Det Quotes

Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.

Mhe varujta. Trust me as if my soul were yours.

I remember his eyes. They are just like mine. Every time I look in the mirror I see him. I try not to look at my self too much.

Den mätta dagen, den är aldrig störst Den bästa dagen, är en dag av törst Nog finns det mål och mening i vår färd Men det är vägen, som är mödan värd

Det finns i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det mera troligt jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor.

Med ingen kan man dele sine inderste tanker. Det vigtigste i verden er man alene med.

Men jag kan inte döda någon’, sa Jonatan, ’det vet du, Orvar!’ […] ’Om alla vore som du’, sa Orvar, ’då skulle ju ondskan få regera i all evinnerlighet!’ Men då sa jag att om alla vore som Jonatan, så skulle det inte finnas någon ondska.

Det fattades bara, det fattades bara att jag skulle gå genom livet utan att nånsin ha varit din.

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Og tror du det var ensomt å ferdes slik alene Der skog og tundra sprer seg krevende og vill Da feiler du min kjære, for det er blant mennesker at ensomhet blir til.

Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!

Vil du altid se sådan der ud, August? Jeg mener, kan du ikke få en eller anden plastikkirugi eller sådan noget?" Jeg smilede og pegede på mit ansigt. "Hallo? Det her er EFTER plastikkirugi!

De som älskade mest, de som var av kärlek besatta, det var dem som frosten tog.

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är "jag". Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av" alla mina tidigare.

Først når vi døde våkner, ser vi det uopprettelige, nemlig at vi aldri har levet.

Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.

Sjel, vær trofast til det siste! Seirens seir er alt å miste. Tapets alt din vinning skapte; - evig eies kun det tapte.

I bet she likes it hard, from behind, probably likes to get spanked too. I mean, just look at her, she has a serious come-fuck-me-face.

Hur svårt att tro på livet efter detta. Hur rätt att önska livet efter detta. Det är att visa glädje vid att leva och lust att till dess skönhet återvända.

Försök till räddning genom tankeflykt och överglidningar från dröm till dröm blev ofta vår metod. Med ena benet dränkt i känslosvall det andra med sitt stöd i känslodöd vi ofta stod. Jag frågade mig själv men glömde svara. Jag drömde mig ett liv men glömde vara. Jag reste alltet rumt men glömde fara - ty jag satt fånge här i Aniara.

Nå vet jeg at som leser må man ha tillit til forfatterne, til dikterne. De vet hvordan de skal gå frem for å rykke oss opp fra vårt vanlige liv og sende oss gyngende over i en annen verden vi ikke engang ante eksisterte. Det er det talentfulle forfattere gjør.

Tar de livsløgnen fra et gjennomsnittsmenneske, så tar du lykken ifra ham med det samme

När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.

Kærligheden er så logisk: Alle modsætninger bliver forudsætninger og sætningerne kommer forud for logikken: Jeg elsker dig, fordi det er sådan.

Vitön lyser. Mitt ute i ishavet, trots att ingen ser det. Nu, när jag sitter i Stockholm och skriver det här, så lyser det om Vitön. Det är ingen som ser det. Men den lyser.

Akkurat nå tenker jeg på nordlys. Man vet ikke om det finnes eller bare synes. Alt er meget usikkert, og det er nettopp det som beroliger meg.

Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.

Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert!

Jag är så rädd att få ett hjärta av sten, för jag tror att det skaver i bröstet och gör ont.

Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika liten sin hustru eller sin älskarinna, eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

Dead grass is awakened by fire, dead earth is awakened by rain. One life will give way to another, the cycle will begin again.

She was broken. She was useless. She was the pointless half of a friendship. The one who would live forever in shadows, no matter what she did. No matter whom she fought.

Eftersom sorgen är ett tidvatten finns det stunder då sorgen kommer upp till ytan och sköljer över en med förvånansvärd styrka

Nå har jeg ham, tenker jeg. Alle vet at det ikke finnes tigere i Afrika. Alle unntatt Børre.

Og til allersidst den helt nye, snigende bekymring for at livet skal glide forbi hende uden at hun får tag i det.

Draum om nedsnødde bruer Med vi står fell snøen tettare. Kåpearmen din blir kvit. Kåpearmen min blir kvit. Dei går mellom oss som nedsnødde bruer. Men nedsnødde bruer er frosne. Inni her er det levande varmt. Varm under snøen er armen din ei sæl vekt på min. Det snør og snør på stille bruer. Bruer ingen veit om.

Att han varit rädd för GB-gubben och rabblat Alfonsramsor, att han börjat bygga med pärlor och att allt han ville var att ligga i hennes säng och läsa Bamse. Jag är så liten. Äntligen förstod han vad det betydde: Bär mej.

Jeg ville ønske, du aldrig var kommet så natten heller aldrig var gået. Og jeg ville ønske, du ikke var blevet så morgenen heller aldrig var kommet. Jeg ville ønske, det aldrig blev sommer så sommeren altid var på vej.

Kanske får vi bara den tid som tilldelats oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden.

Nyhetene forgifter meg, og jeg merker jeg er sjeleglad for at det kommer en generasjon som er oppfostret på såkalt virkelighetsflukt. For de kommer til å redde ræva til oss alle. De vil ikke vippes av pinnen når problemet blir for stort. De har lest nok dystopier til å vite at regimer kan lyve. Nok fantasy til å vite at enkeltmennesker kan vinne over umulige odds. Nok sci-fi til å vite at framskritt også kan være et skritt tilbake. Og de vet at alle har lik verdi, uansett rase, legning eller religion. Og neste gang noen spør meg hvorfor fantasy er så populært skal jeg svare at det ikke spiller noen rolle, vi skal bare være glad for at det er det. Det er sånne som kommer til å overleve zombieapokalypsen, for å si det sånn.

Vad jag vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare fostras ännu sjukare barn, tills det sjuka har blivit norm och det friska en skräckbild. Av ensamma föds ännu ensammare, av rädda ännu räddare (s. 144)

Tro ikke mørket når lyset går ned i skumringens fang. Alltid er det på jorden et sted soloppgang.

Måndag morgon är måndag morgon oavsett var i världen man bor. Det är ingen tröst.

Något av det viktigaste i all konst: att överlåta en anständig del åt läsaren, betraktaren, den medverkande. Det ska finnas en tom plats vid det dukade bordet. Den är hans.

Jag kände, när jag låg där på bron, att jag var frisk och glad i varenda bit av mej, och varför behövde jag då vara vacker? Hela kroppen var ändå så lycklig så att det liksom bara skrattade i den.

Böcker ska blänka som solar och gnistra som tomtebloss. Medan vi läser böckerna läser böckerna oss. Kan böckerna läsa människor? Det kan de förstås! Hur skulle de annars veta allting om oss?

Ni bygger utifrån , vi byggs inifrån och in. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi bygger inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in, sid 75

... du försöker leva riktigt men jag försöker leva rikt, det är som en äng där jag plockar här och där av hjärtans lust men du går rakt igenom och kommer ut på andra sidan med tomma händer därför att du inte har hittat just den blomman du ville ha.

I pretend he doesn’t exist, and he does the same with me.

Men saker och ting förändras när man dör - eftersom det i stort sett är det mest ensamma man kan göra, antar jag.

Lykkelige mennesker! Det er også noget å være næsten intet.

