Ut Quotes

Ut haec ipsa qui non sentiat deorum vim habere is nihil omnino sensurus esse videatur." If any man cannot feel the power of God when he looks upon the stars, then I doubt whether he is capable of any feeling at all.

[B]ut pain doesn't listen to reason, it has it's own reason, which is not reasonable.

Ut cum spiritu postrema sacramentum dejuremus," he chanted. "Et hostes ornamenta addent ad ianuam necem." "You just...finished the prophesy,"Rachael stammered. "-An oath to keep with a final breath/And foes bear arms to the Doors of Death. How did you-" "I know those lines." Jason winced and put his hands to his temples. "I don't know how, but I KNOW that prophecy." "In Latin, no less," Drew called out. "Handsome AND smart.

Animula vagula blandula Hospes comesque corporis Quae nunc abibis? In Loca Pallidula rigida nudula nec ut soles dabis Iocos. Little soul, you charming little wanderer, my body's guest and partner, where are you off to now? somewhere without colour, savage and bare; You'll crack no more of your jokes once you're there.

(B)ut when the time is right and the winds begin to change, even the deadest of dreams can be resurrected.

[B]ut it is only what happens, when they die, to all mortals. The sinews no longer hold the flesh and the bones together, and once the spirit has let the white bones, all the rest of the body is made subject to the fire's strong fury, but the soul flitters out like a dream and flies away.

Naw, Jem. I think that there is just one kind of folks. Folks." Jen turned and punched his pillow. WHen he settle back his face was cloudy. He was going in to one of his declines, and I grew wary. His brows came together; his mouth became a thin line. He was silent for a while. That is what I thought, too," he said at last, "when I was your age. If there is just one kind of folks, why can't they get along with each other? If they're all alike, why do they go ut of their way to despise each other? Scout, I think I am beginning to understand something. I think I'm beginning to understand why Boo Radley stayed shut up in the house all this time...it's because he wants to stay inside

[B]ut he had lived in a world in which, as he said, no one who loved ideas need hunger mentally.

It was so simple that a flash of astonishment that felt like pain shot through her head. Education! That was it! It was education that made the difference! Education would pull them ut of the grame and dirt.

Men naturen har förlänat människan med den lyckliga förmågan att glömma. Annars skulle hon inte stå ut med livet

We're staying for the moment. ut if you do anything i find the least bit suspicious, I'll kill you. Fair Warning?

I hope I never smell the smell of apples again!" said Fili. "My tub was full of ut. To smell apples everlastingly when you can scarcely move and are cold and sick with hunger is maddening. I could eat anything in the wide world now for hours on end - but not an apple!

(B)ut who can start over when memories never leave you? —Ruth Mendenberg

orandum est ut sit mens sana in corpore sano.

Legum servi sumus ut liberi esse possimus

Gud hvor De ser ut som en sån melankolsk fabelkat.

Ut acerbus terminus. To the bitter end.

Ni bygger utifrån , vi byggs inifrån och in. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi bygger inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in, sid 75

Looks like he recovered from the wood chipper pretty well. Want me to kick his ass?” “No, I don’t want you to kick his ass.” “You sure? Because I specialize in deassholization.” This time she smiles. “Deassholization?” “Yeah. Just think of me as the Orkin man of assholes—utting assholes in their place.” “Well, I appreciate the offer, but he’s not worth it.” I reach forward to tuck a stray lock of raven hair behind her ear. “If he hurt you, he’s worth it.

... du försöker leva riktigt men jag försöker leva rikt, det är som en äng där jag plockar här och där av hjärtans lust men du går rakt igenom och kommer ut på andra sidan med tomma händer därför att du inte har hittat just den blomman du ville ha.

Es cor meum,' he murmured, his eyes dancing over my face. Though I'd never heard the phrase, I responded: 'Ut tu meus.' As you are mine.

Biberunt ut Gothi – ‘drinking like Goths’ – would be a proverbial expression in Italy by the sixth century.

[I] get [yo]ur point about how people can[']t save each other for real. [B]ut I still think we need stories that tell us we can. [J]ust so we won[']t stop trying.

credo ut intelligam. (i believe so i can understand).

Sure,” I said. “But first I have a question for you. ‘Do ut des’.

You need a name. I heard some interesting ones today;perhaps you'll like one." He mentally ran through the list Brom had given him until he found tow names that stuck him as heroic, noble and pleasing to the ear. "What do you think of Vanilor or his successor, Eridor? Both were great dragons." No, said the dragon. It sounded amused with his efforts. Eragon. "That's my name; you can't have it," he siad, rubbing his chin. "Well, if you don't like those, there are others." He continued through the list, but the dragon rejected every one he proposed. UT seemed to be laughing at something Eragon did not understand, but he ignored and kept suggesting names. "There was ingothold, he slew the..." A revelation stopped him. Thats the problem! I've been choosing male names. You are a she!

