Efter Quotes

Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.

Hur svårt att tro på livet efter detta. Hur rätt att önska livet efter detta. Det är att visa glädje vid att leva och lust att till dess skönhet återvända.

Vil du altid se sådan der ud, August? Jeg mener, kan du ikke få en eller anden plastikkirugi eller sådan noget?" Jeg smilede og pegede på mit ansigt. "Hallo? Det her er EFTER plastikkirugi!

Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns.

Eva,Eva",kuttrade han och drog sitt pekfinger genom min hala springa."Titta hur hungrig du är efter mig.Det är ett heltidsjobb att hålla den här söta lilla fittan tillfredsställd.

Jeg gik Dag efter Dag i Aaserne med Æsop ved min Side og jeg ønsket intet heller end at faa vedbli at gaa der Dag efter Dag, skjønt det endnu laa Sne og bløt Sørpe over den halve Mark.

Döden gör livet meningslöst för att allt vi någonsin har strävat efter upphör med den, och den gör livet meningsfullt för att dess närvaro gör det lilla vi har av det omistligt, gör varje ögonblick dyrbart.

Ja, han var gal, han var gal. Det måtte han være; for Sara bydde ham kaffe, mælk, te, bydde ham øl, bydde ham alt hun visste, men han reiste sig allikevel fra frokostbordet straks efter han hadde sat sig og lot maten stå.

Hvad var iveien med Edevart? Hans hænder var store og stærke, hans sener i orden, men hans sind var splittet. Her seilte han væk tom og hjemløs, han var litt isenn blit fra intet sted, hvorhelst han flakket om drog han røtterne efter sig.

Ja, De tvang meg inn under det som De kalte plikt og skyldighet; da De lovpriste som rett og riktig hva hele mitt sinn opprørte seg imot noe vederstyggelig. Da var det jeg begynte å se Deres lærdomme efter i sømmene. Jeg ville bare pille ved en eneste knute; men da jeg hadde fått den løst, så raknet det opp alt sammen. Og så skjønte jeg at det var maskinsøm.

Det enda jag hör efter det är min egna andhämtning och ljudet av lukten, av mina egna steg

Trots att han ler oftare numera är jag fortfarande girig efter det. Ibland sträcker jag fram handen och rör vid hands läppar när han ler.

Folk kommer att vara aspackade och skrika 'jävla tjockis' och 'jävla Svullo' efter mig hela kvällen och jag ska bara garva åt skiten och springa omkring med min fåniga hatt.

Han længes efter sensationer og stadionrock, mens hans liv føles som en lang popsang.

Men kjære betenk, De har Fordel af Sagen Jeg skal faa Dem aabnet og lagt for Dagen Hvad jeg navnlig vil søge er Sædet for Drømmene og forresten gå Dem kritisk efter i Sømmene

De gör oss hetero igen efter vi dött. För annars vet de inte hur de skall sörja oss. Oss och våra misslyckade liv.

Jeg kommer ned i min kuffert efter kognak og hælder i et ølglas, jeg speider omkring mig, og da jeg finder mig alene rænder jeg i fåret flere gode slurker. Jeg stræver længe med dette da dyret er gjenstridig, men da jeg tilslut får fat i dets tunge svælger det godt. Tungen var blå.

Hvorledes skulle det gå, hvis man slap nordboerne ind i himlen ? I ville gribe efter de hellige jomfruer med utugtig tale, udstøde et hærskrig over for serafer og ærkeengle og skråle efter øl, når I stod ansigt til ansigt med Gud.

≫Værre?≪ Filip rystede på hovedet. ≫Hvad er værre end døden?≪ ≫Jeg troede, du havde hørt efter, Filip. Der findes masser af ting, der er værre end døden.≪ En fejende armbevægelse præsenterede de mange timeglas, hvor sandet løb både op og ned. ≫Evigt liv, blandt andet.≪

For the life and the future,it's more important to learn than to hate

Det var dagen efter självständighetsdagen den 4 juli och lukten av svavel från fyrverkerierna blandade sig med lukten av salt från havet - det var sommar.

Forkast det individ der giver sig til at kaste æg efter et hønsehus

en hungereld som söker efter bränsle till själens ljus, att ljuset ej må slockna

Döden försvann efter hand tillsammans med tiden allt längre bort i fjärran, och minnet var det enda som blev kvar, minnet som är det allra mest värdefulla vi har.

På sätt och vis höll jag med honom. Ibland längtade jag efter att klå upp Jorge och jaga bort honom för gott. Fast jag slåss aldrig. Det vågar jag inte. Jag vet hur stark jag är.

Hon får för sig att han vet, hur det är att inte vilja prata om något, men ändå längta efter att få göra det.

Kan någon tala om vad man säger när man stöter ihop med en av sina vänner efter semestern och han har fallit ihop till ett nästan ingenting, som ett hus som demolerats i en storm?

- Vad sker med mig efter döden? - Du torkas, körs genom en kvarn och säljs som möbelstoppning!

Kött kräver ett medvetande. Även kallt blod pumpar efter liv

Om jucklon macklar så ge den en toffel! skrek Tummen efter honom. Först när hunden kom rusande emot honom förstod Henning meningen med varningen.

så lad det være den største forbryder, han er dog et menneske som jeg; også han har været uskyldig! Hvem veed, hvor mange haarde kampe han kjæmpede, før han gjorde det første skridt til sin ulykke; lidt efter lidt gled han dybere, - pludselig bliver ingen en forbryder: det ere lidenskaber, opdragelse og en forunderlig sammenkjædning af omstændigheder, som danner vores livs malerie, - vi maa afskye forbryderens handlinger, men kan menneskeligheden dadles om den beklager ham? Hvem veed hvorledes vi havde handlet, om vi vare fødte i hans stilling, med hans lidenskaber og begreber?

Jag: Det måste ju vara stopp någonstans i rören. Vad sägs om att jag plockar sönder eländet och kollar rören? Nasa (efter fem timmars överläggningar): Nej. Du har sönder den och dör. Så jag plockade sönder den. (s 190)

Jo, jeg har lært tre ting... At man erklærer sin kærlighed til alt det, som man ikke vil kæmpe imod. At man skal være storsindet over for den, man besejrer! Og at man skal være sig selv og opføre sig efter den rang, man har!

...vi var salige som vilde dyr med hverandre. Vi lå og sov sammen i vår undergang. Når vi våknet sa vi ikke noget, vi bare reiste os og gik, når en reiste sig og gik kom den andre efter. Vi hørte sammen på en vei og gik efter hverandre.

Det är vinter igen; himlen är grå och ljuset kommer nerifrån, från markens vita snö. Ensamheten står bra i ton med naturens skendöd, men ibland blir det för tungt. Jag längtar efter människor, men jag har i ensamheten blivit så ömtålig som om min själ vore hudlös, och jag är så bortskämd med att få styra mina tankar och känslor att jag knappt kan uthärda beröringen med en annan person; ja varje främmande som nalkas mig verkar kvävande genom sin andliga atmosfär vilken liksom tränger in på min.

