Sig Quotes

You're such a pain in the ass. (Butch) Said the SIG to the Glock. (V)

Finch?" I ask him with my best fake smile. "Will you go to the stupid Sig Tau Valentine's Date party with me?" Finch hugged me to his side. "Yes, But only because you called it stupid.

I am unarmed. But Butler here, my ...ah...butler, has a Sig Saucer in his shoulder holster, two shrike-throwing knives in his boots, aderringer two-shot up his sleeve, garrotte wire in his watch, and three stun greanades concealed in variouse pockets. Anything else, Butler?

It seems that the young woman made some indelicate suggestion of a threesome...When I got there, Miss Nash was standing by the hot tub in a small bikini, pointing the business end of a SIG-Sauer P-226 at her fella and concerned members of the hotel staff, while dunking the scantily clad female's head under the water and asking, "Who's diving for clams now, bitch?

Sig Sauer. Nine millimetres. Thirteen in the magazine. Big bullets. One of these hits you and it could blow your head off; something even the magic can't fix. Other than that you should be all right, presuming you remembered to wear the regulation above-ground micro-fibre jumpsuit recently patented by me. Then again, being a Recon jock, you probably didn't.

Quien con­tro­la el pa­sa­do —decía la con­sig­na del Par­ti­do— con­tro­la el fu­tu­ro. Quien con­tro­la el pre­sen­te con­tro­la el pa­sa­do

Travis staggered backward, the hurt plainly displayed in his eyes. "A toast!" he yelled. I flinched, turning just in time to see him climbing onto a chair, stealing a beer from the shocked Sig Tau brother closest to him. I glanced to America, who watched Travis with a pained expression. "To douchebags!" he said, gesturing to Brad. "And to girls that break your heart, he bowed his head to me. His eyes lost focus. "And to the absolute horror of losing your best friend because you were stupid enough to fall in love with her.

I’ve got my Sig and I’m in a car I swiped,” Bert raged on.” I thought of that much ahead. I don’t miss! It’s like candy, Sammy. His car is candy red. Like Valentine’s Day for me!” I ain’t gonna let a perfect moment pass, Sammy. I’m my own man now in this stuff. I done enough already to earn the respect I don’t get. I’m not stupid, so go to bed.

Ge barnen kärlek, mera kärlek och ännu mera kärlek, så kommer folkvettet av sig själv.

...en av de mänskliga rättigheterna måste vara den att för en tid få dra sig undan allt som händer och sitta så här vid sidan av skeendet, få vända världen ryggen ett ögonblick medan solen lyser och hjärtat fortsätter att dunka.

The woman set Sig's chocolate orgy out in front of her and deposited my steak on the table. "Y'all must work out," the waitress observed a little sourly. She apparently did not. "I'm going to throw this up later," Sig said expressionlessly. "I have a tapeworm," I said cheerfully.

I wrote this because someone put a gun to my head and said, “Write.” And do you know how long it takes to type with one hand while your other hand is shaking from holding a loaded Sig Sauer? Well, at least twice as long.

Allting blir svårt när man vill äga saker, bära dem med sig och ha dem. Jag bara tittar på dem och när jag går min väg har jag dem inne i huvudet och kan ha roligare saker för mig än att bära kappsäckar.

Hon hade lärt sig älska kärleken med all dess plåga, dess tårar, dess längtan . - Bättre sorgsen med den än glad utan den, sade hon.

I've been keeping an eye on Henry throughout the fight. I glanced at him just as he stepped onto the mat. "Alpha," he called. "I chal—" He never got the whole word out—because I drew my foster father's SIG and shot him in the throat before he could. For a split second everyone stared at him, as if they couldn't figure out where all that blood had come from. "Stop the bleeding." I said. Though I made no move to do it myself. The rat could die for all I cared. "That was a lead bullet. He'll be fine." But he wouldn't be talking—or challenging Adam—for a while. "When he's stable put him in the holding cell where he can't do any more harm." Adam looked at me. "Trust you to bring a gun into a fist fight." He said with every evidence of admiration. Then he looked at his pack. Our pack. "What she said." He told them.

Inte konstigt att farfar fick en hjärtattack i sängen och dog. Antagligen vände han sig om en morgon och tog sig en ordentlig titt på sin fru.

Engang vil jeg skrive alle de ord ned, der gennemstrømmer mig. Engang skal andre mennesker læse dem i en bog og undre sig over, at en pige alligevel kunne blive digter.

Sig idly stuck her index finger in her cup of steaming-hot coffee and stirred it. I couldn't decide it it was mildly erotic or mildly disgusting.

Hun gav sig omsider til at elske verden, men kun fordi den skulle udslettes sammen med hende.

Og hví skyldu vér amast við bókinni? Hún neyðir þig ekki til að lesa sig. Hún lætur persónu þína afskiftalausa. Hún liggur þarna einmana í horninu í bóksölubúðinni eins og þrítug piparjómfrú. En sá voði vogir yfir þér alla ævi þína, að rithöfundur setjist inn til þín og þylji yfir þér heila syrpu af óprentuðum ljóðum. Bækur eru saklausir hlutir, en rithöfundur eru ægilegar verur.

Han reste sig, lämnade toaletten. Lät blodfläcken på golvet vara. Låt någon se den, låt någon undra. Tro att någon blivit dödad här, eftersom någon hade blivit dödad här. För hundrade gången i ordningen.

Sig is like that. She tends to have an “it takes a village” attitude toward monster hunting. I have mostly hunted supernatural predators alone, partly because I had no choice and partly because I’m an idiot.

Månen tittade fram även den här natten och kastade ett blekt sken över två kroppar som rörde sig i samklang.

We're still dancing to tunes created by men who thought that a thunderstorm was a sig of God's anger.

En människa som ramlat. Hjälp honom upp. En människa som lagt sig ner. Låt honom ligga.

Engang kom han med skjorten åpen og han var tykt lodden på brystet. Det er som en eng å lægge sig i! tænkte jeg, for jeg var så ung. Jeg kysset ham nogen ganger, det er på det jeg vet at jeg aldrig har oplevet noget lignende.

I väntrummet sitter Britt-Marie kvar. Ensam. Inte ens kakaduan är kvar. Om Britt-Marie hade rest sig och gått så hade nog ingen kommit ihåg att hon varit där. Hon ser ut att tänka på det ett ögonblick. Sedan borstar hon något osynligt från kanten av bordet och rättar till ett veck i sin kjol, och sedan reser hon sig och går.

Det kan regne og storme, det er ikke derpaa det kommer an, ofte kan en liten Glæde bemægtige sig en paa en Regnveirsdag og faa en til at gaa avsides med sin Lykke. Man stiller sig da op og gir sig til at se ret frem, nu og da ler man tyst og ser sig omkring. Hvad tenker man paa? En klar Rute i et Vindu, en Solstraale i Ruten, en Utsigt til en liten Bæk og kanske til en blaa Rift på Himlen. Det behøver ikke at være mere.

I samma sekund Benjamin blir varse den nytillkomne hejdar han sig i steget, är för ett ögonblick alldeles stilla, och han vet att det är hit, till detta ögonblick, till detta möte, till denne man, som hela hans rörelse har syftat. Det är hit han hela tiden har gått.

Bøgers skæbne er ligeså forunderlig som menneskers. Den er aldrig til at forudse.

Whoever had opened that first Starbucks in Seattle should be shot.

Jeg har tit nok været bange for livet, men aldrig døden.

Reportern hade funnit sig i den ljusa världen och alltså var det meningslöst att prata med honom. Det fanns inga ord.

A gun is not a weapon," Einar once said to Sig. "It's and answer...

Alting havde ændret sig undtagen verden, som aldrig blev den samme

Man får ikke altid de rejser man ønsker sig nieta, men du vil altid få den rejse du har brug for

At vove er at miste fodfæstet et kort øjeblik - ikke at vove er at miste sig selv.

Mike’s harmless.” “No,” Sig corrected. “He’s powerless. There’s a difference.

De flesta andra människor verkade helt enkelt ha en avundsvärd förmåga att leva sina liv utan att blanda in sig själva alltför mycket.

Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också impulsen att så omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går den till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga... Men bättre förekomma en förekommas ( s. 105)

I can't tell you that. But not because I'm not willing to tell you." He looked down at the guns. A Desert Eagle and a Sig Sauer nine millimeter, and he'd killed with both of them. "When you take a man's life that's between you, God and that man's soul. It's a personal conversation you work out your entire life. I can't talk about it because there are no words for it.

Med människor i en liten båt sker något sällsamt. Vad de upplever är att de känner sig ensamma. Vad de känner är att de är ensamma tillsammans, tillsammans med de andra i båten. Därför uppstår mellan människor i små båtar en tillfällig tillgivenhet. Man har ju bara varandra och djupa vatten är skrämmande och små båtar är mycket bräckliga. Var och en blir den andres livboj. Är inte du rädd så inte är jag det.

SNÖ FALLER Begravningarna kommer tätare och tätare som vägskyltarna när man närmar sig en stad. Tusentals människors blickar i de långa skuggornas land. En bro bygger sig långsamt rakt ut i rymden.

The guy with Bennett let go of his elbow and started patting his pockets. He came out with the switchblade, now closed up again, and a Sig Sauer automatic, a P226, I thought, favored by Special Forces everywhere.

Jag menar bara att det feministiska svaret på att bli kärlekslöst behandlad av män som är oförmögna till kärlek inte kan vara att via self-empowerment-tankedressyr göra sig själv lika oförmögen till kärlek som dem.

Markboen tapte ikke hodet. Han fandt ikke luften usund for sig, han hadde publikum nok til sine nye klær, han savnet ikke diamanter, vin kjendte han fra bryllupet i Kana. Markboen gjorde sig ikke ondt av de herligheter han ikke fik: kunst, aviser, luksus, politik var værd nøiagtig det som menneskene vilde betale for det, ikke mere; markens grøde derimot den måtte skaffes til hvilkensomhelst pris, den var altings ophav, den eneste kilde.

Ja, han var gal, han var gal. Det måtte han være; for Sara bydde ham kaffe, mælk, te, bydde ham øl, bydde ham alt hun visste, men han reiste sig allikevel fra frokostbordet straks efter han hadde sat sig og lot maten stå.

