Du Och Jag Quotes

Tala om för mig vad du läser, och jag ska tala om för dig hur du tänker.

Förutsatt att du tror säger prästen kommer alltings hemskhet att gå över i Jesu gemenskap och ett evigt liv Förutsatt att jag tror kommer du och jag att förenas i evighetens etagelägenhet Men det tror jag inte Min människa är död Gud ljög

... du försöker leva riktigt men jag försöker leva rikt, det är som en äng där jag plockar här och där av hjärtans lust men du går rakt igenom och kommer ut på andra sidan med tomma händer därför att du inte har hittat just den blomman du ville ha.

Vet du att när jag var liten så kallade de andra föräldrarna på dagis dig för "vargmamma", för alla var rädda för dig. Och alla mina kompisar ville ha en mamma som du.

Jag tar hans ansikte mellan händerna, ställer mig på tå och kysser honom. Hans läppar är 2 kuddar, så mjuka, så sköna. "Jag älskar dig." Han ser mig i ögonen och ser på min mun och hans röst är en hes viskning. "Gör du?" "Absolut".

Benjamin, min son. Du har skrivit igen. Jag har bett dig att inte skriva och jag ber dig ännu en gång. Du måste förstå. Jag älskar dig. Jag hoppas du mår bra. Med jag låtsas att du inte finns.

Första gången jag såg dig, vid Guvernören, hade jag inte varit och sett på fåglarna vid gränsen på många år. Men det var dem du påminde mig om. Du hoppade upp och du skrek något, och ditt hår höll på att lossna ur hästsvansen, och du var så snabb..." Han skakar på huvudet. "Som en blixt, och sedan var du borta. Precis som en fågel.

Jag har saknat dig, min ängel. Det gick inte en enda dag utan att jag saknade dig i mitt liv. Det plågade mig så mycket att jag började tro att Hank hade brutit löftet och dödat dig. Jag såg ditt spöke överallt. Jag kunde inte glömma dig, och jag ville inte. Du hemsökte mig, men det var bättre än att förlora dig helt.

Med människor i en liten båt sker något sällsamt. Vad de upplever är att de känner sig ensamma. Vad de känner är att de är ensamma tillsammans, tillsammans med de andra i båten. Därför uppstår mellan människor i små båtar en tillfällig tillgivenhet. Man har ju bara varandra och djupa vatten är skrämmande och små båtar är mycket bräckliga. Var och en blir den andres livboj. Är inte du rädd så inte är jag det.

Är du säker på att du blir lycklig av att vara som alla andra?" En tyst viskning; hans andedräkt mot mitt öra och min hals, hans mun som nuddar min hud. Och då tänker jag att jag kanske redan är död. Kanske bet hunden mig och jag blev slagen i huvudet och allt det här är bara en dröm - resten av världen har försvunnit. Bara han. Bara jag. Bara vi.

Patchs blick gled långsamt över mig och blev kolsvart. "Det blir inte lätt för mig att skicka iväg dig med Scott i den där klänningen. Bara så du vet - om klänningen inte sitter ordentligt på plats när du kommer hem tänker jag leta upp Scott, och då blir det inte vackert.

Jag minns den där kvällen En av de sista före smällen För en liten stund var du den Vi drömt om att få se igen Din kropp lirade Och ditt hjärta vilade Och du var allt du ville bli Du var glad och trygg och fri Jag vet inte var du är nu min vän Men jag hoppas att du är på isen än

Edvard: Du har levat i en konstgjord värld, insnärd i konstgjorda känslor. Jag måste lära dig och dina barn att leva i verkligheten. Det är inte mitt fel att verkeligheten är ett helvete

Vad som är lagom och normalt ska man hålla för sig själv, inte pådyvla andra. Nej fy fan, var snäll mot dina medmänniskor och tänk på naturen, sedan kan du göra vad du vill. Tycker jag. (ch.28, p.160)

Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej Du som fyller huvudet med drömmar och fantasi Och som krockar med verklighetens lyktstolpar om och om igen Jag skriver för dej Du som tänker på livet, hur det är och hur det kunde vara Du som tänker på döden Jag skriver för dej Du som gör listor med viktiga saker Du som försöker förstå hur allt hänger ihop Du som funderar på tiden vi lever i Och varför världen ser ut som den gör Och på hur allt ska bli och hur allt skulle kunna vara Jag skriver för dej Du som vet att du inte är som de andra Och för dej, du som känner igen dej Jag skriver för dej Du som gråter i nattsvart hopplöshet Och för dej Du som skrattar, Som vet att världen är vacker Och att livet är ett spännande äventyr Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej

Bara en sak”, ropar han tillbaka, och tar ett steg närmare mig. ”Det finns bara en enda sak som jag verkligen vill ha.” ”Vad?” Han ställer sig nära, vinglar till i blåsten, tar tag i mina armar och lutar sig fram så att hans läppar nuddar mitt öra. ”Du är min önskan. Du, bara.

Älskade Lillebror, vad är det som har hänt", sa hon och slog armarna om honom. "Krister har kastat sten på mej", sa Lillebror argt. "Nej, vet nån vad", sa mamma, "en sån elak pojke! Varför kom du inte in och sa till mej?" Lillebror ryckte på axlarna. "Vad skulle det vara bra för? Du kan ju inte kasta sten. Du skulle inte kunna pricka rätt på en lagårdsvägg ens en gång." "Å, din lilla dumbom", sa mamma. "Inte tror du väl att jag tänkte kasta sten på Krister heller!" "Vad skulle du annars kasta", undrade Lillebror. "Det finns inget annat, åtminstone inget som är lika bra.

