Ord Quotes

...[W]ords can be communicative only between those who share similar experiences.

Yay, Old Uns' Smart mastered sicks, miles, seeds, an' made miracles ord'nary, but it din't master one thing, nay, a hunger in the hearts o' humans, yay, a hunger for more.

Løgn kræver mange ord. Sandhed kun få.

To be honest, I thought it was similar to animal husbandry." Sally's tone turned dry. "Sometimes, my lady I'm afraid it isn't that different." Pippa paused, considering the ords. "Is that so?" "Men are uncomplicated, generally," Sally said, all too sage. "They're beasts when they want to be." "Brute ones!" "Ah, so you understand." Pippa tilted her head to one side. "I've read about them." Sally nodded. "Erotic texts?" "The book of Common Prayer....

Og intet Rop, intet Menneskes Ord hørtes noget Sted, ingenting, men bare det tunge Sus omkring mit Hode.

Reportern hade funnit sig i den ljusa världen och alltså var det meningslöst att prata med honom. Det fanns inga ord.

Dat maakt me woedend, hoewel ik toch allang weet dat het in de orde der dingen ligt dat de bevoorrechten de niet-bevoorrechten onderdrukken: op die mensenwet berust de sociale structuur van het kamp.

So much hatred, so much cruelty . . . I don't understand,' said Victor. His mouth was dry and the ords stuck in his throat. 'We can all turn into savages if we're given a rifle and an order,' said another prisoner who had come over to them.

Ord är min favoriträtt.

He has probably gnawed his nails down to the quick, or murdered poor Mr. Orde.

Engang vil jeg skrive alle de ord ned, der gennemstrømmer mig. Engang skal andre mennesker læse dem i en bog og undre sig over, at en pige alligevel kunne blive digter.

All however agreed, that the spot was fatal to the Ravenswood family; and to drink of the waters of the well or even approach its brink, was ominous to a descendant of that house, as for a Grahame to wear green, a Bruce to kill a spider, or a St. Clair to cross the Ord on a Monday.

Et maleri er et dikt uten ord

...brug ikke det udenlandske ord: Idealer, vi har jo det gode norske Løgne.

Du kan jo overveje, hvorfor der er så mange ord, der aldrig er lavet i feminin form. Som drabsmand og voldtægtsmand. Eller krigsherre.

En ung man lämnade Björnstad i tystnad och när han kom hem igen var det för sent för ord. Man kan inte se gravstenar i ögonen och be om ursäkt.

the view that people in the future matter just as much as us has deep practical implications. We have a long way to go if we are to understand these and integrate them fully into our moral thinking.

If all goes well, human history is just beginning. Humanity is about two hundred thousand years old. But the Earth will remain habitable for hundreds of millions more—enough time for millions of future generations; enough to end disease, poverty and injustice forever; enough to create heights of flourishing unimaginable today. And if we could learn to reach out further into the cosmos, we could have more time yet: trillions of years, to explore billions of worlds. Such a lifespan places humanity in its earliest infancy. A vast and extraordinary adulthood awaits.

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord.

The Anthropocene is the time of profound human effects on the environment, while the Precipice is the time where humanity is at high risk of destroying itself.

Jag skriver ner allt det här i blått bläck, så att jag ska minnas att alla ord, inte bara vissa, är skrivna i vatten.

So if we drop the baton, succumbing to an existential catastrophe, we would fail our ancestors in a multitude of ways. We would fail to achieve the dreams they hoped for; we would betray the trust they placed in us, their heirs; and we would fail in any duty we had to pay forward the work they did for us. To neglect existential risk might thus be to wrong not only the people of the future, but the people of the past.

Indonesia pada masa orde baru adalah dunia koneksi yang maha besar. Orang-orang di Jakarta, misalnya, membagi masyarakat dalam dua kategori, kenalan dan orang tidak dikenal.... ` Dunia koneksi ini dibangun berdasar gagasan keluarga.

Keluarga Indonesia, produk sejarah pendidikan nasional dan menjadi salah satu tema utama buku-buku pelajaran sekolah, mencerminkan gambaran yangmembantu perumusan identitas Indonesia sebagai bangsa yang besar. Gagasan ini secara konstan teruji oleh reproduksi harian jaringan perluasan keluarga-semu, yang berperan penting dalam skenario nasional Orde Baru.

For også hun hadde hat sin historie, sin lille uregelmæssighet i sit liv (...)Siden sit ulykkelige forhold til en ung fremmed, en ren æventyrer ved navn Johan Nagel, en uanselig dværg, som hadde dukket op på hendes vei ifjor og gjort hende ganske forvirret, hadde fru Dagny hat sine dulgte sorger å trækkes med. Forholdet var ikke endt med at en hat sænkedes dypt og en pyntelig farvel hadde lydt, nei den vilde man var gåt på hodet i havet og hadde gjort ende på sig uten å si et ord.

Nowadays people seem to imagine that impartiality means readiness to treat lies and truth the same, to hold white as bad as black and black as good as white. I, on the contrary, believe that without integrity a man had much better not approach a problem at all.