Dånet och sorlet från havsstranden fyller mina örons snäckor. Men de förmår inte driva undan mina förföljare: Mina tankars frågor ställes och upprepas. Men det finns inga svar åt dem --- de slår sönder sig bara, emot en granithård mur. De kastas tillbaka, sköljs bort. Men de kommer igen, alltid igen, som vågorna utifrån vattenvidden.

Men en dag, en fruktansvärd och lycklig dag, skulle hon inte behöva orka mer, då skulle Olof också kunna klara sig. Då skulle hon ha rätt att vara trött, ha rätt att dö. Den dagen. Måtte den komma snart, måtte den aldrig komma.

Det är en omöjlig sak för söner att förstå, och en skam för pappor att erkänna: att vi egentligen inte vill att våra barn vare sig ska följa sina drömmer eller gå i våra fotspår. Vi vill gå i deras fotspår, när de följer våra drömmar.

Når folk senere i livet hørte, at Risten havde nordnorske aner, spurgte de ofte, om nordlyset ikke var et fantastisk syn. Jo, svarede hun så og skyndte sig at skifte emne. Sandheden var, at hun aldrig havde set det. Hun var jo ikke idiot.

Hvad var iveien med Edevart? Hans hænder var store og stærke, hans sener i orden, men hans sind var splittet. Her seilte han væk tom og hjemløs, han var litt isenn blit fra intet sted, hvorhelst han flakket om drog han røtterne efter sig.

När sorgen är stor och vill förgöra en manniska så går de döda ur sina gravor för att hjälpa till.

Jorden tilhører ikke mennesket. Det er menneskene, der tilhører Jorden. De duftende blomster er vore søstre, og hesten, den mægtige ørn, for ikke at tale om elgen, er vore brødre. Og hvordan kan man købe eller sælge noget som helst? For hvem ejer varmen i luften eller lyden af vinden i træerne? Og saften i grenene bærer erindringen om dem, der har levet før os. Og lyden af bækkens mumlen er er vores forfaders stemme. Og vi må lære vores børn, at jorden under deres fødder er forfædrenes akse, og at alt, hvad der overgår Jorden også overgår os, og hvis mennesket spytter på jorden, spytter det på sig selv.

The vampires weren’t the only ones who thought you were dead,” Sig observed as she cut her double order of French toast into dainty little bite-size portions. “I’m going to shove a cell phone so far up your ass that you’re going to burp ringtones.

It’s a prissy, overdecorated P238 SIG Sauer, red and black, with gold-inlaid flowers scrolling down the barrel. Morris drops the clip and sees it’s full. There’s even one in the pipe. He puts the clip back in and lays the gun on the desk—something else to take along.

Bara en sak”, ropar han tillbaka, och tar ett steg närmare mig. ”Det finns bara en enda sak som jag verkligen vill ha.” ”Vad?” Han ställer sig nära, vinglar till i blåsten, tar tag i mina armar och lutar sig fram så att hans läppar nuddar mitt öra. ”Du är min önskan. Du, bara.

…dumheden hos disse mænd og den endnu større dumhed hos dem, der tror, at de er stærkere end naturen, og med eventyrlige argumenter bilder sig selv ind, at de formår, hvad de ikke formår, og ønsker at få andre til at handle ligesom dem selv, selvom det strider imod deres natur.

Jag slog näven i vattnet. Fan ta honom. Det här är en sak mellan mig och Belly. Den självbelåtne jäveln. Han skulle gifta sig med min tjej och jag kunde inte göra någonting åt det. Jag kunde bara stå och titta på, eftersom han var min bror, eftersom jag lovat. Ta hand om honom, Connie. Jag litar på dig.

Og nú heldur hann þeir svensku séu ekki jafngáfaðir og hann. Ég skal segja þér: þeir eru gáfaðri en hann, þeir eru svo gáfaðir að einginn kraftur fær þá til að trúa því að það samsafn af lúsugum betlurum norðrí raskati, sem kallar sig íslendinga og nú eru bráðum allir dauðir guðisélof, hafi skrifað fornsögurnar.

For også hun hadde hat sin historie, sin lille uregelmæssighet i sit liv (...)Siden sit ulykkelige forhold til en ung fremmed, en ren æventyrer ved navn Johan Nagel, en uanselig dværg, som hadde dukket op på hendes vei ifjor og gjort hende ganske forvirret, hadde fru Dagny hat sine dulgte sorger å trækkes med. Forholdet var ikke endt med at en hat sænkedes dypt og en pyntelig farvel hadde lydt, nei den vilde man var gåt på hodet i havet og hadde gjort ende på sig uten å si et ord.

- Människor är inte så små som man tror. Och inte så stora. Felet med att ha makten som bedömningsgrund och inte handlingarna är att nästan alla friskriver sig då, var och en hittar sin maktlöshet när de behöver den. För alla är maktlösa inför någon, och något. Alla har ett skikt av maktlöshet i sig, i sin upplevelse av sig själva i tillvaron, som de då använder. Och därför ser världen ut som den gör. Alla har en glipa i sin makt, även när de vet att de har makt och ansvar, som de kan utnyttja för att förstå varför de måste handla som de gör. Moralen börjar hos individen. Man måste kräva den av alla. De som har makt föddes maktlösa och denna känsla är den som består i dem hela livet, särskilt i de stunder då de handlar fel. Då minns de att de blev mobbade på skolgården och slagen av pappa och inser att allt är någon annans fel även nu.

Voksne venter på i morgen, bevæger sig i en nutid bag hvilken der er i går eller i forgårs eller højst sidste uge: Resten vil de ikke tænke på. Børn kender ikke betydningen af i går, af i forgårs eller sågar af i morgen, alt er lige nu; gaden er den, døråbningen er den, trapperne er dem, det er mor, det er far, det er dagen, det er natten.

Missbrukarna missbrukar sina droger men de anhöriga missbrukar hoppet. Klamrar sig fast.

... vi egentligen vill [inte] att våra barn vare sig ska följa sina drömmar eller gå i våra fotspår. Vi vill gå i deras fotspår, när de följer våra drömmar.

Det är skönt att man saknar fantasi att föreställa sig allt lidande.

Hon får för sig att han vet, hur det är att inte vilja prata om något, men ändå längta efter att få göra det.

Var det möjligt att det bästa sättet att få grepp om sig själv bestod i att lära känna och förstå en annan människa?

Forkast det individ der giver sig til at kaste æg efter et hønsehus

Hon kunde aldrig hänge sig helt åt något. Om hon älskade, ja, vad hon än gjorde, stod liksom ena hälften av hennes jag och såg på med ett kallt hånlöje.

Han lutade sig mot relingen, gav sin tribut till evigheten och spottade i havet.

Det er tre ting en mand vil ha for sig selv, og det tredie er soveposen.

Kärleken är ett helhetskrav, vare sig den är smärtsam oro eller lycklig åtrå... Man älskar bara det man inte äger helt.

At digte, – det er at holde
 dommedag over sig selv.

Skyldi manninum ekki leyðast að láta krossfesta sig?

Det är inte konstverket man gör Det är sig själv.

Mod Verdens Flok så ubønhørlig, og med sig selv så let medgjørlig. Farvel, nå har jeg rakt Dem Speilet brug det og suk så: Herregud slig ser en Himmelstormer ud.

Vartenda ord vi säger, varenda handling vi utför, och vartenda val vi gör har konsekvenser. Det är bara en fråga om hur ignorant man är villig att göra sig inför dem.

Jag vill hävda att det inte finns några naturliga gränser för det folk man anser sig vara en del av.

Skammen kilar sig in där den finner fäste.

Vores hjerne forbrænder ca. 20% af de kalorier vi indtager. Den sjoveste måde at tabe sig er at læse tankevækkende bøger. Gå på tankekur.

Når man har med mennesker at gøre, så husk, at det drejer sig om ikke logiske væsener.

≫Du ved jo, hvad man siger: Når djævelen danser, skriger de i Himlen.≪ Hun lænede sig frem mod ham og tilføjede hviskende: ≫Af grin.≪

For mig handler livet om at fastholde troen på sig selv som menneske, så ondskaben ikke får lov til at æde af én mere.

Betänk det här: all ungdom för sig själv en fara är.

Folk gjorde sig jämt redo för morgondagen. Sådant trodde jag inte på. Morgondagen gjorde sig inte redo för dem. Den visste inte ens att de fanns.

Det kändes märkligt att en människa kunde känna sig trygg hos någon som inte visste vad trygghet var.

Den lille havfrue måtte tænke på den første gang hun dykkede op af havet og så den samme pragt og glæde, og hun hvirvlede sig med i dansen, svævede, som svalen svæver når den forfølges, og alle tiljublede hende beundring, aldrig havde hun danset så herligt; det skar som skarpe knive i de fine fødder, men hun følte det ikke; det skar hende smerteligere i hjertet.

Och med en annan sak blir jag aldrig färdig: Att draga mig tillbaka och sitta i ensamheten i skogen och ha det gott och mörkt omkring mig. Det är den sista glädjen. Det är det höga, det religiösa i ensamheten och mörkret, som gör att man har behov av dem, det är däremot icke därför man söker sig bort från de andra, att det bara är sig själv man härdar ut med, nej, nej. Men det är det mystiska, att allt brusar fjärran och dock så nära en, man sitter i mitten av en allestädes närvarande. Det är väl Gud. Det är väl en själv som är en del av allt.

Jo, vi vil gaa. Vi vil gaa alligevel. Vi maa gaa. De Kvinder, som altid sidder i sine Kareter, keder sig tildøde. De Tider er forbi, da Kvinden var for Manden kun en Luksusgjenstand, halvt et kostbart Legetøi, halvt en Gudinde, der skulde tilbedes. De har selv stødt os ned paa Handlingens Skueplads, hvor vi maa arbeide, erhverve, stride og tumle os, med ett Ord: vi maa gaa.

Darwésh havde engang sagt, at bøgerne sandt nok var friheden, men at Koranen var verdens største fængsel, og at enhver, der troede sig fri i Koranens bur, var en fornuftsløs tåbe uden øjne.

