â
I forna tider var skogen vild och mörk samt ostÀngd Ät alla hÄll; han var sÄ tÀt, att man ej kunde fÀlla ett trÀd med mindre det hÀngde sig i de nÀrstÄende. DÀrför var det ej sÄ lÀtt för den tidens folk att öfver stock och sten Àfventyra sig fram pÄ de obanade skogsgatorna, dÄ skogsfararna ofta ej hade nÄgon annan rÀttledning Àn de brÄtkasar, hvilka voro hopkastade vid vÀgen eller de barflÀckar man hÀr och hvar huggit i trÀden. Visserligen var trÀngseln i underskogen och det djupa dunklet under trÀdens kronor ganska lÀgligt för den rÀdda haren, nattugglorna och den smygande skogsrÀfven, men desto hemskare för de smÄ bÀrplockarna och vallbarnen, hvilka i skymningen mÄste »löpa ko- eller lammaskog» för att innan sena kvÀllen fÄ boskapen till foderhuset i skogen; under det att de fruktade att vara villade af skogstrollet, eller att fÄ sofva natten öfver i skogen, lÀste de i Ängesten ofta vid brÄtkasen, hvilken de stÀdse ökade genom att kasta dit en riskvist eller pinne:
Jag ökar pÄ dig Kal-mor!
Gud giv' jag mÄtte fÄ alla mina kor.
Det var en offergÄva Ät Kalmor, det hemliga vÀsende eller en drake, som man trodde bo dÀr under brÄtkasen och rÄda öfver skogen. Och ÀndÄ hÀnde det understundom, att barn och folk gingo vilse i de djupa stiglösa skogarna, hvarest ej sÀllan arga skÀlmar och röfvare gömde sig för rÀttvisans arm, hade sina kulor samt lefde af att rÄna och mörda. Men kommo de bortgÄngna ej hem efter dag och dygn, brukade man med kyrkklockan »ringa hop folk efter dem»; hvarefter, nÀr de saknade omsider funnos igen och förts till bygd, syntes ögonen stundom helt hvita i hufvudet pÄ dem af vildhet och vridna af förskrÀckelse. Dock lyckades man ej alltid finna de vilsegÄngna vid lif. SÄ hittade man en gÄng uti »Allehage» en gumma, som lÄg död af hunger, och grÀset hade redan vuxit upp genom hennes utslagna hÄr.
â
â