Vartenda ord vi säger, varenda handling vi utför, och vartenda val vi gör har konsekvenser. Det är bara en fråga om hur ignorant man är villig att göra sig inför dem.

Yay, Old Uns’ Smart mastered sicks, miles, seeds an’ made miracles ord’nary, but it din’t master one thing, nay, a hunger in the hearts o’ humans, yay, a hunger for more.

Den store dikter avstedkommer en sammenknepen mund i sit ansigt, strammer sit fuglebryst ut til det ytterste og frembringer følgende ord: Å dikte er å holde dommedag over sig selv.

Meningen var en mening utan ord; en blankrad.

What about the dropped w in their ord, “word”—or is it that we added the w?

Chaos is een woord dat we hebben uitgevonden voor een orde die we niet begrijpen.

Ett ord finns nämligen från det ögonblicket som någon har sagt eller skrivit det.

As nenas non poden entrar onde entran os coellos brancos con reloxo de peto. Teñen que deixar de ser elas. Teñen que beber botellas que din "Bébeme". Teñen que obedecer as ordes.

Jeg vilde bare vise, hvilken Højde, man kunde drive det til med Ord, derfor ble disse Stumper bare Ord, pene Ord, Klingeling.

Melankoli är ett vackert ord men den luktar illa i ett rum.

Ni får fri bostad, värme, lyse och betjäning av staten; det är mycket mer än ni förtjänar, svarade Krestian Ivanovitj. Hans ord ljöd stränga och skräckinjagande som ett domslut.

Din dåd forsto jeg, -- ei ditt ord.

ag skriver ner allt det här i blått bläck, så att jag ska minnas att alla ord, inte bara vissa, är skrivna i vatten.

Vi har aldri vært velorganiserte lesere som leser en bok helt ut på noen slags logisk måte. Vi bukter oss ut og inn av ord, som turister på en sightseeingbuss man kan hoppe av og på.

in 1948 Einstein wrote: I advocate world government because I am convinced that there is no other possible way of eliminating the most terrible danger in which man has ever found himself. The objective of avoiding total destruction must have priority over any other objective.

Och han är död, jag förstår nästan betydelsen av dessa ljud: Barnet är dött. Jag erkänner att dessa ord rymmer en sanning. Han är död. Han är död. Men hans död, hans död är inte död.

Jo, vi vil gaa. Vi vil gaa alligevel. Vi maa gaa. De Kvinder, som altid sidder i sine Kareter, keder sig tildøde. De Tider er forbi, da Kvinden var for Manden kun en Luksusgjenstand, halvt et kostbart Legetøi, halvt en Gudinde, der skulde tilbedes. De har selv stødt os ned paa Handlingens Skueplads, hvor vi maa arbeide, erhverve, stride og tumle os, med ett Ord: vi maa gaa.

Min tunga hade alltid varit ett smidigt och pålitligt verktyg, men nu vägrade den att göra tjänst mer. Alldeles som jag nyss hade hade lyssnat för första gången i mitt liv, visste jag, att om jag nu vill tala, måste det vara på ett nytt sätt, som jag ännu inte var mogen för. De lager av mig själv, som nu skulle komma till tals, hade väl aldrig förr format några ord (s. 138).

Morfar vokste opp i en verden hvor angst ikke var trendy, hvor angst ikke var noe man satte ord på, angsten ble gjort om til dager og netter i senga, i mørket, og ble til slutt hele mennesket.

Ord Wingate, by his British commander, 'When I read this, I don't know whether to embrace you for your courage, worry about you stealing my job, or court-martial you out of hand for your recklessness.'“ “I

jeg ville gerne være højere, så jeg kunne se dig i øjnene, jeg ville gerne expandere, så jeg kunne rumme os begge, jeg ville gerne koncentrere mig, så det hele kunne nås inden for dette øje-bliks grænser, så ingen overflødige ord skulle spilde tiden med at forbinde vore afstandes sår, jeg ville gerne koncentrere mig, så ordenes mislykkede graviditeter blev afbrudt, så nye afstande døde før fødselen, jeg ville gerne være højere, så jeg kunne se dig i øjnene, jeg ville gerne indfange dine øjnes udtryk og indtryk; men afstanden er for stor, og du ser det hele fra en anden vinkel - ser ned på mit forståelsessøgende blik.

Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? (...) Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem - men nu är alltså medlet funnet.

Förr i tiden, när vi bara var två ungar som jagade utanför Tolvan, sa Gale sådana här saker och värre ändå. Men då var det bara ord. Här, omsatta till handling, blir det gärningar som inte går att göra ogjorda (s. 173).

Pappan tystnade och började bekymrad bläddra i memoarerna. Tycker ni jag har använt för ovanliga ord? frågade han. Det gör nog inget, sa Mumintrollet. Det var ju för så länge sen och man kan nästan gissa vad du menar.

... uten en ekstrem velvilje overfor livet i sin alminnelighet, en gjennomstrømmende sympati for alt omkring en, ingen litteratur overhodet. Eller med Handkes ord altså: hengivenhet. Hengivenhet til en verden man ikke nødvendigvis ønsker eller klarer å ha så altfor mye med å gjøre. Hengivenhet også til verden som et bedritent sted å være. Hengivenhet, åkkesom, til verden og de mennesker som bebor dem. Hengivenhet hinsides godt og ondt.

