Sig Quotes

You're such a pain in the ass. (Butch) Said the SIG to the Glock. (V)

Finch?" I ask him with my best fake smile. "Will you go to the stupid Sig Tau Valentine's Date party with me?" Finch hugged me to his side. "Yes, But only because you called it stupid.

I am unarmed. But Butler here, my ...ah...butler, has a Sig Saucer in his shoulder holster, two shrike-throwing knives in his boots, aderringer two-shot up his sleeve, garrotte wire in his watch, and three stun greanades concealed in variouse pockets. Anything else, Butler?

It seems that the young woman made some indelicate suggestion of a threesome...When I got there, Miss Nash was standing by the hot tub in a small bikini, pointing the business end of a SIG-Sauer P-226 at her fella and concerned members of the hotel staff, while dunking the scantily clad female's head under the water and asking, "Who's diving for clams now, bitch?

Sig Sauer. Nine millimetres. Thirteen in the magazine. Big bullets. One of these hits you and it could blow your head off; something even the magic can't fix. Other than that you should be all right, presuming you remembered to wear the regulation above-ground micro-fibre jumpsuit recently patented by me. Then again, being a Recon jock, you probably didn't.

Quien con­tro­la el pa­sa­do —decía la con­sig­na del Par­ti­do— con­tro­la el fu­tu­ro. Quien con­tro­la el pre­sen­te con­tro­la el pa­sa­do

Travis staggered backward, the hurt plainly displayed in his eyes. "A toast!" he yelled. I flinched, turning just in time to see him climbing onto a chair, stealing a beer from the shocked Sig Tau brother closest to him. I glanced to America, who watched Travis with a pained expression. "To douchebags!" he said, gesturing to Brad. "And to girls that break your heart, he bowed his head to me. His eyes lost focus. "And to the absolute horror of losing your best friend because you were stupid enough to fall in love with her.

I’ve got my Sig and I’m in a car I swiped,” Bert raged on.” I thought of that much ahead. I don’t miss! It’s like candy, Sammy. His car is candy red. Like Valentine’s Day for me!” I ain’t gonna let a perfect moment pass, Sammy. I’m my own man now in this stuff. I done enough already to earn the respect I don’t get. I’m not stupid, so go to bed.

Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.

...en av de mänskliga rättigheterna måste vara den att för en tid få dra sig undan allt som händer och sitta så här vid sidan av skeendet, få vända världen ryggen ett ögonblick medan solen lyser och hjärtat fortsätter att dunka.

The Audi tires squealed as the vehicle tracked the same path. Jake hammered down the avenue, hunting for a getaway. Traffic thickened at the juncture ahead. A green light flickered into amber. He ramped up over the limit, punching over the white lines on a red signal. Tires screeched and a horn beeped. The needle sat on one hundred kilometers per hour. He fishtailed at a laneway. The GPS showed a right angle, car slid into a slot in an overhang. Jake got out and crept toward the opening, hugged the brick wall. He pulled the SIG and flicked off the safety. The Audi braked at the mouth. Door slammed. A shadow fell over the concrete. The swish of clothing indicated a possible weapon draw.

The woman set Sig's chocolate orgy out in front of her and deposited my steak on the table. "Y'all must work out," the waitress observed a little sourly. She apparently did not. "I'm going to throw this up later," Sig said expressionlessly. "I have a tapeworm," I said cheerfully.

I wrote this because someone put a gun to my head and said, “Write.” And do you know how long it takes to type with one hand while your other hand is shaking from holding a loaded Sig Sauer? Well, at least twice as long.

Allting blir svårt när man vill äga saker, bära dem med sig och ha dem. Jag bara tittar på dem och när jag går min väg har jag dem inne i huvudet och kan ha roligare saker för mig än att bära kappsäckar.

I've been keeping an eye on Henry throughout the fight. I glanced at him just as he stepped onto the mat. "Alpha," he called. "I chal—" He never got the whole word out—because I drew my foster father's SIG and shot him in the throat before he could. For a split second everyone stared at him, as if they couldn't figure out where all that blood had come from. "Stop the bleeding." I said. Though I made no move to do it myself. The rat could die for all I cared. "That was a lead bullet. He'll be fine." But he wouldn't be talking—or challenging Adam—for a while. "When he's stable put him in the holding cell where he can't do any more harm." Adam looked at me. "Trust you to bring a gun into a fist fight." He said with every evidence of admiration. Then he looked at his pack. Our pack. "What she said." He told them.

Hon hade lärt sig älska kärleken med all dess plåga, dess tårar, dess längtan . - Bättre sorgsen med den än glad utan den, sade hon.

Inte konstigt att farfar fick en hjärtattack i sängen och dog. Antagligen vände han sig om en morgon och tog sig en ordentlig titt på sin fru.

Han reste sig, lämnade toaletten. Lät blodfläcken på golvet vara. Låt någon se den, låt någon undra. Tro att någon blivit dödad här, eftersom någon hade blivit dödad här. För hundrade gången i ordningen.

Hun gav sig omsider til at elske verden, men kun fordi den skulle udslettes sammen med hende.

