Ihop Quotes

My mom said the moon landing was faked,” said Eddie. “But she also said she saw Jackie Kennedy, Jimmy Hoffa, Elvis and Bigfoot at the IHOP out by the interstate. Elvis picked up the check.

Lots of people hate gay people. You can tell who they are because they start sentences with, "It's not like I hate gay people.

Liam's hands are curled into fists, as if he is ready to throw punches right in the middle of IHOP, which is of course a dumb place to fight. There are children here, and polyester booths, and smiley-face pancakes. Multiple kinds of syrup. Some of the drinks even come with maraschino cherries.

I put the hop in IHOP, and jumped on my pan of pancakes and then on to Panama. That’s standard government issued foolishness right there.

Rosie perked up and clapped excitedly. “When I was younger, the older girls in our gym kidnapped us from our houses in the middle of the night and took us to IHOP.” She beamed. “All-you-can-eat pancakes.” Lexi leveled her with a glare. “How has life failed you so miserably?” “It was fun,” she said, defending herself. “I had whipped cream on mine.” Oh Rosie.

Rockwood didn't have a movie theater or an IHOP or a strip mall. But it did have two churches, a ramshackle bar, and last (but certainly not least) Wacky Willie's Deluxe Goofy Golf, a barren landscape of wilted ferns and plastic flamingos with peeling paint. Wacky Willie had added the 'Deluxe' when finally ridding the thirteenth hole windmill of a stubborn family of bats after a great and terrible struggle that would forever be known as 'The Fearsome Bat War of Rockwood County' by Willie, but was usually referred to as 'That Time Willie Had to Get Rabies Shots' by everyone else.

Kära vän, alla ljuger på nåt sätt. Det är en förutsättning för att samhället ska hålla ihop. Att vi ljuger lite grann. Man kan se det som en form av hänsyn. Sanningen är på sätt och vis väldigt egoistisk.

Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej Du som fyller huvudet med drömmar och fantasi Och som krockar med verklighetens lyktstolpar om och om igen Jag skriver för dej Du som tänker på livet, hur det är och hur det kunde vara Du som tänker på döden Jag skriver för dej Du som gör listor med viktiga saker Du som försöker förstå hur allt hänger ihop Du som funderar på tiden vi lever i Och varför världen ser ut som den gör Och på hur allt ska bli och hur allt skulle kunna vara Jag skriver för dej Du som vet att du inte är som de andra Och för dej, du som känner igen dej Jag skriver för dej Du som gråter i nattsvart hopplöshet Och för dej Du som skrattar, Som vet att världen är vacker Och att livet är ett spännande äventyr Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej

I hope I never hold anyone down; I hope I never cut someone's wings. I hope I never take anyone's freedom; I hope I never cover someone's eyes and ears. I hope that I never keep anyone from having their true love; I hope that I never cage someone's heart. I hope to be the wind and the air; the window and the song; the field in which love may roam, run and then bury itself.

I can think of no sadder example of our food paradigm than two posters taped to the window of a California IHOP. One is a colorful photo of pancakes heaped with bananas, strawberries, nuts, syrups and whipped cream with the caption, 'Welcome to Paradise.' Lower down, an 8x10 photocopy states: 'Chemicals known to cause cancer or birth defects or other reproductive harm may be present in food or beverages sold here.' Such signs are posted on many fast-food outlets. Heaven isn't a place on earth, at least not at these drive-throughs.

Kan någon tala om vad man säger när man stöter ihop med en av sina vänner efter semestern och han har fallit ihop till ett nästan ingenting, som ett hus som demolerats i en storm?

Folk er syke, omtrent alle ihop dessverre.

The day ends with a shine already on the memory of it. It reminds me of the way Mom would, once a year, let me and Paige play hooky from school--she'd drive us all the way there and then just past the school and keep driving, and we'd get pancakes at IHOP or take pictures on the bridge or drive into Belle Meade and stare at all the mansions. A stolen day. The kind of day that ends too fast but stays with you much longer.

I thought I was long done with the Firsts. First Easter since his death, First Birthday, First Trip to IHOP, First Phillies Game. But everything we ever did together, that we'd never share again--like Longwood Gardens at Christmas--still waited before me. In that moment, I dreaded the rest of my life.