Det finnes skydd mot nästan allt som är mot eld och skador genom storm och köld ja, räkna upp vad slag som tänkas kan. Men det finns inget skydd mot människan.

Og intet Rop, intet Menneskes Ord hørtes noget Sted, ingenting, men bare det tunge Sus omkring mit Hode.

Der kom en vederkvægende ro, en dyb fred og fryd over mig, det var som når en feber ophører. "Her," tænkte jeg, "kan jeg blive.

Fly! ropade muminmamman. Polisen är här! Hon visste inte vad hennes mumintroll hade gjort men var alldeles säker på att hon gillade det.

Reportern hade funnit sig i den ljusa världen och alltså var det meningslöst att prata med honom. Det fanns inga ord.

Hans axlar skakade. Han grät. Det kändes som om hjärtat skulle brista i mig när jag hörde honom vädja så där, när jag såg honom så blottad och sårbar.

Måske, siger han, er du selv indviklet, så bliver dit liv det også.

Det slog hende som noget dybt foruroligende, at der fandtes dobbelt så mange hænder som ansigter i verden.

Anna hadde gitt hunden et navn fordi alt navnløst har en tilbøyelighet til å vokse, hun avkledde dyrets farlighet ved å kalle det Teddy.

Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns.

Han hade en gång förlorat "sitt första hjärta", som det heter.

Solen skiner, det är varmt och vackert, jorden kunde vara en ljuvlig plats att leva på. Klockan elva idag förklarade England Tyskland krig.

Katten sit i tunet når du kjem. Snakk litt med katten. Det er han som er varast i garden.

Vad är det för fel att vara lat? Tänk om det blev krig och ingen kom dit?

Hoppet är en parasit på människokroppen, och lever i fullskalig symbios med människohjärtat. Det räcker inte att sätta tvångströja på det och spärra in det i mörka skrymslen. [---] Näringstillförseln måste strypas helt.

David satt på golvet med huvudet lutat över badkaret där vattennivån sakta steg. Kanske var det fel av honom att dölja sorgen för Magnus. Men Eva var inte död, han fick inte sörja. Och Eva levde inte, han fick inte hoppas. Ingenting.

När hösten kommer blir landskapet så stilla att det nästan dånar av stillhet. Och sådana höstdagar kan man höra en och annan ensam fågel skrika i stillheten som om den ropade av sorg över något förlorat.

Varje gång hon kommenterade något blev det stumt. Hugo följde aldrig upp det Ester sa. Ester följde alltid upp det Hugo sa. Ingen av dem var riktigt intresserad av henne men båda var intresserade av honom.

I can tell she’s upset, but I can’t be bothered to say anything. Some days are just like that.

Javisst drikker jeg. Det er så kjedelig bare å spise...

Mens gryten koker lægger jeg mig litt og ser på bålet og sovner. Jeg tar min middagssøvn før maten. Og når jeg våkner er gryten kokt, det lukter kjøt og tyri i gammen.

...dette drikker kongen av det første han gjør om morgningen og det siste han gjør om kvælden, bare idelig sjampanidrik. (Jul i Åsen, Stridende liv)

(...) og forresten er vel alle og enhver ulykkelig på sin egen måte, og det skulle jeg tro de har rett til!

Stasis, Iseult det Midenzi told herself for the thousandth time since dawn. Stasis in your fingers and in your toes.

De är på väg in i framtiden. Och det finns ingenting för mig att hämta där.

Jeg har hørt at dersom man smiler uten at noen er til stede, er man lykkelig. Hvilken artigfrans var det egentlig som sa det?

Livet tar snart slutt likevel, og da gjør det ikke noe at du har vært ensom og stygg og ulykkelig.

Eva,Eva",kuttrade han och drog sitt pekfinger genom min hala springa."Titta hur hungrig du är efter mig.Det är ett heltidsjobb att hålla den här söta lilla fittan tillfredsställd.

Og menneske skulde man ikke være; nei, men gjenstand, ting. Når en mand stanset mig på gaten og spurte om veien vilde jeg kunne svare: Det vet jeg ikke. Men spør en anden gaslykt.

Allan lurte på hva den lille mannen gjorde i luken hvis han ikke solgte billetter, men sa ingenting. Den lille mannen satt jo kanskje og lurte på det samme.

Vis ikke dette brev til andre, for intet menneske vil kunne forstå vores sindssyge forhold, før jeg tager mig sammen og giver kunstnerisk udtryk for det.

Hvorfor er det så viktig å finne sin rette hylle – helst så fort som mulig? Hva i all verden skal vi sitte der for – og dingle med bena resten av livet?

Det er snølyset," sa hun. "Alt blir pent i snølys.

Det er just den rette oprørsånd at kræve lykken her i livet. Hvad ret har vi mennesker til lykken?

Livet er smukt og skrøbeligt. Tager du på det med for megen alvor, brister det.

Här stod den stilla, tiden. Det är med förändringar man mäter tidens gång, jag har ingenting att mäta den med.

Besynnerligt, att det alltid går en rysning genom luften före soluppgången.

Måske skal et barn, der i alt hemmelighed holder af digte, engang finde den der, læse digtene og føle noget ved det, noget hendes omgivelser ikke forstår.

Det är skönt att man saknar fantasi att föreställa sig allt lidande.

Tag vara på ditt liv! Akta det väl! Slarva inte bort det. För nu är det din stund på jorden!

Trött på alla som kommer med ord, ord men inget språk for jag till den snötäckta ön. Det vilda har inga ord. De oskrivna sidorna breder ut sig åt alla håll! Jag stöter på spåren av rådjursklövar i snön. Språk men inga ord.

Det er som en abstinens ikke å få se den man er forelska i. Du kjenner det, fysisk, i hele deg, hvordan du mangler noe essensielt, hvordan det som får deg til å puste, det som får føttene dine til å bevege seg, ikke fins lengre. Alt annet mister betydning. Folk sier det er vanskelig å slutte å røyke. Forsøk å slutte å være forelska når du er det. Det er umulig.

Hun ba for de døde og sendte lykkønskningsbrev til de levende hver gang det var bryllup eller barnedåp - akkurat som engelskmennene i koloniene, som drakk seg fulle i all ensomhet hver gang London feiret dronningens fødselsdag.

Alla är inte sanna nog för att höra sanningen, det är det sorgliga. Den kunde vara en bro mellan människa och människa - så länge den är frivillig, ja - så länge den ges som en gåva och tas emot som en gåva. Är det inte underligt att allting mister sitt värde så fort det upphör att vara en gåva - till och med sanningen?

Jeg gik Dag efter Dag i Aaserne med Æsop ved min Side og jeg ønsket intet heller end at faa vedbli at gaa der Dag efter Dag, skjønt det endnu laa Sne og bløt Sørpe over den halve Mark.

Til andre Tider kan selv usædvanlige Oplevelser ikke formaa at rykke en ut av en jævn og fattig Stemning; midt i en Ballsal kan man sitte sikker, likegyldig og upaavirket. For det er ens eget Indre som er Sorgens eller Glædens Kilde.

Det är underligt hur livet fungerar: man vill ha något och man väntar och väntar och det känns som en evighet. Sedan händer det och allt är över och det enda man vill är att krypa tillbaka in i den där stunden innan allt förändrades.

Det är underligt med kärlek, sa Sophia. Ju mer man älskar den andra dess mindre tycker den andra om en. Det är alldeles riktigt, anmärkte farmorn. Och vad gör man då? Man fortsätter att älska, svarade Sophia hotfullt. Man älskar värre och värre.

