Lars Gustafsson Quotes

När hösten kommer blir landskapet så stilla att det nästan dånar av stillhet. Och sådana höstdagar kan man höra en och annan ensam fågel skrika i stillheten som om den ropade av sorg över något förlorat.

The usual heresy consists in denying the existence of a god who has created us. It is a much more interesting heresy to imagine that possibly a god has created us and then to say that there isn't the least reason for us to be impressed by that fact. And certainly not to be thankful for it.

Und alles hatte den leichten Schimmelduft, den Bücher im mittleren Texas haben. Zuviel Feuchtigkeit. Zuviel Wärme. Ein Land, das niemals imstande sein wird, Bücher längere Zeit aufzubewahren. Bücher halten sich hier nicht. Sie schimmeln. (Die Sache mit dem Hund)

He stood quite still, freezing, and somebody somewhere owed him infinite love.

Deep within, every human being hoards a pitch-black riddle. The darkness of the iris is nothing other than the starless night, the darkness deep in the eye is nothing other than the darkness of the universe.

This white hot pain, naturally, is basically nothing but a precise measure of the forces which hold this body together. It is a precise measure of the force which has made my existence possible. Death and life are actually MONSTROUS things.

Den lyckliga människan är den gåtfullaste

A humanidade, que ao longo de milhares de anos foi atormentada pela ideia falsa, bizarra e infeliz de que era dominada por uma figura paternal severa e quase cheia de ódio, no espaço de alguns dias descobriu o seu erro. Em vez dele, havia uma mãe. Enquanto a existência a cada momento se afastava, a uma velocidade crescente, do estado descritível para entrar num reino para o qual já não existiam palavras, A LÍNGUA COMEÇOU A MORRER. Um dos últimos fragmentos de linguagem dizia: SE DEUS EXISTE, TUDO É PERMITIDO.

O ser humano, esse estranho animal, balançando entre animal e esperança.

If we leave that general descriptive talk where everything which looks like a poem can be called a poem and turn instead to normative talk, we will of course not recognize as a poem everything that looks like a poem. A real poem has to be a successful poem, a successful speech act. In approximately the same way that only a mathematical proof which really proves something can be called a mathematical proof. It is not enough that it looks like a proof. The proof has to prove. For the poem it is not enough to look like a poem. It has to achieve something.

Wir existieren in einer Schizophrenen Form des sozialen Lebens. Fremde Mächte haben unser normales Leben okkupiert; und genau wie frembe Eroberer die Ureinwohner von Venedig in einen entlegenen Sumpf hinaustrieben, wo sie ihre Stadt auf Pfählen im Wasser bauen mußten, haben die Mächte die uns und unserer Kräfte ausbeuten, uns in eine unfruchtbare Einöde getrieben, die wir "Privatleben" nennen. (pp. 127-128)

Vad är det som kommer oss att hela tiden försöka intala oss att de döda föremålen omkring oss har en själ, att ladda dem med betydelser? Kan det vara någonting annat än misstanken att också vi är döda föremål?

What is it that keeps us in motion? Not seldom, the fear that the bitterness of the past will catch up with us. The bitterness over all missed opportunities. Bitterness at being who you are, and still not more like yourself.

The fantastic in literature doesn't exist as a challenge to what is probable, but only there where it can be increased to a challenge of reason itself: the fantastic in literature consists, when all has been said, essentially in showing the world as opaque, as inaccessible to reason on principle. This happens when Piranesi in his imagined prisons depicts a world peopled by other beings than those for which it was created. ("On the Fantastic in Literature")

April 9th. Hope is almost as difficult as the other. But one is simply more used to hoping and fearing than to find oneself in the middle of what one had hoped or feared. What I have learned: that there is no real escape from life. One can only postpone the decision with cunning and cleverness. But there is no way out. It is a totally closed system, and at the exit there is only death. And that naturally is no exit at all. I am a body. Nothing but a body. Everything which has to be done, which can be done, must happen within this body. (The Yellow Book IV:2)

Lillian was determined that her next role would be Hester Prynne in Nathaniel Hawthorne’s The Scarlet Letter and assumed she only needed to find the right actor to play opposite her as Reverend Dimmesdale. Mayer informed her there was a much larger issue at stake; The Scarlet Letter was on the Hays office “blacklist” of books that could not be filmed. The very idea of a blacklist was ridiculous to Lillian and she took up the matter directly with Will Hays. While he would occasionally publicly chastise the studios, Hays never forgot that the full name of his office was the Motion Picture Producers and Distributors of America and worked to smooth the path any and every way he could. He told Lillian that the major source of objection was “the Protestant Church, especially the Methodists,” and directed her to the heads of several church and women’s organizations where she forcefully presented her case. Even with Hays’s assistance, no other actress had the personal and professional reputation pure enough to garner the response she received: the ban would be lifted if she was “personally responsible” for the film. Lillian turned her attention to finding the consummate Dimmesdale and Mayer suggested she watch Lars Hanson in The Saga of Gosta Berling. The studio boss had seen Mauritz Stiller’s film in Berlin the previous December and he immediately put the director and the film’s three stars, Hanson, Mona Martenson, and Greta Gustafsson, all under contract. Lillian agreed Hanson was “perfect” and was enthusiastic when Thalberg suggested the experienced Swede Victor Seastrom (Sjöström) direct, for she believed he had “Mr. Griffith’s sensitivity to atmosphere.” And so the ban was lifted from The Scarlet Letter, Lars Hanson was coming from Sweden, Victor Seastrom was assigned to direct, and now it was Irving Thalberg’s problem. He had no script. Lillian would later say that Irving “told me that Frances Marion and I could adapt it,” but it was hardly that simple.