Forget bringing the troops home from Iraq. We need to get the troops home from World War II. Can anybody tell me why, in 2009, we still have more than sixty thousand troops in Germany and thirty thousand in Japan? At some point, these people are going to have to learn to rape themselves. Our soldiers have been in Germany so long they now wear shorts with black socks. You know that crazy soldier hiding in the cave on Iwo Jima who doesn’t know the war is over? That’s us. Bush and Cheney used to love to keep Americans all sphinctered-up on the notion that terrorists might follow us home. But actually, we’re the people who go to your home and then never leave. Here’s the facts: The Republic of America has more than five hundred thousand military personnel deployed on more than seven hundred bases, with troops in one hundred fifty countries—we’re like McDonald’s with tanks—including thirty-seven European countries—because you never know when Portugal might invade Euro Disney. And this doesn’t even count our secret torture prisons, which are all over the place, but you never really see them until someone brings you there—kinda like IHOP. Of course, Americans would never stand for this in reverse—we can barely stand letting Mexicans in to do the landscaping. Can you imagine if there were twenty thousand armed Guatemalans on a base in San Ber-nardino right now? Lou Dobbs would become a suicide bomber. And why? How did this country get stuck with an empire? I’m not saying we’re Rome. Rome had good infrastructure. But we are an empire, and the reason is because once America lands in a country, there is no exit strategy. We’re like cellulite, herpes, and Irish relatives: We are not going anywhere. We love you long time!

I hope you’re brave enough to hug yourself and be ok with yourself as everyone else will go away eventually but you will always have to live with you.

Eller så består en människa av flera olika personer", säger jag. "Vi kanske lägger ihop våra olika jag hela tiden." Vi kanske plockar in dem när vi gör våra olika val, bra val och dåliga val, när vi gör bort oss, när vi gör oss till, när vi förirrar oss och förivrar oss, när vi älskar, när vi sörjer, när vi kastar oss ut i världen, när vi gömmer oss för den, när vi skapar saker, när vi förstör saker.

Red rolls on the sand until her shoulder bumps into mine. She is laughing hysterically, and even though I keep a stoic face, I’m anything but. God, I fucking love this girl. “So…” She nuzzles into the crook of my neck, her arms flung over me. “Are you taking me to that fancy restaurant you booked for us last time we were in Miami?” “Hell no,” I snort. “That was before I realized you’re a McMeal kind of girl. I can treat you to a hot, sexy dinner date at Wendy’s if you’re up for it.” “Make it IHOP and you’re on. They have pancakes and hot chocolate.” “Classy girl. And I bet you’ll still put out afterwards.” “Damn right I will. I’m only using you for your body, Mr. Brennan.” “And for the cash. Don’t forget the cash.” “Nah, I make my own money, thank you very much.” She plants a kiss on my jaw, and I beam like an idiot, because she’s right.

This intensely lyrical vision of the pregant woman in [i]Hope I[i] is set in an ambiguous context peopled with masks, death's heads and allegorical monsters such as Sin, Disease, Poverty and Death, all threatening the incipient life.

Sverige har inte haft krig på egen mark sedan sextonhundratalet och hur ofta tänkte jag inte den tanken att någon borde invadera Sverige, bomba husen, plundra hela landet, skjuta männen, våldta kvinnorna, och sedan låta något avlägset land, som Chile eller Bolivia, välkomna flyktingarna därifrån med sin stora gästfrihet och säga till dem att de älskar allt skandinaviskt och sedan fösa ihop dem i ett getto utanför någon storstad där. Bara för att få höra vad de skulle säga.

[...] ett lån brukade vara något du förväntades betala tillbaka. Men när var och varannan småbarnsfamilj med medelinkomster har lån på belopp de inte kan spara ihop ens på en livstid, då har inte banken gett ett lån längre. De har gett finansiering. Och då är bostäder inte bostäder längre. De är investeringar. [...] Det betyder att de fattiga blir fattigare, de rika blir rikare, och den verkliga klassgränsen går mellan de som får och de som inte får låna. För hur mycket pengar folk än tjänar ligger de vakna i slutet av månaden och oroar sig över pengar. Alla tittar på granens saker och undrar "hur har de råd?", för alla lever över sina tillgångar. Så inte ens de riktigt rika känner sig någonsin riktigt rika för det enda man kan köpa till sist är en dyrare version av något man redan har. På lån.