Jeg var bare trist. Jeg var bare skuffa. Vondt i kroppen, verk i hele meg. For Yngve var ikke der til å se meg. Hva kunne være viktigere, tenkte jeg, i min maniske, forelska logikk, enn å være her? Hva, Yngve? Jeg er jo her? Så syk kan du vel ikke være? Faen, hvor er du Yngve, det er jo helg, skal jeg ikke få se deg før mandag nå, da? Jeg er jo bare her for deg. Jeg har jo forandra meg for deg.

Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också impulsen att så omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går den till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga... Men bättre förekomma en förekommas ( s. 105)

Judging by the photograph it seemed like I hadn’t been there at all. As if it was my camera that had been on holiday, and not me.

Döden gör livet meningslöst för att allt vi någonsin har strävat efter upphör med den, och den gör livet meningsfullt för att dess närvaro gör det lilla vi har av det omistligt, gör varje ögonblick dyrbart.

Det er ikke noe å diskutere, Anastasia. Hvis du skal drikke – og kaste alkohol på eksene mine – må du også spise. Det er regel nummer én. Jeg trodde vi hadde den diskusjonen allerede etter vår første natt sammen.

[...] och det var snarare det som gjorde honom desperat, att han insåg att det gick att gå vidare, att det inte var något av det som hade varit så stort som var stort nog att han skulle minnas det på riktigt [...]

Det var like før daggry, men fremdeles mørkt ute. En flik av himmelen var synlig mellom klippene, langt over henne. Millioner av stjerner lå som støv. Flere stjerner enn Umpiri, mennesker, og ætlinger til sammen. Verden var så uendelig mye større enn skapningene den rommet.

Engang kom han med skjorten åpen og han var tykt lodden på brystet. Det er som en eng å lægge sig i! tænkte jeg, for jeg var så ung. Jeg kysset ham nogen ganger, det er på det jeg vet at jeg aldrig har oplevet noget lignende.

Poteten det var en ny frukt, det var intet mystisk ved den, intet religiøst, kvinnfolk og barn kunne være med og få den satt, disse jordeplene som kom fra fremmed land likesom kaffen, stor og herlig mat, men i slekt med nepen.

Du skjønner, det er så mye som ikke for plass om sommeren og høsten og våren", sa hun. "Alle som er litt sjenerte og litt rare. Forskjellige slags nattdyr og folk som ikke passer inn noen steder, og som ingen tror på. De holder seg unna hele året. Og så, når det er helt stille og hvitt og nettene blir lange og alle har gått i hi - da kommer de fram.

vi skulle bli 2pac og zlatan og jordan og tyson og elden og banksy og gründer som musk så det var ikke drømmer vi mangla men håp og derfor vi er her i dag og blir chapo

De tilhørte nemlig den klassen av det franske høyborgerskapet som heller vil se barna sine uten brød, kjøtt og luft enn uten eksamenspapirer.

Jarndyce mot Jarndyce maler videre. Dette fugleskremselet av en rettssak er med tiden blitt så innfløkt at det ikke er en levende sjel som vet hva den går ut på.

Du skal bare huske at det ikke er en perfekt krig i en perfekt verden.

...brug ikke det udenlandske ord: Idealer, vi har jo det gode norske Løgne.

Det kan kastes meget tid bort på telegrafen.

Först gick jag vänster och det gjorde han också. Sen gick jag höger och det gjorde han också. Sen stack jag vänster, och då gick han och köpte korv.

Jeg spørger hele tiden mig selv: Hvorfor skal dét med, hvorfor skal dét med? Og hvis jeg ikke kan finde en grund, kommer det ikke med.

Der er mange i den kriminelle verden, der gerne vil være en succes, men godt ved, at de ikke kan blive det i den almindelige verden. Så bliver de superstjerne i ghettoen i stedet for.

Ingen ting kan være så rolig og så uendelig som et langt vitermørke, det fortsetter og fortsetter, det er som å leve i en tunnel der mørket stundom fordyper seg til natt og stundom blir dagskumring, man er avskjermet fra alt, beskyttet og mer ensom enn ellers.

I väntrummet sitter Britt-Marie kvar. Ensam. Inte ens kakaduan är kvar. Om Britt-Marie hade rest sig och gått så hade nog ingen kommit ihåg att hon varit där. Hon ser ut att tänka på det ett ögonblick. Sedan borstar hon något osynligt från kanten av bordet och rättar till ett veck i sin kjol, och sedan reser hon sig och går.

Första gången jag såg dig, vid Guvernören, hade jag inte varit och sett på fåglarna vid gränsen på många år. Men det var dem du påminde mig om. Du hoppade upp och du skrek något, och ditt hår höll på att lossna ur hästsvansen, och du var så snabb..." Han skakar på huvudet. "Som en blixt, och sedan var du borta. Precis som en fågel.

Du är energi och energi kan inte skapas eller förstöras. Energi ändrar bara form. Och det betyder Du! Den sanna essensen av det som är Du, den rena energin som är Du, har alltid funnits och kommer alltid att finnas. Du kan inte sluta med att vara [...] Du är evig energi.

Jag fick en brev från en flicka i Estland, hon kunde lite svenska men inte tillräckligt, så här slutade hon sitt brev: Jag önskar er allt gott, god hälsa och stora människolycka i alla era väg! Det gör jag med dig också, jag önskar dig stor människolycka i alla dina väg.

Hon hade fått Gamecuben av Elvy på sin femtonde födelsedag. Det hade varit hetsiga diskussioner med Margareta, som hävdade att tevespelen gjorde att ungdomarna avskärmade sig från omvärlden, stängde av. Elvy trodde att hon hade rätt, och det var just därför hon köpt spelet.

Kvinnor i din närhet tvingas bli väldigt uppmärksamma på de atmosfäriska störningar som aviserar dina manövrer. Du tror inte att det märks hur du slirar och girar. Sluta bedra din fru eller skilj dig från henne, det är mitt tips för att slippa drabbas av "kvinnornas" sjätte sinne.

Kjærleiken er den ande som gjer at vi finst til Kjærleiken er den vande som vil og ikkje vil Kjærleiken er ei lykke og han er sorga di, han går der bak eit stykke og så går han forbi Kjærleiken er som lyset, det kjem og det forsvinn Kjærleiken er det gyset som seier tap og vinn

Det kan regne og storme, det er ikke derpaa det kommer an, ofte kan en liten Glæde bemægtige sig en paa en Regnveirsdag og faa en til at gaa avsides med sin Lykke. Man stiller sig da op og gir sig til at se ret frem, nu og da ler man tyst og ser sig omkring. Hvad tenker man paa? En klar Rute i et Vindu, en Solstraale i Ruten, en Utsigt til en liten Bæk og kanske til en blaa Rift på Himlen. Det behøver ikke at være mere.

Ur tankar och känslor föds ord och handlingar. Hur skulle tankar och känslor då kunna vara den enskildes ensak? (...) Hittills har det bara inte varit möjligt att kontrollera dem - men nu är alltså medlet funnet.

And they fell. Together.

No one answers. It feels as if I’m not there, as if I’m as invisible as the nicotine they’re inhaling.