Frågar du mig var jag finns så bor jag här bakom bergen Det är långt men jag är nära Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma Den finns överallt om också sällsynt som helium Varför begär du ett luftskepp att fara med Begär i stället ett filter för kväve ett filter för kolsyra, väte och andra gaser Begär ett filter för allt som skiljer oss ett filter för livet Du säger att du nästan inte kan andas Än sen! Vem tror du kan andas? Den mesta tiden tar vi det ändå med jämnmod En vis man har sagt : >>Det var så mörkt att jag nätt och jämt kunde se stjärnorna<< Han menade bara att det var natt

Vad fruktar jag? Jag är en del utav oändligheten. Jag är en del av alltets stora kraft, en ensam värld inom miljoner världar, en första gradens stjärna lik som slocknar sist. Triumf att leva, triumf att andas, triumf att finnas till! Triumf att känna tiden iskall rinna genom sina ådror och höra nattens tysta flod och stå på berget under solen. Jag går på sol, jag står på sol, jag vet av ingenting annat än sol. Tid - förvandlerska, tid - förstörerska, tid - förtrollerska kommer du med nya ränker, tusen lister för att bjuda mig en tillvaro som ett litet frö, som en ringlad orm, som en klippa i havet? Tid - du mörderska - vik ifrån mig! Solen fyller upp mitt bröst med ljuvlig honung upp till randen och hon säger: en gång slockna alla stjärnor, men de lysa alltid utan skräck.

Allt jag begär är att få stå här avvaktande och att du ger mig ett tecken inifrån mig, av dig!

Och det är så du klara Monkey Island 3. Din mamma får himla med ögonen hur mycket hon vill. Jag vill inte riskera att den kunskapen dör ut med min generation

Jag äger allt jag ser och känner mig glad åt. Hela jorden om du vill.

Och vet du vad jag är mest rädd för? Att det ska visa att jag har anpassat mig så mycket i livet att jag har förlorat det som är jag

Du kommer att finnas mellan mig och alla män i alla tider. Jag vill inte vilja mer än du.

Tror du på oss?" dristade hon sig att fråga. "Jo, jag gör faktiskt det." Och hon hade gråtit.

Du behöver inte gilla alla barn. Bara ett. Och barn behöver inte världens bästa föräldrar, bara sina egna föräldrar. Ska jag vara alldeles ärlig mot dig behöver dem faktiskt oftast bara en chaufför.

Säjer att jag rymt hit för din skull men ljuger förstås det låter vackrare då ville bara att du skulle ta bort nåldynan från badrummet ställa in kanske mjölk i kylen låtsas att vi lever lika mycket båda två stängde dörren för längesen om mej och du bänder loss brädorna men kommer inte in du förstår älskling jag har kilat fast alla öppningar med frusna tårar avbrutna morrhår död hud och blodiga kräkningar har byggt berg utanför av uppsprättade drömmar och klätt in hela trappuppgången i tomhet och du kommer aldrig igenom man kommer aldrig igenom men inimej kom inimej och där nånstans låt mej liksom leva bara

Jag: Det måste ju vara stopp någonstans i rören. Vad sägs om att jag plockar sönder eländet och kollar rören? Nasa (efter fem timmars överläggningar): Nej. Du har sönder den och dör. Så jag plockade sönder den. (s 190)

Pappan tystnade och började bekymrad bläddra i memoarerna. Tycker ni jag har använt för ovanliga ord? frågade han. Det gör nog inget, sa Mumintrollet. Det var ju för så länge sen och man kan nästan gissa vad du menar.

Men snälla lilla hjärtat, jag är jude, jag firar inte heller jul, men nu pratar vi om att dekorera lägenheten och då är jag helt med. Du kan sätta dig där. Jag heter Paul. Du hette Benjamin. Vanvettigt vackert namn förresten.

Dagen svalnar. Dagen svalnar mot kvällen... Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren. Tag min hand, tag min vita arm, tag mina smala axlars längtan... Det vore underligt att känna, en enda natt, en natt som denna, ditt tunga huvud mot mitt bröst. Du kastade din kärleks röda ros i mitt vita sköte - jag håller fast i mina heta händer din kärleks röda ros som vissnar snart... O du härskare med kalla ögon, jag tar emot den krona du räcker mig, som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta... Jag såg min herre för första gången i dag, darrande kände jag genast igen honom. Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm... Var är mitt klingande jungfruskratt, min kvinnofrihet med högburet huvud? Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp, nu hör jag verklighetens hårda klang mot mina sköra sköra drömmar. Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ - du är besviken.

Här är verkligen vackert,” suckade Liv. ”Inte lika vackert som du,” svarade Mark och tittade in i hennes ögon så intensivt att en primitiv instinkt skrek: Fly! Innan hon hann göra detta kom hans änglaansikte närmare och sedan trycktes deras läppar mot varandra. Liv slöt sina ögon och såg fyrverkerier bakom ögonlocken. Det var inte alls som när Lasse hade kysst henne. Det var bättre och intensivare. Alldeles för tidigt lämnade hans läppar hennes och alla möjliga sorters känslor snurrade runt i huvudet. ”Jag kunde inte låta bli,” mumlade Mark med mörk sammetsröst och vilade huvudet mot hennes axel. Med en tafatt rörelse smekte Liv hans vackra vita hår som var som det mjukaste silke. Ordlöst tröstade de varandra utan att vara medvetna om det.

Om du tänker dig ett dike. Det är spadtag efter spadtag och det kan ju se galet ut för ett barn. Men en vuxen vet vart det leder, att det torrlägger marken så det växer bättre. Med varje spadtag tänker man på det kreaturet och på det. Man tänker på ofödda kalvar och på hästen, hur han skall orka bättre. Och när man tänker så, blir inte ett enda spadtag utan sin mening. Visst är det så? Men i Stockholm. Hur någon där kunde se vad för ett dike han stod uti och vad det skulle tjäna till att fäkta - det förstår inte jag.

- Hur blev du kär i henne? frågade pojken. Farfars händer landar med en handflata på sitt eget knä och en på pojkens. - Hon gick vilse i mitt hjärta, tror jag. Hittade inte ut. Din farmor hade alltid väldigt dåligt lokalsinne. Hon kunde gå vilse i en rulltrappa.