Jag går omkring i de sömnlösa nätternas trädgård och vill något med mitt liv som inte går att formulera. Mina fötter gör avtryck i snön. Kanske är det jag vill. Lämna spår. Men snöspåren försvinner ju. Dunstar. Blir intet. Eller snarare partiklar som rumlar runt i universum och fäster sig vid än det ena, än det andra, som de skapar eventuellt nytt liv med. Ursprunget har splittrats. Dött. Dödats. Det är så jävla värdelöst! Universum borde förbjudas. Jag borde förbjudas. För jag orkar inte vara människa. Orkar inte delta i det här meningslösa livspelet. Vad jag än vill med mitt liv så vill Universum/Naturen/Tiden/Gud/Och Andra Idioter ändå att jag ska dö till slut och vad är det då för vits med vad jag vill med mitt liv? [...] Jag vill något med mitt liv. Fast jag kommer att dö och fast det kanske är meningslöst att vilja något så vill jag ändå. Jag sitter kvar en lång stund i snön och gråter och darrar och samlar nästan ihop till en urinvägsinfektion.

I flera hundra år hade hans förfäder sått säd. Det var en handling av andakt en tyst och mild, vindlös kväll, helst i ett litet beskedligt duggregn, helst så snart som möjligt efter det grågässen sträckt. Potatisen, det var en ny rotfrukt, det var inget mystiskt med den, inget religiöst, kvinnfolk och barn kunde vara med och sätta dessa jordpäron som kom från främmande land liksom kaffet, det var stor och präktig mat, men släkt med rovan. Säden, det var brödet. Säd eller icke säd, det var liv eller död. Isak gick barhuvad och sådde i Jesu namn. Han var som en vedkubb med händer på, men inom sig var han som ett barn. Han tänkte sig för vid varje kast, han var vänlig och undergiven. Se, nu gror nog dessa korn och blir ax och mera säd, och likadant är det över hela jorden när säd sås. I Palestina, i Amerika, i Gudbrandsdalen - å, vad världen var vid, och den lilla, lilla jordlapp som Isak gick och sådde låg i mitten av allt. Solfjädrar av säd strålade ut från hans hand. Himlen var mulen och blid, det såg ut att dra ihop sig till ett litet, litet duggregn.

Take a time out. It’s not a real vacation if you’re reading email or calling in for messages. When Jai and I went on our honeymoon, we wanted to be left alone. My boss, however, felt I needed to provide a way for people to contact me. So I came up with the perfect phone message: “Hi, this is Randy. I waited until I was thirty-nine to get married, so my wife and I are going away for a month. I hope you don’t have a problem with that, but my boss does. Apparently, I have to be reachable.” I then gave the names of Jai’s parents and the city where they live. “If you call directory assistance, you can get their number. And then, if you can convince my new in-laws that your emergency merits interrupting their only daughter’s honeymoon, they have our number.” We didn’t get any calls.

En händelse utmärker sig. En gång när vi var ute tillsammans hade Marit på sig en ullig rosa tröja som fällde som en collie om våren. Jag måste ha hållit henne tätt intill mig när vi sa godnatt, för nästa morgon upptäckte jag att tröjan hade luddat av sig på min jacka som nästan var alldeles skär. Under den halvtimme som det tog mig att få bort luddet vällde det upp en överväldigande känsla av ömhet inom mig, den sortens ömhet som uppslukar en helt och hållet och gör kroppen svag. Om jag fick veta att jag bara kunde spara en enda minnesbild ur livet och att alla de andra måste försvinna, skulle jag välja denna, inte så mycket av romantiskt nostalgiska skäl utan för att händelsen markerade ett betydelsefullt ögonblick i livet. Den pekade framåt mot vårt giftermål, mot de två barn vi skulle få tillsammans, det hem vi skapade och den glädje och sorg vi skulle dela. Jag tänker mig far sitta på sängkanten eller på en stol i ett litet rum med jackan i knäet. När han tar de som troligen var angoraludd mellan tummen och pekfingret och kastar det i en papperskorg eller samlar ihop det till en boll att slänga senare, förstår han att han är förälskad. Det händer inte medan han tittar på den unga kvinnan eller kysser henne, inte ens när han senare den kvällen ligger i sängen och tänker på henne. Det händer följande morgon, när han upptäcker att hennes tröja har blandat sig med hans jacka. Tillsammans blir plaggen drivkraften i en metafor som jag anar att far bara upplevde subliminalt. Dolt bakom den "nästan skära" jackan finns löftet om två passionerade kroppar, den ena inuti den andra. Som gammal minns han intensiteten i sina känslor och förstår att saker och ting tog en ny vändning i det ögonblicket. Jag tror att det fanns mycket som far ångrade, mer eller mindre med rätta, men inte den halvtimme som han tillbringade med en luddig jacka ensam i sitt rum i Oslo. (180-181)