– Organisation? sade hon. Vi söker ingen organisation. Det som är organiskt behöver inte organiseras. Ni bygger utifrån, vi byggs inifrån. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi byggs inifrån som träd och det växer ut broar mellan oss som inte är av död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in.

Ja, han var gal, han var gal. Det måtte han være; for Sara bydde ham kaffe, mælk, te, bydde ham øl, bydde ham alt hun visste, men han reiste sig allikevel fra frokostbordet straks efter han hadde sat sig og lot maten stå.

Man blir ikke snill av å ha det vondt. I regelen blir man slem av å ha det vondt. Krangelen om hvem som har hatt det verst, er barnslig. I regelen forkrøples de undertrykkede og får et ødelagt følelsesliv, i regelen overtar de undertrykkede undertrykkerens tankegang og metoder, det er undertrykkelsens mest imfame konsekvens, at den ødelegger de undertrykkede og gjør dem mindre i stand til å frigjøre seg. Det skal hardt arbeid til for å gjøre lidelsen om til noe som er nyttig for noen, særlig for den lidende selv.

Kärleken är någonting som dör. Och när den dör går den över i förruttnelse och kan bli jordmån för en ny kärlek. Den döda kärleken lever då sitt hemliga liv i den levande och det finns i själva verket i kärleken ingen död.

En gang for lenge siden fikk jeg være med Benka ut til sommerstedet deres i Vaxholm: Da satt vi på en bergknaus og fisket akkurat da solen gikk ned. Himmelen var helt rød og vannet var så stille. Det var på den tiden da tornebuskene blomstret, og det vokste så mange nypetornbusker rett bak bergknausen. Og langt borte på den andre siden av bukta var det en gjøk som gol så høyt. Jeg tenkte med meg selv at dette må være det vakreste som finnes i verden.

Han är hennes Amerika. Det var allt jag kunde tänka. Det är så det ska vara. Kärlek ska vara som en stor, okänd kontinent. Man landstiger, och sen vill man ägna resten av sitt liv åt att bygga bo och slakta ursprungsbefolkningen.

Använd din nya kunskap med ansvar. Använd den enbart till att göra gott. Det finns många som har försökt det motsatta och som kan vittna om att det alltid slår tillbaka mot dig själv till slut. Plus att du blir en sten i nästa liv.

He’s always complaining about the fucking recession and how the government is working against people like him. He calls himself working class, which I think is a bit ironic since he doesn’t work.

Jag har saknat dig, min ängel. Det gick inte en enda dag utan att jag saknade dig i mitt liv. Det plågade mig så mycket att jag började tro att Hank hade brutit löftet och dödat dig. Jag såg ditt spöke överallt. Jag kunde inte glömma dig, och jag ville inte. Du hemsökte mig, men det var bättre än att förlora dig helt.

De hadde hat mangfoldige ting sammen og fåt nogen fyldige barndomsår opover. De var begge like gode om det da de stjal gulrøtter i haven på Fredriksens landsted og ikke gik til ham bakefter og tilstod noget. De var sammen om å drukne katten.

For en tragisk historie! Jeg fatter ikke hvorfor slike eventyr for barn alltid må ende med forferdelse. Jeg tror at hvis jeg noen gang skal fortelle barnebarna mine det eventyret, skal jeg forandre slutten og la dem leve lykkelig alle sine dager. Vi har lov til det, vel, Mabel? Å dikte vår egen slutt og snu sorg til glede?

En liten storm er tilsjøs det som man på landjorden kaller orkan eller tyfon. Det er nok til at en ombordværende landkrabbe bereder seg på å møte døden, og nok til at en sjømann må bruke begge hendene hvis han vil tenne seg en sigarett på dekk.

Med människor i en liten båt sker något sällsamt. Vad de upplever är att de känner sig ensamma. Vad de känner är att de är ensamma tillsammans, tillsammans med de andra i båten. Därför uppstår mellan människor i små båtar en tillfällig tillgivenhet. Man har ju bara varandra och djupa vatten är skrämmande och små båtar är mycket bräckliga. Var och en blir den andres livboj. Är inte du rädd så inte är jag det.

En fin, gylden metallrand stiger i øst hvor solen står opp. Byen begynner å våkne, det lyder allerede en og annen fjern rumling av kjerrer som søker inn i gatene fra landet, store, tunge bondekjerrer, fulle av torvvarer, av høy og slakt og favnved.

Jag vill ta hans hand och trycka den mot mitt hjärta, precis där det värker som mest. Jag vet inte om ett sådant tilltag skulle bota smärtan eller kanske få mitt hjärta att brista helt, men oavsett vilket skulle den ihållande, hungriga väntan vara över.

Bøkene er alltid tilgjengelige følgesvenner. Alderdom, ensomhet, lediggang, kjedsomhet, smerte og uro: Det finnes ikke den hverdagslige plage som bøkene ikke kan lindre, såfremt plagene ikke er for sterke. Bøkene mildner bekymringene og tilbyr trøst og støtte.

Är du säker på att du blir lycklig av att vara som alla andra?" En tyst viskning; hans andedräkt mot mitt öra och min hals, hans mun som nuddar min hud. Och då tänker jag att jag kanske redan är död. Kanske bet hunden mig och jag blev slagen i huvudet och allt det här är bara en dröm - resten av världen har försvunnit. Bara han. Bara jag. Bara vi.

Vi taler forbi hinanden, nogle gange med vilje, andre gange af vane, undertiden som en raffineret hævn, men oftest fordi misforståelserne er det eneste der findes. Vi forestiller os at vi kan indgå i relationer, og vi drømmer om at mennesker ikke er udskiftelige.

Markboen tapte ikke hodet. Han fandt ikke luften usund for sig, han hadde publikum nok til sine nye klær, han savnet ikke diamanter, vin kjendte han fra bryllupet i Kana. Markboen gjorde sig ikke ondt av de herligheter han ikke fik: kunst, aviser, luksus, politik var værd nøiagtig det som menneskene vilde betale for det, ikke mere; markens grøde derimot den måtte skaffes til hvilkensomhelst pris, den var altings ophav, den eneste kilde.

Poirot sa: - Offerets moralske karakter har intet med saken å gjøre. Et menneske som har gjort noe så uhyrlig som å ta et annet menneskes liv, kan ikke få lov til å gå løs i samfunnet. Det sier jeg, Hercule Poirot, og det er min uforgripelige mening. Nå og alltid.

I samma sekund Benjamin blir varse den nytillkomne hejdar han sig i steget, är för ett ögonblick alldeles stilla, och han vet att det är hit, till detta ögonblick, till detta möte, till denne man, som hela hans rörelse har syftat. Det är hit han hela tiden har gått.

Ja, De tvang meg inn under det som De kalte plikt og skyldighet; da De lovpriste som rett og riktig hva hele mitt sinn opprørte seg imot noe vederstyggelig. Da var det jeg begynte å se Deres lærdomme efter i sømmene. Jeg ville bare pille ved en eneste knute; men da jeg hadde fått den løst, så raknet det opp alt sammen. Og så skjønte jeg at det var maskinsøm.

Most people don’t have shit… But paper and pencils are cheap, that’s why I draw.

I don’t care too much about talking, but I don’t like being alone.

Hennes egen storm var alltid den hemskaste.

Du får aldrig ett eget ansikte förrn du lär dig att slåss.