Til andre Tider kan selv usædvanlige Oplevelser ikke formaa at rykke en ut av en jævn og fattig Stemning; midt i en Ballsal kan man sitte sikker, likegyldig og upaavirket. For det er ens eget Indre som er Sorgens eller Glædens Kilde.

Seven half-bloods shall answer the call. To storm or fire the world must fall—” Jason shot to his feet. His eyes looked wild, like he’d just been tasered. Even Rachel seemed caught off guard. “J-Jason?” she said. “What’s—” “Ut cum spiritu postrema sacramentum dejuremus,” he chanted. “Et hostes ornamenta addent ad ianuam necem.

Qui jacet in terra non habet unde cadat. In me consumpsit vires fortuna nocendo, Nil superest ut iam possit obesse magis." (loosely translated: "He who lies on the ground can fall no farther. In me, Fortune has exhausted her power of hurting; nothing remains that can harm me anymore.")

[O]ut of books / He taught me all the ignorance of men, / And how God laughs in heaven when any man / Says 'Here I'm learned; this, I understand; / In that, I am never caught at fault or doubt.

Little by little they all gathered around him, entering through the cracks like moonbeams...[b]ut once the wind of misfortune blows, people disperse like little clouds around the moon when the wind blows off the mountains.

I live here as a fish in a vessel of water, only enough to keep me alive, ut in heaven I shall swim in the ocean. Here I have little air in me to keep me breathing, but there I shall have sweet and fresh gales; Here I have a beam of sun to lighten my darkness, a warm ray to keep me from freezing; yonder I shall live in light and warmth for ever.

Persevera ut coepisti, et quantum potes propera.

Animula vagula blandula Hospes comesque corporis Quae nunc abibis in loca Pallidula rigida nudula Nec ut soles dabis iocos

Daedalus, ut fama est, fugiens Minoia regna praepetibus pennis ausus se credere caelo insuetum per iter gelidas enauit ad Arctos, Chalcidicaque leuis tandem super adstitit arce.

Ja, det forstår jeg. En går helst bare ut når en må. Eller når en har lyst. Det er vel best å vente, og kjenne etter.

Jarndyce mot Jarndyce maler videre. Dette fugleskremselet av en rettssak er med tiden blitt så innfløkt at det ikke er en levende sjel som vet hva den går ut på.

Nullus est liber tam malus ut non aliqua parte prosit - There is no book so bad that it is not profitable on some part.

ego pulveris hausti ostendens cumulum, quot haberet corpora pulvis, tot mihi natales contingere vana rogavi; excidit, ut peterem iuvenes quoque protinus annos.

Tu ne quaesieris--scire nefas--quem mihi, quem tibi finem di dederint, Leuconoe, nec Babylonios temptaris numeros. Ut melius, quidquid erit, pati. . . . Spem longam reseces. Dum loquimur fugerit invida aetas. Carpe diem, quam minimum credula postero.

Walking to the train station I Wikipedia Abu Bakr al-Baghdadi, the man Hizb-ut-Tahrir refuse to accept as Islamic State's leader. I discover he is only one year older than me. I'm hit with that melancholy you get when you realise someone around your age has achieved so much more than you and you mightn't ever catch up.

I väntrummet sitter Britt-Marie kvar. Ensam. Inte ens kakaduan är kvar. Om Britt-Marie hade rest sig och gått så hade nog ingen kommit ihåg att hon varit där. Hon ser ut att tänka på det ett ögonblick. Sedan borstar hon något osynligt från kanten av bordet och rättar till ett veck i sin kjol, och sedan reser hon sig och går.

Cuius aures veritati clausae sunt, ut ab amico verum audire nequeat, huius salus despernada est. Cicerón en Laelius, de amicitia, 24, 90 [Aquel cuyos oídos están tan cerrados a la verdad hasta el punto que no puede escucharla de boca de un amigo, puede darse por perdido.] 16

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord.

En gang for lenge siden fikk jeg være med Benka ut til sommerstedet deres i Vaxholm: Da satt vi på en bergknaus og fisket akkurat da solen gikk ned. Himmelen var helt rød og vannet var så stille. Det var på den tiden da tornebuskene blomstret, og det vokste så mange nypetornbusker rett bak bergknausen. Og langt borte på den andre siden av bukta var det en gjøk som gol så høyt. Jeg tenkte med meg selv at dette må være det vakreste som finnes i verden.

Tu ne quaesieris, scire nefas, quem mihi, quem tibi finem di dederint, Leuconoe, nec Babylonios temptaris numeros. ut melius, quidquid erit, pati. seu pluris hiemes seu tribuit Iuppiter ultimam, quae nunc oppositis debilitat pumicibus mare: Tyrrhenum sapias, vina liques et spatio brevi spem longam reseces. dum loquimur, fugerit invida aetas: carpe diem, quam minimum credula postero.

