Det Quotes

Men då sa Jonatan att det fanns saker som man måste göra, även om det var farligt. ’Varför då’, undrade jag. ’Annars är man ingen människa utan bara en liten lort’, sa Jonatan.

Mhe varujta. Trust me as if my soul were yours.

I remember his eyes. They are just like mine. Every time I look in the mirror I see him. I try not to look at my self too much.

Det finns i skogen en oväntad glänta som bara kan hittas av den som gått vilse.

Den mätta dagen, den är aldrig störst Den bästa dagen, är en dag av törst Nog finns det mål och mening i vår färd Men det är vägen, som är mödan värd

Liv, jag förstår dig inte. Men jag säger inte att det är ditt fel. Jag håller det mera troligt jag är en vanartig son än att du är en ovärdig mor.

Med ingen kan man dele sine inderste tanker. Det vigtigste i verden er man alene med.

Men jag kan inte döda någon’, sa Jonatan, ’det vet du, Orvar!’ […] ’Om alla vore som du’, sa Orvar, ’då skulle ju ondskan få regera i all evinnerlighet!’ Men då sa jag att om alla vore som Jonatan, så skulle det inte finnas någon ondska.

Det fattades bara, det fattades bara att jag skulle gå genom livet utan att nånsin ha varit din.

Det anstår mig icke att göra mig mindre än jag är.

Og tror du det var ensomt å ferdes slik alene Der skog og tundra sprer seg krevende og vill Da feiler du min kjære, for det er blant mennesker at ensomhet blir til.

De som älskade mest, de som var av kärlek besatta, det var dem som frosten tog.

Inom mig bär jag mina tidigare ansikten, som ett träd har sina årsringar. Det är summan av dem som är "jag". Spegeln ser bara mitt senaste ansikte, jag känner av" alla mina tidigare.

Først når vi døde våkner, ser vi det uopprettelige, nemlig at vi aldri har levet.

Man får inte leva om sitt liv. Det är det som är själva grejen!

I bet she likes it hard, from behind, probably likes to get spanked too. I mean, just look at her, she has a serious come-fuck-me-face.

Vil du altid se sådan der ud, August? Jeg mener, kan du ikke få en eller anden plastikkirugi eller sådan noget?" Jeg smilede og pegede på mit ansigt. "Hallo? Det her er EFTER plastikkirugi!

Försök till räddning genom tankeflykt och överglidningar från dröm till dröm blev ofta vår metod. Med ena benet dränkt i känslosvall det andra med sitt stöd i känslodöd vi ofta stod. Jag frågade mig själv men glömde svara. Jag drömde mig ett liv men glömde vara. Jag reste alltet rumt men glömde fara - ty jag satt fånge här i Aniara.

Hjärnan känner inga tempus. Det den har längtat efter har den redan haft. Språnget sker när vi inte vill förlora den framtid vi redan känt.

Hur svårt att tro på livet efter detta. Hur rätt att önska livet efter detta. Det är att visa glädje vid att leva och lust att till dess skönhet återvända.

Sjel, vær trofast til det siste! Seirens seir er alt å miste. Tapets alt din vinning skapte; - evig eies kun det tapte.

Tar de livsløgnen fra et gjennomsnittsmenneske, så tar du lykken ifra ham med det samme

Kærligheden er så logisk: Alle modsætninger bliver forudsætninger og sætningerne kommer forud for logikken: Jeg elsker dig, fordi det er sådan.

När mammor dör, då förlorar man ett av väderstrecken. Då förlorar man vartannat andetag, då förlorar man en glänta. När mammor dör, växer det sly överallt.

Jag är så rädd att få ett hjärta av sten, för jag tror att det skaver i bröstet och gör ont.

Vitön lyser. Mitt ute i ishavet, trots att ingen ser det. Nu, när jag sitter i Stockholm och skriver det här, så lyser det om Vitön. Det är ingen som ser det. Men den lyser.

Man väljer inte sitt öde. Och man väljer lika liten sin hustru eller sin älskarinna, eller sina barn. Man får dem, och man har dem, och det händer att man mister dem. Men man väljer inte!

Nå vet jeg at som leser må man ha tillit til forfatterne, til dikterne. De vet hvordan de skal gå frem for å rykke oss opp fra vårt vanlige liv og sende oss gyngende over i en annen verden vi ikke engang ante eksisterte. Det er det talentfulle forfattere gjør.

She was broken. She was useless. She was the pointless half of a friendship. The one who would live forever in shadows, no matter what she did. No matter whom she fought.