Ansigterne på den flygtende menneskemængde var forvrængede af et åbenlyst vanvid, født af en uudholdelig rædsel, og deres læber formede ord, der var så frygtelige, at ingen magtede at standse op for at få fat i meningen.

L'idea delle pecore predatrici che si nascondevano di giorno negli angoli più inaccessibili delle colline per riversarsi di notte come orde assire sulle file di ortaggi degli agricoltori della vallata era piuttosto singolare.

Samma ord som Ava alltid använder om hon får frågan. Hon har slipar ner dem, så att de inte gör ont. Det känns som ett svek varje gång. När hon berättar borde hon känna någonting. Men hon klarar inte av det på något annat sätt.

If we don’t see real changes in the world, it simply means we are not serious enough about creating those changes. We cannot a!ord to entertain superficial changes any more. The changes we need should be deep, real, and thorough.

Der ville aldrig komme nogen og sige de ord til hende, stå fast ved dem og sikre, at det hun havde været igennem, aldrig ville ske igen. Hun var den eneste, der kunne tage hånd om det. Ingen andre ville nogensinde gøre det for hende.

Vi sa aldri museum med mindre det var noen utenforstående til stede. Nå er det bare jeg som kan si muleum og skjønne hva det betyr og hvorfor det er et bra ord, men sjarmen med det er borte, eller i hvert fall sterkt redusert, på samme måte som gleden ved mye av det man har delt med andre blir redusert når disse andre faller ned i fly. Jeg kan ikke bruke muleum lenger fordi de jeg brukte det sammen med er borte. Så enkelt er det. Hver eneste dag gjør og sier mennesker ting som forsvinner når de selv forsvinner.

Humanity is currently in control of its own fate. We can choose our future. Of course, we each have differing visions of an ideal future, and many of us are more focused on our personal concerns than on achieving any such ideal. But if enough humans wanted to, we could select any of a dizzying variety of possible futures. The same is not true for chimpanzees. Or blackbirds. Or any other of Earth’s species.

Innan man förstår vart känslan ska leda talar man med alla och envar om den älskade. Plötsligt upphör det. Då är isen redan tunn och hal. Man inser att varje ord riskerar att avslöja förälskelsen. Att låtsas oberörd är lika svårt som att spela normal, och i grunden samma sak.

Og jeg svarte: "Enda flyttet ikke mitt ord fjell, og det jeg sa, det nådde ikke til menneskene. Vel gikk jeg til menneskene, men ennå har jeg ikke nådd frem til dem." Da talte det atter uten stemme til meg: "Hva vet du om det! Duggen faller på gresset, når natten er på det tauseste.

Jeg husker ironi. Å si det du mener, med ord som betyr det motsatte. Når ord og virkelighet drar i hver sin retning, og alle vet det. Jeg lurer på om dette er ironisk: at da vi til slutt forlot vårt eget land for å kunne juge og skrøne og ha hemmeligheter, så var det fordi vi hadde sagt noe som var sant.

As we shall see, theories like those of Divine Right and Popular Sovereignty, which pass for opposites, stem in reality from the same trunk, the idea of sovereignty—the idea, that is, that somewhere there is a right to which all other rights must yield. It is not hard to discover behind this juridical concept a metaphysical one.

Consider a child with high longterm potential: with futures open to her in which she leads a great life. It is important that her potential is preserved: that her best futures aren’t cut off due to accident, trauma or lack of education. It is important that her potential is protected: that we build in safeguards to make such a loss of potential extremely unlikely. And it is important that she ultimately fulfills her potential: that she ends up taking one of the best paths open to her. So too for humanity.

It was jealousy that was at the bottom of it—jealousy which survived every other passion of mankind...She had been meeting Major Orde, Daisy said in her last letter; said it on purpose he knew; said it to make him jealous; he could see her wrinkling her forehead as she wrote, wondering what she could say to hurt him; and yet it made no difference...

As the gap between our power and our wisdom grows, our future is subject to an ever-increasing level of risk.

Returning from a hunting trip, Orde-Lees, traveling on skis across the rotting surface of the ice, had just about reached camp when an evil, knoblike head burst out of the water just in front of him. He turned and fled, pushing as hard as he could with his ski poles and shouting for Wild to bring his rifle. The animal—a sea leopard—sprang out of the water and came after him, bounding across the ice with the peculiar rocking-horse gait of a seal on land. The beast looked like a small dinosaur, with a long, serpentine neck. After a half-dozen leaps, the sea leopard had almost caught up with Orde-Lees when it unaccountably wheeled and plunged again into the water. By then, Orde-Lees had nearly reached the opposite side of the floe; he was about to cross to safe ice when the sea leopard’s head exploded out of the water directly ahead of him. The animal had tracked his shadow across the ice. It made a savage lunge for Orde-Lees with its mouth open, revealing an enormous array of sawlike teeth. Orde-Lees’ shouts for help rose to screams and he turned and raced away from his attacker. The animal leaped out of the water again in pursuit just as Wild arrived with his rifle. The sea leopard spotted Wild, and turned to attack him. Wild dropped to one knee and fired again and again at the onrushing beast. It was less than 30 feet away when it finally dropped. Two dog teams were required to bring the carcass into camp. It measured 12 feet long, and they estimated its weight at about 1,100 pounds. It was a predatory species of seal, and resembled a leopard only in its spotted coat—and its disposition. When it was butchered, balls of hair 2 and 3 inches in diameter were found in its stomach—the remains of crabeater seals it had eaten. The sea leopard’s jawbone, which measured nearly 9 inches across, was given to Orde-Lees as a souvenir of his encounter. In his diary that night, Worsley observed: “A man on foot in soft, deep snow and unarmed would not have a chance against such an animal as they almost bound along with a rearing, undulating motion at least five miles an hour. They attack without provocation, looking on man as a penguin or seal.