Iucundum, mea vita, mihi proponis amorem hunc nostrum inter nos perpetuumque fore. Di magni, facite ut uere promittere possit, atque id sincere dicat et ex animo, ut liceat nobit tota perducere vita aeternum hoc sanctae foedus amicitiae.

After Father had served the chicken and mashed potatoes and peas and Mother had passed the hot rolls, Beezus decidedthe time had come to tell Aunt Beatrice about being Sacajawea. "Do you know what I did last week?" she began. "I want some jelly," said Ramona "You mean, 'Please pass the jelly,' "corrected Mother while Beezus waited patiently. 'No, what did you do last week?" asked Aunt Beatrice. "Well, last week I-" Beezus began again. " like purple jelly better then red jelly," said Ramona. ' Ramona , stop interrupting your sister," said Father. "Well, Ido like purple jelly better then red jelly," insisted Ramona."Never mind," said Mother. "Go no, Beezus." Last week-" said Beezus, looking at her aunt, who smiled as if she understood."Excuse me, Beezus," Mother cut in. "Ramona, we do not put jelly on our mashed potatoes." "I like jelly on my mashed potatoes."Ramona stirred potato and jelly aroud with her fork. "Ramona you heard what your mother said." Father looked stern. "If I can ut butter on my mashed potateos, why can't I put jelly? I put butter and jelly on toast," said Ramona. Father couldn't help laughing. "That's a hard question to answer." "But Mother-" Beezus began."I like jelly on my mashed potateos," interrupted Ramona, looking sulky.

Journalist Sarah Ditum has little time for this argument. 'Come on now,' she chided in a column. 'You've played games as a blue hedgehog. As a cybernetically augmented space marine. As a sodding dragon tager. [...B]ut the idea that women can be protagonists with an inner life and an active nature is somehow beyond your imaginative capacities?

Live so that you may Live. VIVE UT VIVAS" Motto for the Clan Hall ( SCOTTISH )

Ut mos totus rhetoricus problemati terminus? (When will all the rhetorical questions end?)

Min sønn gå ut i stormen og gi ditt liv til pris. Det gjelder kun at finne formen for sitt skibsforlis.

Du är den du är och kan inte bytas ut mot någon annan i världen.

Aku (peny)air, kau (peny)air Tak perlu saling kejar Ikuti saja (keh)arus(an) masing-masing. Perlahan menuju la(r)ut

Atque metum tantum concepit tunc mea mater. Ut pareret geminos, meque metumque simul.

ut I

Ut saepe summa ingenia in occulto latent (How often the greatest talents are shrouded in obscurity)

Medömkan är som fisar. Man kan stå ut med sin egen men klarar inte av någons annans.

En kyss, men inte mer. Något begränsat. Det var något tryggt i det. Och sen kom du till pappershandeln, och blåste ut hela min hjärna.

Seneca[1] rightly remarks, ut quisque contemtissimus et ludibrio est, ita solutissimae est, the more contemptible and ridiculous a man is,-the readier he is with his tongue.

(B)ut a second can split in a million different directions...

Forresten, sa han, hvordan tyller man egentlig i seg? Jeg tror det betyr at du søler ut mesteparten, sa Hwel.

– Organisation? sade hon. Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

My opinion is that it is a very extraordinary thing for anyone to be upset by such a topic. Why should anyone be shattered by the though of hell? It is not compulsory for anyone to go there. Those who do, do so by their own choice, and against the will of God, and they can only get into hell by defying and resisting all the work of Providence and grace. It is their own will that takes them there, not God's. In damning them He is only ratifying their own decision--a decision which He has left entirely to their own choice. Nor will He ever hold our weakness alone responsible for our damnation. Our weakness should not terrify us: it is the source of our strength. Libenter gloriabor in infirmitatibus meis ut inhabitet in me virtus Christi. Power is made perfect in infirmity, and our very helplessness is all the more potent a claim on that Divine Mercy Who calls to Himself the poor, the little ones, the heavily burdened.

[O]ut of the blue Sophie asked, "Aunt Faith, what's a vibrator?" Faith was in mid-swallow and choked on her coffee. ... "Baby, where'd you hear that?" ... "My momma was on the phone with her friend Ms. Kim last night, and she said that Lottie Bishop kicked her in the crouch so many times that she didn't know if she'd ever be able to take her vibrator for a test spin again.