Engang vil jeg skrive alle de ord ned, der gennemstrømmer mig. Engang skal andre mennesker læse dem i en bog og undre sig over, at en pige alligevel kunne blive digter.

Sig idly stuck her index finger in her cup of steaming-hot coffee and stirred it. I couldn't decide it it was mildly erotic or mildly disgusting.

Og hví skyldu vér amast við bókinni? Hún neyðir þig ekki til að lesa sig. Hún lætur persónu þína afskiftalausa. Hún liggur þarna einmana í horninu í bóksölubúðinni eins og þrítug piparjómfrú. En sá voði vogir yfir þér alla ævi þína, að rithöfundur setjist inn til þín og þylji yfir þér heila syrpu af óprentuðum ljóðum. Bækur eru saklausir hlutir, en rithöfundur eru ægilegar verur.

Sig is like that. She tends to have an “it takes a village” attitude toward monster hunting. I have mostly hunted supernatural predators alone, partly because I had no choice and partly because I’m an idiot.

Engang kom han med skjorten åpen og han var tykt lodden på brystet. Det er som en eng å lægge sig i! tænkte jeg, for jeg var så ung. Jeg kysset ham nogen ganger, det er på det jeg vet at jeg aldrig har oplevet noget lignende.

Månen tittade fram även den här natten och kastade ett blekt sken över två kroppar som rörde sig i samklang.

En människa som ramlat. Hjälp honom upp. En människa som lagt sig ner. Låt honom ligga.

We're still dancing to tunes created by men who thought that a thunderstorm was a sig of God's anger.

I väntrummet sitter Britt-Marie kvar. Ensam. Inte ens kakaduan är kvar. Om Britt-Marie hade rest sig och gått så hade nog ingen kommit ihåg att hon varit där. Hon ser ut att tänka på det ett ögonblick. Sedan borstar hon något osynligt från kanten av bordet och rättar till ett veck i sin kjol, och sedan reser hon sig och går.

Det kan regne og storme, det er ikke derpaa det kommer an, ofte kan en liten Glæde bemægtige sig en paa en Regnveirsdag og faa en til at gaa avsides med sin Lykke. Man stiller sig da op og gir sig til at se ret frem, nu og da ler man tyst og ser sig omkring. Hvad tenker man paa? En klar Rute i et Vindu, en Solstraale i Ruten, en Utsigt til en liten Bæk og kanske til en blaa Rift på Himlen. Det behøver ikke at være mere.

När sorgen är stor och vill förgöra en manniska så går de döda ur sina gravor för att hjälpa till.

Ja, han var gal, han var gal. Det måtte han være; for Sara bydde ham kaffe, mælk, te, bydde ham øl, bydde ham alt hun visste, men han reiste sig allikevel fra frokostbordet straks efter han hadde sat sig og lot maten stå.

Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också impulsen att så omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går den till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga... Men bättre förekomma en förekommas ( s. 105)

Hvad var iveien med Edevart? Hans hænder var store og stærke, hans sener i orden, men hans sind var splittet. Her seilte han væk tom og hjemløs, han var litt isenn blit fra intet sted, hvorhelst han flakket om drog han røtterne efter sig.

Med människor i en liten båt sker något sällsamt. Vad de upplever är att de känner sig ensamma. Vad de känner är att de är ensamma tillsammans, tillsammans med de andra i båten. Därför uppstår mellan människor i små båtar en tillfällig tillgivenhet. Man har ju bara varandra och djupa vatten är skrämmande och små båtar är mycket bräckliga. Var och en blir den andres livboj. Är inte du rädd så inte är jag det.

Markboen tapte ikke hodet. Han fandt ikke luften usund for sig, han hadde publikum nok til sine nye klær, han savnet ikke diamanter, vin kjendte han fra bryllupet i Kana. Markboen gjorde sig ikke ondt av de herligheter han ikke fik: kunst, aviser, luksus, politik var værd nøiagtig det som menneskene vilde betale for det, ikke mere; markens grøde derimot den måtte skaffes til hvilkensomhelst pris, den var altings ophav, den eneste kilde.

I samma sekund Benjamin blir varse den nytillkomne hejdar han sig i steget, är för ett ögonblick alldeles stilla, och han vet att det är hit, till detta ögonblick, till detta möte, till denne man, som hela hans rörelse har syftat. Det är hit han hela tiden har gått.

Whoever had opened that first Starbucks in Seattle should be shot.

Jeg har tit nok været bange for livet, men aldrig døden.

Bøgers skæbne er ligeså forunderlig som menneskers. Den er aldrig til at forudse.

A gun is not a weapon," Einar once said to Sig. "It's and answer...

At digte, – det er at holde
 dommedag over sig selv.

Man får ikke altid de rejser man ønsker sig nieta, men du vil altid få den rejse du har brug for

At vove er at miste fodfæstet et kort øjeblik - ikke at vove er at miste sig selv.

Reportern hade funnit sig i den ljusa världen och alltså var det meningslöst att prata med honom. Det fanns inga ord.

Kärleken är ett helhetskrav, vare sig den är smärtsam oro eller lycklig åtrå... Man älskar bara det man inte äger helt.