Hur nå gemenskap? Fly den övre och yttre vägen : Det som är boskap i andra är boskap också i dig. Gå den undre och inre vägen : Det som är botten i dig är botten också i andra. Svårt att vänja sig vid sig själv. Svårt att vänja sig av med sig själv. Den som gör det skall ändå aldrig bli övergiven. Den som gör det skall ändå alltid förbli solidarisk. Det opraktiska är det enda praktiska i längden.

Jag tror icke att en tänkare behöver söka ensamheten. Den ensamhet, han behöver, för han med sig, som snigeln sitt hus. Mitt i människovimlet följer den honom, ty den är ingen yttre omständighet, men en egenskap.

Aldrig mer kärlek. Enda utvägen: göra sig ogenomsläpplig. Man kan inte bara låta sig försvinna i ett slukhål. Man måste upprätta en demarkationslinje mot detta som är en sjukdom som får en att mista all kontroll.

Det är en kväll för en sång, tänkte Snusmumriken. En ny visa som ska ha en del förväntan i sig och två delar vårmelankoli och resten bara hejdlös förtjusning över att få vandra och vara ensam och trivas med sig själv.

Att vara ett folk är inte bara en fråga om hur man ser på sig själv. Vad andra utanför gruppen tycker är också viktigt. Identitet, som vi lärde oss i det första kapitlet, är en överenskommelse mellan insiders och outsiders.

Jo, jeg har lært tre ting... At man erklærer sin kærlighed til alt det, som man ikke vil kæmpe imod. At man skal være storsindet over for den, man besejrer! Og at man skal være sig selv og opføre sig efter den rang, man har!

En av lärorna på Tlön går så långt att den förnekar tiden: den tänker sig att nuet är oändligt, att framtiden inte är verklig annat än som en förväntan i nuet, att det förflutna inte är verkligt annat än som ett minne i nuet.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord.

Jag är inte fullkomlig. Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken. Jag har lättare för att intressera mig för matematiken än för att tycka om mina medmänniskor. Men jag har en förankring till något i tillvaron som står fast. Sedan kan man kalla det vad man vill. Jag står på ett fundament, och längre ner än dit kan jag inte falla. Det är mycket möjligt att jag inte har lyckats ordna mitt eget liv alltför smart. Men jag har alltid – med minst ett finger åt gången – tag i Det absoluta rummet. Därför finns det en gräs för hur långt världen kan vrida sig ur led, hur mycket som kan hinna gå snett innan jag upptäcker det. Jag vet nu, utan skuggan av tvivel, att något är sjukt.

Hon kunde inte förstå. Vad förstår överflödet av de offer som görs av den som endast har sina händer och sitt vett att slå sig fram med? Alla offer av nödens folk ter sig små för den som aldrig saknat smör till mjukt saftigt bröd.

Genom att begränsa sin kontext till att bara gälla likasinnade uppnår man normalitet. Det kan vara livsfarligt, men det kan också vara livsnödvändigt. Varje människa har behov av att åtminstone tillfälligtvis få uppleva sig normal.

De går med onda planer och grym vilja, som föser de sitt eget vanvett framför sig på stigarna. De vallar det där vanvettet som vore det odjur som de fångat i skogen. Och de är osedda, ingen kan varna de oskyldiga människorna i gården.

Dessutom kunde jag inte glömma vad min syster en gång hade sagt till mig medan hon ammade: ''Att skaffa barn är som att skaffa sig en tatuering i ansiktet. Man måste vara bergsäker på att det är så man vill ha det innan man sätter igång.

När han tog henne bakifrån lutade hon sig över toaletten med händerna på vattenbehållaren.Nu lät de båda två, men det verkade inte vara någon annan därnere.Han drog ut när han kom, släppte satsen på golvet och andades häftigt en kort stund.

Han har en känslig själ också? Det verkar så. Som att han tar in världen genom för tunn hud. Har svårt att ta lätt på saker och ting. Gräver sig djupt in i tingen och människorna, fast tingen och människorna inte alltid kräver det. Ungefär så.

När jag blev trött på det ena eller det andra gick jag till vedbacken ett tag. Vedbackens idé är alldeles klar; att såga och hugga med gott samvete, att få vara ifred, att det luktar gott och att det för en gångs skull blir vad man har tänkt sig.

Arbeta inte med tanke på belöning. Låt uppgiften i sig vara din motivation, inte resultatet. Låt varken girighet eller lathet styra dig och var lika oberörd i din framgång som i misslyckande. Detta är jämnmod. Detta är att handla utan att vara bunden.

Varje generation människor i ett specifikt samhälle kan bygga vidare på det som generationerna före lärde sig; i motsats till det finns det bland våra fantastiska apkusiner inte mycket till kulturellt arv och när det gäller de flesta andra organismer inget alls.

Drömmar om flykt – också genom döden – tar sig alltid upp mot ljuset. Fridens blänkande pris dinglar precis utom räckhåll, hennes kropp skulle äntligen sjunka till botten och lägga sig till ro i den dunkla tystnaden. I säkerhet. Vem bestämmer när det är dags att dö?

- Jag älskar honom, sa han. - Jag också, sa hon. Han böjde sig ner mot henne. - Kunde den omständigheten att vi mötts i denna djupa känsla bilda utgångspunkt för ett lån på fem tusen kronor? Hon tog fram sin plånbok, öppnade den, gav honom två tusenkronorssedlar.

Arvid reste sig för att gå. —Nej, sitt! –sitt!, sitt!—. Om någon hund varit närvarande, skulle han genast suttit.” // “Arvid se levantó para irse. —¡No, siéntate! –¡siéntate!, ¡siéntate!—. Si hubiera habido algún perro presente, éste se hubiera sentado de inmediato”.

Der er en fordel ved at være en minoritet, som regnes blandt de forfulgte: for i den stilling må du stole på Gud som din kilde. Som Havner engang sarkastisk bemærkede, er det først, når kristendommen bevæger sig fra forfølgelse til popularitet, at kraften forsvinder.

Jag återvänder till mitt yttrande att vi sakna nationalitet. Kan någon säga mig något svenskt i Sverige annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dålig översättning! [...] Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska! Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det så är det antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.

Det var i Almindelighed folk, som man maatte sige var tat af Vinden. Talere og Skribenter, som havde slaat sig til Ro indenfor Grænserne af sine Evner, og ikke saa længer og ikke tænkte længer. De havde ikke Brug for Udvikling. Der de stod, der stod de. De var Kommunister.

Hon hade fått Gamecuben av Elvy på sin femtonde födelsedag. Det hade varit hetsiga diskussioner med Margareta, som hävdade att tevespelen gjorde att ungdomarna avskärmade sig från omvärlden, stängde av. Elvy trodde att hon hade rätt, och det var just därför hon köpt spelet.

Hvis jeg skulle tegne noget, og jeg vidste, at det, jeg tegnede, ville blive levende, når tegningen var færdig, så ville jeg ikke have turdet tegne noget som helst. Jeg ville aldrig have vovet at give liv til noget, som ikke kunne forsvare sig mod alle de ivrige farveblyanter.

På svenskan läser vi en bok om nån som går på en internatskola och alltid vinner över alla han slåss med. Alla i klassen tycker boken är jättebra. Det är den inte. Den är skit. Danne säger att det är den bästa bok han läst och att han kan identifiera sig med huvudpersonen. (Vi har fått en stencil där det står: "Kan du identifiera dig med huvudpersonen?") Eva, vår lärare, blir alldeles röd i ansiktet av glädje. Hon frågar vad det är som Danne kan identifiera sig med. Då nickar han nöjd och säger: "Det där med simningen, för jag gick på simning förut.

Ég get ekki losað um hluti sem ég hef haldið svona föstum svona lengi. Ég þarf svo mikið á því að halda að þetta sé ástarsaga, ég þarf svo ótrúlega mikið á því að halda því ef að þetta er ekki ástarsaga, hvað er þetta þá? Þetta er líf mitt, þetta er líf mitt eins og það leggur sig.

Du er selv den afgrund, der åbner sig under dig, og den bro, du må gå over. Du er selv den sti, du skal følge, og det bjerg, du er nødt til at bestige. Du er den hule, du må finde og træde ind i. Og når du sidder dér, vil du indse, at du er den sky, der svæver på himlen over dig; at du er den Himmelske sang, og at du er regnen, som falder og fordamper på ny; at du dråben, der forener sig med sit hav. du vil ikke have behov for at vide mere, for du vil være selve visheden om Himmerriget, himlen, havet, stjernerne og Altet. Du vil ikke mere være adskilt fra Gud.

En tanke bredte sig i hende som en skygge: at denne station ikke var den første på linjen, men dens endestation. Jernbanen var ikke begyndt under huset her, men i den anden ende af det sorte hul. Som om der ikke var nogen steder i verden, man kunne flygte til, kun steder, man kunne flygte fra.

Lång dag, ingen ursäkt, men en av de orättvisaste sakerna med att ha tre syskon är att sättet du uppfostras på alltid kommer baseras på förväntningar. Så Tess blev bestraffad för att hon vant sina föräldrar vid att hon är den skötsamma, den pålitliga, den som mamman aldrig ska behöva oroa sig över.

Hon är arg på sig själv för att hon då och då går in på Grand Hyatt Hotel vid Namsan Park och dricker en kopp te för 80 kronor. Hon är arg över att Grand Hyatt Hotel finns överhuvudtaget. Hon är arg att det finns rika människor överhuvudtaget. Hon är arg att det finns fattiga människor överhuvudtaget.

She strips and cleans the SIG Sauer by the light of the oil lamp. She taps the magazine in and racks the slide and puts the gun to her temple, just to remind herself that she is never so trapped that she cannot escape. You have lost your guts. Lost your courage. You are disgraced. But, you are still here.

Det var inte för att jag var olydig och självrådig och oförnöjd. Det kommer far och mor ihåg? Jag for inte därför. Men jag ville inte göra flera likkistor. Jag ville inte stå och plocka ut bräder till kistor åt mina ungar som ätit ihjäl sig av hunger - kommer I ihåg? Inte någon likkista mer! Därför utflyttade jag!