Men sen säger du att skillnaden blir att jag vet att det är jag some har rätt, att jag är vit och han svart. Men det säger du ju bara för att du är på min sida. Skulle inte Blinkfyren kunna vara lika övertygad som jag? Är inte världen full av folk som har käpprätt fel men är behårt övertygade? Tror du att alla nazisterna låtsades vara nazister? Av flera miljoner nazister måste det ju ha funnits många som var bergfast övertygade om att dom hade rätt, lika bergfast övertygade som du och jag är om att vi har rätt och Blinkfyren fel.

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester – tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

På svenskan läser vi en bok om nån som går på en internatskola och alltid vinner över alla han slåss med. Alla i klassen tycker boken är jättebra. Det är den inte. Den är skit. Danne säger att det är den bästa bok han läst och att han kan identifiera sig med huvudpersonen. (Vi har fått en stencil där det står: "Kan du identifiera dig med huvudpersonen?") Eva, vår lärare, blir alldeles röd i ansiktet av glädje. Hon frågar vad det är som Danne kan identifiera sig med. Då nickar han nöjd och säger: "Det där med simningen, för jag gick på simning förut.

– Jag tror att du skulle kunna prata tie timmar i ett sträck om du bara vågade. Om du inte var så rädd för att komma igång. Reine välte åt sidan och blev liggande bredvid Nora i fosterställning. – Vad är du rädd för? – Att jag inte ska vara jag längre om jag börjar snacka för mycket. Om det som är viktigt.

När Fredrikson avlöste mig vid rodret i gryningen nämnde jag i förbigående Joxarens förvånande och fullkomliga brist på intresse för omgivningen. Hm, sade Fredrikson. Kanske han tvärtom bryr sig om allting? Lite lugnt och lagom. Vi bryr oss om en enda sak. Du vill bli. Jag vill göra. Mitt brorsbarn vill ha. Men Joxaren bara lever.

Människorna där du bor”, sa den lilla prinsen,”odlar femtusen rosor i samma trädgård - men de hittar ändå inte vad de söker.” ”De hittar det inte”, upprepade jag. ”Och ändå hade de kunnat hitta det i en enkel ros eller lite vatten.” ”Ja, det är sant”, svarade jag. Och den lille prinsen sa: ”Men ögonen är blinda, man måste leta med hjärtat...

Alexander: Ingen jävel har en tanke i huvet. Oscar: Du måste vare rädd om mänskor, Alexander. Alexander: Idiotar. Nästsn allihop. Oscar: Så småningom kommer du att förstå - Alexander: Jag tror inte på det där snacket. “Så småningom kommer du att förstå.” Vilket förbannat så småningom? Jag ser klart. Mänskor är löjliga och jag tyckar illa om dem.

Alexander: Ingen jävel har en tanke i huvet. Oscar: Du måste vare rädd om mänskor, Alexander. Alexander: Idiotar. Nästan allihop. Oscar: Så småningom kommer du att förstå - Alexander: Jag tror inte på det där snacket. “Så småningom kommer du att förstå.” Vilket förbannat så småningom? Jag ser klart. Mänskor är löjliga och jag tyckar illa om dem.

Jag överdrev när jag sa att jag trodde att du hatade det jag spelade. Det jag menade var att jag trodde att du hatade mig. Jag hoppades att du skulle övertyga mig om motsatsen - och det gjorde du, tillfälligt. Varför kommer jag inte tro på det imorgon? - Call Me By Your Name, svensk översättning av Peter Samuelsson. Originalförfattare André Aciman.

För när man är med henne är det alltid söndag morgon. Och det enda jag är bättre än henne på är att jag klarar sömnbrist bättre än hon gör. Förstår du? Jag parkerar på fel parkeringsplats när jag är trött, men hon kör till fel jobb när hon är det. När jag har haft en jobbig natt hittar hon osten i frysen, när hon har haft en jobbig natt hittar jag kylskåpet i källarförrådet. Hon är bättre på precis allt annat, men när du var nyfödd märkte vi att det här var en sån sak som jag var mer funktionell med än hon. Den enda saken. Så vi måste ge henne det, du och jag. Av alla saker som hon gör för oss varje dag så måste vi ge henne det här. Vi måste låta henne sova inatt så att hon kan vara alla våra söndagsmorgnar när hon vaknar.

Ibland sätter jag händerna mot väggen och försöker föreställa mig hur det är utanför. Jag tänker att det kanske kan gå att uppfatta någonting genom händernas beröring med väggen. Sådant som vindriktning, kyla, fukt, platsen du är på, vattnets porlande floden. Men det går aldrig. Väggen är bara en vägg. Det finns ingenting bakom den, den är inte sammankopplad med någonting.

Varför rymde du inte? Hon hade ju kunnat hjälpa dig härifrån. Då hade du kunnat bli fri", sa han och rörde vid min haka. "Men det gjorde du inte. Du stannade kvar här. Varför det?" Han frågade mig envist om orsaken. Han borde ju veta mycket väl att en människa som har förlorat orden inte kan förklara några orsaker. Vad var det då han krävde av mig? Jag förblev bara alldeles stel.

Lova att du inte går”, viskar han. ”Såklart”, säger jag. Efter en stund slappnar han av, och så småningom blir hans andning långsammare och djupare. Det känns som om jag håller en fågel i min famn. Då och då rycker han till, rör sig eller suckar i sömnen. Jag kan inte somna, men det gör ingenting. Att bara ligga bakom honom och få andas in den varma luften i hans nacke när nattimmarna går är allt jag behöver just nu.

Snusmummriken stannade i mossan och en liten olust flög över honom. Mumintrollet som väntade och längtade så förskräckligt. Som satt därhemma och väntade och beundrade och sa, naturligtvis ska du vara fri. Så klart att du ska ge dig iväg. Om jag förstår att du måste få vara ensam ibland. Och samtidigt var mumintrollets ögon svarta av besvikelse och hjälplös längtan. Oj, oj sa Snusmumriken och fortsatte att gå. Oj, oj, oj. Han har så mycket känslor, detdär trollet.