De door alcohol opgewekte gevechten die op zaterdagavonden in provincieplaatsen uitbreken zijn voorspelbare symptomen van onze verbolgenheid over deze vrijheidsberoving. Ze herinneren ons aan de prijs die we betalen voor onze dagelijkse onderwerping aan orde en beleid - en aan de woede die stilletjes aanzwelt achter een gezagsgetrouwe en inschikkelijke façade.

Yay, Old Uns' Smart mastered sicks, miles, seeds an' made miracles ord'nary, but it din't master one thing, nay, a hunger in the hearts o' humans, yay, a hunger for more. More what? I asked. Old Uns'd got ev'rythin'. Oh, more gear, more food, faster speeds, longer lifes, easier lifes, more power, yay. Now the Hole World is big, but it weren't big 'nuff for that hunger what made Old Uns rip out the skies an' boil up the seas an' poison soil with crazed atoms an' donkey 'bout with rotted seeds so new plagues was borned an' babbits was freak-birthed. Fin'ly, bit'ly, then quicksharp, states busted into bar'bric tribes an' the Civ'lize Days ended, 'cept for a few folds'n'pockets here'n'there, where its last embers glimmer.

En zo begon het hortend en stotend over de startbaan te rollen als een half afgebouwd vliegtuig dat letterlijk door een aantal mensen omhoog en bijeen werd gehouden terwijl anderen nog de wielen, de vleugels en de stoelen aan het monteren waren en de stuurinstallatie en de motor op orde probeerden te brengen, terwijl weer anderen er met de bagage in hun armen achteraan renden.

The human race’s prospects of survival were considerably better when we were defenceless against tigers than they are today, when we have become defenceless against ourselves. —Arnold Toynbee

Varför måste man skriva? För att ställa sig vid sidan om, som i en kokong, försjunken i ensamhet, på trots mot andras behov. Virginia Woolf hade sitt rum. Proust sina stängda fönsterluckor. Marguerite Duras sitt tysta hus. Dylan Thomas sin enkla bod. Alla var de ute efter en tomhet att fylla med ord. Orden som ska tränga in i orörda marker, uppdaga oinmutade associationer, ge uttryck åt oändligheten.

What makes each of us special, so worthy of protection and celebration is something subtle about us, in the way that the matter of which we are comprised has been so delicately arranged as to allow us to think and love and create and dream.

Vart ska vi fara? säger Johannes Nej nu frågar du som om du fortfarande var vid liv, säger Peter Inte till någon plats? säger Johannes Nej dit vi nu ska, det är inte någon plats, och därför har den heller inte något namn, säger Peter Är det farligt? säger Johannes Farligt, nej, säger Peter Farligt är ett ord, det finns inga ord där, säger Peter Gör det ont? säger Johannes Det finns inte kroppar där, så ont finns inte, säger Peter Men själen, gör det ont i själen där? säger Johannes

Segala hal yang dikatakan Komandan mengenai Orde adalah kebenaran yang tidak dilebih-lebihkan. Orde memang bersinonim dengan kebaikan. Orde menghargai kemajuan. Orde mencintai kehidupan. Orde bahkan mengajarkan pertobatan. Semua yang dijabarkan di dalam Kitab pada dasarnya akan berakhir pada kebahagiaan, pun setelah kematian. Akan tetapi Orde dan Kitab adalah takdir. Yang tidak dapat dibantah dan harus diterima semua orang dengan pasrah. Sama seperti penglihatanku, Orde tidak memberikan pilihan.

Gregorius Soeharsojo adalah saksi Pulau Buru dalam rentang 1969–1979. Dia melawan pembinasaan dengan cara-cara paling dasar; bercerita, menyanyi, bikin tonil, dan menggambar. Dengan nyanyian ia tawar kesepian yang merampas kewarasan; dengan tonil ia tapis keterpisahan yang panjang dari kolektivisme; dan dengan gambar/sketsa ia gubah kesakitan menjadi kesaksian. Ini buku penting yang memberitahu kesaksian atas sebuah orde yang berdiri di atas pemusnahan massal dalam kereta sejarah Indonesia modern.

