning hade.

Idag samlar vi skor och bilar, igår flintyxor. Utan tvivel har arkeologer funnit betydligt fler flintyxor än vad människan rimligtvis behövde. Jag tror att flintyxorna handlar om en längtan, kanske en rädsla. Om jag bara har tillräckligt många flintyxor, eller skor, eller ett nyrenoverat kök så kan inget ont hända. Det är den där dödsångesten igen. Den otäcka insikten att allt, allt, allt är förgängligt. Jag kommer att dö, men mina flintyxor kommer att finnas kvar. (Och de fanns ju kvar, eller hur? Men vad hjälper det?)

Men hatifnattar slåss aldrig, lika lite som de säger emot en eller tycker illa om en eller tycker nånting alls, överhuvudtaget. De kom fram för att buga en efter en, i hundratal, och pappan tog hatten av sig och bugade tills han fick ont i huvudet och undratals tassar viftade tills pappan också började vifta med tassarna av ren trötthet. När den sista hatifnatten gått förbi hade mumintrollets pappa helt och hållet glömt att han haft lust att slåss. Han var bara artig och utslätad och följde efter genom det viskande gräset med hatten i tassen.

Men är ni säker, bästa fru, att ni vill bli fri från denna dimma? Är det inte bättre att vissa saker förblir dolda för oss?" "Så är det kanske för vissa, fader, men inte för oss. Axl och jag vill återuppleva de lyckliga stunder vi delat. Att bli berövad dem känns som om en tjuv kom in om natten och tog våra högst skattade ägodelar". "Men dimman lägger sig över alla minnen, de dåliga såväl som de goda. Är det inte så, min fru?" "Vi får låta de dåliga komma tillbaka också, även om det får oss att gråta eller darra av vrede. För är det inte livet vi delat?" (s. 165).

Höstens lugna gång mot vinter är ingen dålig tid. Det är en tid för att bevara och säkra och lägga upp så stora förråd man kan. Det är skönt att samla det man har så tätt intill sig som möjligt, samla sin värme och sina tankar och gräva sig en säker håla längst in, en kärna av trygghet där man försvarar det som är viktigt och dyrbart och ens eget. Sen kan kölden och stormarna och mörkret komma bäst de vill. De trevar över väggarna och letar efter en ingång men det går inte, alltihop är stängt och därinne sitter den som har varit förtänksam och skrattar in sin värme och sin ensamhet.

Alla människor vill bara leva ett värdigt liv, värdighet är bara olika saker för olika människor, hade Sonja sagt. För män som Ove och Rune var värdigheten kanske kort och gott känslan av de alltid hade fått klarat sig själva när de växte upp, och därför såg det som sin rättighet att aldrig behöva bli beroende av andra som vuxna. Det fanns en stolthet i att ha kontroll. I att ha rätt. I att veta vilken väg man skulle ta och hur man skulle och inte skulle skruva i en skruv. Män som Ove och Rune var från en generation där man var det man gjorde, inte det man pratade om, brukade Sonja säga (s. 283)

- Det var alltså själva affärsidén? Frälsningen? - Och det eviga livet. Alla människor har vissa invändningar mot döden. De ogillar den. Jag lovade västerbottningarna att de skulle få leva i evighet. Jag drevs av ett tygellöst behov att oavbrutet gå till anfall mot döden och förintelsen. I själva verket kunde jag naturligtvis inget bevisa. Men jag trodde. Ingen kunde förbli oberörd av kraften och härligheten i min tro. Och alla vill försvinna på ett storslagnare och sannare sätt än genom döden. Befolkningen häromkring var förvånansvärt lättfrälst. - Våra yngre läsare är inte särskilt intresserade av döden.

När jag i Montreal eller på andra platser möter flickor som frivilligt och avsiktligt skadar sig själva och vill få ärr inristade i huden för all framtid, kan jag inte låta bli att i hemlighet önska att de fick möta de där andra flickorna, som också de bär på outplånliga ärr, men så djupa att de är osynliga för blotta ögat. Jag skulle vilja att de träffades så att jag fick höra dem jämföra ett självförvållat ärr med ett som man tillfogats, det ena betalar man för, det andra gör man mot betalning, det ena är synligt och det andra hemligt, det ena är ytligt och det andra går på djupet, det ena är skarpt, det andra suddigt.