Mod Verdens Flok så ubønhørlig, og med sig selv så let medgjørlig. Farvel, nå har jeg rakt Dem Speilet brug det og suk så: Herregud slig ser en Himmelstormer ud.

Mike’s harmless.” “No,” Sig corrected. “He’s powerless. There’s a difference.

Missbrukarna missbrukar sina droger men de anhöriga missbrukar hoppet. Klamrar sig fast.

Alting havde ændret sig undtagen verden, som aldrig blev den samme

De flesta andra människor verkade helt enkelt ha en avundsvärd förmåga att leva sina liv utan att blanda in sig själva alltför mycket.

Det är skönt att man saknar fantasi att föreställa sig allt lidande.

I can't tell you that. But not because I'm not willing to tell you." He looked down at the guns. A Desert Eagle and a Sig Sauer nine millimeter, and he'd killed with both of them. "When you take a man's life that's between you, God and that man's soul. It's a personal conversation you work out your entire life. I can't talk about it because there are no words for it.

SNÖ FALLER Begravningarna kommer tätare och tätare som vägskyltarna när man närmar sig en stad. Tusentals människors blickar i de långa skuggornas land. En bro bygger sig långsamt rakt ut i rymden.

The guy with Bennett let go of his elbow and started patting his pockets. He came out with the switchblade, now closed up again, and a Sig Sauer automatic, a P226, I thought, favored by Special Forces everywhere.

Jag menar bara att det feministiska svaret på att bli kärlekslöst behandlad av män som är oförmögna till kärlek inte kan vara att via self-empowerment-tankedressyr göra sig själv lika oförmögen till kärlek som dem.

Dånet och sorlet från havsstranden fyller mina örons snäckor. Men de förmår inte driva undan mina förföljare: Mina tankars frågor ställes och upprepas. Men det finns inga svar åt dem --- de slår sönder sig bara, emot en granithård mur. De kastas tillbaka, sköljs bort. Men de kommer igen, alltid igen, som vågorna utifrån vattenvidden.

En av lärorna på Tlön går så långt att den förnekar tiden: den tänker sig att nuet är oändligt, att framtiden inte är verklig annat än som en förväntan i nuet, att det förflutna inte är verkligt annat än som ett minne i nuet.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord.

Men en dag, en fruktansvärd och lycklig dag, skulle hon inte behöva orka mer, då skulle Olof också kunna klara sig. Då skulle hon ha rätt att vara trött, ha rätt att dö. Den dagen. Måtte den komma snart, måtte den aldrig komma.

Det är en omöjlig sak för söner att förstå, och en skam för pappor att erkänna: att vi egentligen inte vill att våra barn vare sig ska följa sina drömmer eller gå i våra fotspår. Vi vill gå i deras fotspår, när de följer våra drömmar.

Når folk senere i livet hørte, at Risten havde nordnorske aner, spurgte de ofte, om nordlyset ikke var et fantastisk syn. Jo, svarede hun så og skyndte sig at skifte emne. Sandheden var, at hun aldrig havde set det. Hun var jo ikke idiot.

For også hun hadde hat sin historie, sin lille uregelmæssighet i sit liv (...)Siden sit ulykkelige forhold til en ung fremmed, en ren æventyrer ved navn Johan Nagel, en uanselig dværg, som hadde dukket op på hendes vei ifjor og gjort hende ganske forvirret, hadde fru Dagny hat sine dulgte sorger å trækkes med. Forholdet var ikke endt med at en hat sænkedes dypt og en pyntelig farvel hadde lydt, nei den vilde man var gåt på hodet i havet og hadde gjort ende på sig uten å si et ord.

Den lille havfrue måtte tænke på den første gang hun dykkede op af havet og så den samme pragt og glæde, og hun hvirvlede sig med i dansen, svævede, som svalen svæver når den forfølges, og alle tiljublede hende beundring, aldrig havde hun danset så herligt; det skar som skarpe knive i de fine fødder, men hun følte det ikke; det skar hende smerteligere i hjertet.

Jorden tilhører ikke mennesket. Det er menneskene, der tilhører Jorden. De duftende blomster er vore søstre, og hesten, den mægtige ørn, for ikke at tale om elgen, er vore brødre. Og hvordan kan man købe eller sælge noget som helst? For hvem ejer varmen i luften eller lyden af vinden i træerne? Og saften i grenene bærer erindringen om dem, der har levet før os. Og lyden af bækkens mumlen er er vores forfaders stemme. Og vi må lære vores børn, at jorden under deres fødder er forfædrenes akse, og at alt, hvad der overgår Jorden også overgår os, og hvis mennesket spytter på jorden, spytter det på sig selv.

The vampires weren’t the only ones who thought you were dead,” Sig observed as she cut her double order of French toast into dainty little bite-size portions. “I’m going to shove a cell phone so far up your ass that you’re going to burp ringtones.

It’s a prissy, overdecorated P238 SIG Sauer, red and black, with gold-inlaid flowers scrolling down the barrel. Morris drops the clip and sees it’s full. There’s even one in the pipe. He puts the clip back in and lays the gun on the desk—something else to take along.