Pjäsen handlade, sa Konungen till mig, om att ondskan funnes i så hög grad hos dessa människor vid hovet att de liknade apor eller djävlar; de gladde sig åt andras olyckor och sörjde över deras framgångar, detta vore det som druidernas tid kallades Kannibalism, Anthropophagie. Därför befunno vi oss bland Kannibaler.

Den tunga röda solen sänker sig långsamt bakom horisonten. Tillsammans med solen dör också vi. Vi har ingen ålder, vårt liv är en dag långt. Vi föds som spädbarn i gryningen, vi är vuxna kring lunch och dör på kvällen. Vi jäktar, flänger omkring och lever upp livet. Idag är vi redan åldringar. Vi är 22 timmar och 15 minuter gamla.

Canadians don't get curious when American tourists buy lots of food," I said. "If the guy thought about it all, he probably figured I wanted to take the doughnuts home, or to my church group or academic conference or whatever." Sig eyed my clothes doubtfully. "How did he know you were American?" "I made sure I talked loud," I said.

Många människor är födda i brist och få i överflod. De förra avundas de senare och de senare vill inte byta. Men det finns också människor som är födda till brist, som alltid kommer att ha en känsla av att någonting väsentligt fattas och ett begär att göra sig av med allt det oväsentliga för att lättare kunna ta reda på dette något.

Deimos och Fobos var där och den omättligt rasande Eris, hon som är syster och vän till mannadråparen Ares. Liten verkar hon först, men reser sig sedan tills hjässan stöter mot himlens valv, och likväl går hon på marken. Mitt bland dem sådde hon hat och fördelade tvedräkten lika där hon i vimlet skred fram för att öka krigarnas jämmer.

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester – tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

Every agent has a Sig Weiss—as a rosy dream. You sit there day after day paddling through oceans of slush, hoping one day to run across a manuscript that means something—sincerity, integrity, high word rates—things like that. You try to understand what editors want in spite of what they say they want, and then you try to tell it to writers who never listen unless they’re talking. You lend them money and psychoanalyze them and agree with them when they lie to themselves. When they write stories that don’t make it, it’s your fault. When they write stories that do make it, they did it by themselves. And when they hit the big time, they get themselves another agent. In the meantime, nobody likes you.

And you never even reported it. You should have reported it. I could have took fingerprints. I'd love to lock up them skinheads." "What I'm reporting is the gun, my Sig Sauer." Dave said. "Hetzel will have it. I want it back." "What did it cost you?" Rose said. "That's not the point," Dave said. "It's the only gun I ever owned. I'm against guns. They give too many people power who have no right to it. Guns cancel out intelligence, reason, decency, civility, and put terror in their place. I got along without a gun most of my working life. But a man can't buck the odds forever. About five years back I bought the Sig Sauer. I'm used to it. And I don't know that I'm morally prepared to buy another one.

Föräldrakärlek är den enda kärleken där det slutliga målet måste vara skillsmässa. En mor som sätter värde på sonens strävan efter oberoende och uppmuntrar honom att skiljas från henne när han behöver det ger honom mycket viktiga verktyg för att handskas med livet. När modern är villig att låta sonen etablera sin egen identitet genom att låta honom ta risker på egen hand och låta honom göra sina egna misstag, och ändå finns till hands om han skulle behöva henne, bidrar hon till att skapa en människa som har förtroende för sig själv och sin förmåga. Den förkvävande modern hindrar och begränsar i stället sonens utveckling genom att styra honom för mycket och få honom att känna sig oduglig och hjälplös.

Everytime I see her I want more....

Life is a process, not an endpoint.

He’d been facing away, Harry thought, the Sig-Sauer still drawn in his hand as he limped forward. And he had put three shots into the man’s back—the first two between the shoulderblades, the final one into the base of the neck. Mozambique Drill. It hadn’t been a fair fight, but he hadn’t intended it to be. Honor was something for another era, a nobler time

Jag har svårare att finna sanningar om mig själv än om det som finns utanför mig. Egen mark skälver starkast under fötterna. Och jag vet inte vad den spyr ut sig en vacker dag. Ännu svårare är det för mig att få sanningen om mig själv och den yttre sanningen att harmoniera, eftersom måtten på dem är så olika. Som att samtidigt synas i bägge ändarna på en kikare!

Alla barn längtar att känna sig trygga, skyddade och älskade av sina föräldrar. De behöver också få lov att växa upp och bli oberoende. Paradoxalt nog kan människor bli oberoende vuxna bara om deras behov av beroende blev fyllt när de var barn. Om deras behov av beroende inte fylldes finns det en värkande tomhet inom dem, och den känslan bär de med sig in i vuxenlivet.

You know you’re in a college town when there’s a restaurant called “Pancakea.” The establishment was a pancake/coffee house, and Choo, Molly, Sig, and I were sitting in a booth arguing about the place and its name and their relative merits. I thought the name was a take on panacea, implying that pancakes are a cure for everything. Sig thought the owner wanted the place to become the IKEA of pancakes. Molly thought that given how large the pancakes were, the title might be a riff on Pangea, the first continental landmass. We all agreed that the owner was probably an ex-college student who couldn’t get a job with his or her major, but we couldn’t agree on whether that major was philosophy, marketing, anthropology, or just heavy drinking.

Det här kan vi titta på, Sons of Anarchy.Sån jävla kitsch, om ett motorcykelgäng."Hon svarade inte.Hade lagt sig på sidan med händerna under huvudet.Det var snygga tuffa män med mycker känslor, lojalitet och passionsproblem.Ingen cynism, bara "outlaw"-romantik, läder, motorcyklar, horor och madonnor.Slampor och tunga kvinnor som de egentliga makthavarna, och våld, våld, våld.

Det med, at universet ser ud til at have en afslutning, lægger naturligvis en dæmper på et eller andet. Alle tanker om evigt liv sætter sig fast i halsen. Men det er ikke noget, der plager mig. Ikke nu. Tværtimod. Jeg føler mig mere levende, end jeg har gjort længe. Pludselig føles det helt fint at have en frist at forholde sig til. Jeg har egentlig altid arbejdet bedst under pres.

För henne var julen ett träleri, ett festligt ok som hon bar emedan hon inte vågade annat, visste annat eller hade tänkt sig något annat. Hade hon bara vågat skulle hon ha avskytt barnens tiggande och giriga blickar under julens (i mat och pölsor drunknade) stjärna. Hade hon bara vågat tänka efter, ja, då hade hon spottat på julen, kvinnornas speciella trältid. Men hon vågade inte.

Problemet med familjer infinner sig snabbt: det finns en känsla av irritation avbruten av dåligt samvete över att det är så man känner. Att det är andra känslor som fyller en än dem man hade föreställt sig på avstånd. Det finns en vrede över att man inte bara kan älska, hur ska det vara så svårt att bara älska. De som finns där för dig, de som ännu en gång säger: du har alltid oss.

...havde givet mig dyb modvilje mod mig selv: der var ikke nogen, der kunne elske mig, jeg kunne ikke få nogen til at synes om mig, jeg var kun til at smide væk, afvise. Derfor oplevede jeg alle opbrud, alle genvordigheder, al adskillelse som forstødelse. Bare jeg kom for sent til toget, begyndte tingen af røre på sig. Jeg var et mislykket menneske og derfor mislykkedes alt for mig,

Ändå jämrade sig minnet och sade: Riv inte, det är mina hus. Ni får inte slakta Klara! Varför inte, frågade då förnuftet, och minnet svarade: Därför att det är i denna del av världen som du har upplevt de klarvaknaste och mest spännande timmarna i ditt liv. Därför att alla dessa Klaras hus varit kulisser åt dina drömmar, bakgrunder till dina vandringar, vittnen till dina konspirationer.

Vilket korkat jävla idiotland det här var. Alla unga kvinnor drack vatten i sådana mängder att det sprutade ur öronen på dem, de trodde det var 'nyttigt' och 'fräscht', men det enda som hände var att antalet unga inkontinenta i landet sköt rätt upp i höjden. Barn åt fullkornspasta och fullkornsbröd och allsköns märkvärdiga grova rissorter som deras magar inte kunde tillgodogöra sig riktigt, men det spelade ingen roll för det var 'nyttigt', det var 'fräscht', det var 'hälsosamt'. Å, de förväxlade mat med själ, de trodde att de kunde äta sig till att bli bättre människor utan att fatta att mat är en sak, de föreställningar mat väcker något annat. Och sa man det, sa man något i den vägen var man antingen reaktionär eller bara norrman, det vill säga en människa som är tio år efter.

Att älska någon är som att flytta in i ett hus, brukar Sonja säga. I början förälskar man sig i allt det nya, man förundras varje morgon över att det är ens eget, som om man är rädd för att någon plötsligt ska rusa in genom dörren och påtala att det skett ett grovt misstag och att det inte alls är meningen att man ska bo så här fint. Men som åren går nöts fasaden, träet spricker här och var, och man börjar älska det där huset inte så mycket för alla sätt det är perfekt på som för alla sätt det inte är det. Man lär sig alla dess vinklar och vrår. Hur man undviker att nyckeln fastnar i låset när det är kallt ute. Vilka golvplankor som sviktar lite lätt när man kliver på dem och exakt hur man ska öppna garderobsdörrarna för att de inte ska knarra. Det är det, alla de små hemligheterna, som gör det till ditt hem (s. 315-316).

Hon tog till sig en liten del av det som fanns där, bäcken bakom vårt hus, skogarna med sina stenar och sin mossa och buskvegetation, och blodroten, blåklockorna och violerna som spirade i den våta jorden varje vår. Allt detta blev henne förtroget, men fälten med sina ändlösa rader som strålade samman vid horisonten under en oändlig himmel rymde ingen riktig mening för henne. Hur älskar man så mycket tomhet? (189)

Det tog tre månader genom Europa och på vägen fick han möta fler negrer än han någonsin kunnat drömma om. Men redan efter den första hade han tappat intresset. Det visade sig ju inte vara någon annan skillnad än just färgen på huden, förutom att de pratade konstigt språk allihop, men det gjorde ju vitingarna också, från Småland och söderut. Den där Lundborg måste ha blivit skrämd av en neger som barn, trodde Allan.