Dead grass is awakened by fire, dead earth is awakened by rain. One life will give way to another, the cycle will begin again.

Nå har jeg ham, tenker jeg. Alle vet at det ikke finnes tigere i Afrika. Alle unntatt Børre.

Akkurat nå tenker jeg på nordlys. Man vet ikke om det finnes eller bare synes. Alt er meget usikkert, og det er nettopp det som beroliger meg.

Eftersom sorgen är ett tidvatten finns det stunder då sorgen kommer upp till ytan och sköljer över en med förvånansvärd styrka

Det är ett sorgearbete att leva. Om man inte förstår det blir man aldrig glad.

Det har jag aldrig provat förut, så det klarar jag säkert!

Draum om nedsnødde bruer Med vi står fell snøen tettare. Kåpearmen din blir kvit. Kåpearmen min blir kvit. Dei går mellom oss som nedsnødde bruer. Men nedsnødde bruer er frosne. Inni her er det levande varmt. Varm under snøen er armen din ei sæl vekt på min. Det snør og snør på stille bruer. Bruer ingen veit om.

Kanske får vi bara den tid som tilldelats oss på jorden. Därför ser jag det ännu tydligare nu: Jobba inte för mycket. Låt inte känslorna stanna i bröstet. Prata. Bråka aldrig om pengar. Våga säga nej. Våga säga ja. Paradiset kan vara en plats på jorden.

Nyhetene forgifter meg, og jeg merker jeg er sjeleglad for at det kommer en generasjon som er oppfostret på såkalt virkelighetsflukt. For de kommer til å redde ræva til oss alle. De vil ikke vippes av pinnen når problemet blir for stort. De har lest nok dystopier til å vite at regimer kan lyve. Nok fantasy til å vite at enkeltmennesker kan vinne over umulige odds. Nok sci-fi til å vite at framskritt også kan være et skritt tilbake. Og de vet at alle har lik verdi, uansett rase, legning eller religion. Og neste gang noen spør meg hvorfor fantasy er så populært skal jeg svare at det ikke spiller noen rolle, vi skal bare være glad for at det er det. Det er sånne som kommer til å overleve zombieapokalypsen, for å si det sånn.

Vad jag vet är, att av sjuka föräldrar och sjuka lärare fostras ännu sjukare barn, tills det sjuka har blivit norm och det friska en skräckbild. Av ensamma föds ännu ensammare, av rädda ännu räddare (s. 144)

Tro ikke mørket når lyset går ned i skumringens fang. Alltid er det på jorden et sted soloppgang.

Måndag morgon är måndag morgon oavsett var i världen man bor. Det är ingen tröst.

Solen skiner, det är varmt och vackert, jorden kunde vara en ljuvlig plats att leva på. Klockan elva idag förklarade England Tyskland krig.

Og til allersidst den helt nye, snigende bekymring for at livet skal glide forbi hende uden at hun får tag i det.

Jeg ville ønske, du aldrig var kommet så natten heller aldrig var gået. Og jeg ville ønske, du ikke var blevet så morgenen heller aldrig var kommet. Jeg ville ønske, det aldrig blev sommer så sommeren altid var på vej.

Böcker ska blänka som solar och gnistra som tomtebloss. Medan vi läser böckerna läser böckerna oss. Kan böckerna läsa människor? Det kan de förstås! Hur skulle de annars veta allting om oss?

Ni bygger utifrån , vi byggs inifrån och in. Ni bygger med er själva som stenar och faller sönder utifrån och in. Vi bygger inifrån som träd, och det växer ut broar mellan oss som inte är död materia och dött tvång. Från oss går det levande ut. I er går det livlösa in, sid 75

... du försöker leva riktigt men jag försöker leva rikt, det är som en äng där jag plockar här och där av hjärtans lust men du går rakt igenom och kommer ut på andra sidan med tomma händer därför att du inte har hittat just den blomman du ville ha.

I pretend he doesn’t exist, and he does the same with me.

Der kom en vederkvægende ro, en dyb fred og fryd over mig, det var som når en feber ophører. "Her," tænkte jeg, "kan jeg blive.

Men saker och ting förändras när man dör - eftersom det i stort sett är det mest ensamma man kan göra, antar jag.

Själva längtan är beviset på att det vi längtar efter finns.

Allan lurte på hva den lille mannen gjorde i luken hvis han ikke solgte billetter, men sa ingenting. Den lille mannen satt jo kanskje og lurte på det samme.

