Dag Stock Quotes

Hur är det med sömnen, älskling?” frågar han. Jag vill svara att jag inte sover alls, att det inte går när man vaknar för många gånger mitt i natten, att det inte går när allt man vill är att sova med sin man men inte får. Men det får jag inte säga. Han skulle känna sig skyldig, det är inte hans fel att jag sover ensam – det är nog mitt. ”Det går väl okej. Ibland får Maria mysa med mig, mest för att hon är rädd då”, ljuger jag mig fram. Maria sover som en stock, hon sover som sin pappa, de vet hur det är att andas och inte känna lungorna bli tyngre. De vet hur det är att vara vid liv. ”Saknar du mig då?” Mer än han anar. Det finns inte ord för att beskriva tyngden av elefanterna som väger ner mitt hjärta, eller hur många hjärtslag som har använts för att gråta över honom. Finns absolut inget som skulle göra mig gladare än att ha honom nära mig, att ha honom vid min sida varje dag.

I forna tider var skogen vild och mörk samt ostängd åt alla håll; han var så tät, att man ej kunde fälla ett träd med mindre det hängde sig i de närstående. Därför var det ej så lätt för den tidens folk att öfver stock och sten äfventyra sig fram på de obanade skogsgatorna, då skogsfararna ofta ej hade någon annan rättledning än de bråtkasar, hvilka voro hopkastade vid vägen eller de barfläckar man här och hvar huggit i träden. Visserligen var trängseln i underskogen och det djupa dunklet under trädens kronor ganska lägligt för den rädda haren, nattugglorna och den smygande skogsräfven, men desto hemskare för de små bärplockarna och vallbarnen, hvilka i skymningen måste »löpa ko- eller lammaskog» för att innan sena kvällen få boskapen till foderhuset i skogen; under det att de fruktade att vara villade af skogstrollet, eller att få sofva natten öfver i skogen, läste de i ångesten ofta vid bråtkasen, hvilken de städse ökade genom att kasta dit en riskvist eller pinne: Jag ökar på dig Kal-mor! Gud giv' jag måtte få alla mina kor. Det var en offergåva åt Kalmor, det hemliga väsende eller en drake, som man trodde bo där under bråtkasen och råda öfver skogen. Och ändå hände det understundom, att barn och folk gingo vilse i de djupa stiglösa skogarna, hvarest ej sällan arga skälmar och röfvare gömde sig för rättvisans arm, hade sina kulor samt lefde af att råna och mörda. Men kommo de bortgångna ej hem efter dag och dygn, brukade man med kyrkklockan »ringa hop folk efter dem»; hvarefter, när de saknade omsider funnos igen och förts till bygd, syntes ögonen stundom helt hvita i hufvudet på dem af vildhet och vridna af förskräckelse. Dock lyckades man ej alltid finna de vilsegångna vid lif. Så hittade man en gång uti »Allehage» en gumma, som låg död af hunger, och gräset hade redan vuxit upp genom hennes utslagna hår.