Fuck you.” “Oh, now you want me too.” Syn barked a laugh. “I thought you were straight.” “Syn,” Furi snapped. “Knock it off.” Syn took Furi’s backpack off his shoulder and slid it on to his own. He intertwined their fingers and Furi couldn’t ignore how much he liked that gesture from his tough Sergeant. Doug still stood very close to Furi, watching them both through narrowed eyes. “Stop looking like that,” Furi whispered. “Are you sure you know what you’re doing?” Doug whispered back. Furi turned and looked behind him at Syn’s ruggedly gorgeous face then down at their joined hands. He turned back to Doug’s concerned eyes. “Yes, I do.” Furi leaned in and chastely kissed Doug on the lips and watched him turn and leave. When Furi turned back, Syn was wearing a large frown and his chest was frozen like he was holding his breath. Furi got as close to Syn as he could. “What’s the matter?” “Don’t do that again.” Syn’s voice was rough and low. “Do what?” Furi frowned in confusion. Syn brought his free hand up and wiped the pad of his thumb across Furi’s full lips. “Don’t put your lips on him again.” Syn shook his head when Furi opened his mouth to argue. “I know it was friendly, and it didn’t mean anything, but humor me, okay? Don’t put your mouth on his. Syn leaned in and pulled Furi’s bottom lip into his mouth and gently sucked on it, right there in the IHOP parking lot. “Only I get to taste these pretty lips,” Syn moaned inside Furi’s mouth. Furi put his arms around Syn’s shoulders. “Okay,” he whispered back, kissing Syn’s cheek. “Let’s go.” Syn carried Furi’s backpack to the large Suburban he’d parked beside the building and placed it in the back seat. “Whose truck is this?” Furi asked. “I borrowed it from work. It belongs to the team. We can use them if needed.” Syn started the powerful engine. Furi hooked his seat belt and turned to look at Syn, realizing he was just sitting there, staring straight ahead. Furi unhooked his belt. “Babe. What’s the matter?” Syn took his glasses back off and turned his body so he was facing Furi. “Furi. What you did today ... don’t do that again. I can respect your privacy. Really, I can. But in light of recent events, please don’t cut yourself off like that. I was ... I thought ..." “Fuck, Syn. I’m so sorry. I wasn’t thinking. I wanted to call you so many times today.” Syn’s eyes widened. “Just to hear your voice. Not because I was in trouble. But, I didn’t want to seem all clingy and shit. We fucked once and already I’m acting sprung. Can’t stop thinking of you.” Furi knew his embarrassment was making him blush. But Syn was trying to find the words to say he was scared today, so Furi wasn’t holding back on his feelings. They closed the distance over the large console and let their kiss be their words.