Skrevet av meg. Skrevet idag for å lette mitt hjerte. Jeg har mistet min post i kafeen og mine glade dager. Alt har jeg mistet. Og kafeen var Kafé Maximilian. En ung herre i grå klær kom aften efter aften sammen med to venner og satte seg ved et av mine bord. Det kom så mange herrer, alle hadde de et vennlig ord til meg, – denne intet. Han var høy og sped, hadde bløtt, sort hår og blå øyne som han undertiden så på meg med. På hans overmunn var en liten mustasje begynt å vokse (Kjærlighetens slaver)

What is it you want, Ella?" "What you had," I answered softly, "with Diana. That once-in-a-lifetime connection that makes everything good." "Fine.But you do realize that in orde to be loved like that, you have to let the lucky gentleman see you.I mean truly see you, scars and all." "Yes,Edward, I am fully aware of that." "But you don't want anyone to really look at you." He had me there. "Well,no." "Good luck with that,then," he said, then yawned and cosed his eyes, telling me the conversation was over.

Det var när jag tänkte försöka fortsätta skriva på min roman [...] som jag kom underfund med vad min känsliga reaktion på ordet "maskinskriverska" berodde på. Närmare bestämt var det faktiskt så att jag redan hade förlorat förmågan att läsa romaner. Även om jag lyckades läsa varje ord för sig högt kunde jag inte förstå orden som en sammanhängande berättelse. För mig var det bara tecken som fyllde rutorna på manuskriptpapperen men som inte framkallade några som helst känslor, stämningar eller scenbilder.

Hij had altijd aangenomen dat er als volwassene een ogenblik zou komen, een soort plateau, waarop hij alle kneepjes van de omgang met het eenvoudige bestaan zou hebben geleerd. Alle post en e-mail beantwoord, alle kranten geordend, boeken alfabetisch op de planken, kleren en schoenen netjes onderhouden in de kasten en al zijn spullen waar hij ze kon vinden, met het verleden - waaronder zijn brieven en foto's - in dozen en mappen gesorteerd, het privéleven bestendig en vredig, huisvesting en financiën idem. [...] Maar niet lang na de geboorte van Catriona [...] meende hij het voor het eerst te zien: op de dag van zijn dood zou hij verschillende sokken dragen, zouden er onbeantwoorde e-mails zijn, en waren er in het krot dat hij zijn huis noemde nog altijd overhemden met ontbrekende manchetknopen, een kapot licht in de gang, en onbetaalde rekeningen, onopgeruimde zolders, dode vliegen, vrienden die op een antwoord wachtten en geliefden die hij niet had opgebiecht. Vergetelheid, het laatste woord bij het organiseren, zou zijn enige troost zijn.

Orde-Lees wrote one night: “We want to be fed with a large wooden spoon and, like the Korean babies, be patted on the stomach with the back of the spoon so as to get in a little more than would otherwise be the case. In short, we want to be overfed, grossly overfed, yes, very grossly overfed on nothing but porridge and sugar, black currant and apple pudding and cream, cake, milk, eggs, jam, honey and bread and butter till we burst, and we’ll shoot the man who offers us meat. We don’t want to see or hear of any more meat as long as we live.

- Vem älskar du mest, gåtfulle främling, din far, din mor, din syster eller bror? - Jag har ingen far, ingen mor, ingen syster eller bror. - Dina vänner? - Du använder där ett ord vars betydelse förblivit mig okänd intill denna dag. - Ditt fosterland? -Jag vet inte på vilken breddgrad det är beläget. - Skönheten? - Jag skulle gärna vilja älska henne, den gudomliga, den eviga. - Guldet? - Det hatar jag, som ni hatar Gud. - Men vad är det då som du älskar, underlige främling? - Jag älskar molnen - molnen som går förbi ... där borta ... de underbara molnen.

If we learned that a large asteroid was heading toward Earth, posing a greater than 10 percent chance of human extinction later this century, there would be little debate about whether to make serious efforts to build a deflection system, or to ignore the issue and run the risk. To the contrary, responding to the threat would immediately become one of the world’s top priorities. Thus our lack of concern about these threats is much more to do with not yet believing that there are such threats, than it is about seriously doubting the immensity of the stakes.

Hvad ere en Naturbeskrivelse andet end en Oversaettelse? Endogså den meest vellykkede staaer ligesaalangt under Originalen som Himmelbjerget i Jylland under Himmelbjerget i Thibet. Derfor gunstige Læser! hav mig undskyldt, naar jeg ikke fortæller Dig alt hvad jeg her saae. Hvad jeg saae kunde jeg maaskee sige Dig: men hvorledes jeg saae det? Neppe! – Enkelthederne kunde jeg fremstille Dig een efter en anden, men Heelheden – alt paa eengang? – dertil – om “Du endog har Oere, har Tungen ikke Ord.” Min Pen er ingen Pensel. Rejs! Rejs selv til Himmelbjerget, og see!