Barn tar allt de växer upp med för givet. Efter att ha sett dig träna A-laget kommer Alicia ta för givet att kvinnor gör sånt. När hon är gammal nog att spela i ett A-lag själv kommer det kanske inte finnas kvinnliga hockeytränare. Bara… hockeytränare.

Det blev litt festmat efter kirketid en søndag, og gjesterne de var bare Karolus og hans kone Ane Maria, foruten naturligvis Ezra og Hosea og August, det blev intet gilde, bare en liten velkomst med kjøt av høstens nye slagt og suppe med ris og rosiner i.

Om du tänker dig ett dike. Det är spadtag efter spadtag och det kan ju se galet ut för ett barn. Men en vuxen vet vart det leder, att det torrlägger marken så det växer bättre. Med varje spadtag tänker man på det kreaturet och på det. Man tänker på ofödda kalvar och på hästen, hur han skall orka bättre. Och när man tänker så, blir inte ett enda spadtag utan sin mening. Visst är det så? Men i Stockholm. Hur någon där kunde se vad för ett dike han stod uti och vad det skulle tjäna till att fäkta - det förstår inte jag.

Längtan efter vad? Vet inte. Vet bara allt som jag inte vill. Inte det normala. Inte mamma-pappa-barn-villa-vovve (ta det inte personligt Sniff)-Volvo-tv-studielån-lån-bingolotto-9-5-jobb-meningslöshet-tick-tack-livet-går-vad vill universum -med-mig-vad-vill-jag-med-mig?

Jag återvänder till mitt yttrande att vi sakna nationalitet. Kan någon säga mig något svenskt i Sverige annat än våra tallar, granar och järngruvor, vilka snart icke behövas mer i marknaden! Vad äro våra folkvisor? Franska, engelska och tyska romanser, i dålig översättning! [...] Säg mig något svenskt skaldestycke, konstverk, musikstycke, som är specifikt svenskt, varigenom det skiljer sig från alla icke-svenska! Visa mig en svensk byggnad! Det finns icke, och finns det så är det antingen dåligt eller är det bildat efter utländskt mönster.

Når jeg dør, brister en sølvstreng med glatte perler, som triller gennem landet og løber hjem til muslingemødrene på havets bund. Hvem vil dykke efter mine perler, når jeg er borte? Hvem vil vide, at det var mine? Hvem kan gætte, at hele verden engang har hængt om min hals?

Detta dyrbara föremål placerades nu i mitt knä, och jag uppmanades vänligt att äta det runda läckra bakverket som låg där. Förgäves! Ty i likhet med det mesta som vi längtat efter många gånger men länge har förvägrats kom detta för sent. Jag kunde inte äta kakan... (s. 21-22).

Och att de sedan, efter allt världen hade lärt dem, inte kände igen bojorna när de fästes vid deras händer och fötter. South Carolinas bojor var av ett nytt slag – nycklarna och tillhållarna präglades av lokala syften – men fungerade ändå som bojor. De hade inta alls kommit särskilt långt.

Spindelvævlette, verdenshavtunge fjerner sprænger i dragsug menneskesjæle og stjerner - intet har form eller navn. Se, jeg er stille - se, jeg er rum og susning, se, jeg er aften efter en brændende dag. Jeg er alt, og alt er i mig, og mit hjerte følger i døende rytmer tidernes aandedrag.

Å de hadde begge hat rædsel for følgerne, javel, og de hadde like så idelig fornyet rædslerne. Nei det var ikke sport og væddemål, det var murring i blodet, nødvendig dumhet og dårskap efter verdens ældste mønster, kanske også noget gyldent, kanske kjærlighet, de tkunde være så mange ting tilsammen.

Hvorfor skal vi bli noget? Det blir alle de andre og er allikevel ikke lykkeligere. de har hat strævet med å komme op, men de må se si om efter lønnen. Deres ro er borte, deres nerver tyndslitte, nogen drikker for å greie sig og blir bare værre, de skal til hver tid på gå høie hæler, jeg som bor i en sjå ynker dem.

Naar Sletten vaagner, og naar Vinden driver Nattaagen ind i Bjergenes Huler lig lyse Spøgelser - da vaagner vi og kjender den skarpe Luft, der driver søvnen bort. Ved middagstide, naar Solen er hed, sover vi. Men naar ved Aftentide Himlen græder røde Taarer over dagens død, da ser vi mod Øst, og vi længes efter at bøje os for vor Gud.

Varför skall kärleken vara trollguldet, som andra dagen blir vissna löv, eller smuts, eller ölsupa? Ur människornas längtan efter kärlek har ju hela den sidan av kulturen spirat upp, som icke direkt syftar till hungerns stillande eller försvar mot fiender. Vårt skönhetssinne har ingen annan källa. All konst, all dikt, all musik har druckit ur den. Den tarvligaste moderna historiemålning likaväl som Rafaels madonnor och Steinlens små parisiska arbeterskor, "Dödens ängel" likaväl som Höga visan och Buch der Lieder, koralen och Wienervalsen, ja varje gipsornament på det tarvliga hus där jag bor, varje figur i tapeten, formen på porslinsvasen där och mönstret i min halsduk, allt som vill pryda och försköna, det må nu lyckas eller misslyckas, stammar därifrån, fast på mycket långa omvägar ibland. Och det är intet nattligt hugskott av mig, utan bevisat hundra gånger. Men den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek. Och å andra sidan är allt, som står i samband med drömmens fullbordan, med driftens tillfredsställelse, och som följer av den, inför vår djupaste instinkt något oskönt och oanständigt. Detta kan icke bevisas, det är bara en känsla: min känsla, och jag tror egentligen allas. Människorna behandla alltid varandras kärlekshistorier som något lågt eller komiskt och göra ofta icke ens undantag för sina egna.

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester – tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

Alla kan bli ett monster- Det är enkelt, bara följ strömmen utan att stanna till för att ifrågasätta eller tänka efter. Att bli en riktig människa är svårare. Då måste man ta ställning. För eller Emot. Till eller Från. Av eller På. Och att ta ställning är att riskera att bli utstött, ensam och avskydd. Att bli ett monster är betydligt enklare.

Föräldrakärlek är den enda kärleken där det slutliga målet måste vara skillsmässa. En mor som sätter värde på sonens strävan efter oberoende och uppmuntrar honom att skiljas från henne när han behöver det ger honom mycket viktiga verktyg för att handskas med livet. När modern är villig att låta sonen etablera sin egen identitet genom att låta honom ta risker på egen hand och låta honom göra sina egna misstag, och ändå finns till hands om han skulle behöva henne, bidrar hon till att skapa en människa som har förtroende för sig själv och sin förmåga. Den förkvävande modern hindrar och begränsar i stället sonens utveckling genom att styra honom för mycket och få honom att känna sig oduglig och hjälplös.