As Candide went back to his farm, he reflected deeply on the Turk's remarks. He said to Pangloss and Martin: "That good old man seems to me to have made himself a life far preferable to that of the six Kings with whom we had the honor of having supper." "Great eminence," said Pangloss, " is very dangerous, according to the report of all philosophers. For after all, Eglon, King of the Moabites, was assassinated by Ehud; Absolom was hanged by his hair and pierced with three darts; King Naab son of Jeroboam was killed by Baasha..." "I also know", said Candide, "that we must cultivate our garden." "You are right," said Pangloss, "for when man was put in the Garden of Eden, he was put there ut operaretur eum, to work; which proves that man was not born to rest." "Let us work without reasoning," said Martin, "it is the only way to make life endurable." All the little society entered into this laudable plan; each one began to exercise his talents. The little piece of land produced much. True, Cunégonde was very ugly; but she became and excellent pastry cook; Paquette embroidered; the old woman took care of the linen. No one, not even Friar Giroflée, failed to perform some service; he was a very good carpenter, and even became an honorable man; and Pangloss sometimes said to Candide: "All events are linked together in the best of all possible worlds. for after all, if you had not been expelled from a fine castle with great kicks in the backside for love of Mademoiselle Cunégonde, if you had not been subjected to the Inquisition, if you had not traveled about America on foot, if you had not given the Baron a great blow with your sword, if you had not lost all your sheep from the good country of Eldorado, you would not be here eating candied citrons and pistachios." "That is well said," replied Candide, "but we must cultivate our garden.

Folk våknet sent, for det var ikke noen morgen lenger, fiskerleiet lå lydløst under urørt snø mellom husene, til barna ble sluppet ut og gravde tunneler og huler og skrek og skulle passe seg selv.

Adam Trask to Cathy: "You know about the ugliness in people. You showed me the pictures. You use all the sad, weak parts of a man, and God knows he has them." ... "But you-yes, that's right- you don't know about the rest. You don't believe I brought you the letter because I don't want your money. You don't believe I love you. And the men who come to you here with their ugliness, the men in the pictures- you don't believe those men could have goodness and beauty in them. You see only one side, and you think-more than that, you're sure- that's all there is.' "...I seem to know that there's a part of you missing. Some men can't see the colour green, but they may never know they can't. I think you are only part of a human. I can't do anything about that. ut I wonder whether you ever feel that something invisible is all around you. It would be horrible if you knew it was there and couldn't see or feel it. That would be horrible.

(B)ut really, it doesn't matter how big the army is—we just have to deal with the enemies at the very front...We don't have to defeat a whole army all at once. If we fight smart and we don't panic, we'll be good.

You're not supposed to give people things unless you're sure they'd like to get them from you...[B]ut it goes deeper than that. when you give somebody something, you're saying out loud that you know they'd like to have you give -

Very few women understand how great is the hunger in a man to be near femininity...(b)ut if a woman wishes to give a most precious gift to a man, if she would truly feed this masculine hunger (a hunger that he will seldom show but that is always there), she will be very, very feminine when her man is in a mood, so he can get his bearings and be a man again.

If I have seen a little further it is by standing on the shoulders of giants. - From a letter to Robert Hooke dated February 5th, 1676. The metaphor was first recorded in 1159 by John of Salisbury and attributed to Bernard of Chartres: Dicebat Bernardus Carnotensis nos esse quasi nanos, gigantium humeris insidentes, ut possimus plura eis et remotiora videre, non utique proprii visus acumine, aut eminentia corporis, sed quia in altum subvenimur et extollimur magnitudine gigantea.

Кога човек е поставен во Еденската градина, доведен е таму ut operaretur eum, да работи; а тоа докажува дека човекот не е создаден да безделничи. “да работиме и да не расправаме, рече Мартин, само така можеме животот да си го направиме поднослив.

Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej Du som fyller huvudet med drömmar och fantasi Och som krockar med verklighetens lyktstolpar om och om igen Jag skriver för dej Du som tänker på livet, hur det är och hur det kunde vara Du som tänker på döden Jag skriver för dej Du som gör listor med viktiga saker Du som försöker förstå hur allt hänger ihop Du som funderar på tiden vi lever i Och varför världen ser ut som den gör Och på hur allt ska bli och hur allt skulle kunna vara Jag skriver för dej Du som vet att du inte är som de andra Och för dej, du som känner igen dej Jag skriver för dej Du som gråter i nattsvart hopplöshet Och för dej Du som skrattar, Som vet att världen är vacker Och att livet är ett spännande äventyr Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej

När hon kom ut från duschen, påklädd och med blött hår, tittade hon på mig med den där hoppfulla blicken, och jag tittade tillbaka som om jag inte kände igen henne. Helt tom. Jag såg hur hennes blick slocknade. Jag såg hur hennes kärlek till mig dog. Jag hade dödat den.

Och med en annan sak blir jag aldrig färdig: Att draga mig tillbaka och sitta i ensamheten i skogen och ha det gott och mörkt omkring mig. Det är den sista glädjen. Det är det höga, det religiösa i ensamheten och mörkret, som gör att man har behov av dem, det är däremot icke därför man söker sig bort från de andra, att det bara är sig själv man härdar ut med, nej, nej. Men det är det mystiska, att allt brusar fjärran och dock så nära en, man sitter i mitten av en allestädes närvarande. Det är väl Gud. Det är väl en själv som är en del av allt.