Jag ställer egentligen bara ett moraliskt krav på mänskligheten, men ett ganska strängt: att den skall älska mig.

Hur många fragment av onödiga kunskaper finns det egentligen i en människa som har nått femtionio år? Och kanske är de inte alldeles onödiga? Kanske är det av fragmenten som man i grund och botten består? Passioner, känslor, längtan, ja till och med hat kommer och går. Det är fragmenten som blir kvar och som lever sitt myllrande liv, ungefär som myrorna i myrstacken. Valmiki, den store hinduiske asketen och mystikern, satt stilla så länge att myrorna byggde en stack kring honom. "Valmiki" betyder, som alla förstår, "myrstack" på sanskrit.

Det andra var detta att raka sig. Samma tråkiga procedur, dag ut och dag in, år efter år. Han brukade skjuta upp det i det längsta. Till exempel genom att stå mycket länge i duschen med en smal stråle av mycket hett vatten över hjässan och bara tänka ut bilder; den ena efter den andra i en aldrig sinande rad. Några av dessa bilder var så anständiga och prydliga att man hade kunnat visa dem för andra människor: fotbollsspelare mot grönt gräs och en bakgrund av ett uppdykande åskväder. Några andra var starkt sexuella och några alldeles monstruösa. Men denna flod av bilder — man hade kunnat måla dem — var ett sätt att övergå från nattens, det vill säga drömmens, privata verklighet till det offentliga rum som man delar med alla de andra. Och så vaga, så sällsamma och på olika sätt förbjudna var några av dessa bilder, att han aldrig hade kunnat föra dem med sig från den ena världen in i den andra. Plågsammare då att raka sig. Eller kanske det var detta ansikte som framträdde ur spegelns imma.

Hon lärde sig kort sagt otroligt snabbt hur han ville ha det. En människa med sådan känslighet för andras önskningar hade under andra förhållanden lätt kunnat bli politiker, Eller kanske art director i en byrå. Dick hade sett alldeles för mycket av livet för att tro att de som hade ett fint yrke var de som var speciellt lämpade för det. Ofta var det tvärtom. Vad människor dög till visade sig bara i långa loppet. Eller i något mycket unikt ögonblick, som var just deras och ingen annans.

Se esiste un dio, è nostro compito dire no. Se esiste un dio, è compito dell’uomo essere la sua negazione. Il mio compito durante i giorni, le settimane o nel peggiore dei casi i mesi che mi rimangono sarà di essere un grande e chiaro NO.

Separar os vivos dos mortos. Separar a fantasia da realidade é coisa que não me interessa muito. Além disso, meus sonhos são fruto desse tempo. Mas o vivo e o morto!

Så egendomligt overklig denna våning redan hade blivit! Det var inte en våning där någon bodde, utan en bild av en våning där någon hade bott. Precis som Goethehuset i Weimar eller August Strindbergs arbetsrum på Drottninggatan. En våning kunde bli en bild av sig själv när den inte längre var befolkad. Den var densamma som förut. Men den hade stelnat till bild.

Om det var något som Dick verkligen avskydde, var det detta som brukade kallas "psykologi". Hela det fåniga och inte så litet aggressiva anspråket att förstå de andra. På ett särskilt, finare sätt. Ta kontroll över dem, genom att säga sig ha en större kunskap om människor än de själva hade.

Att språngvis och på ett fullständigt oförutsägbart sätt kasta sig från den ena meningslösa kunskapen till den andra. Ur tanke i tanke. Det var av sådana mängder av näst intill oanvändbara tankar, av ett sammelsurium av fullständigt meningslösa kunskaper som en människa bestod. Kanske var det av sådana fragment som verkligheten bestod? I politiska kampanjer i televisionen brukade man kalla det för sound bites. De korta effektiva raderna som lyste till, som för ett ögonblick fångade det sällsyntaste och värdefullaste som fanns: de andra människornas fulla uppmärksamhet. Det mänskliga medvetandet var i själva verket inte alls så olikt televisionen. Hade det inte, precis som televisionen, en massa kanaler som man hela tiden hoppade mellan? Och bestod det inte av en ständig, aldrig riktigt vilande ström av fragment, ibland som de där meningslösa kunskaperna, ibland som ett plötsligt smärtsamt barndomsminne, ibland bara en smygande ängslan. Och på ett och annat ställe i denna ström kunde det blänka till. En snabb liten fisk. En sound bite.

Nel profondo di ogni essere umano c'è un enigma nero come la notte. Lo scuro della pupilla altro non è che quella notte priva di stelle, lo scuro giù nel profondo dell'occhio altro non è che il buio stesso dell'universo. Solo come mistero l'uomo assume grandezza e chiarezza sufficienti. [...]