Gid jeg havde kløer og vinger

- Sig mig nu hr. Fern, hvorfor slog De på den gong-gong? - Jeg har altid brændt efter at knalde løs på sådan en gong-gong! - Altid … - Nå ja, siden jeg så den. Vi snakker en tid om gong-gonger. Om eventuelle personlige gong-gonger skulle dukke op og meddele sig tværs over afgrunden. - Gong-gonger siger mig intet! siger jeg. - Jeg kan blot godt lide at slå på dem!

Allt detta gjorde kyrkan i mina ögon till någonting helt annorlunda än staden i övrigt: en byggnad som, om man kan uttrycka sig så, var rest i fyra dimensioner - av vilka den fjärde var tiden - genom seklerna sträckande sitt skepp, som från travé till travé, från sidokapell till sidokapell tycktes erövra och överskrida icke endast några meter, utan den ena epoken efter den andra.

För henne var julen ett träleri, ett festligt ok som hon bar emedan hon inte vågade annat, visste annat eller hade tänkt sig något annat. Hade hon bara vågat skulle hon ha avskytt barnens tiggande och giriga blickar under julens (i mat och pölsor drunknade) stjärna. Hade hon bara vågat tänka efter, ja, då hade hon spottat på julen, kvinnornas speciella trältid. Men hon vågade inte.

Vilket korkat jävla idiotland det här var. Alla unga kvinnor drack vatten i sådana mängder att det sprutade ur öronen på dem, de trodde det var 'nyttigt' och 'fräscht', men det enda som hände var att antalet unga inkontinenta i landet sköt rätt upp i höjden. Barn åt fullkornspasta och fullkornsbröd och allsköns märkvärdiga grova rissorter som deras magar inte kunde tillgodogöra sig riktigt, men det spelade ingen roll för det var 'nyttigt', det var 'fräscht', det var 'hälsosamt'. Å, de förväxlade mat med själ, de trodde att de kunde äta sig till att bli bättre människor utan att fatta att mat är en sak, de föreställningar mat väcker något annat. Och sa man det, sa man något i den vägen var man antingen reaktionär eller bara norrman, det vill säga en människa som är tio år efter.

Varför måste man skriva? För att ställa sig vid sidan om, som i en kokong, försjunken i ensamhet, på trots mot andras behov. Virginia Woolf hade sitt rum. Proust sina stängda fönsterluckor. Marguerite Duras sitt tysta hus. Dylan Thomas sin enkla bod. Alla var de ute efter en tomhet att fylla med ord. Orden som ska tränga in i orörda marker, uppdaga oinmutade associationer, ge uttryck åt oändligheten.

Det tog tre månader genom Europa och på vägen fick han möta fler negrer än han någonsin kunnat drömma om. Men redan efter den första hade han tappat intresset. Det visade sig ju inte vara någon annan skillnad än just färgen på huden, förutom att de pratade konstigt språk allihop, men det gjorde ju vitingarna också, från Småland och söderut. Den där Lundborg måste ha blivit skrämd av en neger som barn, trodde Allan.

Lova att du inte går”, viskar han. ”Såklart”, säger jag. Efter en stund slappnar han av, och så småningom blir hans andning långsammare och djupare. Det känns som om jag håller en fågel i min famn. Då och då rycker han till, rör sig eller suckar i sömnen. Jag kan inte somna, men det gör ingenting. Att bara ligga bakom honom och få andas in den varma luften i hans nacke när nattimmarna går är allt jag behöver just nu.

– Vad kunna vi lära av en sådan händelse, fortfar Stav och letar i västen efter tuggtobak. Han får upp en bit som han skickligt smyger in i munnen. – Jo, att det mesta av vårt dagliga liv går efter vanelagar. Stav rättar sin pincené och ser vänligt på barnen. – Av vikt är därför att man tillför nya, goda vanor till vanans värld. Då kommer det goda att gå liksom av sig själv. Det blir helt simpelt en ny natur. Vanan är halva naturen.

Kulan var alltid sval. Den blåa färgen var djupare och klarare än havet och målade om hela världen så att den blev kylig och avlägsen och främmande. I världens centrum såg han sig själv, sin egen stora nos, och runt omkring den speglade ett förvandlat och drömlikt landskap. Den blåa marken var långt nere och djupt in och därinne i det onåbara började pappan leta efter sin familj De kom alltid, bara han väntade. Glaskulan speglade dem alltid.

Det var en Foraarsaften, Solen skinnede saa rød ind i Stuen, den var lige ved at gaa ned. Vingerne af Møllen deroppe paa Volden drev deres Skygger over Ruderne og Værelsets Vægge, kommende, svindende, i ensformig Veklsen af Skumring og Lys: - een stund Skumring, to Stunder Lys. Ved Vinduet sad Niels Lyhne og stirred gjennem Voldens bronzemørke Ælme mod Skyernes Brand. Han havde været udenfor Byen, under nyudsprungne Bøge, mellem grønne Rugmarker, over blomsterbrogede Enge; Alting havde været saa lyst og let, Himlen saa blaa, Sundet saa blankt og de spadserende Damer saa sælsomt smukke. Syngende var han gaaet henad Skovstien, saa blev Ordene borte i hans Sang, saa lagde Rhytmen sig, saa døde Tonerne bort og Stilheden kom som en Svimmelhed over ham. Han lukkede Øjnene, men endda mærkede han, hvordan Lyset ligesom drak sig ind i ham og flimred gjennem alle Nerver, medens den køligt berusende Luft ved hvert Aandedrag sendte det sært betagne Blod med vildere og vildere Kraft gjennem de i Magtesløshed dirrende Aarer, og der kom ham en Følelse paa, som om alt det Myldrende, Bristende, Spirende, Ynglende i Vaarnaturen om ham, mystisk søgte at samle sig i ham i eet stort, stort Raab; og han tørsted efter dette Raab, lytted til hans Lytten tog form af en uklar, svulmende Længsel. Nu, han sad der ved Vinduet, vaagnede Længslen igjen.

Min bild av hur min kropp borde se ut var tydlig, men trots det skulle det dröja många år innan jag förstod att folk trodde att snoppar var en killgrej. Som barn förstod jag inte att några särskilda kroppsdelar kunde ha något att göra med indelningen i pojkar och flickor. Min längtan efter snopp och skägg hade inget samband med min känsla över att inte vara flicka. Däremot funderade jag en hel del över vad det betydde att vara flicka eller pojke.