Patchs blick gled långsamt över mig och blev kolsvart. "Det blir inte lätt för mig att skicka iväg dig med Scott i den där klänningen. Bara så du vet - om klänningen inte sitter ordentligt på plats när du kommer hem tänker jag leta upp Scott, och då blir det inte vackert.

Dom höll varandras händer. Dom hade samma svarta hårfärg. Dom sprang i takt med varandra fast den ena sprang med knäna högt som en gasell (Laide) och den andra sprang som om han inte ville att kroppen skulle lämna marken (Samuel). Det finns få saker som är så svåra som att springa och hålla varandras händer och jag minns att när jag säg det så tänkte jag: Okej. Dom kanske är menade för varandra. Det kanske bara är att acceptera. Jag kanske har haft fel.

Jag vet att om mitt hjärta inte satt fast bakom revbenen skulle det rymma sin väg och aldrig komma tillbaka. Det är för väl att människans viktigaste organ är placerat bakom galler. Där kan det sen sitta och bitas och slåss bäst det vill och slå mot trumhinnorna tills allt som hörs är ett stadigt tickande. Som från en bomb eller ett präktigt schweiziskt armbandsur.

Hva vil det forresten si å være gal? Vil det ikke si at man har finere og mer følsomme nerver enn andre vesener, at man har utviklet helt nye sjelelige organer, sjelelige antenner, at man kort sagt ser inn i en verden hvor alle andre er blinde? Kanskje det gale mennesket er et brytningfenomen, det første løst skisserte utkast til en ny mennesketype, en ny art på jorden?

Jeg kommer ned i min kuffert efter kognak og hælder i et ølglas, jeg speider omkring mig, og da jeg finder mig alene rænder jeg i fåret flere gode slurker. Jeg stræver længe med dette da dyret er gjenstridig, men da jeg tilslut får fat i dets tunge svælger det godt. Tungen var blå.

Det var som när man rider i en dröm, en sådan där hemsk dröm, som man vaknar ur med ett skrik och ligger och är rädd av en lång stund efteråt. Men det här var inte en sådan dröm som man vaknade ur. Vi red och red. Vi visste inte vart. Vi visste inte hur långt. Vi bara red genom natten.

De har ljugit om allt - om stängslet, om de ogiltigas existens och dessutom om en miljon andra saker. De har sagt att razziorna görs för vår egen säkerhets skull. De har sagt att kontrollanternas enda intresse är att bevara lugn och ordning. De har sagt att kärlek är en sjukdom. De har sagt att man dör av den till slut. För allra första gången inser jag att också det måste vara en lögn.

Og engang skal hver eneste mann på jord erkjenne, at det var i ungdommen han kunne gjort alt, men ikke gjorde det. Engang skal han erkjenne den bitreste av alle sannheter: at livet ikke kan leves om igjen; at ungdom er noe som bare unge mennesker har, og som bare gamle mennesker forstår å bruke.

det svier, der hvor du lagde din hånd. som om du har sat dit aftryk i mit kød. og det er jo det du har. som ingen anden har du sat dit aftryk i mit kød. jeg er fuld af ar. jeg er dig ikke utaknemmelig. det hører til mit livs store oplevelser. det er uforklarligt. det er kemi. og jeg husker det hele som viljeløse handlinger, der dog var så fulde af vilje . til dit kød. dengang. lagenernes hvide stof i min knyttede hånd.

Ved kvældsmaten skulde familjen ha en dram, det var gammel takst, og Rinaldus var den som skulde skjænke i glassene. Det var ham et høitidelig øieblik han skulde holde karaflen med de store malte roser i sine små hænder. Alles øine vogtet på ham... Maten var den reneste fremmedmat, det var både lefse og sirup og et ægg til hver. Man kunde se at det var jul, for det var atpå kjøpet smør til lefserne. (Jul i Åsen, Stridende liv)

Jeg trodde jeg var skuffet - og jeg tenkte det var fordi jeg hadde lengtet så meget og drømt så meget, at alt jeg ville få se, skulle bli blekt og fattig imot mine drømer. Har De lagt merke til når man ligger en sommerdag i solen med lukkede øyne ? Når man åpner dem, er likesom alle farver grå og falmer en stund. Men det er bare fordi øynene er vekket av å være ubrukte en tid - de orker ikke straks å oppfatte den mangfoldighet av farver som er i virkeligheten - det første inntrykk blir ufullkomment of fattig. Forstår De hva jeg mener ?

Den lange jærnbanereise har rystet sammen alle de forskjellige dele i vore hoder, det danser mange løse ting omkring derinde, vi kjører endnu; selv har jeg desuten et lite tillæg av mathet, av ubehag, feber. Det der må nok kureres med en bitte liten dram, sier jeg. Og så ser jeg min leilighet til å hælde kognak i et ølglass.

Man skal alltid respektere hverandres tacovaner. I taco er ingenting feil. Noen liker skjell, andre liker lefser. Noen blander alt til en salat, mens andre bruker to tubs oppi hverandre. Alt tilbehør er tillatt og jeg har selv akseptert både rosiner, druer, majones og thousand island-dressing på tacobordet i mitt eget hjem. Selv om du ikke kan fordra mais, er ikke din venns taco feil bare fordi den inneholder mais.Det er ikke lov å bli sur i taco.Taco er alt, og alle har forskjellige preferanser innen tacogrenen.Grensen går imidlertid ved ketchup.

Dånet och sorlet från havsstranden fyller mina örons snäckor. Men de förmår inte driva undan mina förföljare: Mina tankars frågor ställes och upprepas. Men det finns inga svar åt dem --- de slår sönder sig bara, emot en granithård mur. De kastas tillbaka, sköljs bort. Men de kommer igen, alltid igen, som vågorna utifrån vattenvidden.

Det som binder henne och det som också binder honom är ögonblickets skönhet. Ingenting är ju så vackert som de första ensamma minuterna med någon som skulle kunna älska en och någon man själv skulle kunna älska. Det finns ingenting så tyst som de minuterna, ingenting så mättat med ljuv förväntan. För de få minuterna är det som man älskar, inte för de många som följer. Aldrig mer, vet de, skall något så vackert hända dem. Gladare skall de kanske bli, hetare också och oändligt nöjda med sina egna kroppar och varandras. Men aldrig mer skall det bli så vackert.

Se nu er jeg borte fra byens larm og trængsel og aviser og mennesker, jeg er flygtet fra det altsammen fordi det igjen kaldte på mig fra landet og ensomheten hvor jeg er fra. Du skal se det kommer til å gå godt! Tænker jeg og har atter det bedste håp. Ak jeg har gjort en slik flugt før og er atter vendt tilbake til byen. Og atter flyktet.

Älskade Lillebror, vad är det som har hänt", sa hon och slog armarna om honom. "Krister har kastat sten på mej", sa Lillebror argt. "Nej, vet nån vad", sa mamma, "en sån elak pojke! Varför kom du inte in och sa till mej?" Lillebror ryckte på axlarna. "Vad skulle det vara bra för? Du kan ju inte kasta sten. Du skulle inte kunna pricka rätt på en lagårdsvägg ens en gång." "Å, din lilla dumbom", sa mamma. "Inte tror du väl att jag tänkte kasta sten på Krister heller!" "Vad skulle du annars kasta", undrade Lillebror. "Det finns inget annat, åtminstone inget som är lika bra.