Det var i Almindelighed folk, som man maatte sige var tat af Vinden. Talere og Skribenter, som havde slaat sig til Ro indenfor Grænserne af sine Evner, og ikke saa længer og ikke tænkte længer. De havde ikke Brug for Udvikling. Der de stod, der stod de. De var Kommunister.

Hon hade fått Gamecuben av Elvy på sin femtonde födelsedag. Det hade varit hetsiga diskussioner med Margareta, som hävdade att tevespelen gjorde att ungdomarna avskärmade sig från omvärlden, stängde av. Elvy trodde att hon hade rätt, och det var just därför hon köpt spelet.

Och med en annan sak blir jag aldrig färdig: Att draga mig tillbaka och sitta i ensamheten i skogen och ha det gott och mörkt omkring mig. Det är den sista glädjen. Det är det höga, det religiösa i ensamheten och mörkret, som gör att man har behov av dem, det är däremot icke därför man söker sig bort från de andra, att det bara är sig själv man härdar ut med, nej, nej. Men det är det mystiska, att allt brusar fjärran och dock så nära en, man sitter i mitten av en allestädes närvarande. Det är väl Gud. Det är väl en själv som är en del av allt.

Bara en sak”, ropar han tillbaka, och tar ett steg närmare mig. ”Det finns bara en enda sak som jag verkligen vill ha.” ”Vad?” Han ställer sig nära, vinglar till i blåsten, tar tag i mina armar och lutar sig fram så att hans läppar nuddar mitt öra. ”Du är min önskan. Du, bara.

…dumheden hos disse mænd og den endnu større dumhed hos dem, der tror, at de er stærkere end naturen, og med eventyrlige argumenter bilder sig selv ind, at de formår, hvad de ikke formår, og ønsker at få andre til at handle ligesom dem selv, selvom det strider imod deres natur.

Jag slog näven i vattnet. Fan ta honom. Det här är en sak mellan mig och Belly. Den självbelåtne jäveln. Han skulle gifta sig med min tjej och jag kunde inte göra någonting åt det. Jag kunde bara stå och titta på, eftersom han var min bror, eftersom jag lovat. Ta hand om honom, Connie. Jag litar på dig.

Og nú heldur hann þeir svensku séu ekki jafngáfaðir og hann. Ég skal segja þér: þeir eru gáfaðri en hann, þeir eru svo gáfaðir að einginn kraftur fær þá til að trúa því að það samsafn af lúsugum betlurum norðrí raskati, sem kallar sig íslendinga og nú eru bráðum allir dauðir guðisélof, hafi skrifað fornsögurnar.

- Människor är inte så små som man tror. Och inte så stora. Felet med att ha makten som bedömningsgrund och inte handlingarna är att nästan alla friskriver sig då, var och en hittar sin maktlöshet när de behöver den. För alla är maktlösa inför någon, och något. Alla har ett skikt av maktlöshet i sig, i sin upplevelse av sig själva i tillvaron, som de då använder. Och därför ser världen ut som den gör. Alla har en glipa i sin makt, även när de vet att de har makt och ansvar, som de kan utnyttja för att förstå varför de måste handla som de gör. Moralen börjar hos individen. Man måste kräva den av alla. De som har makt föddes maktlösa och denna känsla är den som består i dem hela livet, särskilt i de stunder då de handlar fel. Då minns de att de blev mobbade på skolgården och slagen av pappa och inser att allt är någon annans fel även nu.

Voksne venter på i morgen, bevæger sig i en nutid bag hvilken der er i går eller i forgårs eller højst sidste uge: Resten vil de ikke tænke på. Børn kender ikke betydningen af i går, af i forgårs eller sågar af i morgen, alt er lige nu; gaden er den, døråbningen er den, trapperne er dem, det er mor, det er far, det er dagen, det er natten.

Jo, vi vil gaa. Vi vil gaa alligevel. Vi maa gaa. De Kvinder, som altid sidder i sine Kareter, keder sig tildøde. De Tider er forbi, da Kvinden var for Manden kun en Luksusgjenstand, halvt et kostbart Legetøi, halvt en Gudinde, der skulde tilbedes. De har selv stødt os ned paa Handlingens Skueplads, hvor vi maa arbeide, erhverve, stride og tumle os, med ett Ord: vi maa gaa.

Hur nå gemenskap? Fly den övre och yttre vägen : Det som är boskap i andra är boskap också i dig. Gå den undre och inre vägen : Det som är botten i dig är botten också i andra. Svårt att vänja sig vid sig själv. Svårt att vänja sig av med sig själv. Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven. Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk. Det opraktiska är det enda praktiska i längden.

Jag är inte fullkomlig. Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken. Jag har lättare för att intressera mig för matematiken än för att tycka om mina medmänniskor. Men jag har en förankring till något i tillvaron som står fast. Sedan kan man kalla det vad man vill. Jag står på ett fundament, och längre ner än dit kan jag inte falla. Det är mycket möjligt att jag inte har lyckats ordna mitt eget liv alltför smart. Men jag har alltid – med minst ett finger åt gången – tag i Det absoluta rummet. Därför finns det en gräs för hur långt världen kan vrida sig ur led, hur mycket som kan hinna gå snett innan jag upptäcker det. Jag vet nu, utan skuggan av tvivel, att något är sjukt.