Wat zou José Saramago over Carlos zeggen? Dit. 'Mensen als deze heb je overal, ze besteden hun tijd, of de tijd die er in hun ogen naast het leven voor rest, aan het verzamelen van postzegels, munten, medailles, vazen, ansichtkaarten, luciferdoosjes, boeken, horloges, sportshirts, handtekeningen, stenen, kleien beeldjes, lege frisblikjes, engeltjes, cactussen, libretto's, aanstekers, vulpennen, uilen, speeldozen, flessen, bonsais, schilderijen, bierglazen, pijpen, kristallen obelisken, porseleinen eenden, antiek speelgoed of carnavalsmaskers, en dat doen ze vermoedelijk uit iets watje metafysische angst zou kunnen noemen, omdat het idee van de chaos als alleenheerser over het heelal onverdraaglijk voor hen is, misschien proberen ze daarom met hun bescheiden vermogens en zonder goddelijke hulp enige orde te scheppen in de wereld, waar ze voor korte tijd nog in slagen ook, maar alleen zolang ze hun verzameling in stand kunnen houden, want op de dag dat daar de klad in komt, en die dag komt altijd, hetzij door de dood, hetzij doordat de verzamelaar er genoeg van heeft, is alles terug bij af, loopt alles weer door elkaar.' 

Ze had heel Duitsland doorkruist en scheerde alle Duitsers over één kam: het waren louter kleine handelaars, ambachtslieden, kooplui, stokstijve officieren met soldateske gelaatstrekken en ambtenaartjes met alledaagse gezichten, die allen korte pijpjes rookten, tussen hun tanden door spuwden en alleen geschikt waren voor zware arbeid, moeizaam sloven om geld te verdienen, voor banale orde en regelmaat, een saai georganiseerd leven en pedante plichtsbetrachting: burgermensen met onbehouwen manieren, grote, grove handen, een burgerlijk frisse gelaatskleur en een ruwe manier van spreken.

One way of looking at our current predicament is that the existing global order splits humanity into a large number of sovereign states, each of which has considerable internal coherence, but only loose coordination with the others. This structure has some advantages, even from the perspective of existential risk, for it has allowed us to minimize the risk that a single bad government could lock humanity into a terrible stable outcome. But as it becomes easier for a single country—or even a small group within one country—to threaten the whole of humanity, the balance may start to shift.

Var det virkelig sant at det å hjelpe et menneske, forpliktet til fortsatt hjelp? Var det sant at uavhengighet er en illusjon, og at det å røre ved et annet menneskes skjebne, binder oss fast i avhengighet av hverandre? Var det slik at ved enhver handling overfor mennesker vikler vi oss mere og mere inn i et usynlig nett av skjebne? Hvis det var sant, og man nektet å bære konsekvensene av hva man gjør overfor andre, ville alle våre gjerninger - selv de beste - være en uforpliktende lek med menneskeskjebner. Med andre ord: Man kan ikke gi en del av seg selv; man må gi alt. Og intet vente igjen.

To desire friendship is a great fault. Friendship should be a gratuitous joy like those af f orded by art or life. We must refuse it so that we may be worthy to receive it; it is of the order of grace (‘Depart from me, O Lord. . . .’). It is one of those things which are added unto us. Every dream of friendship deserves to be shattered. It is not by chance that you have never been loved. . . . To wish to escape from solitude is cowardice. Friendship is not to be sought, not to be dreamed, not to be desired; it is to be exercised (it is a virtue). We must have done with all this impure and turbid border of sentiment. Schluss!

¿Cómo se diz en uolof la palabra frontera, la palabra patria? ¿Y en soniké? ¿Cómo-y llamáis al desamparu? Si queréis dicir en bereber, por exemplu, “yo tuvi una casa nun arrabal de Rabat” ¿ponéis nesti orde la frase? ¿Cómo se conxuguen en bambara los verbos que lleven al norte, qué axetivos-y cuadren a la palabra mar, a la palabra muerte? Si tenéis que marchar, ¿ye la palabra adiós un sustantivu? ¿Cómo se pronuncia en diakhanké la palabra exiliu? ¿Hai que xuntar los llabios? ¿Duelen? ¿Qué pronomes usáis pal qu’espera na playa, pal que regresa ensin nada? Cuando señaláis p’allá, pa contra casa, qué alverbiu escoyéis? ¿Cómo se diz na vuestra, na nuestra llingua la palabra futuru?

Hvis du tar til orde for at Europa en gang skal bli fritt for muslimer, tar du samtidig til orde, i beste fall, for en tvangsdeportering av mer enn femti millioner mennesker vekk fra det europeiske kontinentet. I verste fall tar du til orde for voldshandlinger mot en religiøs gruppering som allerede er sterkt utsatt for fordommer og hets. Hvis målet ditt er at islam skal utryddes fra Europa, kan du ikke samtidig påstå at du er fredelig sjel som aldri har hatt som formål å skade noen. Du må skjønne at politikken du forfekter faktisk handler om mennesker. Og du må tåle å bli møtt med motargumenter. At noen motsier argumentene dine betyr ikke at du knebles. Det betyr at du deltar i debatten.