Boys will be boys, and ballplayers will always be arrested adolescents at heart. The proof comes in the mid-afternoon of an early spring training day, when 40 percent of the New York Mets’ starting rotation—Mike Pelfrey and I—hop a chain-link fence to get onto a football field not far from Digital Domain. We have just returned from Dick’s Sporting Goods, where we purchased a football and a tee. We are here to kick field goals. Long field goals. A day before, we were all lying on the grass stretching and guys started talking about football and field-goal kickers, and David Wright mentioned something about the remarkable range of kickers these days. I can kick a fifty-yard field goal, Pelfrey says. You can not, Wright says. You don’t think so? You want to bet? You give me five tries and I’ll put three of them through. One hundred bucks says you can’t, David says. This is going to be the easiest money I ever make. I am Pelf’s self-appointed big brother, always looking out for him, and I don’t want him to go into this wager cold. So I suggest we get a ball and tee and do some practicing. We get back from Dick’s but find the nearby field padlocked, so of course we climb over the fence. At six feet two inches and 220 pounds, I get over without incident, but seeing Pelf hoist his big self over—all six feet seven inches and 250 pounds of him—is much more impressive. Pelf’s job is to kick and my job is to chase. He sets up at the twenty-yard line, tees up the ball, and knocks it through—kicking toe-style, like a latter-day Lou Groza. He backs up to the twenty-five and then the thirty, and boots several more from each distance. Adding the ten yards for the end zone, he’s now hit from forty yards and is finding his range. Pretty darn good. He insists he’s got another ten yards in his leg. He hits from forty-five, and by now he’s probably taken fifteen or seventeen hard kicks and reports that his right shin is getting sore. We don’t consider stopping. Pelf places the ball on the tee at the forty-yard line: a fifty-yard field goal. He takes a half dozen steps back, straight behind the tee, sprints up, and powers his toe into the ball … high … and far … and just barely over the crossbar. That’s all that is required. I thrust both my arms overhead like an NFL referee. He takes three more and converts on a second fifty-yarder. You are the man, Pelf, I say. Adam Vinatieri should worry for his job. That’s it, Pelf says. I can’t even lift my foot anymore. My shin is killing me. We hop back over the fence, Pelf trying to land as lightly as a man his size can land. His shin hurts so much he can barely put pressure on the gas pedal. He’s proven he can hit a fifty-yard field goal, but I go into big-brother mode and tell him I don’t want him kicking any more field goals or stressing his right leg any further. I convince him to drop the bet with David. The last thing you need is to start the season on the DL because you were kicking field goals, I say. Can you imagine if the papers got ahold of that one? The wager just fades away. David doesn’t mind; he gets a laugh at the story of Pelf hopping the fence and practicing, and drilling long ones.

— Vad vill han då ha hjälp med om man får fråga? sa Allan. Det är väl bara två saker jag kan bättre än de flesta. Den ena är att göra brännvin av getmjölk och den andra att skruva ihop en atombomb. — Det är just det vi är intresserade av, sa mannen. — Getmjölken? — Nej, sa mannen. Inte getmjölken.

I hope you find a person who will stop reminding you about your failed past relationships.

Biter ihop mina käkar tills tänder krasas sönder. Tuggas i munnen. Fastnar i svalget. Blandas med ännu vitare lögner. Sväljer allt. Tillsammans med orden jag aldrig säger.

Plötsligt började áhkku sjunga, högt, med klar röst. En samisk psalm. Hanna stod en bra bit bort men hon vände sig om, lyssnade och sjönk ihop, såg ut att kunna ramla. ”Vi sjöng den på Lasses begravning”, viskade mamma.

I’ve tried to live my life the best that I could. I hope that was enough. I hope that at least in your eyes I’ve earned what all of you have done for me.

Everybody knows that Billy Corgan is an asshole. Only assholes name their band something like Smashing Pumpkins. Only assholes smash pumpkins. But when he wears silver pants and closes his eyes and yells like a madman, I like him. I like him a lot. He has normal-person teeth. He’s bald. He gains weight and loses weight. Sometimes he sounds like a hippy and sometimes he sounds like thunder rattling windows. He’s like a lot people we know. A relatable asshole. Like an obnoxious uncle who smokes too much. And assholes who sing about butterflies and cherubs and melancholy are okay to hang out with every once in a while. Maybe at birthday parties. Maybe at an IHOP after working late on a Wednesday night.

Hat och mänsklighet kan aldrig gå ihop.

Fåglarna vet aldrig om solen kommer att gå upp, men de sjunger varje dag strax före gryningen. Och visst faller natten ihop i den uppgående solens armar.

Varje planet som blandar ihop vapen med tapperhet är en planet av apor.

… De lysande vägglampetterna och kristallkronorna, de höga trymåspeglarna och ljust citrongula sidentapeterna flöt ihop till ett virrvarr när Desideria och greven svepte över balsalens golv i valsens takt och för en stund befarade hon att hon faktiskt skulle svimma. Käre tid, var det här anledningen till att unga damer varnades för valsen...

Does anyone ever actually use the strawberry syrup?” Henry poured some of the original old fashioned flavor over the pancakes that’d come with his omelet. “I’ve always wondered that,” Sasha replied. “I like the butter pecan.” She leaned forward in the IHOP booth, taking a long sip of her coffee.