Kärlek kan man inte samla i lador. Finns det en del av Jesus i vartenda massfabricerat krucifix? Alla offer som vi inte själva mördar eller spärrar in är inbillade offer. Och F. sa: Jag bär mitt hjärta som en krona. Så försvann de, de spetälskevita metoperna och trygliferna och alla de andra snirkliga namnen som står för renhet; bleka tempel och förfallna altaren försvann under den scharlakansröda glasyren. Det ursprungligaste i en människas natur är ofta det som är det mest desperata. Således påtvingas världen nya system av människor som helt enkelt inte står ut med att leva med det som är. Det enda som betyder något för en skapare är att hans system är unikt. Mitt hat till smärtan är nåt så extra kolossalt fantastisk, mycket viktigare än ditt hat till smärtan, men min kropp är så mycket mera central, jag är smärtans Moskva, du är bara en väderstation på landet. Var med mig, religiösa amuletter av alla slag, ni smo hänger i silverkedjor, ni som sitter fastmålade på underkläder med en säkerhetsnål, ni som gömmer er i svart brösthår, ni som löper som spårvagnshjul i springan mellan gamla lyckliga kvinnors bröst, ni som av misstag pressas in i skinnet när någon älskar, ni som fingras som mynt och på vilka man letar efter silverstäplar, ni som har kommit bort bland kläderna för kelande femtonåringar, ni som stoppas i mun medan man tänker, ni mycket dyrbara som bara spinkiga små flickebarn för lov att bära, ni som hänger i skärpkammare tillsammans med uppknutna slipsar, ni som blir kyssta för att bringa tur, ni som rycks från halsen i vredesmod, ni som är pressade, ni som är graverade, ni som blir lagda på spårvägsspår för att få en ny och lustig form, ni som sitter fast i innerklädseln i taxitak... Vi ljuger alla dröm efter dröm i varandras armar. Morgon efter morgon finner vintern mig ensam bland slitna löv med fruset snor och frusna tårar i ögonbrynnen.

Jag sa: "Nej, de flesta överlever bara, de tror att deras saker har ett värde men ingenting har det. Saker har bara ett pris, baserat på förväntningar, och jag handlar med dem. Det enda värde jorden har är tid. En sekund är alltid en sekund, det går inte att förhandla." Du föraktar mig nu, för att jag har vigt alla mina sekunder åt mitt jobb. Men jag har i alla fall vigt dem åt något. Vad har dina kompisars föräldrar vigt sina liv åt? Grillfester och golfrundor? Chartersemestrar och tv-serier? Vad lämnar de efter sig?

Jag lutar mig fram över disken. ”Precis som med kvinnor.” Hans nattsvarta ögon blir större. ”Lilla flicka, vem har du pratat med?” ”Jag hörde att du träffade min vän igår kväll.” Han nickar. ”Söt. En aningen stel, men söt.” Jag blir irriterad över Trances beskrivning. Min vän är inget annat än 100 % fantastisk. ”Hon oroar sig för mig. Jag gissar att du betedde dig som en knöl mot henne.” ”Nej. Bara bjöd ut henne.” Det här kan inte vara hela historien. ”Hon är inte exakt din typ.” ”Sötnos, om en tjej har tuttar och en varm fitta så är hon min typ.

Helena: Är du ledsen för at du har blivit gammal, Isak? Isak: Nej. Det verkar som om allting blir värre. Värre väder, värre mänskor, värre maskiner, värre krig. Gränserna sprängs och allt det outsägliga breder ut sig och kan aldrig mere hejdas. Då är det gott att vara död. Helena: Du er en ruskig gammal värdsfötaktare, Isak, det har du alltid varit. Jag tror inte alls som du. Isak: Nej, nej, gudskelov för det. Helena: Det hindrar inte att jag vill gråta. Tycker du det är otrevligt om jag gråter en liten stund. (Jon försökar gråta.) Nej, min själ det går inte. Det blir ingenting. Jag får lov att drikka litet mer konjak.

Det är så lätt att döda någon, allt någon som jag behöver är en bil och några sekunder. För folk som du litar på mig, ni kör tusentals kilo metall i hundratals kilometer i timmen rakt ut i mörkret med era mest älskade sovande i baksätet, och när någon som jag kommer från andra hållet litar ni på att jag inte har dåliga bromsar. Att jag inte letar efter min telefon mellan sätena, inte kör för fort, inte glider mellan filerna för att jag blinkar tårar ur ögonen. Att jag inte står på en påfart till III:an med strålkastarna släckta och väntar på en lastbil. Ni litar på mig. Att jag inte är full. Att jag inte kommer döda er.

Hur är det med sömnen, älskling?” frågar han. Jag vill svara att jag inte sover alls, att det inte går när man vaknar för många gånger mitt i natten, att det inte går när allt man vill är att sova med sin man men inte får. Men det får jag inte säga. Han skulle känna sig skyldig, det är inte hans fel att jag sover ensam – det är nog mitt. ”Det går väl okej. Ibland får Maria mysa med mig, mest för att hon är rädd då”, ljuger jag mig fram. Maria sover som en stock, hon sover som sin pappa, de vet hur det är att andas och inte känna lungorna bli tyngre. De vet hur det är att vara vid liv. ”Saknar du mig då?” Mer än han anar. Det finns inte ord för att beskriva tyngden av elefanterna som väger ner mitt hjärta, eller hur många hjärtslag som har använts för att gråta över honom. Finns absolut inget som skulle göra mig gladare än att ha honom nära mig, att ha honom vid min sida varje dag.