Hans axlar skakade. Han grät. Det kändes som om hjärtat skulle brista i mig när jag hörde honom vädja så där, när jag såg honom så blottad och sårbar.

Lykkelige mennesker! Det er også noget å være næsten intet.

Anna hadde gitt hunden et navn fordi alt navnløst har en tilbøyelighet til å vokse, hun avkledde dyrets farlighet ved å kalle det Teddy.

Han hade en gång förlorat "sitt första hjärta", som det heter.

Fly! ropade muminmamman. Polisen är här! Hon visste inte vad hennes mumintroll hade gjort men var alldeles säker på att hon gillade det.

Og intet Rop, intet Menneskes Ord hørtes noget Sted, ingenting, men bare det tunge Sus omkring mit Hode.

Det finnes skydd mot nästan allt som är mot eld och skador genom storm och köld ja, räkna upp vad slag som tänkas kan. Men det finns inget skydd mot människan.

Reportern hade funnit sig i den ljusa världen och alltså var det meningslöst att prata med honom. Det fanns inga ord.

Det slog hende som noget dybt foruroligende, at der fandtes dobbelt så mange hænder som ansigter i verden.

Att han varit rädd för GB-gubben och rabblat Alfonsramsor, att han börjat bygga med pärlor och att allt han ville var att ligga i hennes säng och läsa Bamse. Jag är så liten. Äntligen förstod han vad det betydde: Bär mej.

Jag kände, när jag låg där på bron, att jag var frisk och glad i varenda bit av mej, och varför behövde jag då vara vacker? Hela kroppen var ändå så lycklig så att det liksom bara skrattade i den.

När hösten kommer blir landskapet så stilla att det nästan dånar av stillhet. Och sådana höstdagar kan man höra en och annan ensam fågel skrika i stillheten som om den ropade av sorg över något förlorat.

Hoppet är en parasit på människokroppen, och lever i fullskalig symbios med människohjärtat. Det räcker inte att sätta tvångströja på det och spärra in det i mörka skrymslen. [---] Näringstillförseln måste strypas helt.

Judging by the photograph it seemed like I hadn’t been there at all. As if it was my camera that had been on holiday, and not me.

I can tell she’s upset, but I can’t be bothered to say anything. Some days are just like that.

Livet er smukt og skrøbeligt. Tager du på det med for megen alvor, brister det.

Det er som en abstinens ikke å få se den man er forelska i. Du kjenner det, fysisk, i hele deg, hvordan du mangler noe essensielt, hvordan det som får deg til å puste, det som får føttene dine til å bevege seg, ikke fins lengre. Alt annet mister betydning. Folk sier det er vanskelig å slutte å røyke. Forsøk å slutte å være forelska når du er det. Det er umulig.

Hun ba for de døde og sendte lykkønskningsbrev til de levende hver gang det var bryllup eller barnedåp - akkurat som engelskmennene i koloniene, som drakk seg fulle i all ensomhet hver gang London feiret dronningens fødselsdag.

Alla är inte sanna nog för att höra sanningen, det är det sorgliga. Den kunde vara en bro mellan människa och människa - så länge den är frivillig, ja - så länge den ges som en gåva och tas emot som en gåva. Är det inte underligt att allting mister sitt värde så fort det upphör att vara en gåva - till och med sanningen?

Det är underligt hur livet fungerar: man vill ha något och man väntar och väntar och det känns som en evighet. Sedan händer det och allt är över och det enda man vill är att krypa tillbaka in i den där stunden innan allt förändrades.

Til andre Tider kan selv usædvanlige Oplevelser ikke formaa at rykke en ut av en jævn og fattig Stemning; midt i en Ballsal kan man sitte sikker, likegyldig og upaavirket. For det er ens eget Indre som er Sorgens eller Glædens Kilde.

David satt på golvet med huvudet lutat över badkaret där vattennivån sakta steg. Kanske var det fel av honom att dölja sorgen för Magnus. Men Eva var inte död, han fick inte sörja. Och Eva levde inte, han fick inte hoppas. Ingenting.

Jeg var bare trist. Jeg var bare skuffa. Vondt i kroppen, verk i hele meg. For Yngve var ikke der til å se meg. Hva kunne være viktigere, tenkte jeg, i min maniske, forelska logikk, enn å være her? Hva, Yngve? Jeg er jo her? Så syk kan du vel ikke være? Faen, hvor er du Yngve, det er jo helg, skal jeg ikke få se deg før mandag nå, da? Jeg er jo bare her for deg. Jeg har jo forandra meg for deg.