Ibland tänker jag att det är som om man ger upp", säger hon sen långsamt med blicken i bordet. "Du vet som om man nöjer sig." [...] "Man undrar hur mycket som är kärlek och hur mycket som är ett medel mot ensamheten. [...] Och för varje år som går smälter alla andra ihop mer och mer i sina parkonstellationer. Alla par blir mer och mer som öar, som självständiga atomer.

I’ll never forget the first time I walked into a Waffle House. It was in Tampa, Florida, in 1989. All I could think was Wow, I owe the IHOP an enormous apology. The moment you enter most Waffle Houses, you get the sense the staff stopped caring a long time ago or never did.

I en liten svart väska plockade hon ihop vad en kvinna behöver, nycklar, pengar, läppstift, eyeliner, näsduk, en teckning av en apas tänder, och en liten plastflaska med sprit.

De förlorade gradvis intresset för utlösning, för att avsluta samlagen. De ville vara vakna, och en sådan natt av uthungrad, glasklar utmattning överraskade hon Erasmus. Hon hade blundat, hon slog upp ögonen, apan satt och såg på henne. Den trodde sig vara osedd. Dess vaksamhet var borta, dess fysiska styrka var borta, dess indifferens. Den var absorberad av synen av henne, dess ansikte var djupt lyckligt. ... Samma natt, senare, vaknade Madelene och såg hur världen hängde ihop. Apan sov ett stycke bort, med kroppen på en gren och armarna dinglande fritt i luften. Hon reste sig, och i en öppning i trädkronorna såg hon himlen och stjärnorna, och hon såg att världsordningen var ett permanent, aldrig utlöst och aldrig avbrutet samlag mellan himmel och jord.

Ihope it last.

Next morning, Letty cabbed out to an IHOP in the xeriscaped burbs, several miles west of the glitz of the Strip. The emotion of the previous night still clung.

Now I know why I had that dream last night. It was a premonition forewarning me of the death of my cooking career!" "I doubt that your cooking career is over. You may be working at Coney Island until you retire, but you'll still be a chef," smiled Colleen. Alice laughed, her face softened. "Hey! Maybe if you're lucky you could work at Denny's!" said Melaine. "They're open twenty-four-seven and have an incredible breakfast menu. I would definitely come and support you." "Thanks Mel, but I'm more of a IHOP girl," said Alice.

Äsch, det är väl bara att banka ihop några jävla brädor, sa Bjartur.

Språket är nyckeln till andra kulturer, brukade jag tro. Många människor inbillar sig fortfarande att det är så, att språk är avgörande för förståelse och assimilering. När jag pratar om mitt jobb brukar jag använda fraser som "bro mellan kulturer" eller "interkulturella förbindelser". Det låter viktigt och imponerar. Men jag torr inte en sekund att att kulturer kan knytas ihop, ej heller att man kan uppgå i någon annans. Globaliseringen är bara en expansion av egots domäner. Det är i varje fall så jag definierar den. Det enda globaliseringen lyckats med är att utvidga gränserna för våra drifter och begär.

Det måste vara konstigt att ha bott ihop så länge, så tätt inpå en annan, dag efter dag, natt efter natt, år efter år, sedan dör den ena och blir jord

Jag känner igen röstläget från ungdomen, tonfallet och ordalaget från ungdomen, bestämdheten och trotset och ilskan från ungdomen och min egen ungdoms förlamning och gråt i halsen och liksom då sjunker jag ihop och vill rymma eftersom allt mitt tunga insiktsarbete känns förgäves

Förr hade jag hemliga drömmar att det vore möjligt att lägga ihop allting, så att allting blev färdigt, tillslutet. Att till sist kunna säga: så var det, det var så det gick till, detta är hela historien. Men det vore ju mot bättre vetande.

Jag diktade ihop mitt liv för att på något sätt få del av livet (Anteckningar från källarhålet)

Hur hänger hans efternamn ihop med de känslor jag har eller inte har för honom?

Varje planet som blandar ihop gevär med mod är en planet av apor.

Historien om männens opposition mot kvinnornas emancipation är kanske ännu intressantare än själva emancipationens egen historia. Man skulle kunna få fram en rolig bok om den, ifall någon ung studentska vid Girton eller Newnham ville samla ihop ett exempel och dra fram en teori - men hon skulle behöva tjocka handskar på händerna och skyddsgaller av solitt guld.