Jeg holder af at vandre i falmede Skove, og jeg ynder at læse Historien om Mennesker, som engang leved og led, og efter hvem det er blevet stille. Efter hvem hvert Spor er borte, uden for den Ensomme, der ved Lampens Skin læser om dem, ikke af Bøger, men af et gulnet Blad, der ligesom ved Vinden er kommet i hans Eje. Og de Tanker, den Ensomme i den stille Nattetime sender den Døde, synes mig skjønne som de Blomster, Vandringsmanden lægger paa hans Grav.

Kärlek kan man inte samla i lador. Finns det en del av Jesus i vartenda massfabricerat krucifix? Alla offer som vi inte själva mördar eller spärrar in är inbillade offer. Och F. sa: Jag bär mitt hjärta som en krona. Så försvann de, de spetälskevita metoperna och trygliferna och alla de andra snirkliga namnen som står för renhet; bleka tempel och förfallna altaren försvann under den scharlakansröda glasyren. Det ursprungligaste i en människas natur är ofta det som är det mest desperata. Således påtvingas världen nya system av människor som helt enkelt inte står ut med att leva med det som är. Det enda som betyder något för en skapare är att hans system är unikt. Mitt hat till smärtan är nåt så extra kolossalt fantastisk, mycket viktigare än ditt hat till smärtan, men min kropp är så mycket mera central, jag är smärtans Moskva, du är bara en väderstation på landet. Var med mig, religiösa amuletter av alla slag, ni smo hänger i silverkedjor, ni som sitter fastmålade på underkläder med en säkerhetsnål, ni som gömmer er i svart brösthår, ni som löper som spårvagnshjul i springan mellan gamla lyckliga kvinnors bröst, ni som av misstag pressas in i skinnet när någon älskar, ni som fingras som mynt och på vilka man letar efter silverstäplar, ni som har kommit bort bland kläderna för kelande femtonåringar, ni som stoppas i mun medan man tänker, ni mycket dyrbara som bara spinkiga små flickebarn för lov att bära, ni som hänger i skärpkammare tillsammans med uppknutna slipsar, ni som blir kyssta för att bringa tur, ni som rycks från halsen i vredesmod, ni som är pressade, ni som är graverade, ni som blir lagda på spårvägsspår för att få en ny och lustig form, ni som sitter fast i innerklädseln i taxitak... Vi ljuger alla dröm efter dröm i varandras armar. Morgon efter morgon finner vintern mig ensam bland slitna löv med fruset snor och frusna tårar i ögonbrynnen.

Skrevet av meg. Skrevet idag for å lette mitt hjerte. Jeg har mistet min post i kafeen og mine glade dager. Alt har jeg mistet. Og kafeen var Kafé Maximilian. En ung herre i grå klær kom aften efter aften sammen med to venner og satte seg ved et av mine bord. Det kom så mange herrer, alle hadde de et vennlig ord til meg, – denne intet. Han var høy og sped, hadde bløtt, sort hår og blå øyne som han undertiden så på meg med. På hans overmunn var en liten mustasje begynt å vokse (Kjærlighetens slaver)

Jag sa: "Nej, de flesta överlever bara, de tror att deras saker har ett värde men ingenting har det. Saker har bara ett pris, baserat på förväntningar, och jag handlar med dem. Det enda värde jorden har är tid. En sekund är alltid en sekund, det går inte att förhandla." Du föraktar mig nu, för att jag har vigt alla mina sekunder åt mitt jobb. Men jag har i alla fall vigt dem åt något. Vad har dina kompisars föräldrar vigt sina liv åt? Grillfester och golfrundor? Chartersemestrar och tv-serier? Vad lämnar de efter sig?

Året er 1945. Den 26. mai kom politimesteren i Arendal til Nørholm og forkynte husarrest for min kone og meg for 30 dager. Jeg ble ikke varslet. Min kone utleverte ham på forlangende mine skytevåpen. Jeg måtte da skrive til politimesteren efterpå at jeg også hadde to store pistoler fra siste olympiaden i Paris, han kunne hente dem når han syntes. Samtidig skrev jeg at husarresten vel ikke var bokstavelig å forstå, jeg hadde jo jordbruk vidt omkring fra gården, og det trengte tilsyn. Efter noen tid kom lensmannsbetjenten i Eide og hentet de to pistoler.

Hvad ere en Naturbeskrivelse andet end en Oversaettelse? Endogså den meest vellykkede staaer ligesaalangt under Originalen som Himmelbjerget i Jylland under Himmelbjerget i Thibet. Derfor gunstige Læser! hav mig undskyldt, naar jeg ikke fortæller Dig alt hvad jeg her saae. Hvad jeg saae kunde jeg maaskee sige Dig: men hvorledes jeg saae det? Neppe! – Enkelthederne kunde jeg fremstille Dig een efter en anden, men Heelheden – alt paa eengang? – dertil – om “Du endog har Oere, har Tungen ikke Ord.” Min Pen er ingen Pensel. Rejs! Rejs selv til Himmelbjerget, og see!

Det är så lätt att döda någon, allt någon som jag behöver är en bil och några sekunder. För folk som du litar på mig, ni kör tusentals kilo metall i hundratals kilometer i timmen rakt ut i mörkret med era mest älskade sovande i baksätet, och när någon som jag kommer från andra hållet litar ni på att jag inte har dåliga bromsar. Att jag inte letar efter min telefon mellan sätena, inte kör för fort, inte glider mellan filerna för att jag blinkar tårar ur ögonen. Att jag inte står på en påfart till III:an med strålkastarna släckta och väntar på en lastbil. Ni litar på mig. Att jag inte är full. Att jag inte kommer döda er.

Bodø, Mandag 14. Februar 1916 Kjære Marie, Jeg faar dette avsted med ”Barøy” som kommer hit først i Eftermiddag og gaar til Hamarøy Gud vet naar. Nu har jeg kjøpt forskjellige saker til de Smaa. Kjære, lat dem først faa se på dem efter Tur og saa trække dem op. Og saa lægger du hver undersøkt Ting bort før du tar fat paa en ny. Tilslut vil de se paa alt igjen efter Tur... Kjære, lat dem nu ikke bryte istykker disse dyre Sakerne straks. Faar de Tilsyn saa har jeg Erfaring for at de varer længe. Saa har jeg kjøpt Appelsiner, Druer, Æpler osv, søt Kjeks, Chokolade. Desuten noget Ost, saapas at ogsaa Pikerne maa faa av den iblandt. Sveitserost findes ikke. (Av Mysosten maa Pikerne faa sit eget Stykke at søle med.) Jeg gaar nu ut og ser om jeg faar Blusetøiet og Klæde til Bordduken... Din Knut

Jeg betalte støvlen med penge, men gav tjeneren to cigaretter for at komme en snaps i, eller rettere han bøjede sig ned og sagde, han havde kommet en snaps i, og jeg bød ham en cigaret og bad ham tage en til, det er ret kompliceret at forklare, men for at springe i det så havde jeg været ombord i hans datter — eller hvad man nu skal benævne det; det der foregik, var coitus condomatus eller coitus interruptus, alt efter hvem man var sammen med, men de fleste af os ville ikke ane, det var dét, de havde været blandet ind i, hvis man spurgte, og først senere har jeg slået op og undersøgt, hvad det vil sige, at når tyskerne så selvfølgeligt tiggede cigaretter, var det på grund af den tabendes instinktive følelse af collectandi jus; det hørte jeg en dag en tysk katolsk præst sidde og sige langsomt til en dame på en bænk.