Det sorgligaste med att knulla med dig på det där motellrummet var inte att du gick och sket innan vi knullade och inte att jag fick sätta på Tupac för att ljudet inte skulle höras och inte att lukten läckte in i rummet och inte att jag slickade dig bakom kulorna efter att du skitit, fast du inte hade duschat (i ärlighetens namn bryr jag mig inte, bakterier har hållit mig frisk och kry hela livet, det var först när jag drog storyn för en vän som påpekade saken, som jag insåg att det faktum att jag inte brydde mig om min egen hälsa skulle kunna tyda på ett djupt självhat), utan när jag gick in på toa en timme efter att du skitit och insåg att det fortfarande var bajsränder i toalettstolen och jag tänkte att om det varit jag så hade jag garanterat gett mig på toastolen med bara händerna och en bit toapapper och hur kanske detta speciella självmedvetande beträffande bajsspår är en utveckling som motsvarar de fundamentala skillnaderna i de förväntningar som ställs på män respektive kvinnor i samhället, men det är säkert alltför reducerande: en kärlekshistoria.

DÖDENS DAGBOK: PARISARNA Sommaren kom. För boktjuven var allt frid och fröjd. Dör mig - var himlen judefärgad. När deras kroppar hade slutat söka efter springor i dörren steg deras själar upp. När deras naglar hade klöst mot träet och i vissa fall satt fastnaglade i det av blotta kraften i desperationen, kom deras själar mot mig, in i min famn, och vi steg ut ur de där duschanläggningarna, upp på taket och vidare uppåt, in i evighetens absoluta vidder. De bara fortsatte att fylla på åt mig. Minut för minut. Dusch efter dusch. Jag kommer aldrig att glömma den första dagen i Auschwitz, den första gången i Mauthausen. På det senare stället fick jag också med tiden plocka upp dem från stupet nedanför den väldiga klippan, när deras försök att undkomma störtat dem i avgrunden. Där låg brutna kroppar och döda ömma hjärtan. Men, det var ändå bättre än gasen. Några av dem fångade jag upp när de bara hunnit halvvägs ner. Där besparade jag dig något, tänkte jag, och höll själen mitt i luften medan resten av varelsen - det fysiska skalet - tumlade till marken. Alla var lätta, som tomma valnötsskal. Rökig himmel på de ställena. Luktade som en ugn men var ändå så kallt. Jag ryser när jag minns det - medan jag försöker overkliggöra det. Jag blåser varmluft i mina händer för att värma dem. Men det är svårt att hålla dem varma när själarna fortfarande skälver. Gud. Jag säger alltid det namnet när jag tänker på det här. Gud. Två gånger säger jag det. Jag säger hans namn i ett fåfängt försök att förstå. "Men det är inte ditt jobb att förstå." Det är jag själv som svarar. Gud säger aldrig något. Trodde du att du var den enda som han aldrig svarar? "Ditt jobb är att ...", och där slutar jag lyssna till mig själv, eftersom jag, om jag ska vara riktigt ärlig, gör mig själv alldeles trött. När jag börjar tänka på det sättet blir jag så utmattad, och jag har inte den lyxen att jag kan ge efter för trötthet. Jag är tvingad att fortsätta, för även om det inte gäller varenda person på jorden gäller det den stora majoriteten - att döden inte väntar på någon - och om han gör det brukar han inte vänta särskilt länge.

Du, min snälla fästmö, som skrifva mig så hjertliga ord, som tränga sig igenom hela min varelse, och komma mig att skämmas och finna mig ovärdig all denna tillgifvenhet mot en sådan som jag, men på samma gång erfar jag ock i djupet af min själ den stora glädje att veta mig ega ditt hjerta, liksom du eger mitt.

Jag lovar, Iszaelda! Hur skulle jag kunna stanna i dödsriket, när du är här och väntar på mig?

Ska jag säga dig ett fel vi ständigt begår? Att vi får för oss att våra liv är oföränderliga, att vi är tvingade att följa det spår vi en gång har slagit in på, följa det ända till slutet. Men ödet är utrustat med mycket mer fantasi än vi. Just när du befinner dig i en situation där du tror dig vara utan räddning, när din förtvivlan är som allra störst, så vänder plötsligt allting lika snabbt som en vindil som drar förbi. Du gör en helomvändning och från ett ögonblick till ett annat är hela ditt liv förändrat.

De är borta, vi kan inte såra dem längre, men vi släpar på minnet av dem och gör fasansfulla saker i deras namn, som om de vill att vi ska hämnas dem. Jag kan inte tala för alla döda, men jag vet att det inte var vad jag ville att du skulle göra när jag dog (s. 203).

Jag stinker också, eller hur?” ”Inte alls.” Jag döljer nästa mening i en låtsad hostattack. ”Om du gillar essensen av avföring och svett, vill säga.

Vad är en nazist?”, frågade Tone. Jag hade visst sagt det högt, medan jag metodiskt torkade mjölk (och fil och sylt) från min sexårings ansikte. ”En frukt”, svarade jag och Tone skrattade. ”Du luras.” ”Ja, det gör jag.

Sally sa: "Jag har inte varit tvungen att gå på så många möten, men när jag har gjort det har jag alltid väntat på att dom ska ta slut så att jag kan gå iväg och ta itu med nåt annat. Även om det inte har funnits särskilt mycket annat jag behövt ta itu med." "Vad tänker du på när du väntar på att en sluss ska tömmas?" frågade Eve. "Åh, frid." "Jag också." [..] Efter en stund sa Eve: "Så vad väntar du på nu? På att resan ska ta slut?" "Nej, jag befinner mig i ett svävande tillstånd. Du har ingen aning om hur vilsamt det är.