En jij,' zei Winter, 'bent mijn verloren gewaande nichtje en mijn dierbare vriendin. Ik kon het tot op dit moment niet geloven, maar het is dus echt waar.' Winter pakte Cinders handen vast. 'Kun je je mij nog herinneren?' Langzaam schudde Cinder haar hoofd. 'Dat geeft niet,' zei Winter, en haar gezicht zei dat het echt in orde was. 'Mijn herinneringen zijn ook vaag, en ik ben een jaar ouder dan jij. Maar toch hoop ik dat we weer goede vriendinnen kunnen worden... Vergeef me. Je bent niet langer alleen maar mijn vriendin en nichtje, en dit is niet de juiste manier om je te begroeten.' Ze maakte een buiging als een ballerina en drukte een kus op Cinders metalen knokkel. 'Mijn Koningin, het is me een eer om u te dienen.

Moedig Belgisch volk, jullie hebben op beslissende wijze overwonnen! Zorg er nu voor om voordeel uit die overwinning te halen, jullie vijanden zijn verstomd, laten we geen moment verliezen, laten we ons verenigen rond het voorlopig bewind, dat er dankzij u is gekomen, twijfel er niet aan dat de brandstichters, die jullie zo vernederend uit jullie hoofdstad hebben verdreven al nieuwe misdaden beramen. Gedaan met aarzelen en ontzien, we moeten voorgoed de moordenaars uit ons huis verjagen die hier te vuur en te zwaard te werk zijn gegaan, hebben verkracht en vernield. We dienen onze moeders, onze vrouwen, onze kinderen en onze eigendommen te redden, wij moeten leven als vrije mensen, of ons begraven onder een berg van as. Laten we eendrachtig zijn beste landgenoten, dan zijn wij onoverwinnelijk, de ware orde, ze is onontbeerlijk om onze onafhankelijkheid te behouden. Lang leve België!

Hur är det med sömnen, älskling?” frågar han. Jag vill svara att jag inte sover alls, att det inte går när man vaknar för många gånger mitt i natten, att det inte går när allt man vill är att sova med sin man men inte får. Men det får jag inte säga. Han skulle känna sig skyldig, det är inte hans fel att jag sover ensam – det är nog mitt. ”Det går väl okej. Ibland får Maria mysa med mig, mest för att hon är rädd då”, ljuger jag mig fram. Maria sover som en stock, hon sover som sin pappa, de vet hur det är att andas och inte känna lungorna bli tyngre. De vet hur det är att vara vid liv. ”Saknar du mig då?” Mer än han anar. Det finns inte ord för att beskriva tyngden av elefanterna som väger ner mitt hjärta, eller hur många hjärtslag som har använts för att gråta över honom. Finns absolut inget som skulle göra mig gladare än att ha honom nära mig, att ha honom vid min sida varje dag.

Indeed, when I think of the unbroken chain of generations leading to our time and of everything they have built for us, I am humbled. I am overwhelmed with gratitude; shocked by the enormity of the inheritance and at the impossibility of returning even the smallest fraction of the favor. Because a hundred billion of the people to whom I owe everything are gone forever, and because what they created is so much larger than my life, than my entire generation.

Wij zijn alle koningen zonder onderscheid onderdanigheid en gehoorzaamheid verontschuldigd, want die betreffen hun functie; maar achting en zeker liefde zijn we alleen hun deugden verschuldigd. Laten we hen, als concessie aan de openbare orde, geduldig verdragen wanneer ze hun ambt onwaardig zijn, over hun fouten zwijgen, en hen helpen door bijval te schenken aan hun neutrale politieke handelen zolang hun gezag onze steun behoeft. Maar wanneer de relatie beëindigd is zou het niet redelijk zijn de Gerechtigheid en onze vrijheid het uiten van onze ware gevoelens te ontzeggen en met name de goede onderdanen de eer te onthouden dat zij eerbiedig en trouw een meester hebben gediend wiens onvolkomenheden hun zo goed bekend waren, en daarbij het nageslacht dit zo nuttige voorbeeld te onthouden. En zij die omwille van een of andere persoonlijke verplichting tegen beter weten in de herinnering aan een laakbare vorst koesteren, hanteren een eigen, particuliere gerechtigheid ten koste van die van de gemeenschap.

Consider, for example, how little we know of how ultraviolet light looks to a finch; of how echolocation feels to a bat, or a dolphin; of the way that a red fox, or a homing pigeon, experiences the Earth’s magnetic field. Such uncharted experiences exist in minds much less sophisticated than our own. What experiences, possibly of immense value, could be accessible, then, to minds much greater? Mice know very little of music, art or humor. Toward what experiences are we as mice? What beauties are we blind to?

Is er geen dageraad meer? Leef ik nog? Zijn de grenzen van het heelal verzet? De duisternis is over de aarde gestort en er is geen nacht. Mijn ziel is koud van angst en versteend ziet zij hoe het bestaan zelf veranderd werd in een chaos, elke orde werd verstrooid. Wij worden opgeslorpt door het vormloze donker. Geen maan meer. De zee, de aarde, de sterren, zijn opgeslokt, alle sterrenbeelden zijn verzonken in het onmetelijke niets, de hagedissen hebben zich gesplitst, de zwanen zijn verdronken, de slangen zijn gebarsten, de hemelse draak is in een ijsklomp versteend. Is dit nu het ogenblik? Zijn wij het, die na alle generaties op aarde, verdiend hebben te vergaan? Verdiend hebben verpletterd te worden onder de val van de hemel? Is dit de laatste dag van het laatste jaar van de wereld? Wij zijn verwerkt door een bitter noodlot, wij hebben de zon verloren, neen, wij hebben de zon verjaagd! Ik klaag niet meer. Angst moet men een muilband aan doen, waarom nog begerig zijn om te leven, als de wereld sterft met ons?