Eg forstår så lite. Og etter som åra går, så forstår eg mindre og mindre. Det er sant. Men også det motsette er sant, at eg etter som åra går, forstår meir og meir. Ja, det er også sant at eg etter som åra går, forstår veldig mykje, nesten skremmande mykje. Eg kan nesten bli matt av kor lite eg forstår og nesten bli skremd av kor mykje eg forstår.

We look for pretty girls we can say bad things to. No one shows up.

Den lille havfrue måtte tænke på den første gang hun dykkede op af havet og så den samme pragt og glæde, og hun hvirvlede sig med i dansen, svævede, som svalen svæver når den forfølges, og alle tiljublede hende beundring, aldrig havde hun danset så herligt; det skar som skarpe knive i de fine fødder, men hun følte det ikke; det skar hende smerteligere i hjertet.

Jorden tilhører ikke mennesket. Det er menneskene, der tilhører Jorden. De duftende blomster er vore søstre, og hesten, den mægtige ørn, for ikke at tale om elgen, er vore brødre. Og hvordan kan man købe eller sælge noget som helst? For hvem ejer varmen i luften eller lyden af vinden i træerne? Og saften i grenene bærer erindringen om dem, der har levet før os. Og lyden af bækkens mumlen er er vores forfaders stemme. Og vi må lære vores børn, at jorden under deres fødder er forfædrenes akse, og at alt, hvad der overgår Jorden også overgår os, og hvis mennesket spytter på jorden, spytter det på sig selv.

Min tunga hade alltid varit ett smidigt och pålitligt verktyg, men nu vägrade den att göra tjänst mer. Alldeles som jag nyss hade hade lyssnat för första gången i mitt liv, visste jag, att om jag nu vill tala, måste det vara på ett nytt sätt, som jag ännu inte var mogen för. De lager av mig själv, som nu skulle komma till tals, hade väl aldrig förr format några ord (s. 138).

Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej Du som fyller huvudet med drömmar och fantasi Och som krockar med verklighetens lyktstolpar om och om igen Jag skriver för dej Du som tänker på livet, hur det är och hur det kunde vara Du som tänker på döden Jag skriver för dej Du som gör listor med viktiga saker Du som försöker förstå hur allt hänger ihop Du som funderar på tiden vi lever i Och varför världen ser ut som den gör Och på hur allt ska bli och hur allt skulle kunna vara Jag skriver för dej Du som vet att du inte är som de andra Och för dej, du som känner igen dej Jag skriver för dej Du som gråter i nattsvart hopplöshet Och för dej Du som skrattar, Som vet att världen är vacker Och att livet är ett spännande äventyr Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej

Och med en annan sak blir jag aldrig färdig: Att draga mig tillbaka och sitta i ensamheten i skogen och ha det gott och mörkt omkring mig. Det är den sista glädjen. Det är det höga, det religiösa i ensamheten och mörkret, som gör att man har behov av dem, det är däremot icke därför man söker sig bort från de andra, att det bara är sig själv man härdar ut med, nej, nej. Men det är det mystiska, att allt brusar fjärran och dock så nära en, man sitter i mitten av en allestädes närvarande. Det är väl Gud. Det är väl en själv som är en del av allt.

Den lange, lange sti over myrene og inn i skogene hvem har trakket opp den? Mannen, mennesket, den første som var her. Det var ingen sti før ham. Siden fulgte et og annet dyr de svake spor over moer og myrer og gjorde dem tydeligere, og siden igjen begynte en og annen lapp å snuse stien opp og gå den når han skulle fra fjell til fjell og se til sin ren. Slik ble stien til gjennom den store almenning som ingen eiet, det herreløse land.

Frågar du mig var jag finns så bor jag här bakom bergen Det är långt men jag är nära Jag bor i en annan värld men du bor ju i samma Den finns överallt om också sällsynt som helium Varför begär du ett luftskepp att fara med Begär i stället ett filter för kväve ett filter för kolsyra, väte och andra gaser Begär ett filter för allt som skiljer oss ett filter för livet Du säger att du nästan inte kan andas Än sen! Vem tror du kan andas? Den mesta tiden tar vi det ändå med jämnmod En vis man har sagt : >>Det var så mörkt att jag nätt och jämt kunde se stjärnorna<< Han menade bara att det var natt

Når du allerede fra fødslen stemples, fordi du kun er en pige; når du fødes med mærkaterne skyld og skam præget ind i huden, fordi du kun er en pige; når dit vilkår som menneske er, at du aldrig vil være god nok, fordi du ikke er født som dreng – så har du kun tre veje, du kan vælge gennem livet: Du kan forsøge at holde ud, dræbe din stemme og gennemleve volden og undertrykkelsen som en tavs eksistens bag dit slør. Du kan dø for din egen hånd eller en mands. Eller du kan forsøge at bryde fri, selvom det koster dig alt. Måske endda livet.

så lad det være den største forbryder, han er dog et menneske som jeg; også han har været uskyldig! Hvem veed, hvor mange haarde kampe han kjæmpede, før han gjorde det første skridt til sin ulykke; lidt efter lidt gled han dybere, - pludselig bliver ingen en forbryder: det ere lidenskaber, opdragelse og en forunderlig sammenkjædning af omstændigheder, som danner vores livs malerie, - vi maa afskye forbryderens handlinger, men kan menneskeligheden dadles om den beklager ham? Hvem veed hvorledes vi havde handlet, om vi vare fødte i hans stilling, med hans lidenskaber og begreber?

Det var det der holdt mig vågen om natten," sagde Walter. "Den her opsplitning af landet. For det er det samme problem overalt. Det er ligesådan med internettet eller kabel-tv - der er aldrig noget centrum, der er ingen fælles enighed, der er bare en billion forskellige distraherende støjkilder. Vi kan aldrig sætte os og føre en vedvarende samtale, det er bare billigt skrammel og en lorteudvikling, det hele. Alt det ægte, alt det autentiske, alt det ærlige dør ud. Intellektuelt og kulturelt bliver vi kastet omkring som tilfældige billiardkugler og reagerer på den seneste tilfældige stimulans.

Det er så lidt kærlighed i verden, at vi fremfor alt må elske den, som de andre har overset. Den det er et arbejde at elske, den vi inderst inde finder afskyelig, fordi han forhinder os i at have det behageligt. Den lidende, den forurettede, den åndeligt armodige, og det anonyme barn der hver morgen må sette sig på plads ved en skolepult, der stinker kvælende af mange generationers angst. There is so little love in the world that we must above all love those that others have overlooked. The ones it's a chore to love, the ones we find deep down disgusting because they prevent us from feeling comfortable. The suffering, the aggrieved, the spiritually impoverished, and the anonymous child who every morning has to sit down at a school desk with the suffocating stench of many generations of fear. Ansigtene

Att älska någon är som att flytta in i ett hus, brukar Sonja säga. I början förälskar man sig i allt det nya, man förundras varje morgon över att det är ens eget, som om man är rädd för att någon plötsligt ska rusa in genom dörren och påtala att det skett ett grovt misstag och att det inte alls är meningen att man ska bo så här fint. Men som åren går nöts fasaden, träet spricker här och var, och man börjar älska det där huset inte så mycket för alla sätt det är perfekt på som för alla sätt det inte är det. Man lär sig alla dess vinklar och vrår. Hur man undviker att nyckeln fastnar i låset när det är kallt ute. Vilka golvplankor som sviktar lite lätt när man kliver på dem och exakt hur man ska öppna garderobsdörrarna för att de inte ska knarra. Det är det, alla de små hemligheterna, som gör det till ditt hem (s. 315-316).