Så vad är det du säger?" sa Eve. "Tänker du smita innan Anastasia kommer hit?" "Ungefär så ", viskade Arthur, som om Anastasia kunde höra honom och hindra hans planer om han uttalade dem högt. "Jag planerar att fly". Nu när han föreslog det blev Sally ledsen över att han skulle åka men ville ändå bli av med honom. Hon hade gått från att önska att han aldrig hade dykt upp till att finna hans sällskap rogivande. Men hon ville bli av med honom så att hon kunde samla sina tankar om vem han var utan att hans faktiska närvaro distraherade henne. Det hade alltid varit en av de saker som hon hade väntat på: att någon skulle ge sig av, att en upplevelse skulle vara över, eftersom det var först då som hon kunde få rätsida på den

Det där gillade jag inte", sa hon. "Tror du att dom sålde droger?" "Nej", sa Sally. "Jag tror att dom väntade på att växa upp och bli helt vanliga." "Jaså, verkligen?" sa Eve. "Dom såg inte ut som om dom inte skulle hamna i fängelse, tycker jag." "Det beror på att du aldrig har haft något med tonåringar att göra", sa Sally. "Om du hade det skulle du se skillnad på knarklangare och vuxenembryon.

Tror du att det är där vi befinner oss? På gränsen mellan ordning och kaos?" "Det tror jag. Vi har både avvisat delar av det som var vår världsordning och vi försöker få rätsida på utkanten av det okända." "Precis. Så jag tycker inte att vi ska ha så bråttom med att definiera vad som är värt att göra, eller hur? Vi vill inte riskera att tvinga fram ett ramverk för kaosgränserna som skulle kunna utesluta möjligheterna och bara ge oss samma svar som tidigare.

Gå sa jag. Och dog när du gick.

- Du känner till det där med yin och yang, och krona eller klave? Du kommer snart att fatta vart jag vill komma. Vet du att de två pajasarna som uppfann föregångaren till mobilen du har i handen började i ett garage där de använde sig av defekta komponenter från skroten på en stor flygindustri? Var de lumpsamlare eller genier?

Min födelse tvingade mig att leva. Så absurd var denna tillfällighet. Det fanns kanske många som verkligen hade velat leva men som inte blivit födda. Denna mekanism var så förstummande enkel - man kämpade för att få leva. Och samtidigt var den så mystisk - vem fick chansen att göra det? Och vem skulle ta den? Mellan andra och tredje månaden liknar fostret i livmodern en liten böna. Det är den mest riskabla tiden, då det kan gå hur som helst. Ofta går bönan förlorad; fastän den tillryggalagt en otroligt lång väg lyckas den inte börja gro och bli en stjälk med hjärtblad, längs vilken själen kan nå sin himmel. En böna glider ut som en liten bit kött i den blodiga massa som spolas bort i avskrädet. En annan böna håller sig fast, börjar gro och får hjärtblad tills den slutligen blommar ut genom att födas. Ja, och vem är det som får chansen? Jag var trettiotre och hade gett någon en chans. Åh Serafima, om din skitstövel till man inte slår ihjäl dig kommer din böna att hålla sig fast vid dig hårt, hårt, spränga skalet och pressa fram en livets grodd, växa och blomma upp. Och du kommer att bli en lycklig mor, dina bröst kommer att vara frodiga och fyllda av mjölk. Ditt barn kommer att trycka sig mot din bröstvårta och du kommer göra det lyckligt genom din mjölk. Den ska flöda från dig till barnet och binda er till varandra med en osynlig outplånlig tråd ända till döden och även bortom den. Så, kära Serafima, kommer det att bli om inte ...

Var det värt det? Ville han verkligen dö? Lämna morsan och farsan och Yusef. Lämna livet, världen. Alla framtidsdrömmar - slurp, så var de borta! Bara tystnaden och tomheten kvar. Dödens vila. Men det var just det. Vila. Det lockade. För han var så fruktansvärt trött.

Ljudet glappar och det hörs ett klickande ljud bortom rösten. ”Vem dödade henne?” ”Kamilla”, blir Milejas svar. ”Vem dödade henne?” Tystnad. ”Ta mig på orden, señorita”, väser den förvrängda rösten. ”Ända sedan monstret tog över min hjärna har jag njutit av att skada människor. Monstret har lärt mig att vissa människor inte kommer någonvart om de inte jagas av elden. Jag lever för att behandla sådana patienter, även om det i Kamillas fall kräver drastiska metoder.” ”Vem är du?” säger hon. ”Vad vill du?” ”Jag kan inte göra mig av med monstret, kan inte hindra det från att ta över. Kan du?” Den mekaniska rösten brister ut i ett gällt hånskratt som varar under en omätbar tid innan det övergår i statisk tystnad.

- ”Ska du ha ett glas?” - ”Nej, tack. Som munkar och nunnor i vår tradition avstår vi från alkohol.” - ”Men kom igen, ingen kommer ju få veta.” - ”Jag kommer ju få veta.

Ibland tänker jag att det är som om man ger upp", säger hon sen långsamt med blicken i bordet. "Du vet som om man nöjer sig." [...] "Man undrar hur mycket som är kärlek och hur mycket som är ett medel mot ensamheten. [...] Och för varje år som går smälter alla andra ihop mer och mer i sina parkonstellationer. Alla par blir mer och mer som öar, som självständiga atomer.

Om man tittar runt är alla upptagna med något: någon som fumlar med sina händer, någon som försöker på nytt läsa brevet som de har kommit med till den intagne de besöker - vad som helst för att ta sina sinnen från den stora elefanten i rummet. Den stora, feta, rosa elefanten med orden "kommer aldrig komma ut härifrån" klottrat över hela sig. Vi väntar. Vi har väntat. Vi väntar på nyheterna - att det gick bra och allt kommer bli bra. Vi går till hissen, själlöst fram och tillbaka, osäkra på vart vi ska gå för att vi är fast i denna gudsförgätna kub med ett oändligt antal tankar som galopperar runt i huvudet. Kommer jag att ta hand om honom för resten av mitt liv? Kommer han ens att njuta av sitt liv efter detta? Kommer han att leva för att se en annan dag? Snälla Gud, varför kan inte du svara mig? Dessa tankar värker inombords samtidigt som vi vandrar i korridorerna som leder bort från väntrummet, märker de spruckna väggarna, går förbi papperskorgen som är överfylld med kaffekoppar och tepåsar, och igenom den ändlösa långa korridoren med fångar som sitter i sina små gråa celler.