Every agent has a Sig Weiss—as a rosy dream. You sit there day after day paddling through oceans of slush, hoping one day to run across a manuscript that means something—sincerity, integrity, high word rates—things like that. You try to understand what editors want in spite of what they say they want, and then you try to tell it to writers who never listen unless they’re talking. You lend them money and psychoanalyze them and agree with them when they lie to themselves. When they write stories that don’t make it, it’s your fault. When they write stories that do make it, they did it by themselves. And when they hit the big time, they get themselves another agent. In the meantime, nobody likes you.

Jag skriver inte för att jag kan det, för att jag tycker det är lätt, jag gör det för att det är vad jag gör och skriver jag inte, mår jag inte bra. Jag är en som skriver och skriver jag inte, finns jag inte, är jag inte jag. Jag blir inte lycklig av att skriva, ibland är jag lycklig när jag skriver, men då vet jag inte om det; då är jag så inne i skrivandet att skrivandet är det enda jag vet. Det är som i livet, de lyckliga stunderna är när man inte är medveten om sig själv.

Så redo de ut från gården i första gryningen. Dimman låg vit som mjölk över bygden. Men om en stund började den lätta, och så silade solen igenom. Och drypande av dagg lyste där fram i det vita diset gräsvallar, gröna av efterslåttern, och blacka stubbåkrar och gula träd och rönn med blänkande röda bär. Fjällsidorna skymtade blåa höjande sig ur dis och ånga - så rämnade dimman och drev som molntappar mellan sluttningarna, och de redo genom dalen i det härligaste solsken, Kristin främst i skaran vid sin fars sida.

Det er så lidt kærlighed i verden, at vi fremfor alt må elske den, som de andre har overset. Den det er et arbejde at elske, den vi inderst inde finder afskyelig, fordi han forhinder os i at have det behageligt. Den lidende, den forurettede, den åndeligt armodige, og det anonyme barn der hver morgen må sette sig på plads ved en skolepult, der stinker kvælende af mange generationers angst. There is so little love in the world that we must above all love those that others have overlooked. The ones it's a chore to love, the ones we find deep down disgusting because they prevent us from feeling comfortable. The suffering, the aggrieved, the spiritually impoverished, and the anonymous child who every morning has to sit down at a school desk with the suffocating stench of many generations of fear. Ansigtene

Jag återvänder till mitt yttrande att vi sakna nationalitet. Kan någon säga mig något svenskt i Sverige annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dålig översättning! [...] Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska! Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det så är det antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.

Hvis jeg skulle tegne noget, og jeg vidste, at det, jeg tegnede, ville blive levende, når tegningen var færdig, så ville jeg ikke have turdet tegne noget som helst. Jeg ville aldrig have vovet at give liv til noget, som ikke kunne forsvare sig mod alle de ivrige farveblyanter.

På svenskan läser vi en bok om nån som går på en internatskola och alltid vinner över alla han slåss med. Alla i klassen tycker boken är jättebra. Det är den inte. Den är skit. Danne säger att det är den bästa bok han läst och att han kan identifiera sig med huvudpersonen. (Vi har fått en stencil där det står: "Kan du identifiera dig med huvudpersonen?") Eva, vår lärare, blir alldeles röd i ansiktet av glädje. Hon frågar vad det är som Danne kan identifiera sig med. Då nickar han nöjd och säger: "Det där med simningen, för jag gick på simning förut.

Du er selv den afgrund, der åbner sig under dig, og den bro, du må gå over. Du er selv den sti, du skal følge, og det bjerg, du er nødt til at bestige. Du er den hule, du må finde og træde ind i. Og når du sidder dér, vil du indse, at du er den sky, der svæver på himlen over dig; at du er den Himmelske sang, og at du er regnen, som falder og fordamper på ny; at du dråben, der forener sig med sit hav. du vil ikke have behov for at vide mere, for du vil være selve visheden om Himmerriget, himlen, havet, stjernerne og Altet. Du vil ikke mere være adskilt fra Gud.

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester – tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

And you never even reported it. You should have reported it. I could have took fingerprints. I'd love to lock up them skinheads." "What I'm reporting is the gun, my Sig Sauer." Dave said. "Hetzel will have it. I want it back." "What did it cost you?" Rose said. "That's not the point," Dave said. "It's the only gun I ever owned. I'm against guns. They give too many people power who have no right to it. Guns cancel out intelligence, reason, decency, civility, and put terror in their place. I got along without a gun most of my working life. But a man can't buck the odds forever. About five years back I bought the Sig Sauer. I'm used to it. And I don't know that I'm morally prepared to buy another one.