Jag är inte fullkomlig. Jag tycker bättre om snö och is än om kärleken. Jag har lättare för att intressera mig för matematiken än för att tycka om mina medmänniskor. Men jag har en förankring till något i tillvaron som står fast. Sedan kan man kalla det vad man vill. Jag står på ett fundament, och längre ner än dit kan jag inte falla. Det är mycket möjligt att jag inte har lyckats ordna mitt eget liv alltför smart. Men jag har alltid – med minst ett finger åt gången – tag i Det absoluta rummet. Därför finns det en gräs för hur långt världen kan vrida sig ur led, hur mycket som kan hinna gå snett innan jag upptäcker det. Jag vet nu, utan skuggan av tvivel, att något är sjukt.

Dagen svalnar. Dagen svalnar mot kvällen... Drick värmen ur min hand, min hand har samma blod som våren. Tag min hand, tag min vita arm, tag mina smala axlars längtan... Det vore underligt att känna, en enda natt, en natt som denna, ditt tunga huvud mot mitt bröst. Du kastade din kärleks röda ros i mitt vita sköte - jag håller fast i mina heta händer din kärleks röda ros som vissnar snart... O du härskare med kalla ögon, jag tar emot den krona du räcker mig, som böjer ned mitt huvud mot mitt hjärta... Jag såg min herre för första gången i dag, darrande kände jag genast igen honom. Nu känner jag ren hans tunga hand på min lätta arm... Var är mitt klingande jungfruskratt, min kvinnofrihet med högburet huvud? Nu känner jag ren hans fasta grepp om min skälvande kropp, nu hör jag verklighetens hårda klang mot mina sköra sköra drömmar. Du sökte en blomma och fann en frukt. Du sökte en källa och fann ett hav. Du sökte en kvinna och fann en själ - du är besviken.

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester – tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

Tik žinau, kad moterys per kančias pasauliui atneša naują žmogų. Atsakomybės, kad šis užaugtų, imasi taip pat jos. Manau, tik nedaugelis moterų gali susitaikyti, kai žūsta gyvybė. Dėl jos moterys daug vargsta. Vyrai mažiau atsakingi, nebent ant jų užgriūna išbandymai ir atsakomybė. Jie viską nusiaubia, tarsi tai būtų tik žaidimas. Mes, moterys, renkame lavonus, gimdome naujus kareivius ir kuriame naujus ryšius.

Jag försökte lära honom det enkla knepet att tänka på döden när man stötte på brudar. Det har hjälp mig själv många gånger genom åren och är förvånansvärt effektivt. Jag kommer alltså att dö om några futtiga årtionden. Min lekamen ska utplånas för tid och evighet. Samma sak kommer att hände med tjejen, vi ska alla stampas ut och försvinna. Om tusen år är våra liv, alla våra ljuvaste drömmar och värsta rädslor upplösta i jord och aska. Vad spelar det då för roll om hon nobbar eller är snorkig och skrattar en rakt i ansiktet? Tack vare denna krassa inställning har jag emellanåt uträttat märkliga ting på kärlekens område, vågat stöta på livsfarligt vackra kvinnor till exempel, och ibland också faktiskt fått leka med dem. Det här var det enda rådet som Niila verkligen lyssnade på. Han började tänka på döden oftare än på tjejer. Grabben blev kort sagt riktigt outhärdlig.

Varför skall kärleken vara trollguldet, som andra dagen blir vissna löv, eller smuts, eller ölsupa? Ur människornas längtan efter kärlek har ju hela den sidan av kulturen spirat upp, som icke direkt syftar till hungerns stillande eller försvar mot fiender. Vårt skönhetssinne har ingen annan källa. All konst, all dikt, all musik har druckit ur den. Den tarvligaste moderna historiemålning likaväl som Rafaels madonnor och Steinlens små parisiska arbeterskor, "Dödens ängel" likaväl som Höga visan och Buch der Lieder, koralen och Wienervalsen, ja varje gipsornament på det tarvliga hus där jag bor, varje figur i tapeten, formen på porslinsvasen där och mönstret i min halsduk, allt som vill pryda och försköna, det må nu lyckas eller misslyckas, stammar därifrån, fast på mycket långa omvägar ibland. Och det är intet nattligt hugskott av mig, utan bevisat hundra gånger. Men den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek. Och å andra sidan är allt, som står i samband med drömmens fullbordan, med driftens tillfredsställelse, och som följer av den, inför vår djupaste instinkt något oskönt och oanständigt. Detta kan icke bevisas, det är bara en känsla: min känsla, och jag tror egentligen allas. Människorna behandla alltid varandras kärlekshistorier som något lågt eller komiskt och göra ofta icke ens undantag för sina egna.

Kärlek kan man inte samla i lador. Finns det en del av Jesus i vartenda massfabricerat krucifix? Alla offer som vi inte själva mördar eller spärrar in är inbillade offer. Och F. sa: Jag bär mitt hjärta som en krona. Så försvann de, de spetälskevita metoperna och trygliferna och alla de andra snirkliga namnen som står för renhet; bleka tempel och förfallna altaren försvann under den scharlakansröda glasyren. Det ursprungligaste i en människas natur är ofta det som är det mest desperata. Således påtvingas världen nya system av människor som helt enkelt inte står ut med att leva med det som är. Det enda som betyder något för en skapare är att hans system är unikt. Mitt hat till smärtan är nåt så extra kolossalt fantastisk, mycket viktigare än ditt hat till smärtan, men min kropp är så mycket mera central, jag är smärtans Moskva, du är bara en väderstation på landet. Var med mig, religiösa amuletter av alla slag, ni smo hänger i silverkedjor, ni som sitter fastmålade på underkläder med en säkerhetsnål, ni som gömmer er i svart brösthår, ni som löper som spårvagnshjul i springan mellan gamla lyckliga kvinnors bröst, ni som av misstag pressas in i skinnet när någon älskar, ni som fingras som mynt och på vilka man letar efter silverstäplar, ni som har kommit bort bland kläderna för kelande femtonåringar, ni som stoppas i mun medan man tänker, ni mycket dyrbara som bara spinkiga små flickebarn för lov att bära, ni som hänger i skärpkammare tillsammans med uppknutna slipsar, ni som blir kyssta för att bringa tur, ni som rycks från halsen i vredesmod, ni som är pressade, ni som är graverade, ni som blir lagda på spårvägsspår för att få en ny och lustig form, ni som sitter fast i innerklädseln i taxitak... Vi ljuger alla dröm efter dröm i varandras armar. Morgon efter morgon finner vintern mig ensam bland slitna löv med fruset snor och frusna tårar i ögonbrynnen.