Medan han arbetade med rummet och medan det sakta tog form, insåg han att han inom sig omedvetet hade haft en bild som fanns inlåst där som en skamfylld hemlighet, en bild som skenbart utgjordes av en plats men som i själva verket rymde honom själv. Det var alltså sig själv han försökte definiera när han arbetade med sitt rum. När han slipade de gamla brädorna till bokhyllorna och såg smutsen försvinna och det medfarna grå ytskiktet ge vika för gediget trä och slutligen visa upp en mättad renhet i ådring och textur - när han reparerade möblerna och ordnade dem i rummet, var det sig själv han långsamt formade, det var sig själv som han ställde i ordning, sig själv som han möjliggjorde.

Det må bara vara små pappersbitar, men det finns något mycket djupt som visar sig i dem. Ljuset, vinden, luften, kärleken och glädjen hos den som fotograferade och förlägenheten och leendet hos den som blev fotograferad. Sådant måste man bevara i sitt hjärta för alltid. Det var därför man tog fotografierna." "Ja, jag förstår. Jag har alltid satt stort värde på fotografierna. När jag tittade på dem väckte de viktiga minnen till liv. Det fick mig att känna en nostalgi som gjorde mig så sorgsen att det värkte i bröstet. I minnenas skog bland endast späda, hjälplösa träd var fotona den säkraste kompassen. Men nu måste jag ge upp. Visst är det vemodigt och svårt att förlora kompassen, men jag har inte kraft nog att hindra saker från att utplånas.

Hur är det med sömnen, älskling?” frågar han. Jag vill svara att jag inte sover alls, att det inte går när man vaknar för många gånger mitt i natten, att det inte går när allt man vill är att sova med sin man men inte får. Men det får jag inte säga. Han skulle känna sig skyldig, det är inte hans fel att jag sover ensam – det är nog mitt. ”Det går väl okej. Ibland får Maria mysa med mig, mest för att hon är rädd då”, ljuger jag mig fram. Maria sover som en stock, hon sover som sin pappa, de vet hur det är att andas och inte känna lungorna bli tyngre. De vet hur det är att vara vid liv. ”Saknar du mig då?” Mer än han anar. Det finns inte ord för att beskriva tyngden av elefanterna som väger ner mitt hjärta, eller hur många hjärtslag som har använts för att gråta över honom. Finns absolut inget som skulle göra mig gladare än att ha honom nära mig, att ha honom vid min sida varje dag.

Jag går omkring i de sömnlösa nätternas trädgård och vill något med mitt liv som inte går att formulera. Mina fötter gör avtryck i snön. Kanske är det jag vill. Lämna spår. Men snöspåren försvinner ju. Dunstar. Blir intet. Eller snarare partiklar som rumlar runt i universum och fäster sig vid än det ena, än det andra, som de skapar eventuellt nytt liv med. Ursprunget har splittrats. Dött. Dödats. Det är så jävla värdelöst! Universum borde förbjudas. Jag borde förbjudas. För jag orkar inte vara människa. Orkar inte delta i det här meningslösa livspelet. Vad jag än vill med mitt liv så vill Universum/Naturen/Tiden/Gud/Och Andra Idioter ändå att jag ska dö till slut och vad är det då för vits med vad jag vill med mitt liv? [...] Jag vill något med mitt liv. Fast jag kommer att dö och fast det kanske är meningslöst att vilja något så vill jag ändå. Jag sitter kvar en lång stund i snön och gråter och darrar och samlar nästan ihop till en urinvägsinfektion.

Det sorgligaste med att knulla med dig på det där motellrummet var inte att du gick och sket innan vi knullade och inte att jag fick sätta på Tupac för att ljudet inte skulle höras och inte att lukten läckte in i rummet och inte att jag slickade dig bakom kulorna efter att du skitit, fast du inte hade duschat (i ärlighetens namn bryr jag mig inte, bakterier har hållit mig frisk och kry hela livet, det var först när jag drog storyn för en vän som påpekade saken, som jag insåg att det faktum att jag inte brydde mig om min egen hälsa skulle kunna tyda på ett djupt självhat), utan när jag gick in på toa en timme efter att du skitit och insåg att det fortfarande var bajsränder i toalettstolen och jag tänkte att om det varit jag så hade jag garanterat gett mig på toastolen med bara händerna och en bit toapapper och hur kanske detta speciella självmedvetande beträffande bajsspår är en utveckling som motsvarar de fundamentala skillnaderna i de förväntningar som ställs på män respektive kvinnor i samhället, men det är säkert alltför reducerande: en kärlekshistoria.