Gud gjør sin yterste flid også med landstrykerne og later dem leve. Gud har fåt som en nys om at de intet er, at endog deres ødelæggelse er det rene skrôt uten storhet, det er bare simpel elendighet, simpel undergang, men han later dem ånde ind og ånde ut som veiret er til det.

Never had I heard from my elders that what I thus did was bad. It is true that there are the ten commandments of the Bible; but the commandments are made only to be recited before the priests at examinations, and even then are not as exacting as the commandments in regard to the use of ut in conditional propositions.

Da jeg dro hjem, satt jeg og kikka ut av vinduet og tenkte på det jeg hadde sagt om at jeg kom til å komme tilbake. Samtidig tenkte jeg for første gang den tristeste tanken av dem alle: at det ikke er noen vei tilbake. At nå blir da, nå blir da i et jævla kjør, og det finnes ikke noe revers på dette fordømte kjøretøyet vi kaller livet.

- Människor är inte så små som man tror. Och inte så stora. Felet med att ha makten som bedömningsgrund och inte handlingarna är att nästan alla friskriver sig då, var och en hittar sin maktlöshet när de behöver den. För alla är maktlösa inför någon, och något. Alla har ett skikt av maktlöshet i sig, i sin upplevelse av sig själva i tillvaron, som de då använder. Och därför ser världen ut som den gör. Alla har en glipa i sin makt, även när de vet att de har makt och ansvar, som de kan utnyttja för att förstå varför de måste handla som de gör. Moralen börjar hos individen. Man måste kräva den av alla. De som har makt föddes maktlösa och denna känsla är den som består i dem hela livet, särskilt i de stunder då de handlar fel. Då minns de att de blev mobbade på skolgården och slagen av pappa och inser att allt är någon annans fel även nu.

«— Å løfte oss ut av vår ensomhet, det er kanskje det de største bøkene gjør med oss – at de setter oss inn i et ellers uoppnåelig fellesskap, inn i en større sammenheng, der vår individualitet, og dermed også ensomhet, vrakes til fordel for noe større. Og hvor vi mister oss selv, mer enn at vi finner oss selv. Det er det deilige ved det,»

Full av tanker ble han sittende og stirre ut vinduet. En hettemåke satte seg med et forsiktig skrik på toppen av lyktestolpen utenfor. Bak den hadde havet stilnet. For første gang på lenge lå sjøen helt blank. Et kort øyeblikk lot han øynene hvile på det klare havet før han reiste seg. Stille før stormen, tenkte han og gikk hastig ut av rommet.

kjære Gud mamma ga meg en samuraikriger i dag det er sånn hun ser meg sier hun som er latterlig tenkte jeg først som betyr at hun ikke vet noe om om hvem jeg er en kriger? med sverd og øks og kniv i beltet? og rustning? så sjekka jeg litt nærmere og fant ut at en samurai opprinnelig var en slags livvakt eller tjener en som passer på og steller med dem som fortjener det og sånn vil jeg gjerne være

[Quomodo stilla aquae modica, multo infusa vino, deficere a se tota videtur, dum et saporem vini induit, et colorem; et quomodo ferrum ignitum et candens, igni simillimum fit, pristina propriaque forma exutum; et quomodo solis luce perfusus aer in eamdem transformatur luminis claritatem, adeo ut non tam illuminatus, quam ipsum lumen esse videatur: sic omnem tunc in sanctis humanam affectionem quodam ineffabili modo necesse erit a semetipsa liquescere, atque in Dei penitus transfundi voluntatem.] As a drop of water poured into wine loses itself, and takes the color and savor of wine; or as a bar of iron, heated red-hot, becomes like fire itself, forgetting its own nature; or as the air, radiant with sun-beams, seems not so much to be illuminated as to be light itself; so in the saints all human affections melt away by some unspeakable transmutation into the will of God.

Å, herregud! Hvor jeg skulle ønske styrkeforholdet hukommelse/glemsel var motsatt fordelt! Det må skyldes en grunnleggende skjevhet i mitt system at denne helt urimelige ubalansen får bestå. Der mine lykketreff av glede ryker ut med badevannet, oppbevares fadesene i et brannsikkert hvelv. Mine fineste stunder gnagd vellystig i stykker av tidens tann, mens munnfullene av nederlag forblir hele og ufordøyde, slik at jeg blir nødt til å svelge dem i meg gang etter gang.

Mas permanece também a verdade de que todo fim na história constitui necessariamente um novo começo; esse começo é a promessa, a única 'mensagem' que o fim pode produzir. O começo, antes de tornar-se evento histórico, é a suprema capacidade do homem; politicamente, equivale à liberdade do homem. Initium ut esset homo creatus est - 'o homem foi criado para que houvesse um começo', disse Agostinho. Cada novo nascimento garante esse começo; ele é, na verdade, cada um de nós.