Nogle, især piger, havde måttet leve deres mors barndom, mens deres egen lå gemt hen i en hemmelig skuffe. For sådanne piger var det vanskeligst. Deres stemmer brød ud af dem som materien af et sår, og lyden af den forskrækkede dem, som når de opdagede, at nogen havde læst i deres dagbog, skønt den var låst inde mellem skrammel og gammelt legetøj fra den tid, hvor de bar en firårigs udsatte ansigt. Det stirrede op på dem mellem snurretoppene og de invalide dukker med det uskyldige, forbavsede glasblik. Deres søvn var let og lugtede af angst. Hver aften når de ryddede op på deres værelse, måtte de samle deres tanker sammen for natten som fugle, der skal lokkes ind i deres bur. Det hændte, at en af dem ikke var deres egen, og så vidste de ikke, hvor de skulle gøre af den. I farten, for de var altid trætte, proppede de den om bag et skab eller ind mellem to bøger i reolen. Men når de vågnede, disse piger, passede tankerne ikke mere til deres ansigt, som havde opløst sig under søvnen ligesom en fastelavnsmaske, hvis stive pap er revnet og gennemvædet af den varme ånde. Med besvær tog de det nye ansigt på sig som en skæbne, og de blev svimle af at se ned på deres fødder, så stor var afstanden blevet i nattens løb.

Have you ever experienced spring...from the wrong side?” she slowly asked. “I mean...have you ever felt how malicious spring can be toward someone in pain? In the morning, early, early in the morning, birds start singing. Just a single one at first, while it's still night. You can hear it celebrating out there; the night is mother-of-pearl and blood. And the silence whispers, it whispers and buzzes of love and happiness; only it's not for you. There's sparkle and whistle in a bird's voice, but also crying. It is so beautiful and it feels like a burning scorn to your loneliness. Everything beautiful is sometimes horrible. Spring has almost always been horrible for me. As a rule I can only stand it when it rains. I like fall the best. There's something cool and soothing about it. Fall is the best time for the lonely.

Det var en Foraarsaften, Solen skinnede saa rød ind i Stuen, den var lige ved at gaa ned. Vingerne af Møllen deroppe paa Volden drev deres Skygger over Ruderne og Værelsets Vægge, kommende, svindende, i ensformig Veklsen af Skumring og Lys: - een stund Skumring, to Stunder Lys. Ved Vinduet sad Niels Lyhne og stirred gjennem Voldens bronzemørke Ælme mod Skyernes Brand. Han havde været udenfor Byen, under nyudsprungne Bøge, mellem grønne Rugmarker, over blomsterbrogede Enge; Alting havde været saa lyst og let, Himlen saa blaa, Sundet saa blankt og de spadserende Damer saa sælsomt smukke. Syngende var han gaaet henad Skovstien, saa blev Ordene borte i hans Sang, saa lagde Rhytmen sig, saa døde Tonerne bort og Stilheden kom som en Svimmelhed over ham. Han lukkede Øjnene, men endda mærkede han, hvordan Lyset ligesom drak sig ind i ham og flimred gjennem alle Nerver, medens den køligt berusende Luft ved hvert Aandedrag sendte det sært betagne Blod med vildere og vildere Kraft gjennem de i Magtesløshed dirrende Aarer, og der kom ham en Følelse paa, som om alt det Myldrende, Bristende, Spirende, Ynglende i Vaarnaturen om ham, mystisk søgte at samle sig i ham i eet stort, stort Raab; og han tørsted efter dette Raab, lytted til hans Lytten tog form af en uklar, svulmende Længsel. Nu, han sad der ved Vinduet, vaagnede Længslen igjen.

Han säger: "Låt mig få visa dig." Och sedan kysser vi varandra. Eller jag tror åtminstone att vi kysser varandra - jag har bara sett det göras ett par gånger, snabba pickanden med stängda munnar, på bröllop eller vid högtidliga tilldragelser. Men det här liknar ingenting jag någonsin har sett eller föreställt mig eller ens drömt. Det här är som musik eller dans, fast bättre än båda. Hans mun är aningen öppen så jag öppnar min också. Hans läppar är mjuka, samma mjuka tryck som den tyst envisa rösten i mitt huvud som upprepar ordet ja. Värmen bara växer inom mig, vågor av ljus välver sig och bryts och får mig att känna mig som om jag sväver. Han trär fingrarna genom mitt hår, kupar handen om nacke och bakhuvud, rör den fjäderlätt över axlarna, och utan att tänka eller vilja det hittar mina händer till hans bröst, rör sig över hudens hetta, skulderbladens ben som liknar vingspetsar, käkens krökning, nätt och jämnt täckt av skäggstubb - allt så underligt och obekant, och överdådigt ljuvligt nytt. Mitt hjärta trummar så hårt att det värker i bröstet, men det är den goda sortens smärta, som känslan man får den första riktiga höstdagen när luften är frisk och klar och löven krullar sig i kanterna och vinden doftar svagt av rök - som slutet och början av något på en och samma gång. Jag kan svära på att jag känner hans hjärta dunka ett svar under min hand, ett omedelbart eko av mitt eget hjärta, som om våra kroppar talade med varandra.

Geissler har vel ingen interesse for svaret og har kanske ikke hørt det, han vedblir: Kjøpe stenene tilbake altså. Siste gang lot jeg min søn sælge, det er en ung mand på din alder og ellers intet. Han er lynet i familjen, jeg er tåken. Jeg er av dem som vet det rette, men gjør det ikke. Men han er lynet, for tiden har han stillet sig i industriens tjeneste. Han var den som solgte for mig sist. Jeg er noget, det er ikke han, han er bare lynet, det snare nutidsmenneske. Men lynet som lyn er goldt. Ta dere Sellanråfolk: dere ser hver dag på nogen blå fjæld, det er ikke opfundne tingester, det er gamle fjæld, de står dypt nedsunkne i fortid; men dere har dem til kamerater. Dere går der sammen med himlen og jorden og er ett med dem, er ett med dette vide og rotfæstede. Dere behøver ikke sværd i hånden, dere går livet barhændt og barhodet midt i en stor venlighet. Se, der ligger naturen, den er din og dines! Mennesket og naturen bombarderer ikke hverandre, de gir hverandre ret, de konkurrerer ikke, kapløper ikke efter noget, de følges ad. Midt i dette går dere Sellanråfolk og er til. Fjældene, skogen, myrene, engene, himlen og stjærnerne – å det er ikke fattig og tilmålt, det er uten måte. Hør på mig, Sivert: Vær tilfreds! Dere har alt å leve av, alt å leve for, alt å tro på, dere fødes og frembringer, dere er de nødvendige på jorden. Det er ikke alle som er det, men dere er det: nødvendige på jorden. Dere opholder livet. Fra slægt til slægt er det til i lutter avl, og når dere dør tar den nye avl fat. Det er dette som menes med det evige liv. Hvad har dere igjen for det? En tilværelse i ret og magt, en tilværelse i troskyldig og rigtig stilling til alt. Hvad dere har igjen for det? Intet horser og regjerer dere Sellanråfolk, dere har ro og autoritet, dere er omsluttet av den store venlighet. Det har dere igjen for det. Dere ligger ved en barm og leker med en varm morshånd og patter. Jeg tænker på din far, han er en av de 32 tusen. Hvad er mangen anden? Jeg er noget, jeg er tåken, jeg er her og der, jeg svømmer, stundom er jeg regn på et tørt sted. Men de andre? Min søn er lynet som intet er, han er det golde blink, han kan handle. Min søn han er vor tids type, han tror oprigtig på det tiden har lært ham, på det jøden og yankee'en har lært ham; jeg ryster på hodet til det. Men jeg er ikke noget mystisk, det er bare i min familje jeg er tåken. Der sitter jeg og ryster på hodet. Saken er: jeg mangler ævnen til den angerløse adfærd. Hadde jeg den ævne så kunde jeg være lyn selv. Nu er jeg tåken.