Idel mekaniska fjädrar och hjul skapade de inre rörelserna hos vår urverksmänniska. Man skulle kunna kalla honom puritan. En grundläggande motvilja, formidabel i sin enkelhet, genomsyrade hans tröga själ: han avskydde bedrägeri och orättvisor. Han ogillade föreningen av dessa - de förekom ständigt i par - med träig lidelse som varken ägde eller krävde några ord för att uttryckas. En sådan motvilja skulle ha förtjänat beröm om den inte hade varit en biprodukt av mannens hopplösa stupiditet. Allt som överskred hans fattningsförmåga kallade han orättvist och bedrägligt. Han dyrkade allmänna föreställningar med pedantisk energi. Det allmänna var gudalikt, det specifika djävulskt. Var den ena människan fattig och den andra rik; själva skillnaden var orättvis, och den fattige som inte fördömde den var lika klandervärd som den rike som ignorerade den. Människor som visste för mycket - vetenskapsmän, författare, matematiker, kristallografer etc. - var inte bättre än kungar och präster: de ägde alla en orättvis andel av makten som de andra hade blivit lurade på. En vanlig hederlig person måste ständigt vara på sin vakt mot någon form av listig svindel från naturens och nästans sida.

Skillnaden i syn kan inte tillskrivas enbart geografiskt läge och industrialiseringsnivå. Hur kommer det sig att svenskar i gemen känner närmare släktskap med människor från Ungern och Tjeckien/Slovakien än med exempelvis bulgarer? Jag tror att svaret står att finna i vår historieskrivning. Vår begränsade värld. Den värld som det förmedlas kunskaper om på historielektioner i skolan. I den ingår hela det mellaneuropeiska spektrumet. Vi har läst om kejsardömen som Österrike-Ungern. Vi har läst om franska revolutionen. Vi känner till diskussioner kring antikens Rom och Aten. Inte särskilt många svenskar har någon uppfattning om vad som hänt i historien i Bulgarien och Rumänien. Med detta menar jag att vi är inprogrammerade på vissa geografiska områden. Andra har uteslutits. De har hamnat utanför det som jag, lite gammaldags kanhända, kan kalla vår egen kultursfär. Och det som ligger utanför i de flesta avseenden. Inte bara så att de som resmål lockar mindre, utan också en viss misstro mot produkter och ibland också mot människor som kommer därifrån. Vi saknar på något sätt en mall efter vilken vi skulle kunna identifiera oss med de människor vars omständigheter vi känner sämre till.

En händelse utmärker sig. En gång när vi var ute tillsammans hade Marit på sig en ullig rosa tröja som fällde som en collie om våren. Jag måste ha hållit henne tätt intill mig när vi sa godnatt, för nästa morgon upptäckte jag att tröjan hade luddat av sig på min jacka som nästan var alldeles skär. Under den halvtimme som det tog mig att få bort luddet vällde det upp en överväldigande känsla av ömhet inom mig, den sortens ömhet som uppslukar en helt och hållet och gör kroppen svag. Om jag fick veta att jag bara kunde spara en enda minnesbild ur livet och att alla de andra måste försvinna, skulle jag välja denna, inte så mycket av romantiskt nostalgiska skäl utan för att händelsen markerade ett betydelsefullt ögonblick i livet. Den pekade framåt mot vårt giftermål, mot de två barn vi skulle få tillsammans, det hem vi skapade och den glädje och sorg vi skulle dela. Jag tänker mig far sitta på sängkanten eller på en stol i ett litet rum med jackan i knäet. När han tar de som troligen var angoraludd mellan tummen och pekfingret och kastar det i en papperskorg eller samlar ihop det till en boll att slänga senare, förstår han att han är förälskad. Det händer inte medan han tittar på den unga kvinnan eller kysser henne, inte ens när han senare den kvällen ligger i sängen och tänker på henne. Det händer följande morgon, när han upptäcker att hennes tröja har blandat sig med hans jacka. Tillsammans blir plaggen drivkraften i en metafor som jag anar att far bara upplevde subliminalt. Dolt bakom den "nästan skära" jackan finns löftet om två passionerade kroppar, den ena inuti den andra. Som gammal minns han intensiteten i sina känslor och förstår att saker och ting tog en ny vändning i det ögonblicket. Jag tror att det fanns mycket som far ångrade, mer eller mindre med rätta, men inte den halvtimme som han tillbringade med en luddig jacka ensam i sitt rum i Oslo. (180-181)