Lova att du inte går”, viskar han. ”Såklart”, säger jag. Efter en stund slappnar han av, och så småningom blir hans andning långsammare och djupare. Det känns som om jag håller en fågel i min famn. Då och då rycker han till, rör sig eller suckar i sömnen. Jag kan inte somna, men det gör ingenting. Att bara ligga bakom honom och få andas in den varma luften i hans nacke när nattimmarna går är allt jag behöver just nu.

Mér hefði fundist allt mitt starf gersneytt merkingu og fundið leiðan hellast yfir mig og byrjað að drekka brennivín til að hafa ofan af fyrir sjálfum mér. Svoleiðis verða þeir í Reykjavík. Ég hef séð það af kvikmyndunum sem þeir búa til um fólkið á landsbyggðinni. Samfélagsmyndin sem skín í gegn samanstendur af illa innrættum þursum sem hafa það eitt fyrir stafni að berja á sínum nánustu og tjá sig í einsatkvæðisorðum.

Han fyller sexton år idag, och hela sitt liv har han blivit retad och trakasserad. Utsidan, insidan, talet, adressen. Överallt. I skolan, i omklädningsrummet, på nätet. Det nöter ner en människa till sist, det syns inte så tydligt, för folk omkring ett mobbat barn inbillar sig att man blir väl van till sist. Aldrig, man vänjer sig aldrig. Man brinner hela tiden. Det är bara ingen som vet hur lång stubinen är, inte ens man själv.

Etter broderlige samtaler på Bygdø kunne kong Christian rapportere at kongen av Norge var villig til å besøke Stockholm. Så snart krigen var over. Kong Gustaf syntes løsningen var utmerket. "Därefter faller det sig både naturligare och betydligt lättare för mig att fara till Norge för att återgälda hans besök senare." Avtalen hadde altså vært klar. Først måtte krigen være over. Så fikk man se hvilke konger som var igjen å besøke.

– Vad kunna vi lära av en sådan händelse, fortfar Stav och letar i västen efter tuggtobak. Han får upp en bit som han skickligt smyger in i munnen. – Jo, att det mesta av vårt dagliga liv går efter vanelagar. Stav rättar sin pincené och ser vänligt på barnen. – Av vikt är därför att man tillför nya, goda vanor till vanans värld. Då kommer det goda att gå liksom av sig själv. Det blir helt simpelt en ny natur. Vanan är halva naturen.

Alting gentog sig. Selvom rublen var skiftet ud med kronen, og militærflyene oven over hendes hoved var blevet færre, og officerernes koner mindre højrøstede, og selvom den estiske nationalsang dagligt lød fra højttalerne i Lange-Hermann-tårnet, ville der altid dukke en ny kernelæderstøvle op, altid en ny støvle, en, der var magen til, eller også så den anderledes ud, men måden den trådte én over halsen på, ville altid være den samme.

... det är bra för en människa att meditera över de drömmar hon haft. Då framstår den passiva tron på vetenskapen som en verklighetsflykt lika mycket som mysticismen. Därför är arbete och handling nödvändiga. Men de måste vara grundade på tro. Frågan är hur vi kan skaffa oss en tro värdig livet. ... 'Jag tror på livet och människorna', hade Ahmed sagt. 'Jag anser det vara min plikt att stödja deras ideal, så länge de är riktiga, för passivitet i det fallet innebär feghet och flykt. Jag anser det också vara min plikt att motarbeta deras ideal, om jag tror att de är felaktiga, för passivitet då innebär förräderi.' Man kunde fråga sig: vad är riktigt och vad är felaktigt? Men kanske tvivlet var ett slags verklighetsflykt liksom mysticismen och den passiva tron på vetenskapen. Likväl: kunde man på samma gång vara en idealisk lärare, en idealisk äkta man och en ständig revoltör?

Kulan var alltid sval. Den blåa färgen var djupare och klarare än havet och målade om hela världen så att den blev kylig och avlägsen och främmande. I världens centrum såg han sig själv, sin egen stora nos, och runt omkring den speglade ett förvandlat och drömlikt landskap. Den blåa marken var långt nere och djupt in och därinne i det onåbara började pappan leta efter sin familj De kom alltid, bara han väntade. Glaskulan speglade dem alltid.

Det var en Foraarsaften, Solen skinnede saa rød ind i Stuen, den var lige ved at gaa ned. Vingerne af Møllen deroppe paa Volden drev deres Skygger over Ruderne og Værelsets Vægge, kommende, svindende, i ensformig Veklsen af Skumring og Lys: - een stund Skumring, to Stunder Lys. Ved Vinduet sad Niels Lyhne og stirred gjennem Voldens bronzemørke Ælme mod Skyernes Brand. Han havde været udenfor Byen, under nyudsprungne Bøge, mellem grønne Rugmarker, over blomsterbrogede Enge; Alting havde været saa lyst og let, Himlen saa blaa, Sundet saa blankt og de spadserende Damer saa sælsomt smukke. Syngende var han gaaet henad Skovstien, saa blev Ordene borte i hans Sang, saa lagde Rhytmen sig, saa døde Tonerne bort og Stilheden kom som en Svimmelhed over ham. Han lukkede Øjnene, men endda mærkede han, hvordan Lyset ligesom drak sig ind i ham og flimred gjennem alle Nerver, medens den køligt berusende Luft ved hvert Aandedrag sendte det sært betagne Blod med vildere og vildere Kraft gjennem de i Magtesløshed dirrende Aarer, og der kom ham en Følelse paa, som om alt det Myldrende, Bristende, Spirende, Ynglende i Vaarnaturen om ham, mystisk søgte at samle sig i ham i eet stort, stort Raab; og han tørsted efter dette Raab, lytted til hans Lytten tog form af en uklar, svulmende Længsel. Nu, han sad der ved Vinduet, vaagnede Længslen igjen.

He opened the door slightly, not so much that she could see out or anyone could see in, and pointed his big SIG Sauer at anyone who was standing on the other side of that door. There was a pause and then a low chuckle. “Well, then, I can see you’re busy. I’ll let everyone know that you’ll come on out here and join us when you’re ready.” Ian slammed the door. “I am going to take the head off the next fucker who tries to stop me from fucking my wife. It’s goddamn rude.

Jag skriver inte för att jag kan det, för att jag tycker det är lätt, jag gör det för att det är vad jag gör och skriver jag inte, mår jag inte bra. Jag är en som skriver och skriver jag inte, finns jag inte, är jag inte jag. Jag blir inte lycklig av att skriva, ibland är jag lycklig när jag skriver, men då vet jag inte om det; då är jag så inne i skrivandet att skrivandet är det enda jag vet. Det är som i livet, de lyckliga stunderna är när man inte är medveten om sig själv.

Frihet var något som förändrades när man såg på den, liksom en skog är tät av träd på nära håll, men utifrån, från den tomma ängen, ser man dess sanna gränser. Att vara fri hade inget att göra med bojor eller hur mycket utrymme man hade. På plantagen var hon inte fri, men hon rörde sig obehindrat på dess marker, smakade på luften och följde sommarens stjärnor. Plantagen var stor i sin litenhet. Här var hon fri från sin ägare men smög omkring i ett fängelse som var så litet att hon inte kunde stå upp.

Så redo de ut från gården i första gryningen. Dimman låg vit som mjölk över bygden. Men om en stund började den lätta, och så silade solen igenom. Och drypande av dagg lyste där fram i det vita diset gräsvallar, gröna av efterslåttern, och blacka stubbåkrar och gula träd och rönn med blänkande röda bär. Fjällsidorna skymtade blåa höjande sig ur dis och ånga - så rämnade dimman och drev som molntappar mellan sluttningarna, och de redo genom dalen i det härligaste solsken, Kristin främst i skaran vid sin fars sida.

Adrian kom denna klara höst till socialisterna, dit varje ung individualist kommer, då han vill söka uttrycket för sin individualism, utan att finna det. Människan vill aristokrati. Den fattigaste arbetare älskar djupast sett endast lyxkvinnan, som bäst förkroppsligar hans kvinnoideal, står över hans förnuft och även över klasskampen, liksom skönheten står över allting. Men när den ensamme icke når dit han vill, då går individualisten till socialisterna och inordnar sig i kampen för den demokratiska idén." (Sid. 231)

It's actually not true that our literary culture is nihilistic, at least not in the radical sense of Turgenev's Bazarov. For there are certain tendencies we believe are bad, qualities we hate and fear. Among these are sentimentality, naivete, archaism, fanaticism. It would probably be better to call our own art's culture now one of congenital skepticism. Our intelligentsia distrust strong belief, open conviction. Material passion is one thing, but idealogical passion disgusts us on some deep level. We believe that ideology is now the province of the rival SIGs and PACs all trying to get their slice of the big green pie...and, looking around us, we see that indeed it is so. But Frank's Dostoevsky would point out (or more like hop up and down and shake his fist and fly at us and shout) that if this is so, it's at least partly because we have abandoned the field. That we've abandoned it to fundamentalists whose pitiless rigidity and eagerness to judge show that they're clueless about the "Christian values" they would impose on others.

Sanningen är förstås att om människor verkligen var så lyckliga som de ser ut att vara på internet skulle de inte vara så förbannat mycket på internet, för ingen människa som har en riktig bra dag ägnar hälften av den åt fotografera sig själv. Alla kan odla myten om sig själva om de har tillräckligt mycket gödsel, så om gräset verkar grönare på andra sidan staketet beror det förmodligen på att det är fullt av skit. Men det spelar ingen roll, för nu har vi lärt oss att kräva att varje dag måste vara speciell. Varje dag.

Jag sa: "Nej, de flesta överlever bara, de tror att deras saker har ett värde men ingenting har det. Saker har bara ett pris, baserat på förväntningar, och jag handlar med dem. Det enda värde jorden har är tid. En sekund är alltid en sekund, det går inte att förhandla." Du föraktar mig nu, för att jag har vigt alla mina sekunder åt mitt jobb. Men jag har i alla fall vigt dem åt något. Vad har dina kompisars föräldrar vigt sina liv åt? Grillfester och golfrundor? Chartersemestrar och tv-serier? Vad lämnar de efter sig?