Geissler har vel ingen interesse for svaret og har kanske ikke hørt det, han vedblir: Kjøpe stenene tilbake altså. Siste gang lot jeg min søn sælge, det er en ung mand på din alder og ellers intet. Han er lynet i familjen, jeg er tåken. Jeg er av dem som vet det rette, men gjør det ikke. Men han er lynet, for tiden har han stillet sig i industriens tjeneste. Han var den som solgte for mig sist. Jeg er noget, det er ikke han, han er bare lynet, det snare nutidsmenneske. Men lynet som lyn er goldt. Ta dere Sellanråfolk: dere ser hver dag på nogen blå fjæld, det er ikke opfundne tingester, det er gamle fjæld, de står dypt nedsunkne i fortid; men dere har dem til kamerater. Dere går der sammen med himlen og jorden og er ett med dem, er ett med dette vide og rotfæstede. Dere behøver ikke sværd i hånden, dere går livet barhændt og barhodet midt i en stor venlighet. Se, der ligger naturen, den er din og dines! Mennesket og naturen bombarderer ikke hverandre, de gir hverandre ret, de konkurrerer ikke, kapløper ikke efter noget, de følges ad. Midt i dette går dere Sellanråfolk og er til. Fjældene, skogen, myrene, engene, himlen og stjærnerne – å det er ikke fattig og tilmålt, det er uten måte. Hør på mig, Sivert: Vær tilfreds! Dere har alt å leve av, alt å leve for, alt å tro på, dere fødes og frembringer, dere er de nødvendige på jorden. Det er ikke alle som er det, men dere er det: nødvendige på jorden. Dere opholder livet. Fra slægt til slægt er det til i lutter avl, og når dere dør tar den nye avl fat. Det er dette som menes med det evige liv. Hvad har dere igjen for det? En tilværelse i ret og magt, en tilværelse i troskyldig og rigtig stilling til alt. Hvad dere har igjen for det? Intet horser og regjerer dere Sellanråfolk, dere har ro og autoritet, dere er omsluttet av den store venlighet. Det har dere igjen for det. Dere ligger ved en barm og leker med en varm morshånd og patter. Jeg tænker på din far, han er en av de 32 tusen. Hvad er mangen anden? Jeg er noget, jeg er tåken, jeg er her og der, jeg svømmer, stundom er jeg regn på et tørt sted. Men de andre? Min søn er lynet som intet er, han er det golde blink, han kan handle. Min søn han er vor tids type, han tror oprigtig på det tiden har lært ham, på det jøden og yankee'en har lært ham; jeg ryster på hodet til det. Men jeg er ikke noget mystisk, det er bare i min familje jeg er tåken. Der sitter jeg og ryster på hodet. Saken er: jeg mangler ævnen til den angerløse adfærd. Hadde jeg den ævne så kunde jeg være lyn selv. Nu er jeg tåken.

För när man är barn längtar man efter att få bli vuxen och bestämma allting själv, men när man blir vuxen begriper man att det är den värsta delen. Att man måste tycka saker hela tiden, avgöra vilket parti man ska rösta på och vilka tapeter man tycker om och vad man har fr sexuella preferenser och vilken yoghurt som bäst speglar ens personlighet. Man ska välja allt och bli vald av andra, varenda sekund, hela tiden. Det var det värsta med en skilsmässa, tänkte rånaren, att man trodde att man var färdig med allt det där, men nu måste man välja om allting. Vi hade ju redan en tapet och en servis, balkongmöblerna var nästan nya och barnen skulle lära sig simma. Vi hade ett liv tillsammans, räckte inte det? Rånaren hade nått en punkt i livet där man äntligen skulle få vara ... klar. Man är inte redo att bli utkastad i vildmarken igen då och ta reda på vem man är en gång till.

Jeg henvender mig til disken og spør efter kognak. Manden ved disken forstår mig og sætter ned en flaske. Den har et mig ubekjent mærke, og det står Odessa på den. Tvi! sier jeg; har han ikke andet? Det forstår han ikke. Jeg langer selv op i hylden og finder mig en anden kognakflaske. Den viser sig å være av samme Odessamærke, men har fem stjærner. Jeg ser på den og anskuer den og finder den simpel. Om han ikke har bedre? Det forstår han ikke. Jeg tæller stjærner for ham, at det er fem, og føier til et par selv med blyant. Det forstår han. Han kommer virkelig med en seksstjærnet Odessaflaske. Hvad koster den? Fire og en halv rubel. Og den foregående? Tre og en halv. Det er en rubel pr.stjærne. Men jeg tok allikevel den med fem stjærner, og det viste sig å være en lynende stærk kognak som jeg fik sove av. Og idag er jeg trods alle kloke koners og alle turisters visdom bedre av feberen skjønt jeg drak kognak inat.

I flera hundra år hade hans förfäder sått säd. Det var en handling av andakt en tyst och mild, vindlös kväll, helst i ett litet beskedligt duggregn, helst så snart som möjligt efter det grågässen sträckt. Potatisen, det var en ny rotfrukt, det var inget mystiskt med den, inget religiöst, kvinnfolk och barn kunde vara med och sätta dessa jordpäron som kom från främmande land liksom kaffet, det var stor och präktig mat, men släkt med rovan. Säden, det var brödet. Säd eller icke säd, det var liv eller död. Isak gick barhuvad och sådde i Jesu namn. Han var som en vedkubb med händer på, men inom sig var han som ett barn. Han tänkte sig för vid varje kast, han var vänlig och undergiven. Se, nu gror nog dessa korn och blir ax och mera säd, och likadant är det över hela jorden när säd sås. I Palestina, i Amerika, i Gudbrandsdalen - å, vad världen var vid, och den lilla, lilla jordlapp som Isak gick och sådde låg i mitten av allt. Solfjädrar av säd strålade ut från hans hand. Himlen var mulen och blid, det såg ut att dra ihop sig till ett litet, litet duggregn.