Döden gör livet meningslöst för att allt vi någonsin har strävat efter upphör med den, och den gör livet meningsfullt för att dess närvaro gör det lilla vi har av det omistligt, gör varje ögonblick dyrbart.

Det var like før daggry, men fremdeles mørkt ute. En flik av himmelen var synlig mellom klippene, langt over henne. Millioner av stjerner lå som støv. Flere stjerner enn Umpiri, mennesker, og ætlinger til sammen. Verden var så uendelig mye større enn skapningene den rommet.

Vi har gått mot allt strängare övervakning - och den har inte gjort oss säkrare, som vi hoppades, utan ängsligare. Med vår skräck växer också impulsen att så omkring oss. Är det inte så: då ett vilt djur känner sig hotat och inte ser någon utväg att fly, går den till anfall. Då skräcken smyger sig över oss, finns det inget annat att göra än att hugga först. Det är svårt, när vi inte ens vet vartåt vi ska hugga... Men bättre förekomma en förekommas ( s. 105)

I väntrummet sitter Britt-Marie kvar. Ensam. Inte ens kakaduan är kvar. Om Britt-Marie hade rest sig och gått så hade nog ingen kommit ihåg att hon varit där. Hon ser ut att tänka på det ett ögonblick. Sedan borstar hon något osynligt från kanten av bordet och rättar till ett veck i sin kjol, och sedan reser hon sig och går.

Första gången jag såg dig, vid Guvernören, hade jag inte varit och sett på fåglarna vid gränsen på många år. Men det var dem du påminde mig om. Du hoppade upp och du skrek något, och ditt hår höll på att lossna ur hästsvansen, och du var så snabb..." Han skakar på huvudet. "Som en blixt, och sedan var du borta. Precis som en fågel.

Du skjønner, det er så mye som ikke for plass om sommeren og høsten og våren", sa hun. "Alle som er litt sjenerte og litt rare. Forskjellige slags nattdyr og folk som ikke passer inn noen steder, og som ingen tror på. De holder seg unna hele året. Og så, når det er helt stille og hvitt og nettene blir lange og alle har gått i hi - da kommer de fram.

Det kan regne og storme, det er ikke derpaa det kommer an, ofte kan en liten Glæde bemægtige sig en paa en Regnveirsdag og faa en til at gaa avsides med sin Lykke. Man stiller sig da op og gir sig til at se ret frem, nu og da ler man tyst og ser sig omkring. Hvad tenker man paa? En klar Rute i et Vindu, en Solstraale i Ruten, en Utsigt til en liten Bæk og kanske til en blaa Rift på Himlen. Det behøver ikke at være mere.

No one answers. It feels as if I’m not there, as if I’m as invisible as the nicotine they’re inhaling.

And they fell. Together.

En gang for lenge siden fikk jeg være med Benka ut til sommerstedet deres i Vaxholm: Da satt vi på en bergknaus og fisket akkurat da solen gikk ned. Himmelen var helt rød og vannet var så stille. Det var på den tiden da tornebuskene blomstret, og det vokste så mange nypetornbusker rett bak bergknausen. Og langt borte på den andre siden av bukta var det en gjøk som gol så høyt. Jeg tenkte med meg selv at dette må være det vakreste som finnes i verden.

He’s always complaining about the fucking recession and how the government is working against people like him. He calls himself working class, which I think is a bit ironic since he doesn’t work.

Med människor i en liten båt sker något sällsamt. Vad de upplever är att de känner sig ensamma. Vad de känner är att de är ensamma tillsammans, tillsammans med de andra i båten. Därför uppstår mellan människor i små båtar en tillfällig tillgivenhet. Man har ju bara varandra och djupa vatten är skrämmande och små båtar är mycket bräckliga. Var och en blir den andres livboj. Är inte du rädd så inte är jag det.

Man blir ikke snill av å ha det vondt. I regelen blir man slem av å ha det vondt. Krangelen om hvem som har hatt det verst, er barnslig. I regelen forkrøples de undertrykkede og får et ødelagt følelsesliv, i regelen overtar de undertrykkede undertrykkerens tankegang og metoder, det er undertrykkelsens mest imfame konsekvens, at den ødelegger de undertrykkede og gjør dem mindre i stand til å frigjøre seg. Det skal hardt arbeid til for å gjøre lidelsen om til noe som er nyttig for noen, særlig for den lidende selv.