Föräldrakärlek är den enda kärleken där det slutliga målet måste vara skillsmässa. En mor som sätter värde på sonens strävan efter oberoende och uppmuntrar honom att skiljas från henne när han behöver det ger honom mycket viktiga verktyg för att handskas med livet. När modern är villig att låta sonen etablera sin egen identitet genom att låta honom ta risker på egen hand och låta honom göra sina egna misstag, och ändå finns till hands om han skulle behöva henne, bidrar hon till att skapa en människa som har förtroende för sig själv och sin förmåga. Den förkvävande modern hindrar och begränsar i stället sonens utveckling genom att styra honom för mycket och få honom att känna sig oduglig och hjälplös.

You know you’re in a college town when there’s a restaurant called “Pancakea.” The establishment was a pancake/coffee house, and Choo, Molly, Sig, and I were sitting in a booth arguing about the place and its name and their relative merits. I thought the name was a take on panacea, implying that pancakes are a cure for everything. Sig thought the owner wanted the place to become the IKEA of pancakes. Molly thought that given how large the pancakes were, the title might be a riff on Pangea, the first continental landmass. We all agreed that the owner was probably an ex-college student who couldn’t get a job with his or her major, but we couldn’t agree on whether that major was philosophy, marketing, anthropology, or just heavy drinking.

Vilket korkat jävla idiotland det här var. Alla unga kvinnor drack vatten i sådana mängder att det sprutade ur öronen på dem, de trodde det var 'nyttigt' och 'fräscht', men det enda som hände var att antalet unga inkontinenta i landet sköt rätt upp i höjden. Barn åt fullkornspasta och fullkornsbröd och allsköns märkvärdiga grova rissorter som deras magar inte kunde tillgodogöra sig riktigt, men det spelade ingen roll för det var 'nyttigt', det var 'fräscht', det var 'hälsosamt'. Å, de förväxlade mat med själ, de trodde att de kunde äta sig till att bli bättre människor utan att fatta att mat är en sak, de föreställningar mat väcker något annat. Och sa man det, sa man något i den vägen var man antingen reaktionär eller bara norrman, det vill säga en människa som är tio år efter.

Att älska någon är som att flytta in i ett hus, brukar Sonja säga. I början förälskar man sig i allt det nya, man förundras varje morgon över att det är ens eget, som om man är rädd för att någon plötsligt ska rusa in genom dörren och påtala att det skett ett grovt misstag och att det inte alls är meningen att man ska bo så här fint. Men som åren går nöts fasaden, träet spricker här och var, och man börjar älska det där huset inte så mycket för alla sätt det är perfekt på som för alla sätt det inte är det. Man lär sig alla dess vinklar och vrår. Hur man undviker att nyckeln fastnar i låset när det är kallt ute. Vilka golvplankor som sviktar lite lätt när man kliver på dem och exakt hur man ska öppna garderobsdörrarna för att de inte ska knarra. Det är det, alla de små hemligheterna, som gör det till ditt hem (s. 315-316).

... det är bra för en människa att meditera över de drömmar hon haft. Då framstår den passiva tron på vetenskapen som en verklighetsflykt lika mycket som mysticismen. Därför är arbete och handling nödvändiga. Men de måste vara grundade på tro. Frågan är hur vi kan skaffa oss en tro värdig livet. ... 'Jag tror på livet och människorna', hade Ahmed sagt. 'Jag anser det vara min plikt att stödja deras ideal, så länge de är riktiga, för passivitet i det fallet innebär feghet och flykt. Jag anser det också vara min plikt att motarbeta deras ideal, om jag tror att de är felaktiga, för passivitet då innebär förräderi.' Man kunde fråga sig: vad är riktigt och vad är felaktigt? Men kanske tvivlet var ett slags verklighetsflykt liksom mysticismen och den passiva tron på vetenskapen. Likväl: kunde man på samma gång vara en idealisk lärare, en idealisk äkta man och en ständig revoltör?

Det var en Foraarsaften, Solen skinnede saa rød ind i Stuen, den var lige ved at gaa ned. Vingerne af Møllen deroppe paa Volden drev deres Skygger over Ruderne og Værelsets Vægge, kommende, svindende, i ensformig Veklsen af Skumring og Lys: - een stund Skumring, to Stunder Lys. Ved Vinduet sad Niels Lyhne og stirred gjennem Voldens bronzemørke Ælme mod Skyernes Brand. Han havde været udenfor Byen, under nyudsprungne Bøge, mellem grønne Rugmarker, over blomsterbrogede Enge; Alting havde været saa lyst og let, Himlen saa blaa, Sundet saa blankt og de spadserende Damer saa sælsomt smukke. Syngende var han gaaet henad Skovstien, saa blev Ordene borte i hans Sang, saa lagde Rhytmen sig, saa døde Tonerne bort og Stilheden kom som en Svimmelhed over ham. Han lukkede Øjnene, men endda mærkede han, hvordan Lyset ligesom drak sig ind i ham og flimred gjennem alle Nerver, medens den køligt berusende Luft ved hvert Aandedrag sendte det sært betagne Blod med vildere og vildere Kraft gjennem de i Magtesløshed dirrende Aarer, og der kom ham en Følelse paa, som om alt det Myldrende, Bristende, Spirende, Ynglende i Vaarnaturen om ham, mystisk søgte at samle sig i ham i eet stort, stort Raab; og han tørsted efter dette Raab, lytted til hans Lytten tog form af en uklar, svulmende Længsel. Nu, han sad der ved Vinduet, vaagnede Længslen igjen.