I'm not sure what it means." Grace frowned. "I don't think I do either." "It sounds bad, though." "Sodding bad." Grace said with a smile, and she patted Amelia's hand. Amelia sighed. "A dammed shame." We are repeating ourselves." Grace pointed out. "I know." Amelia said, but with a fair bit of feeling. "But whose fault is ut? Not ours. We've been far too sheltered." "Now that," Grace announced with a flair, "really is a dammed shame!" "A bloody inconvenience, if you ask me.

Så redo de ut från gården i första gryningen. Dimman låg vit som mjölk över bygden. Men om en stund började den lätta, och så silade solen igenom. Och drypande av dagg lyste där fram i det vita diset gräsvallar, gröna av efterslåttern, och blacka stubbåkrar och gula träd och rönn med blänkande röda bär. Fjällsidorna skymtade blåa höjande sig ur dis och ånga - så rämnade dimman och drev som molntappar mellan sluttningarna, och de redo genom dalen i det härligaste solsken, Kristin främst i skaran vid sin fars sida.

Om du tänker dig ett dike. Det är spadtag efter spadtag och det kan ju se galet ut för ett barn. Men en vuxen vet vart det leder, att det torrlägger marken så det växer bättre. Med varje spadtag tänker man på det kreaturet och på det. Man tänker på ofödda kalvar och på hästen, hur han skall orka bättre. Och när man tänker så, blir inte ett enda spadtag utan sin mening. Visst är det så? Men i Stockholm. Hur någon där kunde se vad för ett dike han stod uti och vad det skulle tjäna till att fäkta - det förstår inte jag.

E tenebris tantis tam clarum extollere lumen qui primus potuisti inlustrans commoda vitae, te sequor, o Graiae gentis decus, inque tuis nunc ficta pedum pono pressis vestigia signis, non ita certandi cupidus quam propter amorem quod te imitari aveo; quid enim contendat hirundo cycnis, aut quid nam tremulis facere artubus haedi consimile in cursu possint et fortis equi vis? tu, pater, es rerum inventor, tu patria nobis suppeditas praecepta, tuisque ex, inclute, chartis, floriferis ut apes in saltibus omnia libant, omnia nos itidem depascimur aurea dicta, aurea, perpetua semper dignissima vita. nam simul ac ratio tua coepit vociferari naturam rerum divina mente coorta diffugiunt animi terrores, moenia mundi discedunt. totum video per inane geri res. apparet divum numen sedesque quietae, quas neque concutiunt venti nec nubila nimbis aspergunt neque nix acri concreta pruina cana cadens violat semper[que] innubilus aether integit et large diffuso lumine ridet: omnia suppeditat porro natura neque ulla res animi pacem delibat tempore in ullo.

Aestus erat, mediamque dies exegerat horam; adposui medio membra levanda toro. pars adaperta fuit, pars altera clausa fenestrae; quale fere silvae lumen habere solent, qualia sublucent fugiente crepuscula Phoebo, aut ubi nox abiit, nec tamen orta dies. illa verecundis lux est praebenda puellis, qua timidus latebras speret habere pudor. ecce, Corinna venit, tunica velata recincta, candida dividua colla tegente coma— qualiter in thalamos famosa Semiramis isse dicitur, et multis Lais amata viris. Deripui tunicam—nec multum rara nocebat; pugnabat tunica sed tamen illa tegi. quae cum ita pugnaret, tamquam quae vincere nollet, victa est non aegre proditione sua. ut stetit ante oculos posito velamine nostros, in toto nusquam corpore menda fuit. quos umeros, quales vidi tetigique lacertos! forma papillarum quam fuit apta premi! quam castigato planus sub pectore venter! quantum et quale latus! quam iuvenale femur! Singula quid referam? nil non laudabile vidi et nudam pressi corpus ad usque meum. Cetera quis nescit? lassi requievimus ambo. proveniant medii sic mihi saepe dies!

We can pretend all we like that women are equal, ut as long as men and women are continually encouraged to supress the broad aspects of their humanity that we decry as "feminine", we're all screwed. Because it's those things qe celebrate as "other" that make us truly human. It's what we label "soft" or "feminune" that makes civilization possible, It's our empathy, our ability to care and nurtureand connect. It's our ability to come together. To buld. To remake. Asking men to cut away their "feminine" traits asks them to cut away half their humanity, just as asking women to supress ther "masculine" traits asks them to deny their full autonomy.

Fire auge med glimt og strålar under vippene. Heile spegelglaset fullt. Spørsmål som skyt fram og gøymer seg att. Eg veit ikkje: Glimt og strålar, glimt frå deg til meg, frå meg til deg, og frå meg til deg åleine - inn i glaset og tilbake, og aldri noko svar på kva dette er, aldri noko løysning. Dei raude putande leppene dine, nei det er mine, så likt! Håret på same måten, og glimt og strålar. Det er oss! Vi kan ikkje gjera noko med det, det er som frå ei anna verd. Biletet byrjar å svive, flyt ut til kantane, samlar seg, nei samlar seg ikkje. Det er ein munn som smiler. Ein munn frå ei anna verd. Nei det er ingen munn, det er ikkje noko smil, det er noko ingen veit - det er berre oppspana augevipper over glimt og strålar.