Markboen tapte ikke hodet. Han fandt ikke luften usund for sig, han hadde publikum nok til sine nye klær, han savnet ikke diamanter, vin kjendte han fra bryllupet i Kana. Markboen gjorde sig ikke ondt av de herligheter han ikke fik: kunst, aviser, luksus, politik var værd nøiagtig det som menneskene vilde betale for det, ikke mere; markens grøde derimot den måtte skaffes til hvilkensomhelst pris, den var altings ophav, den eneste kilde.

Most people don’t have shit… But paper and pencils are cheap, that’s why I draw.

I don’t care too much about talking, but I don’t like being alone.

Ja, De tvang meg inn under det som De kalte plikt og skyldighet; da De lovpriste som rett og riktig hva hele mitt sinn opprørte seg imot noe vederstyggelig. Da var det jeg begynte å se Deres lærdomme efter i sømmene. Jeg ville bare pille ved en eneste knute; men da jeg hadde fått den løst, så raknet det opp alt sammen. Og så skjønte jeg at det var maskinsøm.

Jeg trodde jeg var skuffet - og jeg tenkte det var fordi jeg hadde lengtet så meget og drømt så meget, at alt jeg ville få se, skulle bli blekt og fattig imot mine drømer. Har De lagt merke til når man ligger en sommerdag i solen med lukkede øyne ? Når man åpner dem, er likesom alle farver grå og falmer en stund. Men det er bare fordi øynene er vekket av å være ubrukte en tid - de orker ikke straks å oppfatte den mangfoldighet av farver som er i virkeligheten - det første inntrykk blir ufullkomment of fattig. Forstår De hva jeg mener ?

Man skal alltid respektere hverandres tacovaner. I taco er ingenting feil. Noen liker skjell, andre liker lefser. Noen blander alt til en salat, mens andre bruker to tubs oppi hverandre. Alt tilbehør er tillatt og jeg har selv akseptert både rosiner, druer, majones og thousand island-dressing på tacobordet i mitt eget hjem. Selv om du ikke kan fordra mais, er ikke din venns taco feil bare fordi den inneholder mais.Det er ikke lov å bli sur i taco.Taco er alt, og alle har forskjellige preferanser innen tacogrenen.Grensen går imidlertid ved ketchup.

Det som binder henne och det som också binder honom är ögonblickets skönhet. Ingenting är ju så vackert som de första ensamma minuterna med någon som skulle kunna älska en och någon man själv skulle kunna älska. Det finns ingenting så tyst som de minuterna, ingenting så mättat med ljuv förväntan. För de få minuterna är det som man älskar, inte för de många som följer. Aldrig mer, vet de, skall något så vackert hända dem. Gladare skall de kanske bli, hetare också och oändligt nöjda med sina egna kroppar och varandras. Men aldrig mer skall det bli så vackert.

Jorden tilhører ikke mennesket. Det er menneskene, der tilhører Jorden. De duftende blomster er vore søstre, og hesten, den mægtige ørn, for ikke at tale om elgen, er vore brødre. Og hvordan kan man købe eller sælge noget som helst? For hvem ejer varmen i luften eller lyden af vinden i træerne? Og saften i grenene bærer erindringen om dem, der har levet før os. Og lyden af bækkens mumlen er er vores forfaders stemme. Og vi må lære vores børn, at jorden under deres fødder er forfædrenes akse, og at alt, hvad der overgår Jorden også overgår os, og hvis mennesket spytter på jorden, spytter det på sig selv.

Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej Du som fyller huvudet med drömmar och fantasi Och som krockar med verklighetens lyktstolpar om och om igen Jag skriver för dej Du som tänker på livet, hur det är och hur det kunde vara Du som tänker på döden Jag skriver för dej Du som gör listor med viktiga saker Du som försöker förstå hur allt hänger ihop Du som funderar på tiden vi lever i Och varför världen ser ut som den gör Och på hur allt ska bli och hur allt skulle kunna vara Jag skriver för dej Du som vet att du inte är som de andra Och för dej, du som känner igen dej Jag skriver för dej Du som gråter i nattsvart hopplöshet Och för dej Du som skrattar, Som vet att världen är vacker Och att livet är ett spännande äventyr Jag skriver inte för alla Jag skriver för dej