Han säger: "Låt mig få visa dig." Och sedan kysser vi varandra. Eller jag tror åtminstone att vi kysser varandra - jag har bara sett det göras ett par gånger, snabba pickanden med stängda munnar, på bröllop eller vid högtidliga tilldragelser. Men det här liknar ingenting jag någonsin har sett eller föreställt mig eller ens drömt. Det här är som musik eller dans, fast bättre än båda. Hans mun är aningen öppen så jag öppnar min också. Hans läppar är mjuka, samma mjuka tryck som den tyst envisa rösten i mitt huvud som upprepar ordet ja. Värmen bara växer inom mig, vågor av ljus välver sig och bryts och får mig att känna mig som om jag sväver. Han trär fingrarna genom mitt hår, kupar handen om nacke och bakhuvud, rör den fjäderlätt över axlarna, och utan att tänka eller vilja det hittar mina händer till hans bröst, rör sig över hudens hetta, skulderbladens ben som liknar vingspetsar, käkens krökning, nätt och jämnt täckt av skäggstubb - allt så underligt och obekant, och överdådigt ljuvligt nytt. Mitt hjärta trummar så hårt att det värker i bröstet, men det är den goda sortens smärta, som känslan man får den första riktiga höstdagen när luften är frisk och klar och löven krullar sig i kanterna och vinden doftar svagt av rök - som slutet och början av något på en och samma gång. Jag kan svära på att jag känner hans hjärta dunka ett svar under min hand, ett omedelbart eko av mitt eget hjärta, som om våra kroppar talade med varandra.

Det är meningslöst att säga att en människa bör vara nöjd med att ha lugn och ro. Hon behöver liv och rörelse, och om det inte bjuds henne skapar hon det. Tusenden är dömda till en ännu händelselösare tillvaro än mig, och tusende lever i tyst protest mot sitt öde. Ingen vet hur många uppror vid sidan av de politiska som jäser bland alla de människor som befolkar jorden. Kvinnor förväntas alltid vara stillsamma, men kvinnor har samma känslor som män, de har samma behov av att öva sina förmågor och spänna sina krafter som deras bröder. De plågas av den trånga instängdheten och fullständiga händelselösheten på precis samma sätt som män plågas, och det är trångsynt av deras mer privilegierade medmänniskor att hävda att de borde vara nöjda med att sticka strumpor och laga puddingar, spela piano och brodera väskor. Det är tanklöst att fördöma dem eller skratta åt dem om de vill uträtta mer eller lära sig mer än vad traditionen föreskriver som passande för deras kön (s. 125-126).

It's actually not true that our literary culture is nihilistic, at least not in the radical sense of Turgenev's Bazarov. For there are certain tendencies we believe are bad, qualities we hate and fear. Among these are sentimentality, naivete, archaism, fanaticism. It would probably be better to call our own art's culture now one of congenital skepticism. Our intelligentsia distrust strong belief, open conviction. Material passion is one thing, but idealogical passion disgusts us on some deep level. We believe that ideology is now the province of the rival SIGs and PACs all trying to get their slice of the big green pie...and, looking around us, we see that indeed it is so. But Frank's Dostoevsky would point out (or more like hop up and down and shake his fist and fly at us and shout) that if this is so, it's at least partly because we have abandoned the field. That we've abandoned it to fundamentalists whose pitiless rigidity and eagerness to judge show that they're clueless about the "Christian values" they would impose on others.

Nogle, især piger, havde måttet leve deres mors barndom, mens deres egen lå gemt hen i en hemmelig skuffe. For sådanne piger var det vanskeligst. Deres stemmer brød ud af dem som materien af et sår, og lyden af den forskrækkede dem, som når de opdagede, at nogen havde læst i deres dagbog, skønt den var låst inde mellem skrammel og gammelt legetøj fra den tid, hvor de bar en firårigs udsatte ansigt. Det stirrede op på dem mellem snurretoppene og de invalide dukker med det uskyldige, forbavsede glasblik. Deres søvn var let og lugtede af angst. Hver aften når de ryddede op på deres værelse, måtte de samle deres tanker sammen for natten som fugle, der skal lokkes ind i deres bur. Det hændte, at en af dem ikke var deres egen, og så vidste de ikke, hvor de skulle gøre af den. I farten, for de var altid trætte, proppede de den om bag et skab eller ind mellem to bøger i reolen. Men når de vågnede, disse piger, passede tankerne ikke mere til deres ansigt, som havde opløst sig under søvnen ligesom en fastelavnsmaske, hvis stive pap er revnet og gennemvædet af den varme ånde. Med besvær tog de det nye ansigt på sig som en skæbne, og de blev svimle af at se ned på deres fødder, så stor var afstanden blevet i nattens løb.