I never got to take you to the prom. You went with Henry Featherstone. And you wore a peach-colored dress.” “How could you possibly know that?” Callie asked. “Because I saw you walk in with him.” “You didn’t know I was alive in high school,” Callie scoffed. “You had algebra first period, across the hall from my trig class. You ate a sack lunch with the same three girls every day, Lou Ann, Becky and Robbie Sue. You spent your free period in the library reading Hemingway and Steinbeck. And you went straight home after school without doing any extracurricular activities, except on Thursdays. For some reason, on Thursdays you showed up at football practice. Why was that, Callie?” Callie was confused. How could Trace possibly know so much about her activities in high school? They hadn’t even met until she showed up at the University of Texas campus. “I don’t understand,” she said. “You haven’t answered my question. Why did you come to football practice on Thursdays?” “Because that was the day I did the grocery shopping, and I didn’t have to be home until later.” “Why were you there, Calllie?” Callie stared into his eyes, afraid to admit the truth. But what difference could it possibly make now? She swallowed hard and said, “I was there to see you.” He gave a sigh of satisfaction. “I hoped that was it. But I never knew for sure.” Callie’s brow furrowed. “You wanted me to notice you?” “I noticed you. Couldn’t you feel my eyes on you? Didn’t you ever sense the force of my boyish lust? I had it bad for you my senior year. I couldn’t walk past you in the hall without needing to hold my books in my lap when I saw down in the next class.” “You’re kidding, right?” Trace chuckled. “I wish I were.” “Then it wasn’t an accident, our meeting like that at UT?” “That’s the miracle of it,” Trace said. “It was entirely by accident. Fate. Kisma. Karma. Whatever you want to call it.

Förresten hade pappan börjat tänka på ett alldeles nytt sätt. Mer och mer sällan funderade han över allt han hade varit med om under sitt vänliga och brokiga liv, och lika sällan drömde han om vad alla de kommande dagarna skulle ge honom. Hans tankar gled som båten, utan minnen och drömmar, de var som gråa vandrande vågor som inte ens hade lust att komma fram till horisonten. Pappan försökte inte prata med hatifnattarna längre. Han stirrade ut över havet som de, hans ögon hade blivit bleka som deras och lånade himlens växlande färg. Och när nya öar kom emot dem rörde han sig inte, bara svansen slog några slag mot durken. Jag undrar, tänkte pappan en gång när de glöd framåt i en lång trött dyning, jag undrar om jag inte håller på att börja likna en hatifnatt.

Jag försökte lära honom det enkla knepet att tänka på döden när man stötte på brudar. Det har hjälp mig själv många gånger genom åren och är förvånansvärt effektivt. Jag kommer alltså att dö om några futtiga årtionden. Min lekamen ska utplånas för tid och evighet. Samma sak kommer att hände med tjejen, vi ska alla stampas ut och försvinna. Om tusen år är våra liv, alla våra ljuvaste drömmar och värsta rädslor upplösta i jord och aska. Vad spelar det då för roll om hon nobbar eller är snorkig och skrattar en rakt i ansiktet? Tack vare denna krassa inställning har jag emellanåt uträttat märkliga ting på kärlekens område, vågat stöta på livsfarligt vackra kvinnor till exempel, och ibland också faktiskt fått leka med dem. Det här var det enda rådet som Niila verkligen lyssnade på. Han började tänka på döden oftare än på tjejer. Grabben blev kort sagt riktigt outhärdlig.

Do you hear that?” he says. “You mean the crashing thunder and pounding rain?” He shakes his head. I listen closely, trying to filter o ut the sounds of the storm. Then I hear it. A whooshing sound with a fast buzzing underne ath it. It’s so, so familiar but I can’t quite put my finger on it. A very definite blac k spot appears among the dark gray clouds. The spot lengthens horizontally. The puzzle pieces click into place and I get the full pictur e: Fighter jet. Headed straight for us. It could be a coincidence, right? F-22 Raptors fly low through giant thunderstorms over major metropolitan areas in the middle of the night a ll the time. Right. My illusions of a coincidence are shattered - by a mis sile flying straight at me. It would seem this guy has infrared, too. I mean, missiles? Really? Isn’t that a bit overkill? I start flying away, but Sani stops me. “Dive!