Det sorgligaste med att knulla med dig på det där motellrummet var inte att du gick och sket innan vi knullade och inte att jag fick sätta på Tupac för att ljudet inte skulle höras och inte att lukten läckte in i rummet och inte att jag slickade dig bakom kulorna efter att du skitit, fast du inte hade duschat (i ärlighetens namn bryr jag mig inte, bakterier har hållit mig frisk och kry hela livet, det var först när jag drog storyn för en vän som påpekade saken, som jag insåg att det faktum att jag inte brydde mig om min egen hälsa skulle kunna tyda på ett djupt självhat), utan när jag gick in på toa en timme efter att du skitit och insåg att det fortfarande var bajsränder i toalettstolen och jag tänkte att om det varit jag så hade jag garanterat gett mig på toastolen med bara händerna och en bit toapapper och hur kanske detta speciella självmedvetande beträffande bajsspår är en utveckling som motsvarar de fundamentala skillnaderna i de förväntningar som ställs på män respektive kvinnor i samhället, men det är säkert alltför reducerande: en kärlekshistoria.

fron wikipedia: http://sv.wikipedia.org/wiki/Azita_Gh... Azita Ghahreman föddes i Iran. Efter att ha utbildat sig till lärare studerade hon språk, litteratur och mytologi. Hon har haft uppdrag i FN och arbetat för organisationen ”läkare utan gränser”.Sedan 2006 bor hon i Malmö. Hon är medlem i Författarcentrum syd. Författarskap [redigera] Azita Ghahreman debuterade som poet 1990. Hennes första bok Avazhaaye havva (Evas sånger) blev mycket uppmärksammad i iranska media. Tandishaaye paeezi (höstens skulpturer) kom ut 1996. Den tredje diktsamlingen Faramooshi aine sadei daarad (glömskan har en enkel ceremoni) 2002 blev nominerad till årets bästa diktsamling och fick bra kritik i iransk press. Hennes dikter är översatta till franska, holländska, engelska, tyska, arabiska, makedonska, kinesiska,albanska, danska och svenska. Förutom i Iran har hon haft föredrag och poesiuppläsningar i Sverige, Holland, Tyskland, Makedonien, Albanien, England och Frankrike. Analys av författarskapet [redigera] Dikterna handlar om människans möte med det ofrånkomliga och det som uppstår i varje kontakt med tingen och skeenden runtomkring oss. I hennes tidigare dikter finns spår av sorg över en förlorad barndom i ett religiöst land, som sätter många förbud. I senare dikter ser man en mognare hållning till världen och språket. Här upptäcker poeten människans begränsningar och försöker komma underfund med ångestens drivande kraft. Genom skapandet försöker hon göra sig fri från förutbestämda, förutfattade meningar om rätt och fel. I de dikter som har skrivits efter 2000 märks en lekfull poet som behärskar orden, språket och historien. Filosofiska och mytologiska studier gör sig påminda som en sorts nyupptäckt av språket och ett nytt sätt att se på världen. Poeten möter en bitter verklighet med en känsla av ironi och filosofisk beundran över stora och små händelser. Det vore fel att betrakta Ghahreman som en politisk poet. Hennes dikter kan betecknas som universella, samtidigt som de karakteriserar en iransk kvinnas liv och öde. I de senare dikterna finns dikter av erotisk karaktär. Det är få iranska kvinnor som har vågat skriva erotiska dikter så öppet och starkt. Hennes dikter ingår i en tusenårig tradition av persisk litteratur. Bibliografi

Skillnaden i syn kan inte tillskrivas enbart geografiskt läge och industrialiseringsnivå. Hur kommer det sig att svenskar i gemen känner närmare släktskap med människor från Ungern och Tjeckien/Slovakien än med exempelvis bulgarer? Jag tror att svaret står att finna i vår historieskrivning. Vår begränsade värld. Den värld som det förmedlas kunskaper om på historielektioner i skolan. I den ingår hela det mellaneuropeiska spektrumet. Vi har läst om kejsardömen som Österrike-Ungern. Vi har läst om franska revolutionen. Vi känner till diskussioner kring antikens Rom och Aten. Inte särskilt många svenskar har någon uppfattning om vad som hänt i historien i Bulgarien och Rumänien. Med detta menar jag att vi är inprogrammerade på vissa geografiska områden. Andra har uteslutits. De har hamnat utanför det som jag, lite gammaldags kanhända, kan kalla vår egen kultursfär. Och det som ligger utanför i de flesta avseenden. Inte bara så att de som resmål lockar mindre, utan också en viss misstro mot produkter och ibland också mot människor som kommer därifrån. Vi saknar på något sätt en mall efter vilken vi skulle kunna identifiera oss med de människor vars omständigheter vi känner sämre till.

Jeg kommer med fred,” sagde den og tilføjede efter et langt øjeblik med mere skurren, ”før mig til jeres øgle” (…) ”Den kommer fra et meget gammelt demokrati, ser du”. ”Vil det sige, at den kommer fra en øgleverden?” ”Nej”, sagde Ford (…), ”så enkelt er det ikke. Ikke tilnærmelsesvis så ligetil. I den verden er folket mennesker. Lederne er øgler. Folket hader øglerne, og det er øglerne, der regerer over folket”. ”Besynderligt”, sagde Arthur. ”Jeg syntes, du sagde, at det var et demokrati”. ”Det gjorde jeg også,” sagde Ford, ”og det er det også”. ”Hvorfor skiller folket sig så ikke bare af med øglerne?” spurgte Arthur og håbede ikke, at han lød latterligt kværulantisk. ”Det falder dem ærlig talt ikke ind”, sagde Ford. ”De har alle sammen stemmeret, så de går ligesom ud fra, at den regering, de har stemt ind, mere eller mindre svarer til den regering, de ønsker”. ”Vil de siger, at de rent faktisk stemmer på øglerne?” ”Ja, ja,” sagde Ford og trak på skuldrene, ”selvfølgelig”. ”Jamen hvorfor?” sagde Arthur og gik atter efter præmiespørgsmålet. ”For hvis de ikke stemte på en øgle, var det måske den forkerte øgle, der ville komme ind (…) Nogle siger, at øglerne er det bedste, der nogensinde er hændt dem. De tager selvfølgelig fejl, tager fuldstændig og aldeles fejl, men nogen er jo nødt til at sige det”. ”Jamen, det er jo frygteligt,” sagde Arthur. ”Ved du hvad, kammerat? Hvis jeg havde fået en altariansk dollar for hver gang, jeg har hørt nogen i en del af universet kaste et blik på nogen i en anden del af universet og sige, 'jamen, det er jo frygteligt', sad jeg ikke her og opførte mig som en citron, der leder efter noget gin. Men det har jeg ikke, og det gør jeg”.