Jag höll på att säga: läs sådant som gör dig allvarlig, ty att bliva uppbyggd är att bliva allvarlig. Men det ordet är så mörkt: icke i sig själv eller för de vise, ty de förstå att allt som klingar vackert är allvar. De se, att när ett öga ler riktigt glatt, så är det allvaret längre inne i blicken som gör blickens glans. Ty en vanlig gottköpsglädje lyser som en glasbit glittrar mot solen, men den stora glädjen har ett dunkel bakom glittret, och ett djup långt nere under ytan, så som diamanten har. Och den skräpiga glädjen skrattar endast som ett kärl skräller, men den fulla glädjen, om den klingar ljust och som silver eller den har klang som malmen, så är dess klang en allvarston. Därför, de vise som förstå det, de hålla glädjen i helgd och vårda den som allvar. Allt som är riktigt glatt, är också allvarligt, det kräver du icke bevis för. Därför skall jag icke säga: läs allt som gör dig allvarlig. Men jag säger dig ett allvarsord: allt det, som gör dig djupast glad, det skall du läsa.

Substantiv på -ism, -het, -skap och -i kan lugnt användas utan risk för att någon fattar något. Exempel: – Jag gillar socialism. – Jaså du. Jag för min del håller på konservatism. – Då är du emot jämlikhet och broderskap då? – Nej nej, en sann konservatism främjar jämlikhet och broderskap. Men i motsats till dej anser jag demokrati vara grundläggande. – Där tar du fel. Jag håller också styvt på demokrati. Huvudsaken är ju att man får säga vad man vill. – Jaha du. Då är vi överens då. Hej du. – Hej hej. OBS: för att riktig meningslöshet skall uppstå fordras att man noga undviker att definiera dessa abstrakta termer. Om någon frågar vad man egentligen menar med t.ex. demokrati bör man svara: "Det är väl självklart", eller "Jag menar givetvis riktig demokrati", eller: "Fattar du inte det så är det ju meningslöst att tala vidare om saken", eller dylikt. Ger man sig in på definitioner kan man lätt råka säga något vettigt.

Men jag njuter av en gammaltestamentlig långsinthet, typ: Jag hörde att du stal ett får år 17 före Kristus, då kan du fucking glömma att jag ska slösa ett hej på dig.

Sagona nickade, något målmedvetet susade förbi i hennes gröna ögon. "Jag ska göra mitt bästa. Men även om vi lyckas finns ändå risken för att vi kommer bli upptäckta. Det finns en alarmklocka på innergården, om någon av vakterna ringer i den är vi körda. Och jag menar riktigt körda. Kniv-mot-strupen-körda." Caldar fnös. "Snälla. Vardagsmat." "Kniv-i-strupen-körda?" "Bättre." "Kniv-genom-halsartären-så-blodet-sprutar-och-färgar-kläderna-röda-medan-någon-rycker-ut-din-tunga-genom-snittet-i-halsen-körda?" Caldar gjorde tummen upp. "Det låter rätt. Och superäckligt. Har du funderat på ett yrke inom avrättningsavdelningen? De letar alltid efter folk med nya idéer.

Du får gärna tro på dina mystiska öar, jag tänker inte be om ursäkt för att jag tror på gamla damers föraningar. Min far brukade ta hjälp av en sierska som kunde förutspå hur skörden skulle bli." "Låt mig gissa. Hon sa till din far att hans bästa ko kommer bli stulen, och din far kunde knappt tro det när den var borta nästa dag." Luca spände käkarna med eftertryck. "Nej ..." "Om du säger det så, men jag slår vad om att den där sierskan var en ko rikare varje gång hon lämnade er gård.

Det finns en tröskel man måste komma över för att kunna ta ett liv i kallt blod utan att känna någonting efteråt. Soldater i strid tvingas över den fortare än någon annan. Det är inte en egenskap jag önskar min värsta fiende, ännu mindre dig, Rita. Du spinner lögner och illusioner. Det räcker." "Hur klarar du av det?" frågade hon. Ett sorgset leende strök över hans läppar, snett och förvånansvärt äkta. "Jag är över tröskeln.

Jag känner Kvinnan med tusen ansikten. Hon har sina spel, sina klipska små trick. Alla faller i hennes nät. Det är det som är problemet med Rita. Hon är inte ond, utan smart, vilket är betydligt värre. Men en sak kan jag alltid lita på och det är hennes hat gentemot mig. Och jag står hellre på djävulens sida än i hennes väg. Man sluter kontrakt med de som är starkare än en själv, det vet du ju. Gatans lag." "Då är ni båda döda.

Jax, jag skulle kunna kyssa dig. Med tunga och allting." "Om du gör det kommer jag för i helvete strypa dig." "Låter sexigt.

Jag tror dig", sa han. "Hade solen varit av guld och stjärnorna kristaller hade du hittat ett sätt att stjäla dem. Du är förmodligen den enda som är galen nog att ens försöka.

En taxichaufför sa att kärlek för honom var en relation som hela tiden ger ökad avkastning. -Typ som ett bankkonto? sa Samuel. -Ja men ett jävligt bra bankkonto. Med schysst ränta. Och insättningsgaranti. Ingen jävla storbank, vet du. En liten specialiserad nischbank. -Fast det finns väl inga garantier i kärlek, sa jag. -Nej det har du kanske rätt i, sa taxixhaffisen och suckade. Så då är det väl ett ganska dåligt bankkonto. En annan gång satt vi på en efterfest och en tjej hävdade att kärlek är när någon annan är huvudpersonen i filmen om ens liv och man själv blir en bifigur och alla andra blir statister.