Kärlek kan man inte samla i lador. Finns det en del av Jesus i vartenda massfabricerat krucifix? Alla offer som vi inte själva mördar eller spärrar in är inbillade offer. Och F. sa: Jag bär mitt hjärta som en krona. Så försvann de, de spetälskevita metoperna och trygliferna och alla de andra snirkliga namnen som står för renhet; bleka tempel och förfallna altaren försvann under den scharlakansröda glasyren. Det ursprungligaste i en människas natur är ofta det som är det mest desperata. Således påtvingas världen nya system av människor som helt enkelt inte står ut med att leva med det som är. Det enda som betyder något för en skapare är att hans system är unikt. Mitt hat till smärtan är nåt så extra kolossalt fantastisk, mycket viktigare än ditt hat till smärtan, men min kropp är så mycket mera central, jag är smärtans Moskva, du är bara en väderstation på landet. Var med mig, religiösa amuletter av alla slag, ni smo hänger i silverkedjor, ni som sitter fastmålade på underkläder med en säkerhetsnål, ni som gömmer er i svart brösthår, ni som löper som spårvagnshjul i springan mellan gamla lyckliga kvinnors bröst, ni som av misstag pressas in i skinnet när någon älskar, ni som fingras som mynt och på vilka man letar efter silverstäplar, ni som har kommit bort bland kläderna för kelande femtonåringar, ni som stoppas i mun medan man tänker, ni mycket dyrbara som bara spinkiga små flickebarn för lov att bära, ni som hänger i skärpkammare tillsammans med uppknutna slipsar, ni som blir kyssta för att bringa tur, ni som rycks från halsen i vredesmod, ni som är pressade, ni som är graverade, ni som blir lagda på spårvägsspår för att få en ny och lustig form, ni som sitter fast i innerklädseln i taxitak... Vi ljuger alla dröm efter dröm i varandras armar. Morgon efter morgon finner vintern mig ensam bland slitna löv med fruset snor och frusna tårar i ögonbrynnen.

Quid est enim tempus? Quis hoc facile breuiterque explicauerit? Quis hoc ad uerbum de illo proferendum uel cogitatione comprehenderit? Quid autem familiarius et notius in loquendo commemoramus quam tempus? Et intellegimus utique cum id loquimur, intellegimus etiam cum alio loquente id audimus. Quid est ergo tempus? Si nemo ex me quærat, scio; si quærenti explicare uelim, nescio. Fidenter tamen dico scire me quod, si nihil præteriret, non esset præteritum tempus, et si nihil adueniret, non esset futurum tempus, et si nihil esset, non esset præsens tempus. Duo ergo illa tempora, præteritum et futurum, quomodo sunt, quando et præteritum iam non est et futurum nondum est? Præsens autem si semper esset præsens nec in præteritum transiret, non iam esset tempus, sed æternitas. Si ergo præsens, ut tempus sit, ideo fit, quia in præteritum transit, quomodo et hoc esse dicimus, cui causa, ut sit, illa est, quia non erit, ut scilicet non uere dicamus tempus esse, nisi quia tendit non esse?

fron wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Azita_Gh... Azita Ghahreman föddes i Iran. Efter att ha utbildat sig till lärare studerade hon språk, litteratur och mytologi. Hon har haft uppdrag i FN och arbetat för organisationen ”läkare utan gränser”.Sedan 2006 bor hon i Malmö. Hon är medlem i Författarcentrum syd. Författarskap [redigera] Azita Ghahreman debuterade som poet 1990. Hennes första bok Avazhaaye havva (Evas sånger) blev mycket uppmärksammad i iranska media. Tandishaaye paeezi (höstens skulpturer) kom ut 1996. Den tredje diktsamlingen Faramooshi aine sadei daarad (glömskan har en enkel ceremoni) 2002 blev nominerad till årets bästa diktsamling och fick bra kritik i iransk press. Hennes dikter är översatta till franska, holländska, engelska, tyska, arabiska, makedonska, kinesiska,albanska, danska och svenska. Förutom i Iran har hon haft föredrag och poesiuppläsningar i Sverige, Holland, Tyskland, Makedonien, Albanien, England och Frankrike. Analys av författarskapet [redigera] Dikterna handlar om människans möte med det ofrånkomliga och det som uppstår i varje kontakt med tingen och skeenden runtomkring oss. I hennes tidigare dikter finns spår av sorg över en förlorad barndom i ett religiöst land, som sätter många förbud. I senare dikter ser man en mognare hållning till världen och språket. Här upptäcker poeten människans begränsningar och försöker komma underfund med ångestens drivande kraft. Genom skapandet försöker hon göra sig fri från förutbestämda, förutfattade meningar om rätt och fel. I de dikter som har skrivits efter 2000 märks en lekfull poet som behärskar orden, språket och historien. Filosofiska och mytologiska studier gör sig påminda som en sorts nyupptäckt av språket och ett nytt sätt att se på världen. Poeten möter en bitter verklighet med en känsla av ironi och filosofisk beundran över stora och små händelser. Det vore fel att betrakta Ghahreman som en politisk poet. Hennes dikter kan betecknas som universella, samtidigt som de karakteriserar en iransk kvinnas liv och öde. I de senare dikterna finns dikter av erotisk karaktär. Det är få iranska kvinnor som har vågat skriva erotiska dikter så öppet och starkt. Hennes dikter ingår i en tusenårig tradition av persisk litteratur. Bibliografi