Jim föddes i en generation som såg datorer som magi, Jack är från en som alltid tagit dem för givet. När Jim var liten bestraffade man barn genom att tvinga dem att gå till sina rum, nuförtiden tvingar man barn att komma ut ur dem. En generation fick skäll för att inte kunde sitta still och nästa får skäll för att de aldrig rör sig. Så när Jim skriver en rapport trycker han beslutsamt varje tangent ända ner i botten, kontrollerar genast skärmen för att försäkra sig om att den inte lurat honom, och först därefter trycker han på nästa tangent. För Jim lurar man minsann inte. Jack skriver givetvis i gengäld så som unga män som aldrig levt i en värld utan internet gör, kan göra det med ögonbindel, snuddar tangenterna så lätt att ett forensiskt förbannat laboratorium inte skulle kunna bevisa att han rört dem. De både männen driver varandra till vansinne, förstås, med de allra minsta saker. När sonen söker efter något på internet säger han att han "googlar", när pappan ska göra samma sak säger han: "Det ska jag slå upp på Google." När de är oense om något säger pappan "jo men det är så för det har jag läst på Google!" och sonen gapar: "Man läser inte saker på Google pappa, man söker efter..." Det är så att säga inte det faktum att pappan inte begriper hur man ska använda teknik som sonen blir galen på, utan att pappan nästan förstår. Jim vet till exempel fortfarande inte hur man tar en skärmdump, så när han vill ta en bild av något på sin datorskärm fotograferar han datorskärmen med sin mobiltelefon. När han vill ta en bild av något på sin mobiltelefon lägger han den i kopiatormaskinen. Det senaste riktigt stora bråket Jim och Jack hade var när någon chefs chef kom på att stadens poliskår skulle bli "mer tillgänglig på sociala medier" (för i Stockholm är poliserna tydligen så in i helsike tillgängliga hela tiden) och bad dem ta bilder av varandra under en vanlig arbetsdag. Så Jim fotograferade Jack i polisbilen. Medan jack körde. Med blixt.

DÖDENS DAGBOK: PARISARNA Sommaren kom. För boktjuven var allt frid och fröjd. Dör mig - var himlen judefärgad. När deras kroppar hade slutat söka efter springor i dörren steg deras själar upp. När deras naglar hade klöst mot träet och i vissa fall satt fastnaglade i det av blotta kraften i desperationen, kom deras själar mot mig, in i min famn, och vi steg ut ur de där duschanläggningarna, upp på taket och vidare uppåt, in i evighetens absoluta vidder. De bara fortsatte att fylla på åt mig. Minut för minut. Dusch efter dusch. Jag kommer aldrig att glömma den första dagen i Auschwitz, den första gången i Mauthausen. På det senare stället fick jag också med tiden plocka upp dem från stupet nedanför den väldiga klippan, när deras försök att undkomma störtat dem i avgrunden. Där låg brutna kroppar och döda ömma hjärtan. Men, det var ändå bättre än gasen. Några av dem fångade jag upp när de bara hunnit halvvägs ner. Där besparade jag dig något, tänkte jag, och höll själen mitt i luften medan resten av varelsen - det fysiska skalet - tumlade till marken. Alla var lätta, som tomma valnötsskal. Rökig himmel på de ställena. Luktade som en ugn men var ändå så kallt. Jag ryser när jag minns det - medan jag försöker overkliggöra det. Jag blåser varmluft i mina händer för att värma dem. Men det är svårt att hålla dem varma när själarna fortfarande skälver. Gud. Jag säger alltid det namnet när jag tänker på det här. Gud. Två gånger säger jag det. Jag säger hans namn i ett fåfängt försök att förstå. "Men det är inte ditt jobb att förstå." Det är jag själv som svarar. Gud säger aldrig något. Trodde du att du var den enda som han aldrig svarar? "Ditt jobb är att ...", och där slutar jag lyssna till mig själv, eftersom jag, om jag ska vara riktigt ärlig, gör mig själv alldeles trött. När jag börjar tänka på det sättet blir jag så utmattad, och jag har inte den lyxen att jag kan ge efter för trötthet. Jag är tvingad att fortsätta, för även om det inte gäller varenda person på jorden gäller det den stora majoriteten - att döden inte väntar på någon - och om han gör det brukar han inte vänta särskilt länge.

– I have a letter for you, mister Nelson. Mister Abbot drog ut en låda under disken, plockade i en bunt brev tills han fick tag uti ett litet fyrkantigt, gråblått kuvert: – Here it is! Yes, mister Nelson. Karl Oskar strålade upp när han kände igen brevet: Det var den sorts kuvert som de nyttjade därhemma. Han sträckte ut handen efter det. – Fifteen cents! Den långe skotten höll brevet i tumgreppet, men räckte det inte åt svensken på andra sidan disken: – Fifteen cents, sir! – What menar you, mister Abbot…? Karl Oskar nyttjade sin engelska. Varför lämnade inte postmaster Abbot ifrån sig hans brev? Ville han ha betalt för att han hade haft hand om det – vad menade han med de där femton cents? – You have to pay fifteen cents in postage due, mister Nelson! Postmästaren i Taylors Falls höll fortfarande det lilla gråblå kuvertet kvar i sin högra hand, emellan tummen och pekfingret, medan han med vänstra handens pekfinger visade på frimärkena i högra hörnet. Och Karl Oskar Nilsson hade fortfarande sin hand utsträckt efter brevet från Sverige. Så trodde han sig förstå: Brevet var inte betalt. Han måste lösa det med femton cents. Men han hade inte en enda cent. – Yes, sir? Mister Abbot väntade med orörliga anletsdrag och med brevet i handen, han höll det i ett fast, säkert grepp, som om han varit rädd att tappa det eller bli fråntagen det med våld. Men Abbot var inte en man som tappade något eller som blev fråntagen något med våld. – No… No… Invandraren prövade landets språk. Jag can’t i dag… Not today… No… Har not… Not an cent. Och för att postmastern säkert skulle förstå, att han inte hade några pengar satte han händerna i byxlommarna och drog upp fodret: Tomt! Postmästaren blev beklagande i rösten: – No cash, mister Nelson? Sorry! I have to keep your letter. Han lade åter ner brevet i lådan under sin disk. Karl Oskar hade sträckt ut handen efter brevet från Sverige men fick dra den tom tillbaka – han stack ner den i sin tomma byxficka.

Det, det gælder om, er at finde en sandhed, som er sandhed for mig, at finde den del for hvilken jeg vil leve og dø. Det nytter ham ikke noget at finde en såkaldt objektiv sandhed eller at arbejde sig igennem filosoffernes systemer eller at kunne udvikle kristendommens betydning og forklare mange enkelte fænomener, hvis den for ham selv og hans liv ikke har nogen dybere betydning. Hvad skal han med en sandhed, der står kold overfor ham, og som han ikke har tilegnet sig? Han har brug for en erkendelse og at virke på mennesker gennem den, men det forudsætter, at den bliver levende optaget i ham, og det er det, der er hovedsagen. Den tørster han efter som Afrikas ørkener efter vand.

Vi samles på Fortroppens hjørne mot vest og ser over mot tinden. Fra blokken vi står på har Pan eller Jordånden eller Djævelen selv spændt en usynlig kabel på to hundrede meter over i stortindens østvegg, der nyskurte tusenmetersva er brukket efter midten og hængt op til tørk.