Du var bottenlös Och jag var bottenlös Och vi skulle drunkna tillsammans

Men sen säger du att skillnaden blir att jag vet att det är jag som har rätt, att jag är vit och han svart. Men det säger du ju bara för att du är på min sida. Skulle inte Blinkfyren kunna vara lika övertygad som jag? Är inte världen full av folk som har käpprätt fel men är behårt övertygade? Tror du att alla nazisterna låtsades vara nazister? Av flera miljoner nazister måste det ju ha funnits många som var bergfast övertygade om att dom hade rätt, lika bergfast övertygade som du och jag är om att vi har rätt och Blinkfyren fel.

Målet med att träffa dessa ungdomar har varit att hitta gemensamma nämnare mellan dem och det svenska samhället. En gemensam bas eller gemensam kultur i det mångkulturella Sverige som alla i grund och botten är överens om och kämpar för. ... Och för att nå dit behövde jag inte uppfinna hjulet på nytt igen. Vi har redan en bra grund i vårt land: våra grundlagar där yttrandefriheten och religionsfriheten ingår. Dessutom har vi grundläggande kulturella värderingar som jämställdhet, jämlikhet och individens rätt att bestämma över sitt eget liv.

Vad är det du försöker säga mamma?" sa jag. "Var tydlig." Mamma kastade huvudet bakåt och himlade med ögonen. "Ja, ja, ja. En del dagar drog jag loss, med tänderna, jag drog loss huden på sidan av naglarna och gav dig att äta". "Säger du det här på riktigt nu?" "Du hade inte ens fyllt ett. Jag blandade det med riset. Vad ville du att jag skulle göra? Det finns kvinnor som skär loss stora hudsjok från sina kroppar för att mata barnen med. Det har jag hört på tv." "Herregud mamma", sa jag. "Vad är det för skillnad på det och modersmjölk? Berätta det för mig.

Du säger "visa mig vägen ur svaghet", jag säger, "svaghet är vägen, gå på den vågat och den kommer att förvandlas till styrka".

- Lider du av sömnlöshet eller jet-lag? - Ingetdera, jag låg och tänkte.

Du är inte vilse, vill jag att någon ska säga. Du är något på spåren och jag ska berätta vad det är. Men när lärarna väl tittar på det jag gör fäster de det slarvigt i konsthistorien, eller i sina egna associationer, medan jag bara längtar efter att bli förankrad i min egen berättelse.

- Jag kom ihåg från fordom, att du brukade smyga dig undan hit, när du hade en ledig stund, för att sitta och sörja. - Jag hade inte mycket att sörja över på den tiden. - Den sorg du inte hade, den hittade du på åt dig.

Från Hotel Kaiserhof skrev Carin ett brev till sin exmake Nils Kantzow. Hon hade aningar, dödsaningar och ett behov av förlåtelse. (11 sept. 1928.) ”Du blir nog så förvånad, kanske ledsen, att få ett brev från mig. Så länge ha vi ej hört från varann och ändå ha vi band emellan oss som evigt binder oss samman. Jag sitter här ensam på ett stort, kallt rum i Kaiserhof och det kom så oemotståndligt över mig en längtan att få skriva till dig. O, Nils, skall du nånsin kunna förlåta mig all den smärta jag berett dig i livet? Kanske förstår jag det först nu; när man är ung gå icke känslorna så på djupet som senare i livet – därför gör det så ont att vakna upp, inse och förstå.

Innan han gick av tryckte han sina händer mot mina, precis på samma sätt som han gjorde innan vi steg på, och så sa han, med den där hesa rösten som gjorde att jag föll för honom från första början: - Jag älskar dig så jävla mycket, Matilda, du fattar väl det? Och det är inte hjärtat som går sönder. Det är revbenen.

Om du sover för lite under ditt vuxna liv leder det till en avsevärt förhöjd risk för att utveckla Alzheimers sjukdom. ... Parentetiskt (och helt ovetenskapligt) vill jag gärna tillägga att jag alltid funnit det rätt talande att Margaret Thatcher och Roland Reagan - två betydande politiker som gjort stort väsen av sin förmåga att sova bara fyra, fem timmar per natt - båda utvecklade denna fruktansvärda sjukdom. Den sittande presidenten i USA, Donald Trump, har också varit en högljudd förespråkare för kort nattsömn och kan mycket väl behöva tänka på den saken.

Hon var rufsig i håret och hade sömnveck över kinden: vad gör du här? Jag har förstört din assiett och ätit upp dina apelsiner. Hon kom in i köket och kysste mig lätt på hakan och tog min hand: kom tillbaka till sängen nu Henrietta.

Maggie och Milly och Molly och jag / gick ner till stranden (för att leka en dag) / och Maggie hon fann en snäcka som sjöng / så fint att hon glömde alla problem, och / Milly hjälpte en ilandspolad stjärna / vars strålar fem kraftlösa fingrar var...” (...) ”Och Molly blev jagad av nån ryslig sak / som sprang på tvären blåsande bubblor: och / jag kol hem med en slät rund sten / liten som världen och stor som den allen ...” (...) ”För vad vi än mister (ett du eller ett jag rentav) / är det alltid oss själva vi ser i ett hav.

Jag går långsamt hem genom regnet, känner varenda vattendroppe mot min hud, drar i mig luften i djupa andetag, lägger märke till varenda doft som ryms i sommarnatten. Och för första gången förstår jag exakt på vilket sätt ett sommarregn är bättre än en tromb.

Han sa: Du går omkring i ditt eget drama deltar inte på riktigt i mitt liv. Hon sa: Det är för att jag inte trivs med statistrollen du anvisat mig. Han sa: Kvinnans uppgift är att vara solen och värmen i mannens liv. Det plötsliga väderomslaget i mitt äktenskap är mig en gåta. Vart tog solen vägen? Hon sa: Solförmörkelse inträdde till följd av atmosfärförgiftning.

Länge spelade jag med i det spel du ville spela med mej som motspelare och ditt liv och min förtvivlan som insats Tills jag förstod: jag kan ändå inte hindra dej ifall du verkligen vill dö Ansvaret för ditt liv är inte mitt