Jag vill vara stark som en myra men jag är ingen myra. Jag är bara en fjäril, en väldigt bräcklig fjäril med vingar som riskerar att gå sönder och inte passar ihop. Jag vill bli en myra, men jag kan inte. Jag klarar knappt av att vara fjäril. Jag borde vara en snigel och söka skydd inuti skalet istället.

Say what you will about nutrition; IHOP knows good pancakes.

Jag är rädd för båda mina döttrar, de båda spökena i detta hus, de båda spökena i min hjärna; Istvillingarna, som smälter, som smälter ihop.

Jag har gråa dagar och svarta stunder. Jag är inte lycklig. Dock känner jag ingen som jag ville byta med; mitt hjärta krymper ihop vid föreställningen att jag kunde vara den eller den bland mina bekanta. Nej, jag ville inte vara någon annan. ... Jag tycker inte särdeles mycket om mig själf, hvarken skalet eller innanmätet. Men jag ville inte vara någon annan.

NAMNTECKNINGAR Jag måste kliva över den mörka tröskeln. En sal. Det vita dokumentet lyser. Med många skuggor som rör sig. Alla vill underteckna det. Tills ljuset hann upp mig och vek ihop tiden.

The Kev, Heathcliff, Hayden and Ethan waved with laughable relief as we hightailed it over. Maybe we could leave and go to IHOP or something like that.

...så fort sömnen snörpte ihop himlen med sin dragsko.

Om man vill bygga stater av nationer så räcker det inte att samla ihop ett existerande folk och skriva en författning. Man måste först skapa en nation, genom att välja ett folk som till största delen av någon anledning vill leva under en gemensam regering, och sedan, efter att ha befriat dem från de stater där de nu bor, måste de vilja anamma ett gemensamt tänkande som gör det möjligt för dem att leva tillsammans på ett produktivt sätt.

To to remembered by a heart is the greatest honour - yet the greatest tragedy.

Allteftersom människorna levde inne i kupolen upptäckte de att hanar och honor inte kunde leva ihop. Det blev bara bråk och problem.

Det finns mycket man inte borde göra.” När han pratar flätar han ihop sina fingrar med mina. Ömsintheten gör inget annat än förvirrar. ”Avstår du efterrätt också, för att du inte borde?

Like IHOP,” Toby said. “My cousins call it ‘dohi,’ since that’s IHOP upside down. It gets in your head. You’ll just see an upside-down dohi sign next time you pass one, trust me.

Alla dör. Det spelar ingen roll. Allt dör. Lika säkert som att det lever. Det är inte viktigt, Hirka. Vi tas isär och sätts ihop igen, som nya saker. Du är himmel, du är jord, vatten och eld. Levande och död. Vi är alla döda. Redan döda.

I soffan satt Jayce med nerdragna shorts och runkade. Med hårda tag rörde han handen upp och ner, upp och ner. Min kropp vägrade att röra på sig trots risken att jag kunde bli upptäckt. Jayces penis var lång och grov och huvudet pryddes av en liten piercing. Mycket sexigare än männens i porrfilmen. Från penishuvudets springa satt nu en pärla av försats. I min förbjudna fantasi slickade min tunga bort den lilla droppen. Jayces stön fick mitt kön att dra ihop sig av njutning.

Tungan piskade obarmhärtigt mot min klitta och jag insåg att han hade menat allvar med sitt hot. Min mage drog ihop sig och en orgasm närmade sig med stormsteg. Mina händer höll hans tuppkam så hårt men han klagade inte. Med ett hest rop kastades jag över stupet. Jag kvävde skriket genom att bita mig i underläppen. När allting bedarrat fann jag mig i Jayce varma famn.

Han hade inte släckt sin cigarett och den hängde i ena mungipan. Det såg sexigt ut och min vagina drog ihop sig om hans kuk. ”Din fitta är som en trång vante. Så jävla het och girig.” Han drog ett bloss och blåste njutningsfullt ut röken. Vi knullade som om vi var besatta. Hans penis pulserade medan han sprutade i mig. Efteråt vilade vi i varandras famn och kysstes. Jayce hade lärt mig om njutning och förförelse men framför allt att man inte behövde vara rädd för att öppna upp sitt hjärta.