Jim föddes i en generation som såg datorer som magi, Jack är från en som alltid tagit dem för givet. När Jim var liten bestraffade man barn genom att tvinga dem att gå till sina rum, nuförtiden tvingar man barn att komma ut ur dem. En generation fick skäll för att inte kunde sitta still och nästa får skäll för att de aldrig rör sig. Så när Jim skriver en rapport trycker han beslutsamt varje tangent ända ner i botten, kontrollerar genast skärmen för att försäkra sig om att den inte lurat honom, och först därefter trycker han på nästa tangent. För Jim lurar man minsann inte. Jack skriver givetvis i gengäld så som unga män som aldrig levt i en värld utan internet gör, kan göra det med ögonbindel, snuddar tangenterna så lätt att ett forensiskt förbannat laboratorium inte skulle kunna bevisa att han rört dem. De både männen driver varandra till vansinne, förstås, med de allra minsta saker. När sonen söker efter något på internet säger han att han "googlar", när pappan ska göra samma sak säger han: "Det ska jag slå upp på Google." När de är oense om något säger pappan "jo men det är så för det har jag läst på Google!" och sonen gapar: "Man läser inte saker på Google pappa, man söker efter..." Det är så att säga inte det faktum att pappan inte begriper hur man ska använda teknik som sonen blir galen på, utan att pappan nästan förstår. Jim vet till exempel fortfarande inte hur man tar en skärmdump, så när han vill ta en bild av något på sin datorskärm fotograferar han datorskärmen med sin mobiltelefon. När han vill ta en bild av något på sin mobiltelefon lägger han den i kopiatormaskinen. Det senaste riktigt stora bråket Jim och Jack hade var när någon chefs chef kom på att stadens poliskår skulle bli "mer tillgänglig på sociala medier" (för i Stockholm är poliserna tydligen så in i helsike tillgängliga hela tiden) och bad dem ta bilder av varandra under en vanlig arbetsdag. Så Jim fotograferade Jack i polisbilen. Medan jack körde. Med blixt.

DÖDENS DAGBOK: PARISARNA Sommaren kom. För boktjuven var allt frid och fröjd. Dör mig - var himlen judefärgad. När deras kroppar hade slutat söka efter springor i dörren steg deras själar upp. När deras naglar hade klöst mot träet och i vissa fall satt fastnaglade i det av blotta kraften i desperationen, kom deras själar mot mig, in i min famn, och vi steg ut ur de där duschanläggningarna, upp på taket och vidare uppåt, in i evighetens absoluta vidder. De bara fortsatte att fylla på åt mig. Minut för minut. Dusch efter dusch. Jag kommer aldrig att glömma den första dagen i Auschwitz, den första gången i Mauthausen. På det senare stället fick jag också med tiden plocka upp dem från stupet nedanför den väldiga klippan, när deras försök att undkomma störtat dem i avgrunden. Där låg brutna kroppar och döda ömma hjärtan. Men, det var ändå bättre än gasen. Några av dem fångade jag upp när de bara hunnit halvvägs ner. Där besparade jag dig något, tänkte jag, och höll själen mitt i luften medan resten av varelsen - det fysiska skalet - tumlade till marken. Alla var lätta, som tomma valnötsskal. Rökig himmel på de ställena. Luktade som en ugn men var ändå så kallt. Jag ryser när jag minns det - medan jag försöker overkliggöra det. Jag blåser varmluft i mina händer för att värma dem. Men det är svårt att hålla dem varma när själarna fortfarande skälver. Gud. Jag säger alltid det namnet när jag tänker på det här. Gud. Två gånger säger jag det. Jag säger hans namn i ett fåfängt försök att förstå. "Men det är inte ditt jobb att förstå." Det är jag själv som svarar. Gud säger aldrig något. Trodde du att du var den enda som han aldrig svarar? "Ditt jobb är att ...", och där slutar jag lyssna till mig själv, eftersom jag, om jag ska vara riktigt ärlig, gör mig själv alldeles trött. När jag börjar tänka på det sättet blir jag så utmattad, och jag har inte den lyxen att jag kan ge efter för trötthet. Jag är tvingad att fortsätta, för även om det inte gäller varenda person på jorden gäller det den stora majoriteten - att döden inte väntar på någon - och om han gör det brukar han inte vänta särskilt länge.