Þannig virðist mér reglan heldur vera sú að fólk lifi að jafnaði í berhöggi við það sem það boðar, hvaða mynd svo sem kann að vera á því sem boðað er, sé það pólítísk stefna eða tilvistarspeki. Það er engu líkara en þeir sem tala um að grenna sig, sykri alltaf pönnsuna mest og verstu ruddarnir tali um "aðgát í næveru sálar"; þeir sem fordæma glæpinn harðast séu að jafnaði stærstu glæpamennirnir, kapítalisminn sem á að gera alla ríka-geri alla fátæka, og eins víst að frelsið sem mönnum er svo tíðrætt um núna eigi eftir að fera alla að þrælum.

Jag lutar mig fram över disken. ”Precis som med kvinnor.” Hans nattsvarta ögon blir större. ”Lilla flicka, vem har du pratat med?” ”Jag hörde att du träffade min vän igår kväll.” Han nickar. ”Söt. En aningen stel, men söt.” Jag blir irriterad över Trances beskrivning. Min vän är inget annat än 100 % fantastisk. ”Hon oroar sig för mig. Jag gissar att du betedde dig som en knöl mot henne.” ”Nej. Bara bjöd ut henne.” Det här kan inte vara hela historien. ”Hon är inte exakt din typ.” ”Sötnos, om en tjej har tuttar och en varm fitta så är hon min typ.

Om ett slumpmässigt urval av en befolkning vaccineras för att förhindra spridning av en infektion krävs det närmalt sett att man vaccinerar mellan 80 och 100 procent av befolkningen. ... Ett effektivare sätt är att inrikta sig på naven i nätverket, det vill säga de personer som befinner sig i nätverkets centrum eller de som har flest kontakter. [...] I själva verket kan man uppnå samma nivå av skydd genom att vaccinera omkring 30 procent av alla människor om man vaccinerar dem med hjälp av den här metoden som genom att slumpmässigt vaccinera 99 procent av befolkningen om man gör ett slumpmässigt urval!

Nogle, især piger, havde måttet leve deres mors barndom, mens deres egen lå gemt hen i en hemmelig skuffe. For sådanne piger var det vanskeligst. Deres stemmer brød ud af dem som materien af et sår, og lyden af den forskrækkede dem, som når de opdagede, at nogen havde læst i deres dagbog, skønt den var låst inde mellem skrammel og gammelt legetøj fra den tid, hvor de bar en firårigs udsatte ansigt. Det stirrede op på dem mellem snurretoppene og de invalide dukker med det uskyldige, forbavsede glasblik. Deres søvn var let og lugtede af angst. Hver aften når de ryddede op på deres værelse, måtte de samle deres tanker sammen for natten som fugle, der skal lokkes ind i deres bur. Det hændte, at en af dem ikke var deres egen, og så vidste de ikke, hvor de skulle gøre af den. I farten, for de var altid trætte, proppede de den om bag et skab eller ind mellem to bøger i reolen. Men når de vågnede, disse piger, passede tankerne ikke mere til deres ansigt, som havde opløst sig under søvnen ligesom en fastelavnsmaske, hvis stive pap er revnet og gennemvædet af den varme ånde. Med besvær tog de det nye ansigt på sig som en skæbne, og de blev svimle af at se ned på deres fødder, så stor var afstanden blevet i nattens løb.

Helena: Är du ledsen för at du har blivit gammal, Isak? Isak: Nej. Det verkar som om allting blir värre. Värre väder, värre mänskor, värre maskiner, värre krig. Gränserna sprängs och allt det outsägliga breder ut sig och kan aldrig mere hejdas. Då är det gott att vara död. Helena: Du er en ruskig gammal värdsfötaktare, Isak, det har du alltid varit. Jag tror inte alls som du. Isak: Nej, nej, gudskelov för det. Helena: Det hindrar inte att jag vill gråta. Tycker du det är otrevligt om jag gråter en liten stund. (Jon försökar gråta.) Nej, min själ det går inte. Det blir ingenting. Jag får lov att drikka litet mer konjak.

När jag i Montreal eller på andra platser möter flickor som frivilligt och avsiktligt skadar sig själva och vill få ärr inristade i huden för all framtid, kan jag inte låta bli att i hemlighet önska att de fick möta de där andra flickorna, som också de bär på outplånliga ärr, men så djupa att de är osynliga för blotta ögat. Jag skulle vilja att de träffades så att jag fick höra dem jämföra ett självförvållat ärr med ett som man tillfogats, det ena betalar man för, det andra gör man mot betalning, det ena är synligt och det andra hemligt, det ena är ytligt och det andra går på djupet, det ena är skarpt, det andra suddigt.

I efterkrigstiden intervenerede staterne for at kompensere arbejdskraften for de negative sider af international konkurrence, ligesom de intervenerede for at fjerne eller begrænse negative eksternaliteter - forurening og arbejdsulykker. Nu, under den globale orden, har staterne vist sig villige til at garantere finansielle institutioner, der er for store til at gå bankerot. I begge tilfælde er der tale om blandingsøkonomier: Staterne understøtter, garanterer og kapitaliserer privat erhvervsdrift, når den ikke selv er i stand til at overleve, eller når den skaber sådanne konsekvenser for samfund og borger, at den undergraver sin egen fremtid.

Medan han arbetade med rummet och medan det sakta tog form, insåg han att han inom sig omedvetet hade haft en bild som fanns inlåst där som en skamfylld hemlighet, en bild som skenbart utgjordes av en plats men som i själva verket rymde honom själv. Det var alltså sig själv han försökte definiera när han arbetade med sitt rum. När han slipade de gamla brädorna till bokhyllorna och såg smutsen försvinna och det medfarna grå ytskiktet ge vika för gediget trä och slutligen visa upp en mättad renhet i ådring och textur - när han reparerade möblerna och ordnade dem i rummet, var det sig själv han långsamt formade, det var sig själv som han ställde i ordning, sig själv som han möjliggjorde.

Han säger: "Låt mig få visa dig." Och sedan kysser vi varandra. Eller jag tror åtminstone att vi kysser varandra - jag har bara sett det göras ett par gånger, snabba pickanden med stängda munnar, på bröllop eller vid högtidliga tilldragelser. Men det här liknar ingenting jag någonsin har sett eller föreställt mig eller ens drömt. Det här är som musik eller dans, fast bättre än båda. Hans mun är aningen öppen så jag öppnar min också. Hans läppar är mjuka, samma mjuka tryck som den tyst envisa rösten i mitt huvud som upprepar ordet ja. Värmen bara växer inom mig, vågor av ljus välver sig och bryts och får mig att känna mig som om jag sväver. Han trär fingrarna genom mitt hår, kupar handen om nacke och bakhuvud, rör den fjäderlätt över axlarna, och utan att tänka eller vilja det hittar mina händer till hans bröst, rör sig över hudens hetta, skulderbladens ben som liknar vingspetsar, käkens krökning, nätt och jämnt täckt av skäggstubb - allt så underligt och obekant, och överdådigt ljuvligt nytt. Mitt hjärta trummar så hårt att det värker i bröstet, men det är den goda sortens smärta, som känslan man får den första riktiga höstdagen när luften är frisk och klar och löven krullar sig i kanterna och vinden doftar svagt av rök - som slutet och början av något på en och samma gång. Jag kan svära på att jag känner hans hjärta dunka ett svar under min hand, ett omedelbart eko av mitt eget hjärta, som om våra kroppar talade med varandra.

Förresten hade pappan börjat tänka på ett alldeles nytt sätt. Mer och mer sällan funderade han över allt han hade varit med om under sitt vänliga och brokiga liv, och lika sällan drömde han om vad alla de kommande dagarna skulle ge honom. Hans tankar gled som båten, utan minnen och drömmar, de var som gråa vandrande vågor som inte ens hade lust att komma fram till horisonten. Pappan försökte inte prata med hatifnattarna längre. Han stirrade ut över havet som de, hans ögon hade blivit bleka som deras och lånade himlens växlande färg. Och när nya öar kom emot dem rörde han sig inte, bara svansen slog några slag mot durken. Jag undrar, tänkte pappan en gång när de glöd framåt i en lång trött dyning, jag undrar om jag inte håller på att börja likna en hatifnatt.

[...] ett lån brukade vara något du förväntades betala tillbaka. Men när var och varannan småbarnsfamilj med medelinkomster har lån på belopp de inte kan spara ihop ens på en livstid, då har inte banken gett ett lån längre. De har gett finansiering. Och då är bostäder inte bostäder längre. De är investeringar. [...] Det betyder att de fattiga blir fattigare, de rika blir rikare, och den verkliga klassgränsen går mellan de som får och de som inte får låna. För hur mycket pengar folk än tjänar ligger de vakna i slutet av månaden och oroar sig över pengar. Alla tittar på granens saker och undrar "hur har de råd?", för alla lever över sina tillgångar. Så inte ens de riktigt rika känner sig någonsin riktigt rika för det enda man kan köpa till sist är en dyrare version av något man redan har. På lån.

Jeg betalte støvlen med penge, men gav tjeneren to cigaretter for at komme en snaps i, eller rettere han bøjede sig ned og sagde, han havde kommet en snaps i, og jeg bød ham en cigaret og bad ham tage en til, det er ret kompliceret at forklare, men for at springe i det så havde jeg været ombord i hans datter — eller hvad man nu skal benævne det; det der foregik, var coitus condomatus eller coitus interruptus, alt efter hvem man var sammen med, men de fleste af os ville ikke ane, det var dét, de havde været blandet ind i, hvis man spurgte, og først senere har jeg slået op og undersøgt, hvad det vil sige, at når tyskerne så selvfølgeligt tiggede cigaretter, var det på grund af den tabendes instinktive følelse af collectandi jus; det hørte jeg en dag en tysk katolsk præst sidde og sige langsomt til en dame på en bænk.