Idel mekaniska fjädrar och hjul skapade de inre rörelserna hos vår urverksmänniska. Man skulle kunna kalla honom puritan. En grundläggande motvilja, formidabel i sin enkelhet, genomsyrade hans tröga själ: han avskydde bedrägeri och orättvisor. Han ogillade föreningen av dessa - de förekom ständigt i par - med träig lidelse som varken ägde eller krävde några ord för att uttryckas. En sådan motvilja skulle ha förtjänat beröm om den inte hade varit en biprodukt av mannens hopplösa stupiditet. Allt som överskred hans fattningsförmåga kallade han orättvist och bedrägligt. Han dyrkade allmänna föreställningar med pedantisk energi. Det allmänna var gudalikt, det specifika djävulskt. Var den ena människan fattig och den andra rik; själva skillnaden var orättvis, och den fattige som inte fördömde den var lika klandervärd som den rike som ignorerade den. Människor som visste för mycket - vetenskapsmän, författare, matematiker, kristallografer etc. - var inte bättre än kungar och präster: de ägde alla en orättvis andel av makten som de andra hade blivit lurade på. En vanlig hederlig person måste ständigt vara på sin vakt mot någon form av listig svindel från naturens och nästans sida.

Dit blik er en panisk panorering hen over vores naboer. Du smiler på en måde, der skal være imødekommende, men det ser uhyggeligt ud, denne pludseligt vandrette bevægelse hen over dit ansigt. Din tavshed udpeger alle vores ord, der synker sammen i en rodet bunke foran tomheden. Sætningerne omkring dig går langsomt i stå. I alt, hvad du foretager dig, findes en alvor, og du er forvirret over samtalerne. Du er ude af stand til at snakke om smutveje, og når du alligevel forsøger, bliver der underligt stille. Det lyder som en imitation, når du taler med folk, der ikke interesserer dig. Dit blik bliver langsomt tomt, du nikker og prøver, du keder dig, og nu falder du snart i søvn. Du udbyder ingen service ud over din oprigtighed, men den vil de ikke have, ikke i dag. De vil have mine glitrende spørgsmål og skinnende smalltalk. Du har ikke sans for ligegyldigheder, derfor er du undertiden sat uden for verden, placeret midt i din egen forvirring og ensomhed. Du tror, at der er en hemmelig kode, og du forsøger at bryde den. Du tror, at der findes et særligt sprog, du ikke kan tale, som alle vi andre taler, men tro mig, min elskede, det er kun, fordi du ikke kan forestille dig, hvor ligegyldige ting mennesker siger til hinanden.

Our galaxy is surrounded by a cloud of about fifty nearby galaxies, known as our Local Group. Foremost among them is the Andromeda Galaxy, a beautiful spiral galaxy, and the only galaxy in our group larger than our own. Gravity is pulling the two toward each other, and in four billion years (before our Sun has died) they will collide and unite. With so much distance between the stars of each galaxy, this collision will do surprisingly little to upset the stars and their planets. Its main effect will be to disrupt the delicate spiral structures of the partners, probably merging into a more uniform elliptical galaxy about three times as large. Eventually (in hundreds of billions of years) all the other galaxies in our group will have merged in too, forming a single giant galaxy.28 Zooming further out, we see many more groups of galaxies, some with as many as a thousand members.29 Eventually these groups resolve into a larger structure: the cosmic web—long, thick threads of galaxies, called filaments. These filaments criss-cross space in a kind of three-dimensional network, as if someone took a random set of points in space and connected each to its nearest handful of neighbors. Where the filaments intersect, space is bright and rich with galaxies.30 Between such filaments are dark and empty expanses, known as cosmic voids. As far as we can tell, this cosmic web continues indefinitely. At the very least, it continues as far as we can see or go. It is these final limits on our knowledge and action that appear to set the ultimate scale in our universe. We have known for almost a century that our universe is expanding, pulling the groups of galaxies apart. And twenty years ago we discovered that this expansion is accelerating. Cosmologists believe this puts a hard limit on what we will ever be able to observe or affect.31 We can currently see a sphere around us extending out 46 billion light years in all directions, known as the observable universe. Light from galaxies beyond this sphere hasn’t yet had time to reach us.32 Next year we will see a little further. The observable universe will increase in radius by a single light year, and about 25 more galaxies will come into view. But on our leading cosmological theory, the rate at which new galaxies become visible will decline, and those currently more than 63 billion light years away will never become visible from the Earth. We could call the region within this distance the eventually observable universe.33 But much more importantly, accelerating expansion also puts a limit on what we can ever affect. If, today, you shine a ray of light out into space, it could reach any galaxy that is currently less than 16 billion light years away. But galaxies further than this are being pulled away so quickly that neither light, nor anything else we might send, could ever affect them.34