Geissler har vel ingen interesse for svaret og har kanske ikke hørt det, han vedblir: Kjøpe stenene tilbake altså. Siste gang lot jeg min søn sælge, det er en ung mand på din alder og ellers intet. Han er lynet i familjen, jeg er tåken. Jeg er av dem som vet det rette, men gjør det ikke. Men han er lynet, for tiden har han stillet sig i industriens tjeneste. Han var den som solgte for mig sist. Jeg er noget, det er ikke han, han er bare lynet, det snare nutidsmenneske. Men lynet som lyn er goldt. Ta dere Sellanråfolk: dere ser hver dag på nogen blå fjæld, det er ikke opfundne tingester, det er gamle fjæld, de står dypt nedsunkne i fortid; men dere har dem til kamerater. Dere går der sammen med himlen og jorden og er ett med dem, er ett med dette vide og rotfæstede. Dere behøver ikke sværd i hånden, dere går livet barhændt og barhodet midt i en stor venlighet. Se, der ligger naturen, den er din og dines! Mennesket og naturen bombarderer ikke hverandre, de gir hverandre ret, de konkurrerer ikke, kapløper ikke efter noget, de følges ad. Midt i dette går dere Sellanråfolk og er til. Fjældene, skogen, myrene, engene, himlen og stjærnerne – å det er ikke fattig og tilmålt, det er uten måte. Hør på mig, Sivert: Vær tilfreds! Dere har alt å leve av, alt å leve for, alt å tro på, dere fødes og frembringer, dere er de nødvendige på jorden. Det er ikke alle som er det, men dere er det: nødvendige på jorden. Dere opholder livet. Fra slægt til slægt er det til i lutter avl, og når dere dør tar den nye avl fat. Det er dette som menes med det evige liv. Hvad har dere igjen for det? En tilværelse i ret og magt, en tilværelse i troskyldig og rigtig stilling til alt. Hvad dere har igjen for det? Intet horser og regjerer dere Sellanråfolk, dere har ro og autoritet, dere er omsluttet av den store venlighet. Det har dere igjen for det. Dere ligger ved en barm og leker med en varm morshånd og patter. Jeg tænker på din far, han er en av de 32 tusen. Hvad er mangen anden? Jeg er noget, jeg er tåken, jeg er her og der, jeg svømmer, stundom er jeg regn på et tørt sted. Men de andre? Min søn er lynet som intet er, han er det golde blink, han kan handle. Min søn han er vor tids type, han tror oprigtig på det tiden har lært ham, på det jøden og yankee'en har lært ham; jeg ryster på hodet til det. Men jeg er ikke noget mystisk, det er bare i min familje jeg er tåken. Der sitter jeg og ryster på hodet. Saken er: jeg mangler ævnen til den angerløse adfærd. Hadde jeg den ævne så kunde jeg være lyn selv. Nu er jeg tåken.

fron wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Azita_Gh... Azita Ghahreman föddes i Iran. Efter att ha utbildat sig till lärare studerade hon språk, litteratur och mytologi. Hon har haft uppdrag i FN och arbetat för organisationen ”läkare utan gränser”.Sedan 2006 bor hon i Malmö. Hon är medlem i Författarcentrum syd. Författarskap [redigera] Azita Ghahreman debuterade som poet 1990. Hennes första bok Avazhaaye havva (Evas sånger) blev mycket uppmärksammad i iranska media. Tandishaaye paeezi (höstens skulpturer) kom ut 1996. Den tredje diktsamlingen Faramooshi aine sadei daarad (glömskan har en enkel ceremoni) 2002 blev nominerad till årets bästa diktsamling och fick bra kritik i iransk press. Hennes dikter är översatta till franska, holländska, engelska, tyska, arabiska, makedonska, kinesiska,albanska, danska och svenska. Förutom i Iran har hon haft föredrag och poesiuppläsningar i Sverige, Holland, Tyskland, Makedonien, Albanien, England och Frankrike. Analys av författarskapet [redigera] Dikterna handlar om människans möte med det ofrånkomliga och det som uppstår i varje kontakt med tingen och skeenden runtomkring oss. I hennes tidigare dikter finns spår av sorg över en förlorad barndom i ett religiöst land, som sätter många förbud. I senare dikter ser man en mognare hållning till världen och språket. Här upptäcker poeten människans begränsningar och försöker komma underfund med ångestens drivande kraft. Genom skapandet försöker hon göra sig fri från förutbestämda, förutfattade meningar om rätt och fel. I de dikter som har skrivits efter 2000 märks en lekfull poet som behärskar orden, språket och historien. Filosofiska och mytologiska studier gör sig påminda som en sorts nyupptäckt av språket och ett nytt sätt att se på världen. Poeten möter en bitter verklighet med en känsla av ironi och filosofisk beundran över stora och små händelser. Det vore fel att betrakta Ghahreman som en politisk poet. Hennes dikter kan betecknas som universella, samtidigt som de karakteriserar en iransk kvinnas liv och öde. I de senare dikterna finns dikter av erotisk karaktär. Det är få iranska kvinnor som har vågat skriva erotiska dikter så öppet och starkt. Hennes dikter ingår i en tusenårig tradition av persisk litteratur. Bibliografi