Måske er det svært for en dansker at sætte sig ind i, hvordan det er at få afslag alene på sin afstamning. Hvordan det er kun at blive lukket delvist ind i et samfund, hvor man gerne vil være være. Et samfund, hvor man er, men ikke er alligevel. Altså jeg er til stede i det her samfund, men der er ingen, der ser mig og mine problemer, der er ingen, der vil hjælpe mig. Hvad skal jeg så gøre for, at folk lytter til mig og ser, at jeg er her? Det kan jeg gøre ved at skabe ravage og kaos. Hvis vi skaber kaos nok, så ser resten af Danmark os. Så hører i os og mærker os. Så kan det godt være, vi får dårlig omtale, men i ved, at vi er her, og så længe vi har det dårligt, så har i det også dårligt. For hvis i ser, der er skyderier, at der er vold i gaden, så er det ikke kun vores virkelighed. Det er også jeres virkelighed.

För när man är barn längtar man efter att få bli vuxen och bestämma allting själv, men när man blir vuxen begriper man att det är den värsta delen. Att man måste tycka saker hela tiden, avgöra vilket parti man ska rösta på och vilka tapeter man tycker om och vad man har fr sexuella preferenser och vilken yoghurt som bäst speglar ens personlighet. Man ska välja allt och bli vald av andra, varenda sekund, hela tiden. Det var det värsta med en skilsmässa, tänkte rånaren, att man trodde att man var färdig med allt det där, men nu måste man välja om allting. Vi hade ju redan en tapet och en servis, balkongmöblerna var nästan nya och barnen skulle lära sig simma. Vi hade ett liv tillsammans, räckte inte det? Rånaren hade nått en punkt i livet där man äntligen skulle få vara ... klar. Man är inte redo att bli utkastad i vildmarken igen då och ta reda på vem man är en gång till.

Jag är trött på nyheterna. Jag är trött på hur de blåser upp saker som är oviktiga, och spelar ned allting som är verkligt vedervärdigt. Jag är trött på hätskheten. Jag är trött på ilskan. Jag är trött på elakheten. Jag är trött på själviskheten. Jag är trött på att vi inte gör någonting för att stoppa det. Jag är trött på hur vi uppmuntrar det. Jag är trött på allt våld som finns och jag är trött på det våld som är på väg, som kommer att komma, som inte har hänt än. Jag är trött på lögnare. Jag är trött på hur de lögnarna tillåtit det här att hända. Jag är trött på att behöva undra om de gjorde det av dumhet eller gjorde det med vilje. Jag är trött på lögnaktiga regeringar. Jag är trött på att människor inte bryr sig om att regeringen ljuger för dem längre. Jag är trött på att de får mig att känna mig så här rädd. Jag är trött på modlösheten. Jag är trött på modiglösheten.

Hur är det med sömnen, älskling?” frågar han. Jag vill svara att jag inte sover alls, att det inte går när man vaknar för många gånger mitt i natten, att det inte går när allt man vill är att sova med sin man men inte får. Men det får jag inte säga. Han skulle känna sig skyldig, det är inte hans fel att jag sover ensam – det är nog mitt. ”Det går väl okej. Ibland får Maria mysa med mig, mest för att hon är rädd då”, ljuger jag mig fram. Maria sover som en stock, hon sover som sin pappa, de vet hur det är att andas och inte känna lungorna bli tyngre. De vet hur det är att vara vid liv. ”Saknar du mig då?” Mer än han anar. Det finns inte ord för att beskriva tyngden av elefanterna som väger ner mitt hjärta, eller hur många hjärtslag som har använts för att gråta över honom. Finns absolut inget som skulle göra mig gladare än att ha honom nära mig, att ha honom vid min sida varje dag.

PLAINVILLE WAS A QUAINT picturesque town. Northern California’s version of Andy Griffith’s Mayberry. Bucolic enough to provide cinematic contrast for any low-budget stalk-and-slash film. Juxtaposition played just as important a role in still photography as it did in cinematography. Maybe that’s why Natalie Jones had picked Plainville for her final descent into darkness. The climactic scene in a comedic tragedy. Cast of one. Audience of one. Curtain closed.

Jag går omkring i de sömnlösa nätternas trädgård och vill något med mitt liv som inte går att formulera. Mina fötter gör avtryck i snön. Kanske är det jag vill. Lämna spår. Men snöspåren försvinner ju. Dunstar. Blir intet. Eller snarare partiklar som rumlar runt i universum och fäster sig vid än det ena, än det andra, som de skapar eventuellt nytt liv med. Ursprunget har splittrats. Dött. Dödats. Det är så jävla värdelöst! Universum borde förbjudas. Jag borde förbjudas. För jag orkar inte vara människa. Orkar inte delta i det här meningslösa livspelet. Vad jag än vill med mitt liv så vill Universum/Naturen/Tiden/Gud/Och Andra Idioter ändå att jag ska dö till slut och vad är det då för vits med vad jag vill med mitt liv? [...] Jag vill något med mitt liv. Fast jag kommer att dö och fast det kanske är meningslöst att vilja något så vill jag ändå. Jag sitter kvar en lång stund i snön och gråter och darrar och samlar nästan ihop till en urinvägsinfektion.

Det är meningslöst att säga att en människa bör vara nöjd med att ha lugn och ro. Hon behöver liv och rörelse, och om det inte bjuds henne skapar hon det. Tusenden är dömda till en ännu händelselösare tillvaro än mig, och tusende lever i tyst protest mot sitt öde. Ingen vet hur många uppror vid sidan av de politiska som jäser bland alla de människor som befolkar jorden. Kvinnor förväntas alltid vara stillsamma, men kvinnor har samma känslor som män, de har samma behov av att öva sina förmågor och spänna sina krafter som deras bröder. De plågas av den trånga instängdheten och fullständiga händelselösheten på precis samma sätt som män plågas, och det är trångsynt av deras mer privilegierade medmänniskor att hävda att de borde vara nöjda med att sticka strumpor och laga puddingar, spela piano och brodera väskor. Det är tanklöst att fördöma dem eller skratta åt dem om de vill uträtta mer eller lära sig mer än vad traditionen föreskriver som passande för deras kön (s. 125-126).

fron wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Azita_Gh... Azita Ghahreman föddes i Iran. Efter att ha utbildat sig till lärare studerade hon språk, litteratur och mytologi. Hon har haft uppdrag i FN och arbetat för organisationen ”läkare utan gränser”.Sedan 2006 bor hon i Malmö. Hon är medlem i Författarcentrum syd. Författarskap [redigera] Azita Ghahreman debuterade som poet 1990. Hennes första bok Avazhaaye havva (Evas sånger) blev mycket uppmärksammad i iranska media. Tandishaaye paeezi (höstens skulpturer) kom ut 1996. Den tredje diktsamlingen Faramooshi aine sadei daarad (glömskan har en enkel ceremoni) 2002 blev nominerad till årets bästa diktsamling och fick bra kritik i iransk press. Hennes dikter är översatta till franska, holländska, engelska, tyska, arabiska, makedonska, kinesiska,albanska, danska och svenska. Förutom i Iran har hon haft föredrag och poesiuppläsningar i Sverige, Holland, Tyskland, Makedonien, Albanien, England och Frankrike. Analys av författarskapet [redigera] Dikterna handlar om människans möte med det ofrånkomliga och det som uppstår i varje kontakt med tingen och skeenden runtomkring oss. I hennes tidigare dikter finns spår av sorg över en förlorad barndom i ett religiöst land, som sätter många förbud. I senare dikter ser man en mognare hållning till världen och språket. Här upptäcker poeten människans begränsningar och försöker komma underfund med ångestens drivande kraft. Genom skapandet försöker hon göra sig fri från förutbestämda, förutfattade meningar om rätt och fel. I de dikter som har skrivits efter 2000 märks en lekfull poet som behärskar orden, språket och historien. Filosofiska och mytologiska studier gör sig påminda som en sorts nyupptäckt av språket och ett nytt sätt att se på världen. Poeten möter en bitter verklighet med en känsla av ironi och filosofisk beundran över stora och små händelser. Det vore fel att betrakta Ghahreman som en politisk poet. Hennes dikter kan betecknas som universella, samtidigt som de karakteriserar en iransk kvinnas liv och öde. I de senare dikterna finns dikter av erotisk karaktär. Det är få iranska kvinnor som har vågat skriva erotiska dikter så öppet och starkt. Hennes dikter ingår i en tusenårig tradition av persisk litteratur. Bibliografi

Skillnaden i syn kan inte tillskrivas enbart geografiskt läge och industrialiseringsnivå. Hur kommer det sig att svenskar i gemen känner närmare släktskap med människor från Ungern och Tjeckien/Slovakien än med exempelvis bulgarer? Jag tror att svaret står att finna i vår historieskrivning. Vår begränsade värld. Den värld som det förmedlas kunskaper om på historielektioner i skolan. I den ingår hela det mellaneuropeiska spektrumet. Vi har läst om kejsardömen som Österrike-Ungern. Vi har läst om franska revolutionen. Vi känner till diskussioner kring antikens Rom och Aten. Inte särskilt många svenskar har någon uppfattning om vad som hänt i historien i Bulgarien och Rumänien. Med detta menar jag att vi är inprogrammerade på vissa geografiska områden. Andra har uteslutits. De har hamnat utanför det som jag, lite gammaldags kanhända, kan kalla vår egen kultursfär. Och det som ligger utanför i de flesta avseenden. Inte bara så att de som resmål lockar mindre, utan också en viss misstro mot produkter och ibland också mot människor som kommer därifrån. Vi saknar på något sätt en mall efter vilken vi skulle kunna identifiera oss med de människor vars omständigheter vi känner sämre till.

This Theresa maddened with her messages a scientist on our easily maddened planet; his anagram looking name, Sig Lemanski, had been partly derived by Van from that of Aqua's last doctor. When Leymanski's obsession turned into love, and one's sympathy got focused on his enchanting, melancholy, betrayed wife (nee Antilia Glems), our author found himself confronted with the distressful task of now stamping out in Antilia, a born brunette, all traces of Ada, thus reducing yet another character to a dummy with bleached hair. After beaming Sig a dozen communications from her planet, Theresa flies over to him, and he, in his laboratory, has to place her on a slide under a powerful microscope in order to make out the tiny, though otherwise perfect, shape of his minikin sweetheart, a graceful microorganism extending transparent appendages toward his huge humid eye. Alas, the testibulus (test tube - never to be confused with testiculus, orchid), with Theresa swimming inside like a micromermaid, is "accidentally" thrown away by Professor Leyman's (he had trimmed his name by that time) assistant, Flora, initially an ivory-pale, dark-haired funest beauty, whom the author transformed just in time into a third bromidic dummy with a dun bun.