- og nu er det jeg som står og blir liten på den siste krumning i hyldens blygt hendøende motiv.-Drømmer jeg? Er dette et skridt på en jordisk menneskevei? Kan det være en fjeldvægg, en stivnet form, denne foss av gulgrått sva, dette Niagara i sten, som med lydløs torden styrter sig ned over kanten og smelder i skogen efter et eneste sopende sveip på nærmere tusen meter?

Det var som att göra fem schackdrag rakt efter varandra utan att vänta på motståndarens drag. Det var för mycket.

Ett bevis på att den katolska kyrkan är en institution utan känsla för humor är att ingen påve kallats för Sixtus igen efter honom, som blev den femte.

Men du skriver också för dem. Inte för att de ska tycka synd om oss. Utan för att de ska ana hur det kunde kännas. Pressa dem till den lite äcklande svindeln när de snuddar vid liknande saker inom sig själva. De har aldrig behövt lära sig att klara sig i en sådan värld. De vet ingenting om att röra sig genom hemliga landskap av oförlösta möjligheter som man aldrig kan veta säkert om någon annan kommer att tro på. De vet ingenting om vad det innebär att behöva klamra efter förnedrande stereotyper, sluta vara bara människa, för att ens smärtsamma erfarenheter över huvud taget ska kunna framträda.

Meget af det vi har forsøgt at hente ind i styringsmetoder fra privat sektor har ikke virket efter hensigten i den offentlige sektor,

Ett förebud om kommande medlöperi fick vi bevittna den 26 oktober 1993 i ett TV 2-program om islam och demokrati (”Dokument utifrån”). I samtalet efter en amerikansk dokumentärfilm om islamsk fundamentalism lyckades tre svenska kvinnor förneka eller förringa nästan alla hot och risker. Inga Brandell menade att den oro för islamsk fundamentalism, som speglades i filmen, är ”missvisande och förrädisk”; den är en ”amerikansk problematik som vi borde kunna avfärda”.

Ju mindre kontakt vi har med vår inre värld och ju räddare vi är för våra dolda “svagheter”, desto mer måste vi projicera på människor som är annorlunda än vi själva. Efter 40 års arbete med människor av alla kategorier vet jag att vi alla har dolda sidor, svagheter, kriminella tendenser, avvikelser och galenskaper. Ingen av oss är helt fri från de egenskaper som vi föraktar, ned- värderar eller diskriminerar hos andra. Tolerans gentemot andra människor förutsätter tolerans av de besläktade och dolda sidorna hos oss själva.

De chefer som deltog i SVT Debatt är representativa såtillvida att de tillhör en grupp som inte delar vanliga medborgares arbetsvillkor, utan lever i en värld med likasinnade. Den surrealistiska känslan inför deras okunskap och förnekande, i kombination med deras ovilja att reflektera självkritiskt, förstärktes dagen efter programmet. Då berättade en välrenommerad journalist för oss att han av sin chef blivit förbjuden att nämna våra namn i sina artiklar!

Liberalismen har inte någon utopi. Det finns inte något före och efter inbyggt i den liberala idén. Historien rör sig inte framåt mot ett slutmål. Det är den här världen liberalerna intresserar sig för och hoppas kunna bidra till att göra så bra som möjligt, i fullt medvetande om att den ändå alltid kommer att förbli ofullkomlig, farlig och brutal. I antiliberalernas ögon betyder det att medan de själva kämpar för en bättre värld slåss liberalerna för att bevara en dålig. Antiliberalerna betraktar den värld vi lever i som liberalernas utopi och jämför den med sin egen framtida perfekta värld. Detta sätt att föra bok är till stor glädje för antiliberalernas moraliska balanskonto. De kan tycka sig ha råd med det mesta.

NÄR JAG I JERUSALEM i januari 1991, natt efter natt, rusade upp med gasmask till hotellets översta våning och dess förseglade rum kände jag samtidigt en intensiv lättnad. Det är ju inte atombomber! Tänk om kriget mot Saddam Hussein hade kommit 1994 eller 1995! Då hade Israels folk – och Gulfstaternas, Saudiarabiens, Irans, Turkiets och Syriens – troligen hukat i förfäran i sina skyddsrum i väntan på kärnvapenangreppet.

Det kändes naturvidrigt att jag skulle fortsätta att fylla år varje tjugofemte juli efter att mamma gick bort. Att jag blev sjutton, arton, nitton och plötsligt vuxen, när hon som satt mig till världen och fått allt att hända i mitt liv inte fanns längre.

Vil nogen overtale ham til at troe Ting, som strider mod de almindelige Sandser, svarer han efter den samme Artikel, at saasom Skaberen ikke kand have givet Sandserne forgieves, saa maa man bruge dem.

Han siger sig saadan hverken at ville eller at kunde troe, og paastaaer, at de anførte Skriftens Steder, som synes at bekræfte deslige Lærdom, maa ikke forklares efter Bogstaven. Ved denne Bekiendelse, som ham i Barndommen ved grundige Raisons er indprentet, holder han stift, saa at heele Svitzer-Land ikke kand bevæge ham til at vige fra sin forrige Meening.

Ingen kand dømme om et Skuespill, uden den der haver udstuderet et Theatrum, og af Erfarenhed mærket, hvad Virkning en Comoedie giør paa Skue-Pladsen: Og, naar saa er, kand man ikke meget reflectere paa deres Domme, der sidde hiemme og criticere udi deres Skriver-Stuer, uden at have seet et Skuespills Forestilning; thi de samme kand ikke dømme uden om Stilen, om Moralske Sententzer, og et Stykkes Regularitet, da Erfarenhed lærer, at en Comoedie, som efter alle Academiske Regler er indretted, dog ingen Comoedie er. Thi mangt et Skuespill, som ved Læsning synes at være af ingen Betydelse, haver den fortreffeligste Virkning paa Skue-Pladsen. Et Skuespils Vægt og Gyldighed grunder sig derfor ikke paa lærde Journalisters Critiqver, men paa Tilskuernes Applausu: naar jeg siger Tilskuerne, meener jeg alleene saadanne, som have en naturlig og ufordærved Smag.

Thomas' død forandrede med et slag den fortælling, vores liv var, men med ritualer og samtaler kan vi skrive ham ind i den nye, så han stadig er med os. 'Hvad savner du mest?' spurgte jeg Halfdan nogle uger efter Thomas' død. 'Hans smil, hans gode mad, og når han blev irriteret,' svarede Halfdan. I den sætning sørgede Halfdan for, at vi fik hele Thomas' person med os, både styrkerne og svaghederne. Kun som hele bliver minder og spor reelle og værdifulde, vi har ikke taget et glansbillede med os, men noget der var virkeligt,