Tror du inte jag förstår? Den hopplösa drömmen om att vara. Inte verka utan vara. I varje ögonblick medveten, vaksam. Och samtidigt avgrunden mellan vad du är inför andra och vad du är inför dig själv. Svindelkänslan och den ständiga hungern att äntligen få bli avslöjad. Att få bli genomskådad, reducerad, kanske till och med utplånad. Varje tonfall en lögn, varje gest en förfalskning, varje leende en grimas. Ta livet av sig? Nej då, det är för otäckt. Det gör man inte. Men man kan bli orörlig, man kan bli tyst. Då ljuger man åtminstone inte. Man kan stänga in sig, skärma av. Då behöver man inte spela några roller, visa några ansikten, göra några falska gester – tror man. Men ser du, verkligheten jävlas. Ditt gömställe, det är inte tillräckligt tätt. Överallt sipprar det in livsyttringar. Du tvingas reagera. Det är ingen som frågar efter om det är äkta eller oäkta, om du är sann eller förljugen. Det är bara på teatern som sådant är en fråga av vikt. Knappt där heller för den delen. Jag förstår dig, Elisabet. Jag förstår att du tiger, jag förstår att du är orörlig, att du har satt viljelösheten i ett fantastiskt system. Jag förstår och jag beundrar. Jag tycker att du ska hålla på med den rollen tills den är färdigspelad, tills den inte längre är intressant. Då kan du ju lämna den, precis som du undan för undan lämnar alla dina andra roller.

Varför skall kärleken vara trollguldet, som andra dagen blir vissna löv, eller smuts, eller ölsupa? Ur människornas längtan efter kärlek har ju hela den sidan av kulturen spirat upp, som icke direkt syftar till hungerns stillande eller försvar mot fiender. Vårt skönhetssinne har ingen annan källa. All konst, all dikt, all musik har druckit ur den. Den tarvligaste moderna historiemålning likaväl som Rafaels madonnor och Steinlens små parisiska arbeterskor, "Dödens ängel" likaväl som Höga visan och Buch der Lieder, koralen och Wienervalsen, ja varje gipsornament på det tarvliga hus där jag bor, varje figur i tapeten, formen på porslinsvasen där och mönstret i min halsduk, allt som vill pryda och försköna, det må nu lyckas eller misslyckas, stammar därifrån, fast på mycket långa omvägar ibland. Och det är intet nattligt hugskott av mig, utan bevisat hundra gånger. Men den källan heter icke kärleken, utan den heter: drömmen om kärlek. Och å andra sidan är allt, som står i samband med drömmens fullbordan, med driftens tillfredsställelse, och som följer av den, inför vår djupaste instinkt något oskönt och oanständigt. Detta kan icke bevisas, det är bara en känsla: min känsla, och jag tror egentligen allas. Människorna behandla alltid varandras kärlekshistorier som något lågt eller komiskt och göra ofta icke ens undantag för sina egna.

Kärlek kan man inte samla i lador. Finns det en del av Jesus i vartenda massfabricerat krucifix? Alla offer som vi inte själva mördar eller spärrar in är inbillade offer. Och F. sa: Jag bär mitt hjärta som en krona. Så försvann de, de spetälskevita metoperna och trygliferna och alla de andra snirkliga namnen som står för renhet; bleka tempel och förfallna altaren försvann under den scharlakansröda glasyren. Det ursprungligaste i en människas natur är ofta det som är det mest desperata. Således påtvingas världen nya system av människor som helt enkelt inte står ut med att leva med det som är. Det enda som betyder något för en skapare är att hans system är unikt. Mitt hat till smärtan är nåt så extra kolossalt fantastisk, mycket viktigare än ditt hat till smärtan, men min kropp är så mycket mera central, jag är smärtans Moskva, du är bara en väderstation på landet. Var med mig, religiösa amuletter av alla slag, ni smo hänger i silverkedjor, ni som sitter fastmålade på underkläder med en säkerhetsnål, ni som gömmer er i svart brösthår, ni som löper som spårvagnshjul i springan mellan gamla lyckliga kvinnors bröst, ni som av misstag pressas in i skinnet när någon älskar, ni som fingras som mynt och på vilka man letar efter silverstäplar, ni som har kommit bort bland kläderna för kelande femtonåringar, ni som stoppas i mun medan man tänker, ni mycket dyrbara som bara spinkiga små flickebarn för lov att bära, ni som hänger i skärpkammare tillsammans med uppknutna slipsar, ni som blir kyssta för att bringa tur, ni som rycks från halsen i vredesmod, ni som är pressade, ni som är graverade, ni som blir lagda på spårvägsspår för att få en ny och lustig form, ni som sitter fast i innerklädseln i taxitak... Vi ljuger alla dröm efter dröm i varandras armar. Morgon efter morgon finner vintern mig ensam bland slitna löv med fruset snor och frusna tårar i ögonbrynnen.