You complain that you cry out, and that God doesn't reply. You feel imprisoned and you're afraid that it is a life sentence... although no one has said anything. Consider then, that you are your own judge and your own gaoler. Prisoner, leave your prison! To your astonishment you will find that no one will stop you. The reality outside prison is indeed terrifying, but never as terrifying as your anguish down in that locked room. Take your first step towards freedom. It is not difficult. The second step is more difficult, but never allow yourself to be defeated by your gaolers who are only your own fear and your own pride.

Geissler har vel ingen interesse for svaret og har kanske ikke hørt det, han vedblir: Kjøpe stenene tilbake altså. Siste gang lot jeg min søn sælge, det er en ung mand på din alder og ellers intet. Han er lynet i familjen, jeg er tåken. Jeg er av dem som vet det rette, men gjør det ikke. Men han er lynet, for tiden har han stillet sig i industriens tjeneste. Han var den som solgte for mig sist. Jeg er noget, det er ikke han, han er bare lynet, det snare nutidsmenneske. Men lynet som lyn er goldt. Ta dere Sellanråfolk: dere ser hver dag på nogen blå fjæld, det er ikke opfundne tingester, det er gamle fjæld, de står dypt nedsunkne i fortid; men dere har dem til kamerater. Dere går der sammen med himlen og jorden og er ett med dem, er ett med dette vide og rotfæstede. Dere behøver ikke sværd i hånden, dere går livet barhændt og barhodet midt i en stor venlighet. Se, der ligger naturen, den er din og dines! Mennesket og naturen bombarderer ikke hverandre, de gir hverandre ret, de konkurrerer ikke, kapløper ikke efter noget, de følges ad. Midt i dette går dere Sellanråfolk og er til. Fjældene, skogen, myrene, engene, himlen og stjærnerne – å det er ikke fattig og tilmålt, det er uten måte. Hør på mig, Sivert: Vær tilfreds! Dere har alt å leve av, alt å leve for, alt å tro på, dere fødes og frembringer, dere er de nødvendige på jorden. Det er ikke alle som er det, men dere er det: nødvendige på jorden. Dere opholder livet. Fra slægt til slægt er det til i lutter avl, og når dere dør tar den nye avl fat. Det er dette som menes med det evige liv. Hvad har dere igjen for det? En tilværelse i ret og magt, en tilværelse i troskyldig og rigtig stilling til alt. Hvad dere har igjen for det? Intet horser og regjerer dere Sellanråfolk, dere har ro og autoritet, dere er omsluttet av den store venlighet. Det har dere igjen for det. Dere ligger ved en barm og leker med en varm morshånd og patter. Jeg tænker på din far, han er en av de 32 tusen. Hvad er mangen anden? Jeg er noget, jeg er tåken, jeg er her og der, jeg svømmer, stundom er jeg regn på et tørt sted. Men de andre? Min søn er lynet som intet er, han er det golde blink, han kan handle. Min søn han er vor tids type, han tror oprigtig på det tiden har lært ham, på det jøden og yankee'en har lært ham; jeg ryster på hodet til det. Men jeg er ikke noget mystisk, det er bare i min familje jeg er tåken. Der sitter jeg og ryster på hodet. Saken er: jeg mangler ævnen til den angerløse adfærd. Hadde jeg den ævne så kunde jeg være lyn selv. Nu er jeg tåken.

En händelse utmärker sig. En gång när vi var ute tillsammans hade Marit på sig en ullig rosa tröja som fällde som en collie om våren. Jag måste ha hållit henne tätt intill mig när vi sa godnatt, för nästa morgon upptäckte jag att tröjan hade luddat av sig på min jacka som nästan var alldeles skär. Under den halvtimme som det tog mig att få bort luddet vällde det upp en överväldigande känsla av ömhet inom mig, den sortens ömhet som uppslukar en helt och hållet och gör kroppen svag. Om jag fick veta att jag bara kunde spara en enda minnesbild ur livet och att alla de andra måste försvinna, skulle jag välja denna, inte så mycket av romantiskt nostalgiska skäl utan för att händelsen markerade ett betydelsefullt ögonblick i livet. Den pekade framåt mot vårt giftermål, mot de två barn vi skulle få tillsammans, det hem vi skapade och den glädje och sorg vi skulle dela. Jag tänker mig far sitta på sängkanten eller på en stol i ett litet rum med jackan i knäet. När han tar de som troligen var angoraludd mellan tummen och pekfingret och kastar det i en papperskorg eller samlar ihop det till en boll att slänga senare, förstår han att han är förälskad. Det händer inte medan han tittar på den unga kvinnan eller kysser henne, inte ens när han senare den kvällen ligger i sängen och tänker på henne. Det händer följande morgon, när han upptäcker att hennes tröja har blandat sig med hans jacka. Tillsammans blir plaggen drivkraften i en metafor som jag anar att far bara upplevde subliminalt. Dolt bakom den "nästan skära" jackan finns löftet om två passionerade kroppar, den ena inuti den andra. Som gammal minns han intensiteten i sina känslor och förstår att saker och ting tog en ny vändning i det ögonblicket. Jag tror att det fanns mycket som far ångrade, mer eller mindre med rätta, men inte den halvtimme som han tillbringade med en luddig jacka ensam i sitt rum i Oslo. (180-181)

Jim föddes i en generation som såg datorer som magi, Jack är från en som alltid tagit dem för givet. När Jim var liten bestraffade man barn genom att tvinga dem att gå till sina rum, nuförtiden tvingar man barn att komma ut ur dem. En generation fick skäll för att inte kunde sitta still och nästa får skäll för att de aldrig rör sig. Så när Jim skriver en rapport trycker han beslutsamt varje tangent ända ner i botten, kontrollerar genast skärmen för att försäkra sig om att den inte lurat honom, och först därefter trycker han på nästa tangent. För Jim lurar man minsann inte. Jack skriver givetvis i gengäld så som unga män som aldrig levt i en värld utan internet gör, kan göra det med ögonbindel, snuddar tangenterna så lätt att ett forensiskt förbannat laboratorium inte skulle kunna bevisa att han rört dem. De både männen driver varandra till vansinne, förstås, med de allra minsta saker. När sonen söker efter något på internet säger han att han "googlar", när pappan ska göra samma sak säger han: "Det ska jag slå upp på Google." När de är oense om något säger pappan "jo men det är så för det har jag läst på Google!" och sonen gapar: "Man läser inte saker på Google pappa, man söker efter..." Det är så att säga inte det faktum att pappan inte begriper hur man ska använda teknik som sonen blir galen på, utan att pappan nästan förstår. Jim vet till exempel fortfarande inte hur man tar en skärmdump, så när han vill ta en bild av något på sin datorskärm fotograferar han datorskärmen med sin mobiltelefon. När han vill ta en bild av något på sin mobiltelefon lägger han den i kopiatormaskinen. Det senaste riktigt stora bråket Jim och Jack hade var när någon chefs chef kom på att stadens poliskår skulle bli "mer tillgänglig på sociala medier" (för i Stockholm är poliserna tydligen så in i helsike tillgängliga hela tiden) och bad dem ta bilder av varandra under en vanlig arbetsdag. Så Jim fotograferade Jack i polisbilen. Medan jack körde. Med blixt.

Det härligaste med att bryta sig in hos folk är tystnaden. Jag vet inte vad det berodde på, men det var verkligen så tyst inne i dom där husen. Det kändes som att man hade kommit till den tystaste platsen i världen

Sig Pro by Sig Sauer. Chambered for forty-caliber Smith and Wesson rounds.

Kyrkoherden kommer in och församlingen reser sig upp. Jag får syn på Adison som slinker in längst bak. Han ser mig och ger mig ett underbart leende. Vissa människor kan prata i evigheter utan att säga något; andra kan förmedla en hel värld med bara ett ansiktsuttryck.

Man måste inte vara ett offer för att bry sig", säger hon. "Man måste bara ha en jävla massa empati.

Modern, nummer Åtta, har krupit ner i lyan hon och hennes partner har grävt och inte kommit ut på sex dygn. Vilket jag antar betyder att hon har fött sina valpar där inne och snart kommer att visa sig. De andra fyra vargarna, inklusive nummer Tio, systern som återvänt efter sin långa vandring, håller sig i närheten. Jag ägnar förmiddagen åt att se två av dem leka, en med en lång, vit svanfjäder som skänker henne gränslös glädje. Hon viftar med den i munnen och slår efter den med framtassarna, medan den andra- alfahannen - dansar med molnens skuggor timmar i sträck. Hanne nummer Fjorton, vår äldsta varg, betraktar dem fridfullt medan den vaksamma nummer Tio går fram och tillbaka längs flodbanken, fängslad av någonting i vattnet. Ju mer jag iakttar dem, desto mer förstår jag att jag aldrig kommer att få veta vad som rör sig i huvudet på en varg, att jag aldrig ens kommer i närheten. Jag ler åt den dåraktiga tonåringen inom mig som trodde att hon skulle kunna avslöja deras hemligheter.

Vi stretar på i motvinden över den fasta sanden fram till strandkanten. Caleb öppnar kakburken och tar en näve av det silvriga gruset där inuti. Vinden blåser för kraftigt utifrån vattnet för att vi ska kunna kasta i det, så han släpper ner de grövre bitarna i en liten våg som letar sig upp mot våra skor. Jag tillåter inte mig själv att tro att det är hon. Jag tillåter inte mig själv att tro att min mammas kropp - hennes hår, hennes leende, de två stämbanden som alstrade ljudet av hennes röst, hennes hjärta, hennes snygga rumpa, hennes lena ben, hennes tår som hördes när hon gick - har bränts upp till det här gruset i min hand.

Man inser inte hur mycket man ansträngt sig för att dölja saker förrän man försöker gräva fram dem [Karaktärens ord]